Mahatmabreven: en vägledare för teosofiskt arbete

Fred Pruyn

 

Mahatmabreven [The Mahatma Letters to A P Sinnett] ger en fascinerande inblick i den teosofiska rörelsen och i hur madame Blavatskys lärare levde och verkade. Man förstår att dessa medlemmar av Brödraskapet ständigt var verksamma med att försöka väcka och stärka de intuitiva idéerna hos såväl enskilda som grupper av människor.

En mahatma kan beskrivas som en person, vilken genom speciell träning och stark medkänsla har utvecklat de högre förmögenheter och andliga kunskaper som vanliga människor bara kan nå efter många inkarnationer under den kosmiska evolutionen. Mästarna har ett fast grepp om sitt liv och är genom sin kunskap om naturen oemottagliga för de tusentals frestelser som oupphörligt jagar in vanliga människor i en återvändsgränd. Filantropin är det ankare som hindrar dem från att glida in i nirvanas vila och sällhet.

Om mästareskapet skriver KH:

...för att bli en adept måste man lyda sin själs inre impulser oberoende av den världsliga vetenskapens och skarpsinnets välbetänkta överväganden. (s 6)

Traktar någon av er så ivrigt efter kunskap och de välgörande krafter den ger att han är beredd att lämna er värld och träda in i vår? Då må han komma, men han får inte ha en tanke på att återvända förrän mysteriernas insegel har tillslutit hans läppar så fast att de inte ens öppnar sig på grund av hans svaghet eller tanklöshet. (s 9)

Vi blev alla...prövade. Segrarens krona är bara avsedd för honom som visar sig värdig att bära den, för honom som på egen hand attackerar Mara (frestaren) och besegrar lustans och de jordiska passionernas demon, och det är inte vi utan han själv som sätter den på sitt huvud. (s 316)

Mästarna levde ett verksamt och svårt liv. Deras brev visar att de ofta måste löpa gatlopp på grund av de många regler och löften som deras orden och ockultismen tvingade dem att hålla sig till. De säger att deras möjligheter att meddela ockult information var begränsad av högre auktoriteter.

Något av det första vi lägger märke till i breven är att mästarna oftast inte skrev själva. Många adepter avskyr att skriva och tar ytterst sällan en penna i handen. Breven till Sinnett skrevs fysiskt sett av en lärjunge som kunde befinna sig långt från mästaren. De åstadkoms med hjälp av telepati - mental telegrafi - och en ockult metod som kallas "precipitation", utfällning. KH skriver:

För perfekt och ögonblicklig mental telegrafi krävs spänd koncentration av sändaren och receptiv passivitet av mottagaren. Störs någon av dem blir resultatet vanställt i proportion till störningen. Mottagaren ser inte bilden sådan den är i sändarens hjärna utan sådan den uppkommer i hans egen. Om hans tankar vandrar under processen bryts det psykiska flödet. Kommunikationen blir ryckig och osammanhängande. (s 423)

Lärjungen hade speciell utbildning för detta slags arbete. Före avsändandet av ett brev upprättade mahatman länken och meddelade lärjungen att det fanns arbete att utföra. Den senare koncentrerade sig då på uppgiften. KH säger att när lärjungen väl var redo behövde han (KH) bara sätta sig till rätta och tänka. Lärjungen höll då sina händer över papperet, och det material som behövdes för skriften föll ned på detta som via en eterisk ström.

Kanske var uppfinnarna av laserskrivaren på något mystiskt sätt inspirerade av denna metod, ty laserskrivarens sätt att fungera är påfallande lik densamma. Datorn sänder det som finns på skärmen till skrivaren och talar om för denna var de svarta punkterna skall hamna. Skrivaren lyder och med hjälp av det hastigt varierande magnetiska fältet mellan papperet och kolpatronen formas mönster av små kolkorn. Dessa fixeras därefter medelst värme på papperet. Vid precipitation är mästaren dator och lärjungen skrivare. Den stora skillnaden mellan metoderna är att datorn kan utföra sin uppgift utan att dess operatör behöver uppbjuda någon viljekraft.

Många adepter avskyr brevväxling därför att meddelandet av ockulta hemligheter till andra bromsar deras egen utveckling. Deras främsta strävan är frigörelse från illusionernas välde så att de mer effektivt kan hjälpa världen. Antagandet av en ny lärjunge har alltså en negativ sida.

