8. Världsalltets struktur

 
 
På sin väg mot fullvärdigt människoskap har var och en av oss många långa utvecklingscykler kvar att genomföra. Men det är bara en del av dessa cykler som är förlagda till det fysiska jordklotet, de andra är förlagda till jordmonadens högre tillvaroplan. Även på de planen har jordmonaden gestaltat sig med globformade vehikler, och den totala jordorganismen består av tolv glober av olika materiell täthetsgrad. Globerna är så ordnade att det finns en glob på det högsta planet, två på vardera av de följande fem planen och en på det lägsta, vårt fysiska jordklot, den enda av de tolv globerna som vi kan förnimma med våra fysiska sinnen. Samtliga glober roterar kring sina respektive axlar och bildar en enhet som rör sig i en bana runt solen.

Det är ett ofantligt stort antal varelser som utgör komponenter i jordorganismens glober och lever i och på dem. Där finns jordorganismens arkitekter och ledande intelligenser samt myriaderna andra varelser av olika arter och storleksordningar. Alla hjälptes de åt att bygga upp och vidmakthåller nu den värld, där de under en nästan oöverskådligt lång tid skall leva och utvecklas tillsammans. Varelserna kan indelas i tolv s k naturriken, av vilka vi är väl bekanta med mineralriket, växtriket, djurriket och människoriket. Men det finns alltså fler, några stående på en lägre utvecklingsnivå än mineralriket, andra högre utvecklade än mänskligheten.

Naturrikenas varelser lever av andra varelser genom att ta in dem i sina respektive organismer som energier, och de lever med andra varelser eftersom dessa utgör deras levnadsmiljö. Varje varelse är alltså beroende av och måste samverka med andra varelser. Varje varelse har i det förflutna genomgått, eller skall i framtiden genomgå, vart och ett av de utvecklingsstadier som naturrikena representerar. Därför strävar den mot det närmast högre naturriket. Utvecklingsförloppet från t ex växt till människa hinner dock inte genomföras under ett enda av jordorganismens liv, även om detta har en längd av miljarder år. Men varje gång jordmonaden återförkroppsligar sig i solsystemet - och det gör den många gånger under solsystemets liv - får dess enskilda varelser på alla utvecklingsnivåer möjligheter att avancera från lägre livsformer till högre.

Genom att globerna är olika beskaffade, bjuder var och en av dem på särskilda levnadsbetingelser för utveckling av varje varelses olika väsenssidor. Under jordorganismens liv växlar naturrikena därför glob gång på gång. De färdas glob för glob i flera "varv", s k runder, runt "kedjan" av glober. Därvid har inte alla medlemmarna av ett naturrike, t ex människoriket, samtidigt sin utveckling förlagd till en och samma glob. Medan majoriteten är knuten till en viss glob, är de övriga medlemmarna spridda på de andra globerna i kedjan. En del löper före, andra släpar efter majoriteten.

Antalet runder anges vanligen till sju, och vi befinner oss nu i den fjärde av dessa. I varje ny rund upprepas på en mer framskriden nivå det utvecklingsförlopp som genomfördes under den föregående. Skeendet i var och en av runderna vägleds och övervakas av en särskild "styresman", och under denne står styresmän som vägleder och övervakar skeendet på varje enskild glob. Dessa styresmän är osynliga för oss, men de utövar ett mäktigt inflytande över hela naturen. Under varje rund är det vissa karaktäristika som präglar utvecklingen. I den innevarande runden är det de drivkrafter vi kallar känslor och begär. I nästa kommer dominansen att vara intellektuell, och i den därpå följande andlig.

Jorden och de övriga planeterna i solsystemet utgör komponenter i solsystemorganismen. Även solmonaden gestaltar sig med tolv glober på sju tillvaroplan, och dessa är ordnade efter samma mönster som jordmonadens. Vår fysiska sol är den lägsta globen. Vart och ett av solmonadens tillvaroplan kan indelas i sju underplan, och det är på dessa som planetorganismerna är etablerade. Av planetorganismerna ser vi bara de glober som befinner sig på vårt fysiska plan. Det finns i solsystemet planetorganismer som inte har någon glob på detta plan och därför i sin helhet är osynliga för oss. 

