Frimureriets rötter i mysterieskolorna

Herbert Edlund

 

Lika länge som det funnits tänkande människor på jorden, lika länge har dessa grubb­lat över de existentiella frågorna. Man har haft en intui­tiv känsla av att de stackars 70 à 80 år som människans jordeliv varar inte är hennes enda mått av tillvaro. Man har velat se jordelivet inplacerat i större samman­hang i tid och rum, och man har sökt svar på frågor som: Finns människan till innan hon föds in på jorden? Lever hon vidare efter kroppens död? Finns det fler tillvaroplan än det fysiska? Ut­spelas världsförloppet slumpartat eller plan­enligt? Osv.

Eftersom dessa frågor överskrider den fy­­siska verk­­­lighetens gränser, har svaren måst sökas bortom de gränser­na. Och det­ta har enligt mångas uppfattning också gjorts. De som an­ses ha funnit sva­ren kal­lar vi mystiker, märkliga människor som väck­te till liv och tränade upp subtila själs­­för­mö­genheter inom sig med vilkas hjälp de kunde utforska tillvarons för­dol­­da sidor. Och detta bör­jade de göra redan i för länge sedan flydda tider.

De gamla mystikernas upplevelser av det fördolda, det transcen­den­ta, an­ses ha försiggått i två former. Dels kunde de i sitt vakna dags­med­ve­tan­detillstånd nås av idéer, visioner, tankar och andra intryck från de inre världarna, dels kun­­­de de frigöra sitt med­vetande från den fy­siska kroppen och själva bege sig in i des­sa inre världar, och där sam­la direkt första­handskunskap genom att till­fäl­­ligt leva i dem. I båda formerna av kun­skaps­in­hämt­ning var det fråga om själv­medvetna, kla­ra medvetandetillstånd, inte om hypnotisk eller annan vilje­lös trans.

Den kunskap som samlades på det sättet kunde i stor utsträck­ning in­te teck­nas ned på vanligt språk, eftersom de vanliga tal- och skriftsprå­ken saknade ter­­­mer för de begrepp man rörde sig med. Därför utvecklades mysti­ka språk, som till en del bestod av symboler.

Varje framgångsrik mystiker tillhörde förmodligen en gradin­de­lad s k mys­te­­­rie­skola. I mysterieskolorna samlades därför det vetande som män­ni­skorna skaf­fade sig om det transcendenta, det övermänskliga, det för­dolda. Kun­ska­pen ordnades till sammanhängande filosofiska sys­tem, vilka hölls strängt hem­li­­ga. Skälen till denna hemlighetsfullhet var flera. Ett skäl var att kunskapen var av sådan art att den inte kun­de förstås av den som inte själv haft vissa di­rek­­ta upplevelser av den högre delen av verkligheten. Ett annat skäl var att kun­­­skap ger makt, och makt ville man inte ge åt nå­gon som kunde använda den för själ­viska syften eller till skada för andra människor. Det skall i sam­man­­hanget påpekas att mysterieskolorna var helt genomsyrade av etik och al­tru­ism. De invig­­da av högre grader ägnade hela sitt liv åt självupp­offrande ar­be­te för mänsk­ligheten. Ett oeftergivligt villkor för invig­ning i högre grader var att glöm­ma sig själv och le­va för andra.

Nu hölls naturligtvis inte all kunskap hemlig. För att tillgodose män­­ni­skor­nas religiösa behov och för att ge dem en grundval för den mo­ral man ville ge­nom­föra bland dem, gavs valda delar av filosofin ut, ofta i form av beslöjade my­­­ter, metaforer och lik­nel­ser. Man offent­liggjorde också praktiska kunskaper i lä­kekonst, matematik, byggnadskonst osv. Mysterie­sko­lorna var gam­­la tiders uni­versitet för det vi idag kallar vetenskapliga disci­pliner.

Vi känner till var några av de här mysterieskolorna har legat. Vi har t ex El­lo­­­ra och Elefanta i Indien, Samothrake och Eleusis i Grekland, Te­be, Memfis och Sais i Egypten. Men redan före Kristi födelse bör­jade mys­terieskolorna för­­­falla, och den sista av de västerländska, den i Aten, stängdes i början av 500-talet av kej­sar Justinianus. Detta hind­rade dock inte olika sällskap från att fö­ra mysterietraditionen vidare, fast i hem­lig form. Välbekan­ta sådana sällskap är alkemisterna, ro­senkorsarna och frimurarna. Att dessa sällskap har sina röt­ter i mys­te­rieskolorna är ställt utom allt tvivel.

Det som dessa hemliga sällskap förde vidare genom århundradena var först och främst filosofiskt lärostoff och symboliska ritualer. Mera säl­­lan utövade man något av den praktiska mystik som var själva hjär­tat i mysteriesko­lorna. Fast något i den vägen kan ha förekommit när Cagliostro i slutet på 1700-talet in­troducerade sin egyptiska rit i det europeiska fri­mureriet.

