Människan i runder och rotraser

Jorden är en levande kosmisk varelse som inte bara utgörs av det fysiska jordklotet. Jordens organism består av tolv glober, av vilka jordklotet (glob D) utgör den i materiellt avseende grövsta globen och den enda vi kan förnimma med våra fysiska sinnesorgan. De övriga elva glober­na består av subtilare materia i olika grader av eteriskhet, materia som brukar kallas astral, mental, andlig etc. Samtliga glober roterar kring sina respekti­ve axlar och genomtränger till en del varandra. De är integrerade med och sam­­verkar med varandra, och bildar en enhet som rör sig i en elliptisk bana runt solen. Globerna är etablerade på sju kosmiska tillvaroplan, och en schematisk framställning av dem finns i kapitel 42 av Den hemliga lärans grundtankar:

Kapitel 42

I och på jordens glober lever en mängd varelser av olika arter, och dessa ut­gör komponenter i jordens organism. Jorden är alltså uppbyggd av, består av, levande varelser. Dessa kan indelas i tio grupper, s k naturriken, som brukar kallas de tre elementalrikena, mineralriket, växtriket, djurriket, människoriket och de tre för oss än så länge osynliga dhyan-chohanska (övermänskliga) naturrikena.

Naturrikenas varelser befinner sig liksom alla andra varelser i världsalltet i utveckling mot mer komplexa och upplevelserikare former av tillvaro. Därvid strävar växterna efter att uppnå djurens livsnivå, djuren att uppnå människornas, och vi människor att uppnå dhyan-chohanernas. Utvecklingsprocessen förlöper enligt planer som uppställts av kosmiska intellekt.

I de lägre naturrikena kan de enskilda varelsernas utveckling sägas vara ovill­korlig och försiggå automatiskt, medan den i människoriket och de övermänskliga naturrikena är villkorlig och av varje enskild individ kräver självmedvetna, viljestyrda ansträngningar. För var och en av oss människor gäller det därför att med egna andliga, intellektuella, emotionella och kroppsliga framsteg hänga med i den allmänna utvecklingsprocessen. Ty allteftersom denna fortskrider, förändras levnadsbetingelserna för alla i jordens organism ingående komponenter, och de av oss som inte hänger med i förändringarna får träda tillbaka för att vid jordens nästa ”återfödelse” i solsystemet åter framträda och fortsätta sin utveckling på den nivå där den avbröts.

Utvecklingsprocessen genomförs givetvis inte bara i och på det fysiska jordklotet, utan i jordens hela organism, ty varje glob har sin egen materiella och själsliga beskaffenhet och bjuder därför på sina speciella betingelser och möjligheter för utvecklingen av väsenssidorna hos naturrikenas enskilda varelser. Under jordens liv flyttar naturrikena därför (enligt ett mönster som det skul­­le föra för långt att nu gå in på) från glob till glob längs hela ”kedjan” av glober. Detta gör de i sju varv, s k runder. På varje glob från A till G under varje rund genomför varje naturrikes varelser en utvecklingsperiod (kallad globrund) som indelas i sju faser, kallade rotraser. I varje ny rund upprepas på en högre och mer kvalificerad nivå den föregående rundens utvecklingsprog­ram, och på så sätt närmar sig naturrikenas varelser stegvis utvecklingsmålet.

Utvecklingsprocessen genomförs i perioder av omväxlande aktivitet och vi­la. När ett naturrike fullgjort sitt utvecklingsprogram under en globrund får det en kortare viloperiod innan det övergår till nästa glob i kedjan för att ta itu med den globrundens program. När naturriket på så sätt färdats genom alla globerna från A till G får det en längre viloperiod, kallad nirvana, på de fem högsta globerna i kedjan innan nästa rund inleds på glob A.

Tidslängderna för de olika runderna, globrunderna och rotraserna har inte offentliggjorts i detalj, men det finns approximativa uppgifter om bl a den inne­va­ran­de (fjärde) rundens rotraser på glob D (det fysiska jordklotet), och till några av dem återkommer jag nedan. Först några ord om runderna.


