Teosofi - varför då?

 

Varje tänkande människa funderar någon gång under livet över om hon hade någon form av tillvaro innan hon föddes in på jorden, om hennes jordeliv har en fördold högre mening och om någon form av fortsatt tillvaro väntar henne efter döden. De tre frågorna om föruttillvaro, livets mening och efterdödentillvaro är de tre klassiska existentiella frågorna, och när man söker svar på dem gör man det i första hand hos de livsåskådningar som finns i ens närmaste omgivning. Vi västerlänningar vänder oss därför först till naturvetenskaperna och vår förhärskande religion, kristendomen.

Av naturvetenskaperna bjuds vi då svar som i princip håller sig inom den s k mekanistiska världsbildens ram, enligt vilken det fysiska världsalltet utgör hela den objektiva verkligheten. Världsalltet antas ha uppkommit genom den stora explosionen "big bang", och går ett okänt öde till mötes. Någon avsikt bakom big bang finns det inte och inte heller några övermänskliga varelser som jämte naturlagarna styr världsförloppet. Livet på jorden anses ha uppkommit genom slumpvisa kombinationer av materiapartiklar som via fler slumpvisa kombinationer förenats till komplicerade aggregat, ett slags biologiska maskiner, med förmågan att reproducera sig själva. Vårt jordeliv är en kort engångsföreteelse som börjar med kroppens födelse och slutar med dess död. Vårt medvetande och själsliv utgörs bara av fysikaliska och kemiska processer i hjärnan, och när hjärnan upphör att fungera vid kroppens död slocknar medvetandet och själslivet rent automatiskt och vårt liv har blivit historia. Det har då varit en tämligen meningslös episod av tillvaro i ett lika meningslöst världsallt.

Den mekanistiska världsbilden är en produkt av de verifierbara naturfakta som forskarna hittills samlat in. Man kan därför säga att naturvetenskapernas svar på de existentiella frågorna vilar på fast grund, även om denna ännu inte är färdigbyggd eftersom den naturvetenskapliga forskningen ständigt gör nya framsteg.

Någon fast grund kan man dock inte tala om vad kristendomen beträffar. Dess svar på frågorna utgörs av trosföreställningar som har sitt ursprung i bibeln, en skrift som uppges ha tillkommit under direkt överinseende av ett högsta väsen, kallat Gud. Kristendomen förkunnar att detta väsen är ett allvetande och allsmäktigt personligt andeväsen som existerar av sig själv och är det enda i sitt slag. Han är det fysiska världsalltets skapare, laggivare och domare. Genom en ren viljeakt, och i ett bestämt syfte, skapade han världsalltet av intet. Det har alltså inte bildats av någon redan förhandenvarande ursubstans. Men Gud skapade inte bara världsalltet utan också en himmel och ett helvete. Han skapade världsalltet i tiden, och vid tidens ände skall det förgås medan himlen och helvetet består. I centrum för skapelsen står människan. Gud skapade människan till sin avbild i betydelsen att hon till skillnad från djuren och växterna utrustades med en förnuftig själ och en fri vilja.

Eftersom varje själ är skapad av Gud har den en början. Däremot har den inget slut, ty döden innebär bara kroppens förintelse medan själen faller i ett tillstånd av omedveten slummer. I detta tillstånd inväntar den tidens ände, den s k yttersta dagen. Då skall den bli uppväckt, få en ny kropp och sedan sin dom. Denna dom, som innebär evig salighet i himlen eller eviga plågor i helvetet, kan inte ändras, ty vid tidens ände upphör all utveckling och förvandling. När Gud sände ned sin son Jesus till jorden införde han en frälsningsordning med innebörden att tron på Jesus blev ett villkor för saligheten. Jesus säger i Johannesevangeliet: "Ingen kommer till Fadern utom genom mig". Meningen med människans jordeliv synes då vara att genom den rätta tron meritera sig för evighetstillvaron i himlen. Och eftersom hon bara får ett enda jordeliv, gäller det att ta vara på tillfället.

Både den mekanistiska världsbilden och den kristna förkunnelsen är enkla och lättfattliga, och även om den ena är ytterligt dyster och den andra utgörs av helt overifierbara trosföreställningar tycks de tillfredsställa många av oss västerlänningar. Av dem som inte anser sig ha fått tillräckligt trovärdiga svar på de existentiella frågorna söker en del vidare bland filosofier, icke-kristna religioner och annat på livsåskådningarnas brokiga fält medan andra, som inte vill lämna den fasta mark som naturvetenskaperna utgör, letar efter bevis eller indikationer på att den mekanistiska världsbildens gränser är felsatta. Det letandet företas i första hand bland de s k parapsykologiska företeelser som tycks överskrida gränserna ifråga. Av de företeelserna framstår utanförkroppenupplevelserna som de i sammanhanget intressantaste, så låt oss ta en titt på dessa och se vad de tyder på.

