1. Den esoteriska kunskapen
I vårt sökande efter svar på de existentiella frågorna om själens natur, om livet efter detta, om
förekomsten av övermänskliga varelser osv, hör det till att vi granskar och begrundar de utsagor om det
fördolda som under tidernas lopp presenterats av religionsstiftare, mystiker, medier och andra
gränsöverskridare. Dessa utsagor utgör dock en brokig samling som ställer oss inför stora
bedömningsproblem. Dels är de motsägelsefulla och kan därför inte förenas till en logisk och
klarläggande världsbild, dels kan de ytterst sällan verifieras med sedvanliga vetenskapliga metoder.
Särskilt svårt, eller rentav omöjligt, är det att värdera de utsagor som har sitt ursprung i
uppenbarelser från Gud, avlidna människors andar och andra hinsides varelser. Något lättare kan det
vara att ta ställning till dem som har sitt ursprung i klärvoajans, psykometri, näradödenupplevelser
etc, eftersom vi då har en del vetenskapliga undersökningar att konsultera. Även om det vetenskapliga
materialet är ganska knapphändigt, ger det indikationer på att det fysiska tillvaroplanet inte är det
enda tillvaroplanet i världsalltet och att människans själ överlever kroppens död.
Den ringa tillgången på gränsöverskridande vetenskapligt faktamaterial inom livsåskådningsområdet får oss osökt att undra om gränsöverskridande forskning av vetenskaplig kvalitet är någonting som uppkommit först i vår egen tid. Kan inte sådan forskning redan ha bedrivits under tidigare skeden i mänsklighetens historia, och nu återspeglas i en del av de utsagor vi granskar?
Vill vi ha ett positivt svar på frågan, skall vi vända oss till teosofin. Teosofin säger att det faktiskt finns gränsöverskridande kunskapsvägar, och att det tiderna igenom funnits själsligen högt utvecklade människor som varit kompetenta att utnyttja dem. Dessa män och kvinnor, som i den teosofiska litteraturen kallas mästare eller mahatmor ("stora själar"), har utforskat verkligheten med andra sinnen än de fysiska och i andra medvetandetillstånd än det vanliga dagsmedvetandets. De är sammanslutna i en orden, kallad Brödraskapet eller Den Vita Logen, och har inom denna orden byggt upp en logisk och djupgående verklighetsbeskrivning som kontinuerligt uppdateras och kompletteras.
Verklighetsbeskrivningen spänner över såväl det fysiska som de icke-fysiska tillvaroplanen, och är i Västerlandet känd som Den esoteriska traditionen eller Den Hemliga Läran. Som den senare benämningen anger hålls denna kunskapsmassa hemlig, men fragment av den har under tidernas lopp offentliggjorts och avsatt spår i olika folks heliga skrifter, myter, legender etc. Dessa spår identifieras av teosofin, som också presenterar en idémässig översikt över Den Hemliga Lärans innehåll.
Den principiella sekretessen kring Den Hemliga Läran upprätthålls av flera skäl. Ett av dem är att kunskap ger makt. I händerna på själviska eller omdömeslösa personer skulle den hemlighållna kunskapen ge upphov till stora skador och tragedier. Vi lever i en värld som uppvisar otaliga exempel på hur kunskap kan missbrukas. Man måste vara etiskt mogen och mycket omdömesgill för att kunna handha insikter av det här slaget på ett för allt levande gagneligt sätt. Ett annat skäl till hemlighållandet ligger i själva kunskapsförmedlingen. De idéer och tankegångar det handlar om ligger inte alltid inom räckhåll för den vanliga människans fattningsförmåga, och inte heller låter de sig utan vidare förmedlas med hjälp av de språk som idag brukas i vår värld. Dessutom är kunskapen inte bara teoretisk. Den har också att göra med självupplevda erfarenheter av olika slag, som vanliga människor på sin nuvarande utvecklingsnivå inte är färdiga att göra.