KH bodde tillsammans med sin syster, även om hans många resor gjorde att han sällan var hemma. Han undertecknade det första brevet med "Koot Hoomi Lal Singh". Genom födsel var han kashmirbramin. I sina brev är han alltid vänlig, tålmodig och välvillig. Vid ett tillfälle skrev M lite retsamt att KH höll på att bli en "riktig fröken".

Mästaren M (Morya) måste ha varit helt annorlunda än KH. Han har beskrivits som en furste tillhörande krigarkasten, två meter lång och med ståtligt utseende. I ett brev skrev KH: "hon [HPB] har gjort M till en Apollo av Belvedere, och hennes beskrivning av dennes fysiska skönhet har mer än en gång förargat M och även fått honom att bryta sönder sin pipa med en svordom som en sann - kristen" (s 313). M:s skrivstil är ganska burdus och vi får veta att brevskrivning var det enda han verkligen hatade. HPB uppgav att hon inte visste hur gammal han var. "Men", sade hon, "jag träffade honom första gången 1851 när jag var tjugo år. Han var då i sina bästa år. Jag är nu en gammal kvinna, men han har inte blivit en dag äldre." (Collected Writings VIII:400)           

Att läsa mahatmabreven är välgörande för själen, delvis beroende på deras trevliga humor. Vid ett tillfälle tackar M med följande ord Sinnett för en pipa denne hade givit honom:

Mycket vänlige Sinnett Sahib - många tack och salams för tobaksapparaten. Vår förfranskade och västinfluerade Pandit säger att den lilla saken måste bli cooloted - vad det nu kan betyda - så jag får ta itu med det. Pipan är kort och min näsa lång, men jag hoppas att vi skall komma bra överens med varandra. Tack - många tack.

Jämte den fina humorn är breven befriande att läsa, ty mahatmaerna argumenterar eller grälar aldrig. På grund av sin stora kunskap och visdom ser de omedelbart vilka värden olika åsikter har och finner därför diskussioner vara ett slöseri med tid. Trots detta kan deras åsikter gå vitt isär och ibland korrigerar de varandra.

En annan detalj att uppmärksamma är att utvecklingen inom den unga teosofiska rörelsen och KH:s brevväxling med Sinnett följdes och diskuterades av en stor grupp mahatmaer som tycktes ha högre rang än KH och M. KH kallar dem shaberoner. Han säger att det finns många sådana med bättre och vidare syn på allting än han själv.

Breven är särskilt speciella i perspektivet av att de skrevs under den fyraårsperiod under vilken huvudpersonen KH genomgick en viktig initiation och blev sin egen mästare. Dessutom prövades under den tiden de första brittiska lärjungekandidaterna, av vilka många föll igenom, och även Teosofiska Samfundet genomgick en prövotid.

Mahatmaerna pekade på en allvarlig fara som förorsakades av att flera olika cykler sammanföll, något som skulle komma att ge sig tillkänna genom kraftig geologisk aktivitet. Och faktiskt fick den indonesiska vulkanön Krakatau efter 300 års inaktivitet ett utbrott år 1883. Geologerna beskriver utbrottet som historens kraftigaste. Explosionen kunde höras så långt bort som till Australien och Madagaskar, och hela världen kände av dess effekter i ett helt år efteråt i form av en mörkare himmel.

Det är märkligt att notera att Mars, Jupiter, Saturnus och Neptunus två år tidigare - i oktober 1881 - stod i konjunktion. Den 8 november var planeternas konfiguration särskilt speciell. Det var också då som KH företog en tremånaders inre resa. I ett brev till Mrs Hollis-Billing, daterat 2 okt 1881, skriver HPB att KH "nu har somnat för en tid av tre månader i avsikt att under denna Samadhi eller kontinuerliga trans förbereda sig för sin initiation, den näst sista, då han kommer att bli en av de högsta adepterna". (The Theosophical Forum, maj 1936, s 344)

Efter initiationen dröjde det en månad innan KH kunde återupptaga brevväxlingen. Det första livstecknet gav han då via sin lärjunge Djual Kool i januari 1882:

Mästaren har vaknat och ber mig skriva. Han beklagar att han under den närmaste tiden av vissa skäl inte är i stånd att exponera sig för de tankeströmmar som kommer från andra sidan Himavat. (s 248-249)

I sitt första brev efter initiationen säger KH mycket lite om sin "resa", ett ord som används för att dölja dess betydelse:

Min Broder - jag har varit på en lång resa för att få kunskap av oförlikneligt slag och tog efteråt god tid på mig att vila ut. Därefter har jag måst ägna all min tid åt plikterna och alla mina tankar åt det Stora Problemet. Men nu är detta över. Nyårsfestligheterna är avslutade och jag är "jaget" igen. Men vad är jaget? Bara en passerande gäst, vars angelägenheter alla är som hägringarna i öknen...