Det skulle föra för långt att här gå närmare in på solsystemets konstitution och liv. Det får räcka med att säga att när dess långs liv är slut drar sig solmonaden med de varelsekomponenter den vecklat ut tillbaka till sitt utgångstillstånd, för att under en av sällhet och återhämtning präglad viloperiod avvakta den tidpunkt, då den har att återförkroppsliga sig på en högre livsnivå på sin plats i vår hemgalax Vintergatan.

Det vi med våra fysiska ögon ser av Vintergatan är bara dess fysiska kropp, och denna kropp är glest uppbyggd. Dess "celler", solsystemen, kan liknas vid knappnålshuvuden som svävar tusentals meter från varandra. Denna gleshet kan också observeras i den fysiska materians atomer. Atomens diameter är tiotusentals gånger större än diametrarna på de elementarpartiklar som bygger upp den. Atomens volym utgörs alltså nästan helt och hållet av tomrum.

Men tomrummet mellan såväl himlakroppar som elementarpartiklar är skenbart och i själva verket fyllt av de materior som utgör världsrummets olika icke-fysiska tillvaroplan. Varje plan är en rymd med himlakroppar av speciell materia, och dessa rymder är alla hemvist för levande varelser på olika utvecklingsnivåer som lever där under sina egna förhållanden. Genom att rymderna genomtränger varandra kan de sägas befinna sig på samma ställe i världsrummet, liksom våra TV-program befinner sig på samma ställe i "etern" fast på olika våglängder. 

Världsrummet kan ses som en ofantlig behållare för alla de himlakroppar som manifesterar sig där, men i teosofin betraktas det samtidigt som den överallt närvarande, eviga, gränslösa och oföränderliga urgrund, den självexisterande absoluta verklighet, som föregår all manifesterad, relativ, ändlig tillvaro. Världsrummet i sig är den orsakslösa orsaken och rotlösa roten till allt som varit, är och någonsin skall bli.  

Världsrummet i sig betraktas alltså som ursprunget till vad vi kallar ande och materia. Det tillskrivs då en dualitet som antar karaktären av för-kosmisk idébildning och för-kosmisk rotsubstans. Idébildningen är ursprunget till allt individuellt medvetande och meddelar den ledande intelligensen vad gäller världsplaner och världsförlopp. Rotsubstansen är ursprunget till materian i dess olika arter på de olika tillvaroplanen. 

I världsrummet manifesterar sig galaxerna genom sina inneboende möjligheter till aktiv individualitet. De framträder ur, manifesterar sig i, och återvänder sedan för vila och återhämtning till världsrummet. I detta framträder och försvinner sådana galaxer oupphörligt. Medan en del befinner sig i olika skeden av manifestation, befinner sig andra i olika stadier av vila. Sålunda pågår i världsrummet ett sig ständigt förändrande manifestationsdrama.

Världsrummet i sig är den enda sanna verkligheten och all manifestation är därför mer eller mindre illusorisk. För de varelser som deltar i manifestationsförloppen är dessa dock verkliga nog i den utsträckning man inte förmår genomskåda illusionerna. Ett näraliggande exempel på illusion ger vår fysiska materias atomstruktur. Det vi tycker vara fast, solid materia är ju i själva verket nästan rent "tomrum". Tid är också en illusion. Vår kvantifiering av tiden i dygn och år bygger på jordens rotation kring sin axel och solen, ty det finns ingen absolut tid, dvs ett ständigt pågående jämnt flöde av någonting. Tid är ingenting annat än ett panorama av på varandra följande medvetandetillstånd. Den existerar därför inte där inget individuellt medvetande finns i vilket illusionen kan framkallas. Vår upplevelse av nuet och dess framåtskridande alstras av det långsamma fördunklandet av våra varseblivningar. De tre perioderna - det förflutna, det nuvarande, det kommande - är ett tretal under manifestationsförloppen, men inom den sanna verklighetens område har de ingen giltighet.
 

Till Teosofins sju huvudläror