Men kunskap om det fördolda är nödvändig för varje enskild människas andliga utveckling, och Brödraskapet ser det därför som sin plikt att sprida läran i den utsträckning som är möjlig och tillrådlig. Så sker också. Brödraskapet sänder tid efter annan ut budbärare att undervisa allmänheten. Kanske lägger denne då grunden till en ny religion eller en ny filosofi. Flera sådana budbärare är kända. Teosofin pekar på Moses, Buddha, Laotse, Konfucius, Pythagoras, Jesus, Appolonios av Tyana och St Germain som exempel.
Att låta budbärare undervisa offentligt är en av de metoder, med vars hjälp Brödraskapet sänder ut idéer och tankar i världen. En annan är att låta mysterieskolor arbeta så pass öppet att deras verksamhet blir känd i vida kretsar. Mysterieskolor som arbetade på det sättet var inte ovanliga i forna tider. Vi vet att det fanns sådana i bl a Indien, Egypten, Grekland och Rom. Dessa Brödraskapets utposter var verkliga universitet för undervisning om människans natur och om det universum, av vilket hon är en integrerad del. Skolorna transmitterade andligt ljus till människorna, och de drevs så länge det fanns en uppriktig efterfrågan på sådant. När denna efterfrågan upphörde drog sig de initierade ledarna tillbaka, och då den sista öppet arbetande skolan stängdes på 500-talet sänkte sig det andliga mörkret över Västerlandet.
Att Den Hemliga Läran bara kan offentliggöras i en mycket begränsad utsträckning innebär dock inte att de hemlighållna delarna är helt oåtkomliga. De slutna mysterieskolorna är fortfarande verksamma och mästarna sänder på olika vägar ständigt ut andligt ljus i världen.
I slutet av 1800-talet fick Helena Petrovna Blavatsky Brödraskapets uppdrag att under benämningen teosofi ge ut en ny presentation av Den Hemliga Läran på modernt språk, en presentation med inslag av alla dess sju huvudläror. Dessa sju huvudläror kan betecknas med orden reinkarnation, karma, hierarkier, väsenskaraktär, utveckling, de två vägarna och självkännedom. Lärorna måste studeras i sina sammanhang med varandra, vilket framgår av följande korta och mycket begränsade definition av dem:
Världsalltet kan betraktas som en serie tillvaroplan, av vilka vi människor i vårt dagvakentillstånd normalt bara kan se det fysiska. De övriga planen fyller "tomrummet" mellan de fysiska himlakropparna och mellan den fysiska materians partiklar. Även de osynliga planen har sina himlakroppar med invånare, uppbyggda av de respektive planens speciella materior. Samtliga plan är integrerade med och samverkar med varandra. Allt som finns i världsalltet - himlakropparna, dessas invånare och materiapartiklarna på de olika planen - utgörs av levande varelser. Varje varelse kan förenklat beskrivas som en av vehikler (kroppar, höljen) på flera tillvaroplan bestående organism och ett individuellt upplevande medvetande (ett s k ego), vilket genomstrålar och identifierar sig med organismen och i begränsad utsträckning kan styra dennas livsyttringar. Varelserna är organiserade i hierarkier i det att varje varelse lever och utgör en byggsten i större varelser som i sin tur lever och utgör byggstenar i ännu större varelser osv. Så t ex utgör människans kropp och själsliga varelsekomponenter byggstenar i hennes organism, samtidigt som hon själv utgör en byggsten i jordens, solsystemets och galaxens organismer.
Alla de varelser som tillsammans utgör världsalltet samverkar i det utvecklingsdrama som det oupphörligt framåtskridande världsförloppet kan sägas vara. Utvecklingen innebär för varje varelse att den under en serie liv i en lägre livsform kvalificerar sig för tillvaron i en högre och upplevelserikare. En varelses utveckling i en viss livsform sker alltså under en rad återförkroppsliganden (för människor och djur på jorden kallade reinkarnationer) inom denna.