Hur som helst - detta är min första lediga stund och jag ägnar den åt dig. Ditt inre jag förenar mig med din yttre person som alltför ofta glömmer att den stora människan är den som har det största tålamodet. Se dig omkring, min vän. Se hur de "tre gifterna" vrede, girighet och villfarelse grasserar i människornas hjärtan och hur de fem obemärktheterna avundsjuka, begär, vankelmod, lättja och vantro hindrar dem från att se sanningen...

Det är bara nu jag kan skriva till dig, och låt mig samtidigt säga att det är svårare än tidigare att brevväxla med dig även om min aktning för dig har tilltagit i stället för att som du fruktade avtaga. Den kommer inte att avtaga av andra skäl än följderna av dina egna handlingar... Slätternas värld är fientlig mot bergens, det vet du. Men vad du inte vet något om är den stora skada som din omedvetna lösmynthet har förorsakat. (s 264-265)

KH hade genomgått en klar förändring och han hade svårare att brevväxla, kanske beroende på en stegring av hans krafter och en högre känslighet för vanliga människors utstrålningar. Han gör en ansträngning för att knyta Sinnett närmare till mästarnas sida, och på ett annat ställe säger han till Sinnett att ju mer avancerad en adept är, desto svårare har han för att hålla kontakt med dem som släpar sig fram bakom honom.

En av de många saker vi kan lära av mahatmabreven är att hög utbildning i sig inte gör det lättare att förstå den ockulta vetenskapen. Förutfattade meningar kan resa en mur av missuppfattningar.

Som avslutning följer här ett utdrag ur Combined Chronology (s 43-47) som återger några av de synpunkter som Chohanen, mästarnas mästare, hade på Teosofiska Samfundet. Han gör helt klart vad samfundet står för och vänder sig till våra hjärtan.

För att våra läror skall få en praktisk inverkan på den s k moralkoden eller idéerna om sanningsenlighet, renhet, självförsakelse, barmhärtighet etc, måste vi förkunna och popularisera kunskapen om teosofin. Kännemärket på den sanne teosofen är inte den individuella och beslutsamma föresatsen att nå Nirvana (höjden av all kunskap och absolut visdom) för egen del - vilket egentligen bara är upphöjd och ärofull själviskhet - utan det självuppoffrande strävandet att på bästa sätt leda medmänniskorna in på den rätta vägen, att få så många som möjligt av våra medvarelser att dra nytta av den. ...

Teosofiska Samfundet utsågs att vara hörnstenen, grunden, i mänsklighetens framtida religion. ...

Var och en av oss måste frigöra sig från sitt Ego, det illusoriska påtagliga jaget, för att känna igen det sanna jaget i ett transcendentalt gudomligt liv. Men för att inte vara själviska måste vi också försöka få andra människor att se denna sanning, att erkänna befintligheten av detta transcendentala jag, varje förkunnares Buddha, Kristus eller Gud...

Om teosoferna säger ...att de lägre samhällsklasserna och de underlägsna raserna (Indiens t ex enligt britternas uppfattning) inte angår dem och får klara sig bäst de kan, vad blir det då av vårt fina tal om välvilja, filantropi, reformer etc. ... Skall vi ägna oss åt att undervisa ett antal välmående européer ...i de logiska grunderna för den astrala klockringningen, den andliga telefonen och gestaltandet av astralkroppen, och låta de många miljonerna av okunniga, av fattiga och föraktade, av anspråkslösa och betungade, ta hand om sig själva och sitt härefter så gott de kan. Aldrig. Hellre får Teosofiska Samfundet med sina två grundare gå under än att vi tillåter det bli en magi-akademi och en förening för ockulta föreläsningar. Att vi, de hängivna anhängarna till Gautama Buddha - inkarnationen av den totala självförsakelsen, filantropin, den gudomliga vänligheten och de högsta dygder som kan utövas på denna sorgtyngda jord - någonsin skulle tillåta Teosofiska Samfundet att representera den förkroppsligade själviskheten, en tillflykt för ett fåtal som inte tänker på de många, är en märklig idé mina bröder. ...

För att vara sann måste religionen och filosofin ge lösningen på varje problem. ...och om våra läror visar sin förmåga att ge lösningen kommer världen att vara den förste som erkänner att de måste utgöra den sanna filosofin, den sanna religionen, det sanna ljuset, som meddelar sanningen och inget annat än sanningen.

Till index