2. Vårdagjämningen

Låt oss nu övergå till vårdagjämningens initiationscykel. Om denna finns en sällsam och underbar lära som bygger på Moder Naturs eget verksamhetssätt. När uttrycket "Moder Natur" används i sin esoteriska betydelse, omfattar det inte bara det fysiska höljet hos det universum som omger oss, och vilket vi känner genom våra ofullkomliga sinnen. Det omfattar också de vidsträckta, för att inte säga gränslösa, regionerna i rummets rymder.

Denna sällsamma och underbara lära förkunnar, att det stora initiationsäventyr som initianden påbörjar vid vårdagjämningen är en motsvarighet i vår egen lilla mänskliga sfär till vad som med kosmiska tidsintervaller äger rum bland gudarna. Även i våra dagar äger initiationer mer eller mindre regelbundet rum vid tiden för vårdagjämningen. Dessa initiationer omfattar mer än bara prövningar. Den inre guden skall uppstå ur den personliga människan, och initiandens fullt vakna medvetande skall, för en tid åtminstone, stiga till de andliga regionerna. Därtill omfattar initiationen det som när västerländsk litteratur behandlar detta ämne vanligen kallas neofyt-initiandens "nedstigande till underjorden". Hur stor denne än må vara i andligt avseende, så måste han uppsöka vissa regioner i kosmos som är ännu materiellare än vår egen grova sfär av fysisk mayavi-materia. Visserligen är dessa helt osynliga för vara ögon, men de är ändå högst verkliga.

Det vore fel att föreställa sig, att denna undre värld uteslutande tillhör vad som i teosofisk litteratur kallas den åttonde sfären eller dödens planet. Dock skall den åttonde sfären vid detta tillfälle besökas av det förnimmande medvetandet.

Vårdagjämningens initiation är givetvis en fas av hela initiationscykeln. Dels omfattar denna fas svåra och rannsakande prövningar, såväl av andlig, intellektuell och psykisk som av astral art. Dels omfattar den ett nedstigande till sfärer som genomsnittsmänniskornas monader aldrig beträtt under sitt normala utvecklingsförlopp, sedan de väl började manifestera sig på det mänskliga stadiet.
 
Det som vid detta heliga och högtidliga tillfälle äger rum på jorden är alltså en upprepning eller motsvarighet till det som med vissa mellanrum äger rum bland gudarna. Vid vissa tillfällen under det kosmiska utvecklingsförloppet lämnar en viss gudomlighet sin lysande hemvist för att "nedstiga", eller snarare överföra en del av sitt eget gudomliga väsen, till människornas värld. Detta för att bistå och hjälpa den vilsegående mänskligheten. På samma sätt nedstiger neofyt-initianden, eller överför han sitt förnimmande medvetande, till "underjorden" för att skaffa sig kunskap och för att hjälpa invånarna i dessa dystra sfärer. Det gudarna gör från sin sublima höjd för att hjälpa oss, det gör också dessa stora människor i sfärer som är lägre än vår egen.

När man tränger in i denna djupsinniga lära och börjar förstå dess märkliga och förbryllande paradoxer, är det naturligt att fundera över skälen till att en gudomlighet "nedstiger" eller projicerar en del av sitt väsen ivår sfär. Denna sfär har den ju för länge sedan lämnat bakom sig under sin långa utveckling. Det skall då sägas att förklaringen finns i andra läror, som behandlar vårt solsystems kosmiska natur i ett andligt perspektiv. Där sägs att till och med gudarna är underkastade världsskeendets planer och krafter, att också de i sina sublima sfärer alstrar och avarbetar karma. De påbörjar och fullföljer arbeten som har vittgående verkningar i de kosmiska rymderna. En viss del av denna gudomliga verksamhet når oundvikligen människornas sfärer och påverkar dem i allra högsta grad.

När man under sina esoteriska studier förstår den djupa filosofiska innebörden i lärorna om den hinduiska gudatrion Brahma, Vishnu och Shiva, så förstår man också varför de nyss nämnda märkliga tilldragelserna äger rum. Brahma evolverar och frambringar, Vishnu bevarar och vidmakthåller, Shiva upplöser och återupprättar. Shiva är också esotericisternas specielle skyddspatron.

