5. Döden: en port till ljuset
Det vi föreställer oss - antingen att vi har ett enda kort jordeliv eller en ändlös framtid med kontinuerlig utveckling av våra dolda krafter och talanger - påverkar kraftigt vår syn på tillvaron. Vi känner intuitivt att det finns ett harmoniskt och rättvist syfte bakom allt som sker, så vill vi ha bekräftelse på detta.
Var och en av oss har någon död familjemedlem eller vän och vi vet vad en långvarig sjukdom kan innebära och vilken smärta själsliga problem kan förorsaka. Då är det till stor hjälp att ha en filosofi som omfattar reinkarnationsläran, eftersom den framhåller det individuella moraliska ansvaret och ger löfte om en evig tillväxt i kärlek och visdom. När döden sedan kommer, plötsligt eller efter lång väntan, är man inte helt oförberedd och behöver inte känna sig sviken eller träffad av ett grymt öde. Man kommer inte undan förlusten och ensamheten, men har ett inre lugn och en övertygelse om att "allt är väl".
Döden är inte det tragiska slutet på ett liv. Den är en port till ljuset - både för dem som går till "andra sidan" och för dem som fortsätter sin jordevandring. Vi vet så lite om de mystiska regioner som vårt medvetande färdas genom under sömnen och efter den fysiska kroppens död. Ändå följer vi färdvägarna som om vi magnetiskt drogs in på dem, ungefär som jordens magnetiska flöden styr flyttfåglarnas färder. Likaså finner vi efter våra flerhundraåriga eller flertusenåriga vistelser i naturens inre regioner gång på gång vägen tillbaka till jorden.
Vi accepterar tacksamt sömnens vila, men tycker att döden är någonting annat. Vi kan tycka att döden är naturens sätt att återställa sina livskrafter, att själens befrielse från en sjuk eller gammal kropp är en välsignelse eller att den inre tillväxten inte kan försiggå utan det periodiska bytet av gestalt. Ändå är dödens ankomst alltid en chock: vi känner oss utsatta för en makt som är större än vi kan fatta. Vi inser att döden är oåterkallelig. Det som borde blivit sagt kan inte längre sägas. Men barmhärtigt nog hålls vi uppe av en frid, ett inflöde av styrka och en tyst försäkran om att de band som binder oss vid dem vi älskar är lika odödliga som tillvarons innersta verklighet.
Vi är benägna att tro att vårt innevarande jordeliv har ett slags avgörande betydelse, när det i själva verket bara utgör en del av vårt långtidsöde. Likt det indiska ashvattha-trädet, som sägs växa med sina rötter i himlen under det att det sträcker sina grenar och blad nedåt, har vi människor våra rötter i vår gudomliga monad, vars ljus speglas i vår andliga intelligens, i våra mentala och emotionella komponenter och i vår fysiska kropp.
För att få en tydlig bild av det som händer oss efter döden, måste vi förstå en del om de olika element som utgör vår varelse och vi måste förstå en del om de uppgifter dessa element har under jordelivet och efter döden. Paulus indelning av människan i ande, själ och kropp är grundläggande och nyttig i förbindelse med andra tankesystem, där människan uppges bestå av fyra, fem, sju eller t o m tio väsenssidor eller principer. Dessa principer är inte skilda från varandra. I det system som räknar med sju principer t ex, är varje sådan själv sjufaldig och innehåller en aspekt av var och en av de andra. Vi kan också använda en femfaldig indelning av människan i monader av sjunkande kvalitet, monader försedda med höljen eller vehikler genom vilka de uttrycker sig. Och vi kan i likhet med kabbalan tänka oss en fyrfaldig indelning med tre "utandningar" av tilltagande materiell karaktär som alla manifesterar sig genom ett "skal", den fysiska kroppen.
I teosofiska skrifter används vanligen den sjufaldiga indelningen, och principerna (med sina sanskritbenämningar) är då följande:
Gudomlighet - atman, "jag", vår odödliga monad.