Ser man nu till det arv från mysterieskolorna som lever kvar i de hem­­liga säll­skapen, så har detta under tidernas lopp uppenbar­ligen un­der­gått för­änd­ring­­ar och avlägsnat sig från sitt ursprung. Tolkningen av läror, symboler och ri­­tualer har influerats av de i samhället domineran­de reli­gi­ösa trosföre­ställ­ning­­­arna, och sällskapens verksamhet har an­passats till det aktuella kultur- och sam­hällslivet. Inom de olika frimurarsystemen är man medveten om detta, och stäl­ler vanligen inga krav på att frimuraren skall bekänna sig till någon viss tros­­riktning. I princip krävs bara att han skall tro att det fysiska världsalltet in­te utgör hela verkligheten. Frimureriets tolerans i livsåskådningsfrågor är en själv­­­klarhet. Om frimu­reriet inte hade mer att bjuda på än de offentliga reli­giö­sa organisatio­nerna, skulle det knappast ha något berättigande. Då skulle dessa or­gani­sa­tioners budskap vara tillräck­liga för den sö­kande människan.

Fastän frimureriet har sina rötter i de gamla mysterieskolorna, vet vi inte så värst mycket om hur det gick till i dessa. Tystlåtenheten har all­tid varit nästan to­­tal. Dock finns det, utöver den rituella symbolik och de lärofragment som be­­­varats inom de hemliga sällskapen en del spridda uppgifter här och där i världs­­litteraturen, ty många av forntidens stora filosofer och religions­lärare var in­­vigda i mysterierna. I Bibeln t ex finns flera ställen som alluderar på dessa. Ett sådant har vi i Andra Ko­rint­hierbre­vet 12 där Paulus säger: "Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan - om det nu var med krop­­pen el­­ler utan den vet jag inte, men Gud vet det - han blev i alla fall upp­ryckt till den tred­je himlen. Och jag vet att den mannen - om med krop­­pen el­ler utan, det vet bara Gud - blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen män­ni­ska kan eller får uttala." Att Paulus här ta­lar om sig själv är uppen­bart.

Av de olika mysterier som vi har en viss kännedom om, är de egyp­tis­ka isis­­mys­terierna intressanta i det att de har tydliga likhe­­ter med vå­ra dagars fri­mu­reri. Sådana män som Platon och Pyt­hagoras var invig­da i de egyptis­ka mys­teri­erna och berättar i sina skrifter ett och annat däri­från. Ställer man sam­man så­dana spridda detaljuppgifter, får man en viss uppfattning om verksam­­he­ten i isismysterierna , och jag skall nu ge några glimtar från dessa. Det skall dock framhållas att glimtarna är fragmentariska, och de ger därför inte en sam­man­häng­­an­de och tyd­lig bild av mysterieverk­samheten.

Först några ord om en variant av Isislegenden, en variant som kan pas­sa i sam­­manhanget. Isis framställs i denna som en gudin­na, vilken bl a har en halv­bror som heter Osiris. Denne är samtidigt hennes make. Osiris blir mör­dad av 72 sammansvurna, med vilka förmodligen me­nas 72 nedbrytande kraf­ter i män­­­niskornas värld. En tid därefter fö­der Isis en son. Det är givetvis, liksom i så gott som alla religiösa system, fråga om en jungfru­födsel. Lju­sets bärare bru­­kar ha den helige an­de, det gudomliga, till fa­der. Denne son, som är den åter­­­födde Osiris, kallas Harpokrates och av­bil­das med ett finger tryckt mot si­na läp­par. Utanför de rum där isismyste­ri­er anordnas, står Harpokrates på vakt med fing­ret mot läpparna som tecken på att tystnad skall råda i de he­­li­ga rum­men, och att de invigda är svurna att hålla mysterierna hem­li­ga. Men även om Osi­ris nu är återfödd i Harpo­krates tänker änkan Isis hämnas mordet på sin ma­­ke, och alla invigda skall hjälpa henne i det värvet. De kallas därför "änkans sö­ner".

Isismysterierna omfattade sju grader. De första tre graderna utgjorde de s k läg­re mysterierna och de fyra senare de högre. Mellan de båda grup­perna av gra­­­der gick en skarp och ytterst svårforcerad gräns som jag skall återkomma till. För att få recipiera (prövas för invigning) i första graden krävdes re­kom­men­­da­tion av en av de in­vigda brö­derna. Ofta utfärdades denna rekommen­da­tion av farao som skrev till prästkollegiet. Farao tillhörde själv prästerskapet, även om han inte alltid inne­hade någon av de högre graderna.

