Tiden - en illusion

 

Vi upplever tiden som ett konstant flöde av något ogripbart vars riktning och hastighet vi inte kan påverka, något som i jämn fart rör sig rakt framåt. Därvid skiljer den punkt vi kallar nuet det förflutna från framtiden. Vi betecknar detta tidsflöde som linjär tid. När vi delar upp tidsflödet i avsnitt och mäter längden på dessa ser vi tiden som cyklisk, dvs bestående av kontinuerligt återkommande avsnitt av samma längd, och använder måttenheter som år (jordens rörelse ett varv kring solen), dygn (jordens rotation ett varv kring sin axel) och sekund (varaktigheten av 9 192 631 770 perioder av den strålning som motsvarar övergången mellan de två hyperfinnivåerna i grundtillståndet hos atomen cesium 133).

När vi har trevligt eller sysselsätter oss med något som intresserar oss, tycker vi att tiden går fortare än normalt. Omvänt tycker vi att den går långsammare när vi har smärtor, står i en lång kö, inte har någonting att göra etc. Sådana variationer i den enskilda individens upplevelse av tidens flykt kan också framkallas av vissa droger och sjukdomstillstånd.

De händelseförlopp som ger oss människor vår tidsupplevelse i dagvakentillståndet varseblir vi i ett tempo som är signifikativt för människosläktets dagvakentillstånd. I det tempot kan vi inte se de enskilda vingslagen hos en flygande geting eller de enskilda bilderna i en rullande filmslinga. Detta för oss människor signifikativa varseblivningstempo torde förefalla extremt långsamt för de diminutiva varelser som lever ett helt liv på några få sekunder, medan det förefaller extremt hastigt för varelser som lever på en kosmisk nivå där ett hundraårigt människoliv betraktas som en ögonblickshändelse. Ändå torde de diminutiva och kosmiska varelsernas tidsupplevelse vara densamma som vår, dvs de tycker att tiden flyter fram med samma hastighet som vi tycker att den gör. Ty tiden är enligt teosofin inte "ett-ting-i-sig" utan en illusion som bara existerar i de varelsers medvetanden där illusionen framkallas, och är då relaterad till det tempo i vilket respektive varelser varseblir.

Att tiden är en illusion illustreras bl a av våra nattliga drömmar och av hypnotiska experiment. I drömmen och under hypnotisk trans kan vårt varseblivningstempo vara annorlunda än i dagvakentillståndet. Ett bekant exempel på hur det i drömmar kan vara mycket hastigare är Alfred Maurys dröm om hur han under någon sekund upplevde en lång sekvens av händelser med den franska revolutionen som tema. Drömmen framkallades av att en del av den övre gaveln på hans säng lossnade och föll ned på hans hals. Under det ögonblick det tog innan han varseblev stöten upplevde han i detalj hur han ställdes inför revolutionsdomstolen där han såg Robespierre, Marat och andra framträdande personer. Han fick berätta om sig själv och blev slutligen dömd till döden. Följd av en stor folkmassa fördes han till avrättningsplatsen. Där besteg han schavotten, bödeln band honom vid plankan och giljotinens bila föll. Han kände sitt huvud skiljas från kroppen och vaknade skräckslagen för att finna att det var sänggaveldelen som fallit ned på hans hals.

Ett exempel på hur ett hastigt varseblivningstempo kan framkallas av en hypnotisk suggestion ger den norske psykologen Harald Schjelderup i sin bok Den dolda människan (s 121-122). Schjelderup försatte en försöksperson i hypnotisk trans och gav honom sedan suggestionen att han skulle drömma och i drömmen företa en jordenruntresa. Efter fem sekunder väcktes försökspersonen ur transen och berättade en del av det han upplevt: "Jag åkte tillsammans med en kvinna, och jag har ingen lust att berätta om allt vi gjorde tillsammans. ... Vi lade till vid många platser. Vi anlöpte Dover och fortsatte sedan för att titta på London. Det tog lång tid. Sedan seglade vi till Le Havre, Gibraltar, Suez och Röda Havet." "Hur långt kom ni?", frågade Schjelderup. "Till Japan. Vi upplevde mycket." "Hur lång tid tror ni att resan tog." "Å - ett par månader. Två månader i alla fall. Jag upplevde dessa månader i sin helhet. Det var så mycket."

Två månader...upplevda på fem sekunder säger Schjelderup och menar att de försök av denna typ som han utförde visar att drömmen på otroligt kort tid kan rulla upp långa sekvenser av innehållsrika upplevelser. Den undermedvetna fantasin har förmågan att skapa och och foga samman bilder i ett förbluffande snabbt tempo.

I drömmen och vid den typ av tidsexperiment som Schjelderup utförde synes människans tidsupplevelse alltså vara densamma som i dagvakentillståndet, dvs tiden tycks flyta fram med samma hastighet i alla tre medvetandetillstånden. Det som avgör om upplevaren tycker att ett händelseförlopp tagit en kort eller lång tid i anspråk är det antal "bildsekvenser" upplevaren varseblir i händelseförloppet. Ett stort antal bildsekvenser som i dagvakentillståndet tar en timma att uppleva kan med ett förhöjt varseblivningstempo i drömmen upplevas under en enda sekund och därvid tyckas ha varat i en timma, och omvänt kan ett litet antal bildsekvenser som i dagvakentillståndet upplevs under en sekund med ett sänkt varseblivningstempo i drömmen ta en timma i anspråk, men av upplevaren då tyckas ha varat i bara en sekund.

Ett märkligt exempel på tidens relativitet ges av de personer som under en näradödenupplevelse fick se tillbaka på hela sitt förflutna jordeliv. Denna återblick skedde på så sätt att de antingen fick se en kronologisk följd av alla de tilldragelser som utgjort deras livsinnehåll dra förbi deras iakttagande blick, eller var samtliga dessa tilldragelser närvarande samtidigt. Vår förmåga att uppleva flera händelseförlopp samtidigt är välbekant för oss. Vi kan ju t ex prata i telefon samtidigt som vi dricker kaffe och dessutom håller ett öga på något som utspelas i omgivningen, men att uppleva ett helt livs tilldragelser på en gång verkar obegripligt för den som inte själv haft upplevelsen ifråga. Näradödenupplevelserna visar emellertid att vårt upplevande medvetande inte bara kan varsebli vår tillvaros händelseförlopp i olika tempon utan också varsebli ett enormt antal händelseförlopp samtidigt. Och vi vet vidare att Mozart sade sig ha hört alla satserna i en symfoni samtidigt i sitt huvud.

Att tiden också är en illusion i devachan (det medvetandetillstånd i vilket vi enligt teosofin normalt tillbringar en stor del av perioden mellan två jordeliv) är uppenbart. Hur vi där upplever tiden har vi dock inget minne av när vi på nytt fötts in på jorden. Men förmodligen har vi samma upplevelse av tidens flykt som på jorden, medan vi däremot inte har möjligheter att mäta tiden i minuter, dagar och år. "Det finns inga klockor, inga tidsavsnitt, i devachan...trots att hela kosmos i ett avseende är en gigantisk kronometer" säger en mästare i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett (s 193). För en människa i devachan existerar tiden inte annat än som en drömlik succession av tankebilder och sälla föreställningar, vilka fyller hennes medvetande. Lika lite som en människa vid uppvaknandet efter nattens sömn vet hur länge hon sovit, vet hon efter en devachanperiod om denna varat i ett eller tusen jordiska år.

Till Teosofiska föredrag