Ande - buddhi, "uppväckt intelligens", atmans slöja: den varseblivningsförmåga som i sin helhet uppnåtts av en buddha.
Sinne - manas, tvåsidig i sin aktivitet: högre manas utgör i förening med de båda högre principerna vår andliga individualitet (atma-buddhi-manas), medan den mot kama, "begärsprincipen", attraherade lägre manas manifesterar sig som vår vanliga personlighet (manas-kama).
Begär - kama, "begär, böjelse". Influerad av det högre sinnet (buddhi-manas) manifesterar sig denna princip som strävan. Använd av personligheten (manas-kama) utan något inflytande "uppifrån", kan den manifestera sig som aggressiv själviskhet och okontrollerad drift av ofta destruktiv natur.
Livskraft - prana, "de vitala vindarna" (vilkas antal uppges till fem, sju eller fler), cirkulerar genom hela vår organism och upprätthåller vårt fysiska liv.
Astral- eller modellkropp - linga-sharira, den modell eller astrala matris efter vilken den fysiska kroppen uppbyggs.
Fysisk kropp - sthula-sharira, det fysiska vehikel eller instrument som ger hela vår sjufaldiga varelse möjlighet att manifestera sig.
För att förstå de olika principernas samband med våra efterdödenupplevelser, måste vi först inse att döden inte kommer enbart därför att vår kropp är trött eller utsliten. Döden kommer främst därför att den högre delen av vår varelse drar själen till sig med så stor kraft att kroppen inte kan motstå den. I ett djupare själsligt syfte dras livet så att säga inåt. Födelse och död är livets portar - episoder i det reinkarnerande elementets mognadsprocess. Därför är både födelseprocessen och dödsprocessen igångsatta av vår gudomliga källa.
De många berättelserna av personer som nästan drunknat, som varit allvarligt sjuka eller som förklarats "döda" och sedan återupplivats, visar hur mångfasetterad människan är och att det är möjligt för kroppen att vara helt passiv medan själen/sinnet/medvetandet tillfälligt dras tillbaka. Många människor har i sådana situationer haft känslan av att ändå vara levande och svävande ovanför kroppen kunnat se denna ligga nedanför sig. En del av dem har kommit ihåg allt vad läkarna och vårdpersonalen sade och gjorde under den skenbara dödsperioden, och de flesta näradödenupplevare har sett ett panorama över sitt livs händelser snabbt dra förbi sin blick. Ett sådant panorama är en åskådlig bekräftelse på den teosofiska läran om "den panoramiska vision" som sinnet-själen får före anträdandet av sin efterdödenfärd. Av dem som varit nära döden är det inte alla som minns att de upplevt något speciellt, men de som kommer ihåg en del av vad de "sett" återvänder vanligen till livet med föresatsen att i fortsättningen visa sig värdiga denna andra chans.
Under sömnen förblir livets gyllene tråd intakt mellan alla delar av vår varelse, medan den brister vid döden. I en näradödensituation, även om denna varar tämligen länge, har tråden inte brustit. Det innebär att den döende kan återbesjäla sin kropp, vilket också vanligen sker, och det mirakulösa inträffar då att en människa som trotts vara död återvänder till livet. Hade tråden brustit, hade dödsprocessen inte kunnat hejdas.
I teosofiska skrifter talas det om två, ibland tre, panoramiska visioner av olika intensitet: en första som upplevs av den döende i livets sista ögonblick och en stund efter den fysiska döden, en andra som är mindre intensiv och infinner sig strax innan den döde glider in i det himmelska drömtillstånd som kallas devachan , och en tredje som infaller när devachan lämnas för återfärden till jorden.16 På så sätt får människan klart och tydligt se rättvisan i allt som hände henne under det just avslutade jordelivet, hon kan fridfullt glida in i sitt drömtillstånd och hon får före återfärden till jorden, innan hon dricker av "glömskans vatten", en snabb och översiktlig inblick i vad som väntar henne under det nya jordelivet.