Det finns undersökningar som visar att mellan 10 och 20 % av alla människor har haft utanförkroppenupplevelser i vakentillståndet eller under sömn, narkos, meditation etc. Upplevelserna har infunnit sig spontant och ofta bestått i att upplevarens själ svävat någonstans ovanför den fysiska kroppen och därvid funnit sig ha en eterisk gestalt av samma utseende som den fysiska. I denna eteriska gestalt har själen med bibehållen identitet kunnat se sig omkring, förflytta sig och reflektera över sin situation. Ibland har den kunnat iakttaga sin fysiska kropp, och ibland har den svävat rakt genom väggar och andra fysiska hinder. Det har också hänt att den med mycket stor hastighet har begett sig till en avlägsen plats och där iakttagit händelser, som vid senare kontroll visade sig faktiskt ha utspelats. Därvid har det förekommit att dess eteriska gestalt blivit sedd av vakna personer på platsen ifråga.

Detta att utanförkroppenupplevare i sin eteriska gestalt blivit sedda av vakna personer när de på avlägsna platser gjort iakttagelser som kunnat verifieras i efterhand tyder på att de faktiskt befunnit sig på platserna ifråga, dvs att själen i strid med den mekanistiska världsbilden kan vistas och agera utanför den fysiska kroppen - åtminstone under jordelivet. Till bilden hör att utanförkroppenupplevelser inte bara infinner sig spontant, de kan också framkallas. Och även om själen vid dessa upplevelser vanligen inte lämnat det fysiska världsalltet, finns det fall där upplevarna är övertygade om att så skett. Särskilt gäller detta vid den typ av utanförkroppenupplevelser som förekommer under s k klinisk död.

Med klinisk död menas ett tillstånd där hjärtat slutat slå och andningen upphört utan att den biologiska och slutgiltiga döden inträtt. Den drabbade vaknar upp igen efter en stund, ofta med hjälp av medicinsk återupplivningsteknik. Tusentals människor har varit kliniskt döda men återupplivats, och en stor del av dem har då berättat att de i sin eteriska gestalt drogs till en plats där de bl a mötte en övermänsklig varelse av intensivt ljus. Denne gjorde ibland förutsägelser om upplevarnas framtidsöden som senare - t o m efter många år - visade sig slå in. Sådana förutsägelser strider mot den mekanistiska världsbilden, eftersom de förutsätter övermänsklig vetskap om framtiden. Vad platsen för mötet beträffar, så kan den av vittnesbörden att döma inte betraktas som en fysisk sådan. Snarare ägde mötet rum i en s k parallellvärld, en värld av icke-fysisk materia som genomtränger och är inmängd i den fysiska.

Utanförkroppenupplevelserna ger alltså indikationer på att människans själ kan vistas och agera utanför sin fysiska kropp och att den därvid kan besöka åtminstone en icke-fysisk värld, där det finns en eller flera övermänskliga varelser. Vi skulle alltså ha möjligheter att med hjälp av framkallade utanförkroppenupplevelser visa att den mekanistiska världsbildens gränslinjer är felsatta och möjliga att justera. Tyvärr är naturvetenskapernas företrädare inte särskilt benägna att utnyttja dessa möjligheter.

I det perspektivet inställer sig frågan om någon utanför det naturvetenskapliga etablissemanget utnyttjat möjligheterna och företagit kvalificerad forskning av gränsöverskridande art, en fråga som av teosofin besvaras med ja.

Forskningen bedrivs av ett urgammalt brödraskap, kallat Den Vita Logen, vars medlemmar frambringat och utvecklat själsförmögenheter som alla människor är utrustade med, men som i de flesta av oss ligger mer eller mindre latenta i det undermedvetna. En del schamaner och spiritualistiska medier har i någon mån aktiverat dessa förmögenheter och därmed visat att de finns, men brödraskapets medlemmar har utvecklat dem till mästarskap och kallas också betecknande nog för mästare eller mahatmor, ett sanskritord som betyder "stora själar". Mästarna har genom att studera och lära sig behärska vissa inre delar av sin varelse kommit underfund med att människan inte bara har en utan flera eteriska gestalter av olika finhetsgrad, som är integrerade med, men kan frigöras från den fysiska kroppen. Varje gestalt befinner sig i en s k parallellvärld eller, annorlunda uttryckt, på ett icke-fysiskt tillvaroplan och är försedd med sinnesorgan, genom vilka medvetandet kan varsebli det som finns och försiggår på planet ifråga. En av de metoder med vilka mästaren utforskar den totala verkligheten består därför i att han med utnyttjande av sina eteriska gestalter beger sig in på olika icke-fysiska tillvaroplan, där han genom observationer och erfarenheter skaffar sig kunskaper om planens strukturer och livsprocesser och deras relationer till varandra och till det fysiska planet.