Den man (eller kvinna) som fått sin rekommendation sändes till mys­terie­sko­­­­lan i Tebe. Där fick han till en början vistas några månader i en un­der­jor­disk kammare, ensam med sina tankar. Dessa tankar skul­le han skriva ned om han var skrivkunnig, och de studerades sedan noggrant för att man skulle kom­ma underfund med den presumtive broderns tänkesätt.

När tiden för receptionen till första graden var in­ne, band man för re­ci­pi­en­dens ögon och fängslade hans händer och förde ho­nom fram till en port som kal­­­lades Människornas port. Den vakthavande bro­dern anmälde där re­ci­pi­en­dens ankomst genom att banka på porten. En sådan scen finns avbildad i en av py­rami­derna. Pyramiderna anses ha va­rit in­vig­ningstempel, även om arkeo­lo­ger­na - utan att någonsin ha fun­nit en mumie i någon av dem - gärna vill be­trak­ta dem som gravmo­nument. Nu ställdes ett antal frågor till recipien­den. Bl a fick han re­dogöra för de mo­­tiv som drev honom till mysterierna, och be­sva­rade han dessa frågor på ett till­fredsställande sätt, öppnades porten. När re­ci­pienden trätt in i invig­nings­kammaren fick han besvara fler frågor. Des­sa ställ­­­­des till honom av mysterieskolans ledare och styresman, den s k hierofanten, och med sina svar måste den invignings­sökande vi­sa att han förstod vad det hela handlade om. Han fick därpå företa en vandring i olika rum, under vil­ken han utsat­tes för en del påfrestningar som skulle få honom att avstå från in­vig­ningen. Om han nu inte blev allt­för uppskakad av dessa utan ville fortsätta, läs­te man upp brödraska­pets lagar för honom och frågade om han var villig att ef­terleva dem. Svarade han ja , fördes han fram till hierofanten och fick liggan­de på knä framför denne, med ett svärd mot sin strupe, svära trohet och tystlå­ten­­het.

Nu tog man av recipienden ögonbindeln så att denne kunde se det märkli­ga rum i vilket han befann sig, och ställde honom mel­lan två pelare. Dessa sym­bo­­liserade bl a religionen och filosofin. Mellan pelar­na var en trapp­stege pla­ce­rad, en symbolisk anordning som hade sju dörrar av olika stor­lekar och gjor­da av olika metaller, den första av bly och den sjunde av guld. Denna trapp­ste­ge symboliserade bl a reinkarnationen, dvs människans återvändande gång på gång till fysiskt liv på jorden. Dörrarna sym­bolise­rade de sju heliga planeterna, och förmodli­gen också den hemliga kunska­pens sju huvudläror.

Hierofanten

höll nu ett tal till recipienden, och denne fick där­efter be­stiga trapp­­stegen under det man bl a förklarade för honom betydelsen av namnen på de egyptiska symbolgudarna . Invigningen avslutades med att reci­pienden fick det lösenord och det handslag med vars hjälp han skulle kunna kän­na igen sina mys­teriebröder. Man satte på ho­nom en mössa som hade for­men av en py­ra­mid, och kring hans mid­ja knöts ett förkläde. Han fick också ett slags krage som hängde ned över bröstet.

Denna första grad ägnades åt naturvetenskap. Den nyinvigde under­visades i me­teorologi, anatomi, läkekonst m m. Han fick också lära sig symbol­språ­ket och den vanliga hieroglyfskriften.

Om nu den nye brodern visade prov på intelligens och duglighet, kunde han så småningom kallas till den andra graden. Före receptionen i den gra­den hade han att iakttaga en lång fasta. Receptionen inled­des med att han återigen fick vis­­tas ensam i en kammare. Där utsat­tes han för fysiska frestelser som avsåg att bringa honom på fall. Bestod han detta enk­la prov, som bara krävde ett visst mått av självkontroll, fick han besvara ett antal frågor. Gjorde han detta på ett tillfredsställande sätt, tillkom ytterligare ett antal prov och därefter för­des han in i invigningskammaren. Där fick han först försäkra att han under sin tid i första graden levt ett ärbart liv i tanke, känsla, ord och handling i en­lighet med brödraskapets lagar. Därefter placerades han ännu en gång mellan två pe­la­­re, men nu fanns där ingen trappstege utan en gam­­mal man som satt och snur­­rade på ett hjul med fyra ekrar. Pelarna symbo­li­serade öst och väst, den gam­­le mannen sym­boliserade solen, och de fyra ek­rarna årstiderna.

Denna andra grad var ägnad åt geometri, matematik, byggnadskonst etc. Dess symbol var en stav kring vilken en orm sling­rade sig, och gradens tecken var att lägga armarna i kors över bröstet.