Runderna

Jordens liv (manvantara på sanskrit) sägs uppgå till 4,32 miljarder år och kan alltså indelas i sju runder. Om dessa antas vara lika långa, omfattar varje rund en utvecklingsperiod på drygt 600 miljoner år. Runderna är dock inte lika långa. Hittills har varje efterföljande rund varit kortare än den föregående. Under de första tre och en halv runderna, som redan avverkats, steg jorden och dess naturriken ”ned i materian”, varvid de för varje rund gradvis blev allt soli­dare och grövre i materiellt avseende. Den kroppsliga utvecklingen stod i för­grunden. Parallellt därmed tilltog varje enskild varelses själsliga individualisering. Därefter vidtog den om­vända processen, jordens och dess naturrikens ”uppstigande ur materian”, en process som skall pågå under resten av jordens liv och utmärks av en åter-eterisering och tilltagande andlighet hos hela jordorganismen. För människans del är det då den själsliga utvecklingen som står i förgrunden. Under manvantarans förlopp korresponderar en av de sju runderna, liksom en av glober­na A till G i varje rund och en av de sju rotraserna på varje glob, med ett av de sju kosmiska ele­menten.

I den första runden påbörjades ”nedstigandet” med att de lägre naturrikena under ledning av de dhyan-chohanska lade den ytterst subtila grunden till jord­organismens glober och deras livsverksamhet, och det kosmiska element som brukar kallas ”eld” utvecklades. Denna eld (liksom de övriga elementen luft, vat­ten, jord osv) får inte uppfattas i vår nutida fysiska bemärkelse utan i sin in­nebörd i den arkaiska filosofin. Elden i den första runden kan beskrivas som kall och självlysande. I denna rund påbörjade alla naturrikena sin tillvaro i jord­organismen, men givetvis var mineralrikets utveckling av särskild betydel­se.

Under den andra runden fortsatte ”nedstigandet i materian”, varvid glober­na och deras invånare blev tätare i materiellt avseende. Det kosmiska elementet ”luft” utvecklades. De första växterna etablerade sig och växtrikets utveckling tog fart. De fåtaliga människor som i detta tidiga skede i jordens historia framträdde på glob D, jordklotet, hade jättelika eteriska gestalter av helt annat ut­seende än våra nuvarande fysiska kroppar. De var till sitt väsen andliga, men be­satt en viss outvecklad intelligens.

Under den tredje runden upprepades den andra rundens utvecklingsprocess, men på en högre nivå. Det kosmiska elementet ”vatten” utvecklades, var­vid jorden fick en fastare konsistens. De första djuren etablerade sig och djurrikets ut­veckling tog fart. Alltfler människor dök upp på scenen i kroppar som fortfarande var mycket större än våra nuvarande och efter hand antog ett apliknande utseende. Det mänskliga intellektets utveckling gjor­­de bara smärre framsteg. Män­niskor­na var snarare listiga än intelligenta, och styrdes i första hand av sina instink­ter.

Den fjärde runden, den rund vi nu befinner oss i, tog sin början på glob A för ca 320 miljoner år sedan. Under denna rund utvecklas elementet ”jord”. Fär­­den ned i materian fortsatte under rundens första hälft och kulminerade för ca 4,5 miljoner år sedan på glob D, vårt jordklot. Detta nådde då sin tä­taste och hårdaste konsistens. Det var t o m något tätare än det är idag. Då vände utvecklingsprocessen, och sedan dess är jorden med sina naturriken på väg ”upp ur materian”, varvid de fortlöpande eteriseras och förandligas. I den fjärde runden ligger tonvikten på utvecklingen av den princip (väsenssida) i de levande varelsernas organismer som kallas kama och för män­­niskans del omfattar hennes känslor och begär. Den fjärde rundens utvecklingsförlopp på glob D beskrivs nedan, vad mänskligheten beträffar, mera i detalj.

Under nästkommande rund, den femte, utvecklas ett nytt element, ”eter”, och människan gör stora framsteg i såväl kropps­­ligt som själs­ligt avseende. I hennes utveckling läggs tonvikten på intellektet och min­nes­hanteringen, dvs på hennes femte princip manas, vilken i slutet av runden kommer att vara fullt utvecklad.

Den därpå följande runden, den sjätte, utvecklar det sjätte av de sju kosmis­ka elementen, på sanskrit kallat ”purusha-shakti”, om vars natur det inte förelig­ger några uppgifter. Människan utvecklar sin sjätte princip, buddhi, och mänsk­ligheten kommer att utgöras av en skara buddhaer. Även människokrop­pen undergår sto­ra förändringar, och i slutet av runden blir den äggfor­mig och ut­strålar ljus.

I den sjunde runden kommer det sjunde elementet att utvecklas och livet på jor­den får, för dem som lyckats hänga med i ut­vecklings­processen, ett högklassigt innehåll av en art som vi med vår nuvarande fattnings­förmåga knappast kan föreställa oss. Ty den enskil­da människan har blivit ett med sin buddhiprincip, och den sjunde principen, atman, dominerar hennes tillvaro. Vid slutet av runden har hon uppnått fullvärdigt människoskap, är iklädd en självlysande äggformig gestalt av andlig substans och tar ste­get upp i ett av de över människoriket liggande dhyan-chohanska naturrikena.


