Är det nyttigt att skåda i astralljuset?

W Q Judge

Under flera år studerade och experimenterade jag med astralljuset för att om möjligt utveckla förmågan att skåda in i det och se de förunderliga bilder som där förleder observatören. Men fast jag hade en viss framgång i mina ansträng­ningar att få se dessa bilder, ökade inte min kunskap om det sätt på vilket de blev synliga, och inte heller fick jag veta varifrån de kom. Ju fler jag tog del av des­to avlägsnare tycktes mig den lag som styrde dem. Jag vände mig till en lärare och han sade:

- Akta dig för materians illusioner.

- Men, sade jag, är det materia jag skådar in i?

- Ja, och ännu grövre än den fysiska, full av illusioner, myllrande av varelser som är skadliga för din utveckling, och fullproppad med tankar från alla illvilliga människor som levt på jorden.

- Hur skall jag få veta något om astralljuset om jag inte utforskar det?, frågade jag.

- Vänta med att utforska det tills du blivit lämpligt utrustad för uppgiften. Den som beger sig in i ett främmande land utan behövlig proviant, utan en kompass och obekant med invånarnas beteenden, befinner sig i fara.

Jag sökte då upp bekanta som hade kännedom om astralljuset och var vana vid att se bilder i det, och bad dem förklara. Men ingen kunde ge mig en teoretisk eller filosofisk förklaring. Alla var förbryllade och motsade varandra. Nästan alla var dessutom hopplöst okunniga i andra vitala frågor. Ingen var sansad och behärskad. Alla styrdes hit och dit av sina begär och verkade inte normala. De hade förmågan att se eller höra i astralljuset, men hade ingen kontroll över andra delar av sin varelse. De verkade dessutom vara berusade av sin besynner­liga förmåga, ty den tycktes i visst avseende placera dem över andra männi­skor, men utan att vara dem till hjälp i livets praktiska angelägenheter.

Jag fann att dessa ”visionärer” bara var halvvisionärer - om ens det. En kun­de höra astrala ljud men inte se astrala bilder, en annan kunde se bilder men inte höra ljud eller känna dofter, en tredje såg bara symboler. När jag studerade den store Swedenborg fann jag en visionär med underbar förmåga, men vars konstitution fick honom att i astralljuset se bilder som helt enkelt hade sitt upphov i hans egna trosföreställningar. Även om han hade visioner av händelser som utspelade sig på avlägsna platser, så var dessa ganska fåtaliga.

En av de faror som läraren varnade för var uppenbar - faran att bli förvirrad och fördunklad i sinnet av återkommande bilder som inte gav någon nyttig erfarenhet. Jag vände mig därför åter till läraren och frågade:

- Kan astralljuset inte ge oss några lärdomar? I så fall, varför inte? Och finns det fler faror än den jag nämnde?

- Astralljuset i sig kan inte lära dig något. Det innehåller de intryck som människor gjort i det av okunnighet och dårskap. Och oförmögna att höja sitt tänkande, fortsätter de att infektera det med de virus som deras planlösa liv alstrar. Du och andra skådare påverkar och förvrider allt ni finner där. Astralljuset visar er bilder som har stora inslag av era egna vanor, svagheter och särdrag. Därför ser ni bara en förvanskad eller överdriven kopia av er själva. Ljuset kommer ald­rig att lära er orsakerna till bilderna, ty ljuset känner dem inte. Ännu märkligare faror möter den som går vidare, ty ”Väktaren på tröskeln” finns där, en väktare som består av all den ond­ska ni har åstadkommit. Ingen kan undgå honom, och den som inte är förberedd för att möta honom hotas av död, förtvivlan och moralisk ruin. Ägna dig därför åt andlig strävan och sann hän­givenhet. Då lär du känna naturens krafter, och du får veta både hur de verkar och vad de ver­kar på.

Jag gjorde som han sade och upptäckte en filosofi som klart visar hur man med lätthet kan bli fri från sina hindrande lidelser. Filosofin gjorde det också möjligt för mig att röja undan de tusentals tvivel som ansätter dem som blickar in i astralljuset. Detta är den metod som användes i de gamla skolor, från vilka vi har vår kunskap om astralljuset. Lärjungen i en sådan skola måste avstå från alla ockulta övningar till dess han hade tillägnat sig ett säkert levnadskoncept av logik, filosofi och etik. Först då fick han gå vidare till det sällsamma land, från vilket många oförberedda utforskare har återvänt tomhänta och ibland ock­så berövade sitt förnuft. Jag vet också att Teosofiska Samfundets mästare har skrivit: ”Låt Teosofiska Samfundet leva och verka genom mo­raliska värden och filosofi, och ge upp jakten på fenomen.” Skall vi försöka vara klyftigare än dem och av okunnighet beträda en väg som leder till undergång?