Det är logiskt att andra graden ägnades åt konstruktiva och uppbyg­gande ve­­tenskaper, ty den andra graden var livets grad, representerande det ak­ti­va män­niskolivets strävan att åstadkom­ma resultat av olika slag. Den första gra­den representerade människans födelse, den andra gra­den repre­sen­terade hen­nes aktiva liv, och den tredje graden represen­terade följakt­ligen hennes död.

Den tredje gradens reception inleddes med att recipienden fördes in i en ves­ti­bul, över vars ingång stod skrivet Dödens port. Vestibulen var de­korerad med dödens olika symboler, och i dess mitt stod Osiris kista be­stänkt med blod. Man frågade nu recipienden om han deltagit i mor­det på Osiris. Reci­pi­en­den kände na­tur­ligtvis till hela symbolinnehållet i Isis­legenden och visste in­ne­börden av de olika svar han kunde ge på frågan. Svarade han nej fördes han in i invigningskammaren där bröderna var klädda i svarta dräkter. Farao, som all­tid assisterade vid receptioner i den­na grad, var klädd i sin världsliga äm­bets­dräkt, och han talade nu vänligt till recipienden. Han förklarade att de prov som vän­tade var mycket svåra, och att det krävdes mycket stor ståndaktighet för att klara av dem. Varför välja döden, när livet i den allmänna värl­den hade så mycket att erbjuda. Farao tog så en gyl­lene krona, för­mod­ligen sin egen, teck­net på världslig makt, och räckte den till recipienden.

Vägrade recipienden att ta emot kronan, slog fararo honom lätt på huv­u­det med en yxa för att markera att han nu var död för den fysiska världen. Reci­pi­en­d­en blev så inlindad i mumiebindor och bars därefter ut genom en port som bar överskriften Andarnas helgedom. Denna port ledde till ett rum där ett do­mar­kol­legium uppehöll sig. Recipienden fick svara på mycket hår­da frå­gor om sitt dittillsvarande liv, och döm­des sedan att stanna i de underjordiska rummen till dess han tillgodogjort sig gradens undervisning. Han befriades från mumie­bin­­dor­na och undervisningen började. Bland annat fick han nu lära sig den hie­­ro­gram­ma­tiska skriften, den skrift med vilken Egyptens historia, jor­dens geo­gra­fi, astronomins grunder och mycket annat var nedteckna­de. Han fick också lek­tioner i retorik för att kunna tala till allmän­heten.

De tre första graderna utgjorde alltså de lägre mysterierna, och mel­lan des­sa och de högre graderna fanns en klar gränslinje. Från och med den fjärde gra­­den tillkom något som inte fanns i de tre lägre, näm­ligen den direkta mys­ti­ka upplevelsen. Även vid den fjärde gradens reception förekom symbolisk un­der­­vis­ning i form av ritual, cere­mo­niel och skådespel, men den väsentligaste de­­len av receptionen sked­de i ett annat medvetandetillstånd än det vakna dag­s­med­ve­tan­dets. Recipienden försatte sig eller försattes i trans, och jag­med­ve­tan­­det med sina själsförmögenheter lämnade kroppen. Vid klart och fullt själv­med­ve­tan­de genomgick recipienden det som väntar varje människa när hon vid döden skiljs från sin fysiska kropp. Efter tre dagar åter­vände recipienden till den i trans försänkta kroppen, och återupp­stod som det hette från de döda.

Den här receptionen var naturligtvis behäftad med stora risker. Den som ge­­nomförde den med livet och förståndet i behåll knöts nu fastare till fa­raos hov. Han utnämndes till domare och fick lära sig det ammonitiska språket, det språk på vilket den strängt hemlighållna högre kunskapen var nedtecknad.

Om innehållet i den femte, sjätte och sjunde graden vet vi yt­terst li­te. Även de graderna var mystika till sin karaktär, med ett alltmer kva­li­ficerat upp­le­vel­se­­innehåll. Den femte graden lär ha ägnats åt kemi och den sjätte åt astronomi. I den sjätte graden fick den nye brodern tillgång till förteckningen över alla dem som tillhörde brödraskapet. I gradens ce­remoniel lär ett inslag ha fö­re­kom­­mit där recipienden ställdes inför kis­tor som innehöll kropparna efter de brö­der som förrått mys­terierna, och man gjor­de klart för honom att han skulle få dela des­sa olyckliga bröders öde om han bröt sina ordenslöften. Om den sjun­­de och högsta graden kan sä­gas att den gav den fullständiga förkla­ringen till mysterielärorna . Recipi­enden fick ett öglekors som han all­tid skulle bära, och han fick tillgång till all den hemliga litteraturen på det ammonitiska språ­ket.

Vare sig de är trovärdiga eller inte visar uppgifter av det här slaget, som meddelats av författare vilka levde t o m före Kristi födelse, att frimureriet har sina rötter i mys­terieskolorna.

Till index