Kapitel 15
Krishna:
Människor säger att asvattha, det eviga heliga trädetl, växer med rötterna ovan och grenarna nedan och att vedaskrifterna är dess blad. Den som vet detta känner vedaskrifterna. Dess grenar, som växer ur de tre egenskaperna2 med sinnesföremålen som de mindre skotten, sträcker ut sig, somliga ovan och andra nedan, och de rötter som förgrenar sig nertill i människornas regioner är handlingens föreningsband. Dess form uppfattas inte så av människorna, ej heller kan dess nuvarande beskaffenhet förstås3. Det har ingen början och heller inget slut. När man med lidelsefrihetens starka yxa har huggit ner detta asvatthaträd med dess djupt inbäddade rötter, då skall man söka det ställe från vilket de som tar sin tillflykt dit aldrig mer återvänder till återfödelse, ty det4 är det ursprungliga väsen från vilket den betingade existensens aldrig upphörande ström flyter fram. De som är fria från högmod över jaget och vilkas urskillning är fullkomnad, som har övervunnit den felaktiga bundenheten vid handlingen, som ständigt hänger sig åt meditation över det Högsta Väsendet, som har övergett begäret och är fria från inflytelser från de motsatser vilka är kända som glädje och smärta, de är oförvillade och går till det ställe som består för evigt. Varken solen eller månen eller elden upplyser det stället. Från det finns ingen återvändo, det är min högsta boning.
Det är en del av mig själv som har tagit liv i denna värld av betingad existens och drar samman de fem sinnena och sinnet för att den skall kunna få en kropp och kunna lämna den igen. Och dessa förs av den högste Herren till och ifrån den kropp som han går in i och lämnar liksom vinden bär doften från blomman. Rådande över ögat, örat, känseln, smaken och lukten, liksom över sinnet, upplever han sinnesföremålen. De vilseledda ser inte anden när den lämnar eller förblir i kroppen, inte heller när den, styrd av egenskaperna, upplever världen. Men de som har visdomens öga uppfattar den, och hängivna som flitigt strävar efter att göra det ser den vistas i sina egna hjärtan, medan de som inte har övervunnit sig själva, de som saknar urskillning, inte ser den trots att de strävar efter det. Vet att solens strålglans som upplyser hela världen, och det ljus som finns i månen och i elden, är min egen glans. Jag ingår i jorden och uppbär allt levande med min kraft, och jag är den egenskap hos saven som är smaken och ger näring åt alla markens örter och blommor. När jag blir det levandes inre eld, ingår jag i den uppåtriktade och nedåtriktade andningen och får de fyra slagen av föda att smälta. Jag bor i alla människors hjärtan, och från mig stammar minnet och kunskapen liksom förlusten av bådadera. Jag känns igen genom alla vedaskrifterna. Jag är den som har skapat Vedanta, och jag ensam är den som tolkar vedaskrifterna.
1. Detta är en symbol för världsalltet, vilket, fast det skenbart förstörs och sedan förnyas, aldrig upphör, ty det är detsamma som utvecklingsströmmen.
2. Se föregående kap.
3. Det bundna jaget kan inte förstå den.
4. Den Högstes plats.
Det finns två slags väsen i världen, det ena delbart, det andra odelbart. Det delbara är alla ting och varelserna, det odelbara kallas Kutastha eller den som är upphöjd och oberörd. Men det finns en annan ande betecknad som det Högsta Väsendet - paramatman - som genomsyrar och upprätthåller de tre världarna. Eftersom jag står över det delbara och är överlägsen det odelbara, är jag både i världen och i vedaskrifterna känd som det Högsta Väsendet. Den som inte är vilseledd och därför känner mig som det Högsta Väsendet, han känner alla ting och dyrkar mig i varje form och under alla förhållanden.
Så har jag alltså, du syndfrie, förklarat för dig denna den heligaste vetenskapen. Den som förstår den, son av Bharata, blir en vis och en som utför allt som skall göras.
Så lyder i upanishaderna, i den heliga Bhagavad-Gita, i vetandet om det Högsta Väsendet, i Hängivelsens bok, i samtalet mellan den helige Krishna och Arjuna, det femtonde kapitlet, som kallas: Hängivelse genom kunskap om det Högsta Väsendet.