En annan av forskningsmetoderna består i att han förenar sitt medvetande med, dvs på något sätt identifierar sig med, en övermänsklig varelse och därigenom får tillgång till dess insikter i tillvarons mysterier. Att förening av medvetanden är möjlig visas när en person genom telepati får uppleva en annan persons tankar, känslor, smärtor etc samtidigt med denne, trots att de båda befinner sig på stort avstånd från varandra. Man kan i sammanhanget också göra en jämförelse med vad som förekommit när mystiker säger att de genom identifikation eller medvetandeexpansion tillfälligt fått vad som kallas "kosmiskt medvetande".

En tredje forskningsmetod består i utnyttjandet av jordens minne. Jorden är enligt mästarna en levande varelse, utrustad med ett minne i vilket allt som har tilldragit sig i de varelsers liv som någonsin levt på jorden finns registrerat. I blygsam skala demonstreras metoden vid s k psykometri, då medialt lagda personer genom att hålla ett föremål i handen eller trycka det mot pannan "tonar in" sig i jordens minne och där avläser delar av föremålets historia i form av de miljö- och händelseintryck som föremålet har varit med om att alstra. Därvid kan föremålet vara urgammalt.

Med de nämnda forskningsmetoderna och flera andra har mästarna samlat en mängd kunskap om den totala verkligheten, kunskap som under tidernas lopp oupphörligen har kontrollerats, verifierats och uppdaterats. Kunskapen finns samlad i en lärobyggnad, och det är offentliggjorda fragment av den lärobyggnaden som kallas teosofi. Vad ger då teosofin för svar på de tre existentiella frågorna om föruttillvaro, livets mening och efterdödentillvaro?

Vad föruttillvaron beträffar säger teosofin att vi människor såsom individuella jag-medvetanden alltid funnits till och alltid skall fortsätta att finnas till. Men vi har inte alltid varit människor. Det tog oss långa tidsåldrar av utveckling i lägre stående livsformer innan vi uppnådde den mänskliga. Men till människoriket och planeten Jorden har vi nu haft vår vidareutveckling förlagd i många miljoner år. Var och en av oss har därför redan levt en lång serie jordeliv och har dessutom en lång serie framför sig. Vi skall så länge reinkarnationsprincipen gäller för oss reinkarnera, återfödas, gång på gång (och därefter mer sammanhängande leva på jorden) tills vi inte har mer att utveckla och lära oss i människoriket och då kvalificerat oss till att ta steget upp i en ännu högre livsform.

Mellan jordeliven ligger vi inte i något slags dvala, ty vårt jag-medvetande, det s k egot, är kontinuerligt. När det inte får sina upplevelser genom att identifiera sig med en fysisk kropp, får det sina upplevelser genom att identifiera sig med en icke-fysisk gestalt i sin totala organism som har längre livslängd än den fysiska kroppen, och vistas då på det tillvaroplan där den gestalten befinner sig. Och detta gäller inte bara mellan jordeliven utan också under jordeliven när egot lämnar den fysiska kroppen för att denna skall få sova. Att vi bara kommer ihåg så ytterligt lite av allt vi upplever under kroppens sömn beror på att vår fysiska hjärna normalt inte har kopplingar till de övriga minnesavsättningarna. Likadant är det ifråga om minnesavsättningarna från våra tidigare jordeliv. Fast ibland händer det att en och annan av oss får några glimtar av dem i form av s k tidigarelivupplevelser, som spontant infinner sig i vakentillståndet eller som drömmar.