Vid varje återförkroppsligande växer varelsen fram ur en s k monad, ett "frö" som innehåller dess ego och organismiska väsenskaraktär. Väsenskaraktären är varje varelses egen unika uppsättning gestaltanlag, egenskapsanlag, ödesdispositioner och andra karaktäristika som gör att varelsen vid varje återförkroppsligande blir just vad den själv är och i tidigare liv gjort sig till. Varelsen växer fram, gestaltar sig, genom att med början på det höga plan där den tillbringar sin mellanlivsperiod veckla ut vehikler för tankeliv, begärs- och känsloliv etc på plan efter plan ned till det fysiska. Detta sker genom en differentieringsprocess där anlag av högre ordning ur sig själva emanerar (frambringar) anlag av lägre ordning, vilka i sin tur emanerar anlag av ännu lägre ordning osv. Med hjälp av den materia varje plan tillhandahåller bygger anlagen upp vehiklerna med deras respektive detaljer tills hela organismen är på plats. Organismen såsom sammansättning är obeständig och faller delvis isär vid döden, medan monaden med egot och den genom vidareutveckling i det då avslutade livet berikade väsenskaraktären består. Egots vandring genom tiden sker således i ständigt nya gestalter i allt högre livsformer.
Utvecklingsdramat, världsförloppet, utspelas inte slumpartat. Det förlöper efter planer och målsättningar som utarbetats av kosmiska intelligenser, och det styrs och övervakas på alla utvecklingsnivåer. Styrningen tar sig bl a uttryck i att varje varelse är "programmerad" till att uppvisa vissa för sin art utmärkande beteendemönster, för att därigenom på sin plats i naturen svara för bestämda inslag i naturskeendet. Dessa beteendemönster kan vara så fasta att vi kallar dem naturlagar. Som samlingsnamn på dem används sanskritordet karma. På det fysiska tillvaroplanet har vi inom kemin, elektricitetsläran, optiken osv definierat många av dessa lagar i exakta formuleringar, medan vi knappast vet någonting alls om deras yttringar på de icke-fysiska tillvaroplanen. Framförallt är vi ovetande om de lagbundna återverkningar vi utsätter oss för när vi brukar vår fria vilja. Med våra andliga, intellektuella, emotionella och fysiska livsyttringar påverkar vi ju vår omgivning på gott och ont, och det är självfallet både rätt och rimligt att vi individuellt får stå till svars för de påverkningar vi viljemässigt utsätter andra varelser för. Med fri vilja följer ansvar. Karma är alltså ett uttryck för de kosmiska intelligensernas vilja och avsikter, och svarar för att varje livsyttring av en varelse får sin följdriktiga verkan på omgivningen och rättvisa återverkan på varelsen själv genom naturens inneboende sätt att fungera. Karma kan därför sägas upprätthålla såväl balansen och riktningen som en sedlig ordning i världsförloppet.
Högre stående varelser har i sin utveckling nått självmedvetande, dvs förmågan att analysera och reflektera över sig själva och sina livssituationer. De har också stort utrymme för sin fria vilja inom ramarna för de övergripande utvecklingsplanerna. De har viss makt över lägre varelser och sina likar, men också motsvarande förpliktelser. Makten skall de utöva till allas bästa, inte bara till sitt eget. De får ta ansvar för sina gärningar i det målinriktade och meningsfulla världsförloppet. Människan har nått självmedvetande och måste genom självkännedom bl a lära sig fullgöra sina plikter mot den natur av och med och i vilken hon lever. Med sin fria vilja kan hon välja mellan det som kallas ont respektive gott, mellan själviska och osjälviska gärningar, mellan att befrämja sina egna intressen eller helhetens. I många situationer har hon att välja mellan de två vägarna, egenintressenas (själviskhetens) väg och helhetsintressenas (osjälviskhetens) väg. Den människa som inte lär sig vandra helhetsintressenas väg lever inte enligt utvecklingsplanerna och missar därför målet för den innevarande utvecklingsperioden. När nästa utvecklingsperiod inleds har hon inte tagit steget upp i den livsform som följer på den mänskliga, och får då i stället "gå om klassen" som en av den då framväxande mänsklighetens mer avancerade själar.
I de följande kapitlen behandlas de nu definierade sju lärorna mera i detalj.