Kommentarer till kapitel 6
Mer än ett ämne avhandlas i detta kapitel. Det avslutar vad jag kallar den första serien, eftersom samtliga arton kapitel bör indelas i tre grupper om vardera sex.
Försakelse, jämnmod, sann meditation, den gyllene medelvägen i handling, alltings enhet, innebörden av återfödelse och hängivelsens inverkan på denna och på devachan, allt detta berörs.
Det är ett kapitel som i hög grad gäller praktiska ting och kan bli till stor nytta för de lärjungar som till fullo fattar och följer dess lärdomar. De misstag som lärjungar gjorde för många tusen år sedan är desamma som de gör idag. Nu liksom då finns det de som anser att sann försakelse består i att enbart handla för sitt eget bästa, att dra sig tillbaka från yttre plikter och att ägna sin uppmärksamhet åt vad de kallar självutveckling. Å andra sidan finns det sådana som förväxlar oavlåtlig verksamhet med sann hängivelse. Den rätta vägen ligger mitt emellan.
Att avstå från världslig verksamhet - på sanskrit sannyasa - är detsamma som man i Europa kallar klosterliv, särskilt i vissa strängt asketiska ordnar. I den mån detta sker av själviska motiv och under det vilseledande begreppet plikt kan det inte bli fråga om sann hängivelse. Det är bara ett försök att arbeta för egen frälsning. Det sätt på vilket vissa teosofer går till väga påminner mycket om denna felaktiga metod, även om den praktiseras i världslig miljö och inte bakom klostermurarna.
För att kunna bli en sann försakare av handling och samtidigt hängiven, måste man angripa problemet ur en annan synvinkel. På det logiska tänkandets plan är det inte möjligt att utjämna den motsägelse som tycks finnas i att utföra handlingar och ändå avhålla sig från dem. Det är just här som många läsare av Bhagavad-Gita stannar upp och känner sig villrådiga. De har under lång tid vant sig vid att tänka och verka på det fysiska planet, och de uttryck som de använder för sina tankar är så materiella att de inför denna motsägelse gör gällande att de inte kommer att ha någon nytta av boken. Men om man inser att det i verkligheten är sinnet som handlar och att handlingar inte är livlösa uttryck för sig själva på det yttre planet utan uttryck för tankarna där bakom, så förstår man hur man kan avstå från handling och samtidigt vara hängiven, hur man i yttre bemärkelse kan utföra vilken handling som helst, mängder av dem, och då vara lika verksam som vem som helst som är mitt uppe i världsliga bestyr, men ändå själv vara obunden och oberörd.
Plikten och frågan "vad är det jag bör göra" kommer här in i bilden. Vi bör inte huvudlöst och omdömeslöst följa varje ingivelse. Vi måste upptäcka vilka handlingar vi bör utföra och utföra dem av just den anledningen, inte därför att vi väntar oss något resultat. Att vi kanske är fullt säkra på resultatet är inget skäl för oss att fastna vid detta. Här anser sig vissa teosofer återigen stå inför en stor svårighet. De säger att om man vet resultatet blir man säkert intresserad av det. Men den verkliga prövostenen går ut på att så behärska sinne och begär att man inte binder sig vid resultatet.
Genom att tillämpa denna metod har man inlett sann meditation, som snart blir permanent. Ty den som vaktar sina tankar och handlingar så att han utför dem som bör utföras, vinner med tiden en koncentrationsförmåga som kommer att öka kraften i hans meditation. Det är inte meditation att stirra på en fläck på väggen eller försätta sig i ett tillstånd av själsligt vakuum som snart övergår i sömn. Allt detta är endast former som inte leder till något bestående gott. Men många lärjungar har ägnat sig åt dessa vansinnigheter, okunniga om den rätta vägen. Den rätta metoden är inte lätt, den fordrar eftertanke och koncentration, parad med ihärdighet och tro. Att stirra på en fläck och liknande övningar, som med orätt kallas ockulta, är mycket lätt i jämförelse med den förra metoden.
Men vi är människor och därför svaga. Som sådana behöver vi hjälp, ty det lägre jaget kan inte segra i striden. Därför påpekar Krishna att det lägre jaget måste höjas med hjälp av det högre, att det lägre är så att säga det högres fiende och att vi inte får låta det sämsta ta överhand. Allt beror på självbehärskning. Det lägre jaget kommer ständigt att dra ner den människa som saknar självbehärskning. Detta därför att det lägre jaget är så nära det tjocka mörker som vilar över evolutionens nedre trappsteg att det delvis är djävulskt. Likt en tung vikt kommer det att dra ner i djupet den som inte försöker att bli herre över sig själv. Men sett ur en annan synvinkel är jaget nära det gudomliga, och när det besegrats blir det segrarens vän och hjälpare. Den mystika sufisekten framställer detta symboliskt i sin poesi när den talar om en vacker kvinna som ett ögonblick visar sig i fönstret och sedan försvinner. Hon vägrar öppna dörren för sin älskade så länge han betraktar dem som åtskilda, men när han inser att de bildar en enhet blir hon hans trogna vän.
De närmast följande verserna i Gita berör någonting utomordentligt svårt - jämnmod och koncentration på det Högsta Väsendet i värme och köld, njutning och smärta, medgång och motgång. Det är inte lätt för oss att uppnå detta, kanske inte ens under många liv, men vi kan försöka. Varje ansträngning vi gör i den riktningen kommer att bevaras i vår inre natur och förloras inte när vi dör. Den är en andlig vinst, den himmelska rikedom som Jesus talar om. Att förklara innebörden av jämnmodet i sin fulländning är detsamma som att teckna bilden av en adept av högsta graden, en som har avverkat det världsliga och lever på högre plan. Guld och grus är detsamma för honom. De mål han söker uppnå står inte att vinna med guld. Därför är guldet och gruset likvärdiga för honom. Han är också så lugn och fri från sinnets förvillelser att han förblir densamme inför fiender och vänner, rättfärdiga och syndare.
Detta höga tillstånd har därför ställts framför oss som ett ideal, vilket vi sakta men säkert skall sträva mot. Om vi aldrig tar itu med detta skall vi aldrig lyckas, och det är vida bättre att omfatta detta höga ideal även om vi ständigt misslyckas än att inte ha något ideal alls.
Men här gör somliga lätt ett misstag. De ställer idealet i fokus, men på ett alldeles för materiellt och mänskligt sätt. Sedan tror de sig vandra den utstakade vägen genom att iaktta yttre former, genom att låtsas betrakta guld och stenar som likvärdiga medan de i sitt hjärta föredrar guld. De inskränker sitt jämnmod till att endast avse andra människors angelägenheter. De förargar och oroar släktingar och vänner med denna inställning, samtidigt som de sorgligt försummar sina självklara plikter. De strävar nog efter jämnmod, men inser inte att detta bara kan vinnas genom att rätt fullgöra sina plikter och inte genom att välja ut de plikter och förhållanden som behagar dem.