Att vi inte viljemässigt kan kalla fram minnen från våra tidigare jordeliv är ett av de fakta som visar hur liten makt vi har över komponenterna i vår organism. Ser vi till kroppen är det ju bara rörelseapparaten som i verkligt stor utsträckning rättar sig efter vår vilja. Hjärtat, levern och de andra organen utför sina uppgifter utan att ta order från egot, och kroppen blir sjuk, växer, åldras etc utan att vi kan göra mycket åt det. Likadant är det i organismens icke-fysiska delar. Tankar kommer och går lite som de vill, vi drivs av begär som vi inte behärskar, vi har svårt att styra våra känslor, vi drömmer mardrömmar utan att vilja det osv. Detta förklarar teosofin med att våra celler, organ, tankar, drömkonstruktörer etc är mer eller mindre självständiga varelser. Var och en av dem har ett eget jag-medvetande, ett eget mått av fri vilja och sin egen individuella tillvaro i helheten människan. De är hierarkiskt organiserade till en organism, i vilken egots herravälde är begränsat. Dessutom står organismen under styrinflytanden från högre viljor än dess egna.

Sådana styrinflytanden kommer till uttryck när människan efter en tids vistelse på de icke-fysiska tillvaroplanen åter skall reinkarnera på jorden. Det är då inte egot som väljer tid, plats och föräldrar för reinkarnationen. Varje människa ingår i naturskeenden som är planerade, organiserade och styrda av kosmiska intelligenser, och hon sänds in på jorden för att medverka i sådana skeenden och då samtidigt arbeta vidare på sin egen individuella utveckling. Reinkarnationsprocessen förlöper automatiskt genom att anlagen till de komponenter i organismen som specifikt behövs för jordelivet aktiveras och sedan självständigt återbildar komponenterna ifråga. Bland dessa anlag finns anlagen till den fysiska kroppen. Dessa gick inte förlorade när människan dog i sitt föregående jordeliv utan drogs inåt i organismen, där de under mellanlivsperioden legat latenta. Föräldraparets huvuduppgift under reinkarnationsprocessen är att tillhandahålla artgenetiskt material, och modern förser anlagen med den fysiska materia som behövs för kroppsuppbyggnaden.

Detta var några ord om teosofins svar på den existentiella frågan om föruttillvaro, ett svar som med påståendet att människan sänds in på jorden för att dels vidareutvecklas, dels medverka i vissa naturskeenden, också ger en antydan om teosofins svar på frågan om jordelivets mening.

Att vi som människor ingår i avsiktliga naturskeenden på jorden beror enligt teosofin på att vi i jordens innevarande liv utgör komponenter i jordens organism och periodiskt måste tjänstgöra i denna. Skall vi kunna fullgöra den tjänstgöringen i ett längre tidsperspektiv måste vår individuella utveckling hålla jämna steg med jordens utveckling som levande varelse. Framför allt är det vårt tanke- och känsloliv som måste få den kapacitet och inriktning som krävs för att vi skall kunna fylla våra framtida funktioner i naturskeendena. Hos växter och djur sker den nödvändiga anpassningen till jordens behov med ett stort inslag av automatik och de kan som individer inte påverka den i någon större utsträckning, men för människans del är anpassningen villkorlig. Ty människan är utrustad med självmedvetande, dvs hon har förmågan att reflektera över sig själv, sina nuvarande levnadsförhållanden och sin framtid, och hon har stort spelrum för sin fria vilja. Hon måste därför genom att studera sin egen organism och livet i omgivningen lära sig förstå att de styrfaktorer som verkar i omgivningen och i henne själv faktiskt upprätthåller en sedlig ordning i världsförloppet som bl a syftar till att värna varje varelses rätt till ett rimligt och av andra varelser respekterat livsrum. Varje människa har under tidigare jordeliv belönats och bestraffats enligt denna sedliga ordning och föds därför med en viss känsla för vad som är rätt och orätt, gott och ont. Men känslan måste vidareutvecklas och komma till allt starkare uttryck i hennes livsföring. När hon inser detta och rättar sin livsföring därefter, förstår hon alltmer av meningen med sin roll i naturskeendena.

Teosofins svar på frågan om livets mening kan alltså sammanfattas med ordet utveckling. Utvecklingen motiveras inte bara av att vi människor utgör komponenter i jordens organism utan också av att vi medvetandemässigt är evighetsvarelser som inte skulle vilja tillbringa alla framtida jordeliv, och långt mindre hela evigheten, under enahanda levnadsbetingelser. Vi vill ha omväxling och en allt upplevelserikare tillvaro. På jorden får vi det genom de förändringar i våra levnadsbetingelser som jordens fortlöpande utveckling såsom levande varelse medför. Men jordens utveckling ställer stigande krav på aktiva etiska insatser av oss som individer, etiska insatser som också är nödvändiga för vår egen individuella utveckling. För var och en av oss gäller det därför att i liv efter liv kombinera samlandet av kunskap om vår egen varelses livsprocesser och relationer till omvärlden med ett rättrådigt och osjälviskt leverne. Den som rättar sig efter det konceptet har inte bara en lång rad spännande liv på jorden framför sig, utan kvalificerar sig också för en kommande tillvaro i en högre och upplevelserikare livsform än den mänskliga.