Man får inte uppfatta denna trefald av gudomligheter i solsystemet så som de framställs i exoterisk hinduisk litteratur. Då går man fullständigt miste om räckvidden och den verkliga innebörden i den esoteriska läran om dem. De tre gudomligheterna är å ena sidan tre individualiteter, å andra sidan är de ett. Detta på samma sätt som evolution och involution är två begrepp men ändå i grund och botten ett, eftersom ingenting kan evolvera fram något som inte först blivit involverat in i det. Det kan alltså inte finnas någon Brahma eller evolverare eller frambringare, om inte återupprättaren eller upplösaren redan i en förgången kosmisk tidsperiod har involverat fröna till det universum som skall evolveras eller frambringas. Inte heller kan det finnas någon manvantara eller fortlöpande ström av kosmiskt liv och evolution utan det kontinuerliga inflytandet från vidmakthållaren och bevararen.

Dessa tre andligt-gudomliga energier i solsystemet, klart åtskilda men i grund och botten ett, är den högre trefalden i den sjufald som tillhör vårt soluniversums tio principer. De existerar och verkar därför i sin upphöjdhet i vad som för oss är total tystnad och mörker, ty de är de tre högre av solsystemets sju världar av liv-energi-medvetande.

Vid vissa tidpunkter, som noggrant bestäms av solsystemets karma, uppstår i Maha-Vishnus hjärta impulsen att manifestera en del av sig själv. Denna del är en gudomlighet, och impulsen eller den överandliga driften kan aldrig undertryckas eller skjutas åt sidan. Impulsen har en teknisk benämning i den esoteriska läran. Den kallas bija, som betyder frö, eller kanske mera exakt avatara-bija, det kosmiska fröet till avatarerna.

Avatarerna framträder på jorden vid tillfällen när de andliga energiernas flöde avtar bland oss och de materiella krafterna väller fram i allt våldsammare vågor. Det är som om det i solsystemets struktur fanns en andlig psykomagnetisk spänning som utlöses i en andlig-elektrisk urladdning av andlig energi, någonting liknande en blixt på jorden. Denna urladdning, som vidmakthåller jämvikt och stabilitet, kallas vanligen för "nedstigandet"av avataran. Detsamma inträffar i vår värld när neofyt-initianderna, dessa verkligt stora människor, under sin initiation "nedstiger" till den så kallade underjorden för att bringa andligt ljus till de varelser som är fjättrade i de dystra sfärernas mörker. Dessa sfärer tycks oss dystra för att vi står högre än de.
 
Naturen är så fast sammanfogad, trådarna i livets väv är så tätt och oupplösligt sammanvävda med varandra, att hela naturen måste betraktas som en enda väldig organism. När brist på någon element-energi föreligger i någon del av den kosmiska kroppen så uppstår därför i andra delar av denna, som har överskott på sådan, en impuls i riktning mot det ställe där bristen finns. Följden blir ett flöde av element-energi mot briststället för att återställa och vidmakthålla stabiliteten och jämvikten i den kosmiska byggnaden.

Initiationsperioderna fastställs inte av tillfälligheter, och inte heller enligt människors vilja eller önskan, hur stora och upphöjda dessa människor än må vara. Initiationsperioderna infaller i strikt samordning med de andliga, kosmiska magnetismernas verkningar i universum. Följaktligen påbörjar neofytinitianderna sina prövningar och anträder sina färder till "underjorden" därför att de knappast kan handla annorlunda. De följer vid dessa tillfällen den universella lagen som dess fullkomligt lydiga tjänare.

Av det sagda framgår hur starkt naturens hjärta klappar av medkänsla. När vi talar om återställandet av rubbad jämvikt eller vidmakthållandet av kosmisk stabilitet, är det ett vagt försök att beskriva det kosmiska livets automatiska verksamhet för att återställa den kosmiska jämvikten och reglera de kosmiska energierna. Allt detta sker under ledning och kontroll av det väldiga hjärta av liv-medvetande, som utan vila eller avbrott slår till solmanvantarans slut.

Härav kommer det sig att i synnerhet vårdagjämningen och avatarerna är förbundna med varandra, såväl i människornas föreställningar som i den kosmiska verkligheten. Man räknar vanligen med tre olika slag av nedstiganden eller avatariska manifestationer av andliga energier i mänsklig tillvaro, där de verkar som utomordentligt starka drivkrafter. Det första är då avatarer frambringas genom inflytande av bija i Maha-Vishnu. Det andra är framträdandet av buddhaer, och det tredje hänför sig till de sällsynta fallen bland människor som varken är avatarer eller buddhaer. Man skall observera att avataran innebär att ett inflytande från, eller en del av, en gudomlighet nedstiger genom en lånad bodhisattvisk psykisk utrustning, för att i en ren mänsklig kropp verka bland människorna. En buddha däremot inkarnerar sitt eget andligt-gudomliga inflytande, vilket emanerar från hans egen inre gud, och han gör detta under hela den tid han verkar i människornas värld. Därigenom manifesterar han sina andliga krafter i arbete av den mest upphöjda och vittgående karaktär.

