Mirakulösa lampor

Herbert Edlund


I vår tid tycks det inte finnas några arkeologer eller andra trovärdiga vittnen som påstår sig ha sett en s k evighetslampa, varmed menas en oljelampa som kan brinna oavbrutet i flera år, t o m i århundraden. Men från antiken och fram till medeltidens slut har vi många uppgifter om att de påträffats i tempel och kryptor, vid öppnandet av gravkammare, och t o m på offentliga platser utomhus där de utsatts för vind och vatten. H P Blavatsky behandlar i Isis Unveiled (del I, s 224-232) ämnet och menar att de mirakulösa lamporna fortfarande exi­sterade på hennes tid, och säger att  "om så hela världen förnekade deras förekomst skulle detta förnekande inte blåsa tillräckligt starkt för att släcka dem i vissa av Indiens, Tibets och Japans underjordiska kryptor”. Hon ger exempel på samtida och historiska personer som sett sådana lampor. Några citat:


En missionär, pastor S Mateer från Londonmissionen, säger att det i templet i Trevandrum i det sydindiska kungariket Travancore ”finns … en stor gyllene lampa som tändes för mer än 120 år sedan och fortfarande brinner”.


Abbé Huc har sett och undersökt en lampa av det slaget, och det har också andra gjort som haft turen att vinna österländska lamors och prästers förtroende och vänskap.


Plutarkos berättar att han såg en lampa i Jupitertemplet och att prästerna försäkrade honom att den hade brunnit kontinuerligt i åratal, och trots att den stod utomhus kunde varken vind eller vatten släcka den. Den katolske auktoriteten Augustinus beskriver också en lampa i ett Venustempel som inte kunde släckas av vare sig den starkaste blåst eller regn.


Sir Thomas Browne har också skrivit om lamporna, och när han talar om sådana som brunnit i flera hundra år säger han att ”detta beror på renheten hos oljan vilken inte avger några sotiga dunster som kväver lågan, ty hade luften närt lågan hade den inte brunnit många minuter”. Och han tillägger: ”Konsten att till­reda denna olja har gått förlorad.”

     Men konsten hade alltså enligt Blavatsky inte gått förlorad, och hon redogör för olika oljors och vekars beståndsdelar.

     Lamporna har inte bara påträffats i ”hedniska” kulturkretsar, säger Bla­vat­sky, utan också i kristna helgedomar, och inte oväntat har de kristna auk­to­ri­te­ter­na sin speciella syn på skillnaden mellan kristna och hedniska lampor. Enligt vissa teologer tycks de kristna ha brunnit genom en gudomlig mira­ku­lös kraft, medan de hedniska lågorna upprätthållits genom djävulens knep. En lam­­pa i Antiokia som brann i 1500 år över dörren till en kyrka, alltså på en öp­pen och allmän plats, brann genom "Guds kraft" som ”får ett oändligt antal stjär­nor att brinna med oupphörligt ljus”, medan de hedniska lamporna är verk av djävulen som ”bedrar oss på tusen sätt”.

     Ett exempel på hur djävulen varit i farten fick de troende när man under Pau­lus III:s påvetid (1534-1549) öppnande en grav på Via Appia i Rom och då fann hela kroppen av en ung flicka flytande i en ljus vätska, som hade bevarat hen­ne så väl att ansiktet tycktes vara lika vackert som i livet. Vid hennes fötter brann en lam­pa som släcktes när graven öppnades. Av inskriptioner framgick att flickan be­gravts mer än 1500 år tidigare och antagligen var Ciceros dotter Tullia.

Till index