Rotraserna på glob D

Som redan nämnts befinner vi oss nu på glob D i den fjärde runden. Vår vis­telse här kan indelas i sju rotraser av olika längd, varvid varje efterföljande rotras är kortare än den föregående. Varje rotras kan indelas i sju s k underraser, och dessa i sin tur i kortare enheter. Av de sju rotraserna har vi de fyra första bakom oss. Eftersom utvecklingen i en rotras knyter an till utvecklingen under runden med samma nummer, rekapitulerade den innevarande fjärde rundens första rotras på vår glob D den första run­dens utveckling och förde den framåt, den andra rotrasen rekapitulerade den andra rundens och den tredje rotrasen den tredje rundens. Vi befinner oss nu ungefär i mitten av den femte rotrasen och den förebådar utvecklingen i den femte runden, liksom den sjätte och sjunde rotrasen kommer att förebåda utvecklingen i den sjät­te och sjunde runden.

Ordet rotras används inte bara som benämning på en tidsperiod utan också på de människor av olika folkslag som lever under den beträffande tidsperioden och genomför dess utvecklingsprogram. Dessa människor kan vad gäller kroppsstorlek, hudfärg, ansiktsform och andra yttre kännetecken skilja sig väsentligt från den föregående rotrasens människor. Även i själsligt avseende skil­jer de sig från dessa. De olika folkslagen når rotrasens utvecklingshöjdpunkt i mitten av dess förlopp, och börjar därefter deklinera. Samtidigt dyker de individer som utgör utsädet till nästa rotras upp, och deras utveckling löper en tid parallellt med de deklinerande folkens. Varje efterföljande rotras överlappar på så sätt den föregående, varvid de båda rotrasernas olika folkslag korsas med varandra och ger upphov till den stora typvariation i form av raser och kulturer vi idag ser på jorden.

Den första rotrasens människor infann sig på jorden för mer än 130 miljoner år sedan. Deras kroppar var till en början ett trettiotal meter höga, äggformi­­ga och uppbyggda av subtil astral substans. För våra dagars ögon skulle de vara genomskinliga. De hade ännu inte utvecklat benstomme, organ, hud eller hår. Med tiden blev kropparna solidare. Dessa tidiga människor var i sitt inre andliga, men inte i besittning av aktiv intelligens utan levde i ett slags dagdröms­tillstånd. De hade ännu inte något språk, eftersom de inte behövde något. De representerade sju olika grupper av individer, vilka i tidigare utvecklingsperio­der vandrat olika vägar i sin utveckling och därför skiljde sig åt vad gäller såväl inre som yttre karaktäristika. De bebodde ett landområde runt nordpolen, där de först framträdde i sju geografiska zoner som överlappade varandra. Jorden var på den tiden vida mer eterisk än den är idag, men tätare och hårdare än de människor och andra varelser som bebodde den. Människorna reproducerade sig genom en delningsprocess. Någon död fanns inte, ty när deras kroppar tjänat ut övergick individerna i sina egna avkomlingar.

Den andra rotrasen kan antas ha tagit sin början för ca 75 miljoner år sedan. Den andra rotrasens människokroppar var mindre än den första rotrasens, men fortfarande kolossala i jämförelse med våra nuvarande. De var liksom den första rotrasens astrala, men blev med tiden allt fastare, mindre genomskinliga, mer fysiska så att säga, och hade mot slutet utvecklat en geléartad trådlik struk­tur med rudimentär antydan till benstomme, organ, hud och hår. De uppvisade då också de första tecknen på vad som skulle bli människans nuvarande kroppsform. Reproduktionen skedde genom ”knoppning”, ungefär som den i våra dagar sker hos en del encelliga organismer. Människorna leddes av sina andliga instinkter, men stod också under stort inflytande av lägre im­pulser. I mentalt avseende kan de jämföras med våra dagars små barn. De bör­jade utveckla ett ljudhärmande språk, bestående av musikaliska toner, skrik, grymtningar etc som uttryckte fara, glädje osv.

Den tredje rotrasen tog sin början för ungefär 22 miljoner år sedan och utgör en period i vilken utvecklingen var analog med den tredje rundens, men mer kvalificerad eftersom den genomfördes under den fjärde runden.