Slutligen har vi så de sällsynta människor, som utan att vara avatarer eller buddhaer tid efter annan förkroppsligar andligt-gudomliga strålar. Det är ovanliga män och kvinnor, som på grund av sin karma är osedvanligt fria från förlamande och besvärande bojor av själviskhet, och därför kan släppa igenom en stråle från sin egen högre trefald. Denna stråle tränger in i och stimulerar med sin heliga låga intellektet och känslolivet hos dessa män och kvinnor.

Man kan se exempel på dessa ovanliga människor bland dem, vars hela liv vittnar om andlig och intellektuell kraft av vida högre dignitet än genomsnittsmänniskans. De kan vara stora och högsinnade skalder med visionära gåvor. De kan vara stora och nobla konstnärer, filosofer, filantroper eller statsmän. Men de är bara människor, och inte vare sig avatarer eller buddhaer. Deras liv och gärningar kan dock vara så väl kända, att de i olika världsreligioner kallas helgon eller heliga män eller något liknande.

De tre nu beskrivna slagen av varelser, som alla manifesterar andligt-gudomliga strålar, utgör alltså tre olika fall av andligt-gudomlig manifestation i människornas värld. Det skall dock påpekas att impulsen eller drivkraften hos dem alla har sitt ursprung i den mystiska bija, som från gryningen till skymningen av en kosmisk manvantara existerar och verkar i Maha-Vishnus hjärta.
 
Som en avslutande anmärkning i detta sammanhang skall nämnas, att liksom det finns avatarer av Vishnu, soluniversums vidmakthållare, så finns det avatarer av Maha-Shiva. Det är dessa avatarer av Maha-Shiva, soluniversums återupprättare, som åstadkommer de kanske mest omfattande och omskakande verkningarna i människornas värld.

Några av avatarerna har i enlighet med sin inneboende natur eller swabhava till uppgift att beskydda och vidmakthålla allt som är andligt, ädelt, gott och upphöjt. För andra avatarer är uppgiften att återupprätta, att förnya, att ur ödets sköte frambringa det som väntar på sin födelse. Det är därför som Shivainflytandets verksamhet ofta och tanklöst har betecknats som förstörelse. Varken västerländska eller österländska lärde har förstått den djupa filosofiska innebörden i processen. Det är dock uppenbart att livets snurrande hjul frambringar tidsskeden då det onda i ödets väg måste slås ner, då strukturer och verksamheter som överlevt sig själva måste brytas sönder och förstöras. Detta för att något nytt skall kunna byggas upp, större och sublimare i både andligt och materiellt avseende.

Det är sannerligen ett svårt ämne jag gett mig in på, och jag känner mig manad att säga några varningens ord så att ingen skall tro sig ha förstått hela innebörden i den underbara lära, som jag i korthet har antytt. Kom ihåg att hela soluniversum är en enda stor organism som skälver och pulserar av liv i hela sin omfattning. Kom också ihåg, att det vi människor kallar ande och materia bara är två faser eller aspekter av den kosmiska liv-medvetande-substansens brusande verksamhet, när denna arbetar sig fram mot sitt obegripligt storslagna utvecklingsmål.
 
Det är därför som vårt solsystem såsom helhet kan betraktas ur två synvinklar. Å ena sidan kan det ses som en kosmisk organism av sfärer, uppbyggda av det kosmiska medvetandets vävnad. Å andra sidan kan man se det som en förunderlig och mycket invecklad väv av sfärer på många plan, alla dock under ledning av vår kosmiska gudomlighet och existerande inom dennes gränser. Varje atom vibrerar av liv och är ett förkroppsligat medvetandecentrum, som vi kallar monad. Och den enda skillnaden mellan atom och gud, mellan mörkrets och ljusets härskaror, är graden av evolutionär utveckling.

Slutligen, låt oss försöka fatta något av innebörden i de upplevelser, så fulla av mysterier och faror, som vissa människor, högre utvecklade än vi själva, nu genomgår.
 

Till 3. Sommarsolståndet

Till Titelsidan