Vad så slutligen den existentiella frågan om efterdödentillvaron beträffar, säger teosofin att vår tillvaro efter jordelivets strapatser normalt utgörs av en lyckofylld semesterperiod för vila och återhämtning på ett tillvaroplan av mycket subtil materia. Dödsprocessen innebär att egot frigörs från de komponenter i organismen som specifikt behövdes för jordelivet. Därvid dras de anlag som vecklade ut dessa komponenter under reinkarnationsprocessen inåt i organismen, där de ligger latenta till nästa jordeliv. Dödsprocessen inleds med den fysiska kroppens död och en omedelbart därpå följande återblick på det nu avslutade jordelivet. Återblicken utgörs av ett kronologiskt panorama över alla de tankar, känslor, händelser etc som egot upplevt från födelsen till döden. Livets alla tilldragelser visas i sina sammanhang med omgivningen på ett sådant sätt att egot förstår rättvisan i sitt öde.

När återblicksförloppet är genomfört fortsätter dödprocessen på ett tillvaroplan där egot befinner sig i en eterisk gestalt som kallas begärskroppen. I denna avvecklas egots bindningar till en del fysiska begivenheter som nu ligger utom räckhåll. Om dessa bindningar inte är alltför starka tar avvecklingen ingen längre tid i anspråk och bereder inte egot några större svårigheter. När avvecklingen är genomförd dör begärskroppen, och den döden kallas "den andra döden". Egot med de kvarvarande komponenterna i sin organism befinner sig sedan i en gestalt av mental materia på ett tillvaroplan av samma art. Där kan egot, dvs vårt upplevande jag-medvetande, sägas vara omgivet av en sfär som fram till nästa jordeliv utgör vår privata värld, en värld som får sitt innehåll av de minnesavsättningar vi alstrade under jordelivet. Ty dessa minnesavsättningar är substantiella realiteter som nu framträder och låter oss i vår mentala gestalt återuppleva alla de lyckliga stunder vi hade på jorden. Dessutom förverkligar de våra på jorden ouppfyllda önskningar. Våra minnesavsättningar framträder som miljöer, varelser och händelseförlopp, vilka gör vår tillvaro till en idealiserad fortsättning av jordelivet. Vi lever i ett medvetandetillstånd som kan liknas vid en intensiv dröm. Liksom vi i en vanlig dröm inte vet att vi drömmer, vet vi nu inte att vi har lämnat jorden. Vi saknar ingenting av det vi lämnat bakom oss och vet ingenting om sorgen hos våra nära och kära, ty vi har dem ju i imaginär form hos oss, och vår tillvaro är fylld av glädjerika upplevelser.

En företeelse här på jorden som ger en viss illustration till detta medvetandetillstånd är hypnosen. En hypnotisör kan ju åt en försöksperson framkalla hallucinationer av miljöer och människor, vilka förefaller försökspersonen vara lika reella som i den fysiska verkligheten. Försökspersonen kan t ex äta ett hallucinationsäpple och njuta av den goda smaken, och han kan se, ta på och samtala med hallucinationen av en god vän. Därvid kan han inte skilja hallucinationerna från deras fysiska motsvarigheter.

En annan illustration ges av författarinnan Phyllis Atwater, som under en av sina tre näradödenupplevelser tog kommandot över den när hon svävande uppe vid taket i sin matsal såg ned på sin fysiska kropp och trodde att den var död. Hon ville då undersöka om hon med sin bildskapande tankeförmåga kunde påverka den fortsatta händelseutvecklingen. Och det kunde hon när matsalen tonade bort och efterträddes av en rymd som visserligen var tom på substantiella former, men kändes som om den hade potential till vilka former som helst. Hon ville skapa ett hus av speciellt slag och visualiserade detta framför sig. Det dröjde inte länge förrän huset faktiskt stod där. Hon undersökte det och fann att det var lika verkligt och påtagligt som ett hus i den fysiska världen. Hon fortsatte med att skapa växter, en massa föremål, djur och människor. Djuren och människorna rörde sig och tycktes leva självständiga liv på ett helt normalt sätt. När hon ville se några av sina avlidna släktingar infann de sig omedelbart, och hon manade också fram Jesus och hade ett givande samtal med honom.

Till Teosofiska föredrag