Större delen av jordens yta täcktes liksom i våra dagar av vatten, och de landområden som denna rotras människor bebodde kallas Lemurien.

Människorna var till en början ca 18 m långa för att vid slutet av rotrasen ha minskat till 6 à 7 m. Den geléartade struktur som människokroppen hade i slutet av den andra rotrasen förtätades till en mjukt köttig substans av celler. Skelettet utvecklades liksom nerver, blodbanor, muskler och organ med specifika funktioner. De första sant fysiska människorna började ta form. I likhet med den första och andra rotrasens människor tog lemurierna i början av rotrasen inte in föda genom att äta som vi nu gör, utan genom osmos – ungefär som lung­orna idag drar syre ur luften.

När människornas kroppar var tillräckligt utvecklade, bl a vad beträffar hjär­nan och händerna, blev deras själar försedda med förnuftets ljus. Detta skedde genom att de s k manasaputraerna (en viss grupp dhyan-chohaner) förband sig med de mänskliga indivi­derna och till deras outvecklade sinnen sände glim­tar av sitt eget självmedvetna tänkande. Manasaputraerna är våra högre jag. Genom deras ”inkarnation” i oss fick vi självmedvetande och förmågan att med ett visst mått av fri vilja göra val. Detta uppväckande av våra sinnen till ana­­lytiskt, reflekterande och konstruktivt tänkande började under den tredje rot­rasens femte underras för ca 18 miljoner år sedan, och medförde att vi blev kar­miskt ansvariga för vå­ra viljemässiga gärningar och fick ta konsekvenserna av dessa.

I början av rotrasen systematiserades det ljudhärmande språket, och i slutet hade detta utvecklats till enstavigt språk. Dessutom kommunicerade vi med var­andra genom en typ av tankeöverföring och vad som kan kallas instinktiv varseblivning.

Till en början reproducerade vi oss genom utsöndring av celler som utvecklades i en oval, äggliknande form utanför kroppen. Dessa ägg avtog efter hand i storlek och kom att befruktas och utvecklas inne i kroppen. Människan var under en lång period tvåkönad (hermafroditisk), men sedan började en del tvåkönade individer att föda avkomlingar hos vilka det ena könet dominerade. Allteftersom tiden gick blev enkönade individer allt vanligare medan de tvåkönade minskade till antalet, och slutligen, i mitten av rotrasen, var mänskligheten uppdelad i män och kvinnor.

De tidiga stadierna i människans utveckling rekapituleras i våra dagar av det växande fostret, och det är intressant att notera att detta inte är distinkt enkönat förrän i tredje havandeskapsmånaden.

Uppdelningen i två kön förde med sig såväl det sexuella fortplantningssättet som den kroppsliga döden. Döden var inte bara nödvändig för att individen skulle kunna växla kön och därigenom vidareutveckla såväl de maskulina som feminina sidorna i sin väsenskaraktär, utan bl a också för att de nu relativt solida kropparna slets ned. Det allmänna sättet att ersätta sin döda kropp blev att med hjälp av ett föräldrapar låta sina vid döden tillvaratagna kroppsanlag alstra en ny kropp och reinkarnera i denna. Reinkarnationen kunde inte ske direkt vid den gamla kroppens död, varför individen efter döden fick en mellanlivsperiod på högre tillvaroplan.

Lemurierna (som givetvis var vi själva under denna tid) var försedda med ett tredje öga. Detta var faktiskt det första ögat, de två nuvarande ögonen utvecklades senare. Det tredje ögat är känt som Shivas öga, visdomens öga. Det var ursprungligen ett organ för både fysisk och andlig syn. Efter uppdelningen i två kön och det fortsatta nedstigandet i materian, började det tredje ögat förlora sin kraft och tillbakabildas. Under den fjärde rotrasen försvann det slutligen från den yttre anatomin. Det bestående vittnesbördet om dess förekomst är tallkottkörteln i hjärnan. I en avlägsen framtid kommer tallkottkörteln att fungera som organ för vårt sjunde och högsta sinne.

Under den tredje rotrasens två sista underraser byggde lemurierna civilisationer genom att använda sitt spirande konstruktiva tänkande. De tillverkade verk­tyg med vilka de kunde betvinga och utnyttja mineralrikets, växtrikets och djurrikets varelser till sin egen fördel. De organiserade samhällen, utvecklade oli­ka konstarter, lade grunden till olika vetenskaper etc.

De relativt solida kropparna i den senare delen av den tredje rotrasen kan ha lämnat fossil, men väldiga vulkanutbrott, jordbävningar och andra na­turkatastrofer har ägt rum, land har sjunkit ned under havsytan och nytt land höjt sig. Bara några få fossil kan därför ha klarat sig oskadda och är möjliga att finna. 