När döden kommer och själen befrias från sitt kroppsliga fängelse, dras strålen från den gudomliga monaden tillbaka till föräldrastjärnan och vår andliga monad påbörjar en interplanetarisk färd. Kroppens atomer skingras och går till sina respektive områden i naturen, där de följer sina egna utvecklingslinjer. Så ser vår "första" död ut. Efter en kort period av omedvetenhet i vad som kallas begärsvärlden (kama-loka), inträder själen i ett kortvarigt reningstillstånd, under vilket den omaskerad står inför sitt eget högre jag och ser rättvisan i allt den upplevt. En separationsprocess av kortare eller längre varaktighet, beroende på den karma som alstrats under jordelivet, leder till en "andra" död då allt tungt och materiellt i väsenskaraktären avskiljs så att det reinkarnerande egots finare väsensessenser kan absorberas av den andliga monaden. För de flesta av oss - vanliga människor som vare sig är särskilt onda eller särskilt goda - sker färden genom kama-loka med relativ lätthet.
Efter den andra panoramiska visionen vid den "andra" döden, inträder det reinkarnerande egot i sitt devachan - grekernas eleusinska fält - ett drömliknande tillstånd i vilket det upprepade gånger får uppleva förverkligandet av sina ädlaste tankar och strävanden. Upprepandet av dessa idealiserade drömmar har den goda bieffekten att de lämnar intryck av högre liv på själen, intryck som följer med in i nästa liv. Under tiden färdas den andliga monaden, medförande den drömmande egosjälen, i de planetariska sfärerna. De gamla romarna använde sig av gravskrifter för att bevara den forntida visdomen: dormit in astris, "han sover bland stjärnorna", gaudeat in astris, "han gläds bland stjärnorna" och spiritus astra petit, "anden flyger till stjärnorna".
När de energier som möjliggjorde devachantillståndet är förbrukade, vidtar den tredje panoramiska visionen, en hastig odetaljerad framåtblick, en glimt av det som väntar, så att själen kan känna rättvisan och medkänslan i de karmiska omständigheter som den kommer att möta. När själen beger sig ned mot jorden, attraherar den från naturens stora förråd de livsatomer som den under tidigare liv byggde in i sin organism. Med dem återuppbygger den de själar och kroppar som den skall använda sig av i det förestående livet. Dessa livsatomer dras till oss för att de tillhör oss. I tidigare liv satte vi vår stämpel på alla de livsenheter som då utgjorde komponenter i vår varelse.
Dessa tankar kan förefalla abstrakta när vi drabbats av en svår sjukdom för vilken det inte finns något känt botemedel. Vi tvingas möta sjukdomen med den fattning och allt det mod vi förmår uppbringa. Om vi då kan betrakta vår situation i långtidsperspektivet och är övertygade om att varje liv har ett gudomligt syfte, är detta till stor hjälp. Så är det också när vi måste se hur någon annan plågas utan att vi kan vara till hjälp - för att inte tala om när unga människor drabbas och ser sitt liv falla i spillror. Den människa som står inför sin egen för tidiga död har att genomgå en smärtsam uppgörelseprocess, och det har också de som älskar honom eller henne.
Många av oss måste möta omständigheter som dessa, och kunskap om
reinkarnationsläran ger då värdighet åt både livet och döendet. Vi
förstår att det liv vi lever i tjugo-, fyrtio- eller sextioårsåldern
påverkar vårt sätt att dö, och att det också påverkar vår
efterdödentillvaro och framtida inkarnationer. Om vi kan dela det synsättet med dem vi
håller av, blir de bättre rustade att hantera sin karma och resonera som Marcus Aurelius:
"Nu är dina återstående år få. Lev dem som om du levde på en
bergstopp."17 Det finns en värdighet hos människosjälen som vid stora
prövningar kommer till sin rätt. Även när vi har det mycket svårt,
hjälper det att veta att det innevarande livet är en naturlig del av den ödesväv
som var och en av oss har vävt på sedan tidernas begynnelse. Att då tala lugnt och
öppet med omgivningen eller att i stillhet tala med döende närstående, ger
lättnad och lindring åt både dem och en själv.