Den fjärde rotrasen överlappade den tredje och tog sin början för 8-10 miljoner år sedan. Det landområde den fjärde rotrasens människor bebodde kallas Atlantis och upptog större delen av jordens yta.

Atlantiderna var i sina glansdagar 6 á 7 m långa, men avtog sedan i storlek. De utvecklade kroppar som var grövre än våra nuvarande tills nedstigandet i ma­terian fullbordades för ca 4,5 miljoner år sedan. Då inträffade samtidigt mittpunkten för både den fjärde runden och hela manvantaran (jordens innevarande livstid). Jorden hade nått sin grövsta materiafas. Sedan dess eteriseras jorden med sina invånare, och denna eterisering tilltar och fortsätter till manvantarans slut i sjunde runden.

Under den fjärde rotrasen utvecklades det enstaviga språket till agglutinerande språk. I sådana kombineras flera separata ordstammar med distinkt bety­delse till ett ord. Människans intellektuella utveckling gjorde stora framsteg, varvid språket fick allt större betydelse. I takt med att de mänskliga samhällenas komplexitet tilltog fick alltfler ting och tilldragelser språkliga benämningar, och jämte tänkandet i bilder började vi tänka i ord. Dessutom kunde vi i minnet samla kunskaper i språkform. När sedan skriftspråken utvecklades fick vi möjligheten att, oberoende av vår minneskapacitet, ackumulera och bevara kunskaper i mer eller mindre tydlig språklig gestalt.

Atlantiderna byggde några av de mest lysande civilisationer av rent materiell karaktär som funnits på jorden. Men de var mycket egoistiska och egoismen födde omoral och ondskefulla handlingar, med svåra karmiska lidan­den som följd. Många av atlantiderna dyrkade de mörka och onda krafterna i naturen, och använde t o m svart magi för själviska ändamål.

De i andligt avseende högst utvecklade människorna startade då mysterieskolor för att skydda och vidareutveckla den andliga kunskap som fanns, och för att förhindra att den spreds till ovärdiga personer.

Den femte rotrasen tog sin början för 4 à 5 miljoner år sedan, och vi befinner oss nu i den femte rotrasens fjärde underras, närmare bestämt i den senares femte sub-underras. I denna sub-underras utgör européerna ett folkslag som uppkom för ca 9.000 år sedan och skall fortleva i ytterligare ca 16.000 år innan en serie långsamma naturförändringar sätter delar av Europa (de brittiska öarna, större delen av Frankrike, Holland, en del av Spanien och större delen av Italien) under vatten och förebådar nästa civilisationscykel.

Under den femte rotrasen står den intellektuella utvecklingen i förgrunden. Till storleken är våra kroppar mindre än atlantidernas, och vi har utvecklat språken till böjningsspråk.

Den sjätte rotrasens människor skall börja framträda på den amerikanska kontinenten un­der den femte rotrasens sjätte underras. När den sjätte rotrasen blir do­minerande på jorden har delar av våra nuvarande landområden sjunkit i ha­vet och nytt land höjt sig. Liksom under den fjärde rotrasen kommer större de­len av jordytan att vara täckt av land.

Vår andliga utveckling kommer i förgrunden, medan vår materialism avtar. I slutet av rotrasen kommer vår andliga status att ligga på samma nivå som i början av den andra rotrasen, men berikad med den utveckling som uppnåtts sedan dess. Under rotrasens förlopp kommer uppdelningen i män och kvinnor, och då även det sexuella fortplantningssättet, att gradvis försvinna och vi blir återigen tvåkönade. Våra kroppar blir mindre till storleken och dess vävnader mycket mjuka, och vi utvecklar vårt sjätte sinne samtidigt som vi vidareutvecklar de övriga fem. Våra olika nationella språk blir alltmer lika varandra. Det sjätte kosmiska elementet manifesterar sig. Den sjätte rotrasen förebådar den utveckling som skall fullföljas under den framtida sjätte runden.

Den sjunde rotrasen förebådar den utveckling som skall fullföljas under den sjunde och sista runden. Under denna rotras återgår vi till de förhållanden som rådde under den första rotrasen, men på en högre nivå. Utvecklingen riktas mot det gudomliga. Det sjunde kosmiska elementet börjar framträda. Vi utvecklar vårt sjunde sinne och våra kroppar blir så eteriserade att de blir nästan genomskinliga.


Till Teosofiska föredrag