Kapitel 18

Adepternas andliga-psykologiska hierarki. Det underbara väsendet, buddhaer, nirmanakayer, dhyan-chohaner.

Då talade den välsignade och sade:

"Vasettha, du skall veta att en Tathagata (då och då) föds in i världen, en fullt upplyst, välsignad och värdig, överflödande av visdom och godhet, lycklig, med kunskap om världen, oöverträffad som vägvisare för vilsegående dödliga, en lärare för gudar och människor, en helig buddha. Av egen förmåga förstår han fullständigt detta universum och ser det så att säga ansikte mot ansikte - världen nedanför med alla dess andar och världarna ovanför, Maras och Brahmas världar - och han förstår och ser alla varelser, samanaer och brahmaner, gudar och människor, och han gör sedan sin kunskap känd för andra. Sanningen, underbar i sin upprinnelse, i sitt framåtskridande och i sin fullkomning, förkunnar han både till bokstaven och andemeningen. Det högre livet i all dess renhet och all dess fulländning gör han känt." (Tevijja Sutta)

Kvällens studium inleder vi med att ännu en gång läsa det avsnitt på sidan 224 i Den Hemliga Läran I, som vi läste vid vår förra sammankomst.

"Eldtöcknets" arhater av sjunde ordningen är bara ett steg från ursprungsväsendet till deras hierarki, den högsta på jorden och i vår jordkedja. Detta "ursprungsväsen" bär ett namn som i översättning bara kan återges genom flera ord i förening - "det evigt-levande-mänskliga-banyanträdet". Detta "underbara väsen" nedsteg, sägs det, från en "hög region" under första delen av den tredje tidsåldern, före könens åtskiljande i tredje rasen.

I kväll skall vi i vissa avseenden ta ett steg framåt och gå vida längre än vi förut gjort vid ett liknande tillfälle. Våra studier under de två senaste sammankomsterna har haft till främsta uppgift att belysa några av de förberedande begrepp, som har samband med den märkliga läran om det underbara väsendet.

Vi börjar med att konstatera att denna läras nyckelord är banyan. Ni vet nog alla vad ett banyanträd är. Det är ett i Indien välbekant träd som kallas Ficus bengalensis, det bengaliska fikonträdet, därför att det är besläktat med fikonträdet. Det växer fort och når snart en betydande storlek. Från dess grenar hänger det ner luftrötter, som när de når marken slår rot där. Den luftrot som rotat sig blir en ny trädstam och sänder i sin tur ut grenar, vilka sänder ut nya luftrötter som slår rot och blir trädstammar osv. Det är en mycket vacker bild som valts för det här ämnet.

Det underbara väsendet är ett andligt banyanträd. Att säga att han är vårt högre Jag skulle vara att använda ett vilseledande uttryck. Det skulle vara att förgripa sig på fakta. Men ändå är han i en bemärkelse vårt högre Jag, vår paramatman. Från honom utgår vi andligen, och när livsvågen under cyklernas lopp har genomlöpt sina runder på denna planetkedja skall vi dras tillbaka in i det hierarkiska banyanträdet. Vad denna planet och särskilt då dess tänkande varelser beträffar, så är han faktiskt vår "fader i himlen". Det underbara väsen som här avses får dock inte förväxlas med sin lägre kopia, den främste invigaren, det stora offret, överhuvudet för adepternas andliga-psykologiska hierarki, som är det närmast föreliggande objektet för vårt nuvarande studium.

Vi har tidigare påpekat att människans och då särskilt hennes psykologiska naturs utvecklingsförlopp är en miniatyrkopia av de makrokosmiska världarnas utveckling. Det är också en miniatyrkopia av utvecklingen av olika högre andliga väsen som utgör de styrande intelligenserna i kosmos, liksom av utvecklingen av deras vehikler i universum. När tiden är inne för manifestation, för utsändandet av en livsvåg, så påbörjar, genomlöper och avslutar denna först sitt evolutionsförlopp på det första "planet" på sin nedåt- och framåtgående färd. När livsvågen därefter lämnar det planet och övergår till ett lägre, så kvarlämnar den på det plan eller den sfär dit den först trängde in vehikler av olika slag, vilka förblir mer eller mindre aktiva fastän livsvågens huvudstyrka gått vidare. Och så fortgår det genom och i manifestationens alla sju plan eller sfärer - först i den andliga världen, sedan i den psykiska, därefter i den astrala och slutligen i den fysiska. Där nås gränsen för evolutionsvågens aktiva impuls eller energi i just den manvantaran, den gräns som är vad vi kallar absolut materia för denna särskilda livsvåg. Fyra plan alltså, nedåt räknat. Ytterligare tre plan uppåt fullbordar den manvantariska cykeln.

Kom ihåg att våra läror inte medger några "absolutheter" i vanlig bemärkelse, ty alla sådana är faktiskt relativa. Det absoluta Jaget, vår fader i himlen, är bara det absoluta för vår hierarki, dess krona, dess topp, dess förnämsta prydnad eller, när vi betraktar det som de manifesterade varelsernas begynnelse, dessas rot eller frö. Och eftersom hela naturen arbetar i tvåpoliga faser, så är "absolut materia" det största djup till vilket en andlig impuls kan nå i just den manvantariska cykeln. Nedanför den materian finns det andra fullständiga hierarkier, och över vår hierarkiska (inte individuella) fader i himlen befinner sig det lägsta planet av en annan men högre hierarki, en av de oräkneliga hierarkier som i förening utgör det alltomfattande kosmos.

Vid vår förra sammankost talade vi om den försiktighet vi bör iaktta när vi talar om den vi kallar en. Skälet till denna försiktighet är att det finns oräkneliga mängder av sådana en, en tyst förutsättning för det vi sagt i kväll och vid andra tillfällen.

Allteftersom monaden stiger ner i materian, eller rättare sagt när dess stråle - en av de oräkneliga strålar som utgår från densamma - drivs ner i materian, utsöndrar den från sig själv och avsätter sedan på vart och ett av de sju plan den genomlöper sina olika vehikler. Alla dessa är överskuggade av Jaget, vilket är ett och detsamma i er och i mig, i växter och djur, i allt som finns och tillhör den hierarkin. Det är hierarkins enhetliga Jag, dess överordnade Jag eller paramatman. Det upplyser och följer varje individuell monad och dennas alla skaror av strålar. Varje sådan monad är ett andligt frö från den föregående manvantaran som manifesterar sig såsom monad i den innevarande manvantaran. Och denna monad sänder genom sina strålar ut alla sina vehikler från sig själv genom att utsöndra och sedan avsätta dem. Det första av dessa vehikler är det andliga egot, reflexen eller miniatyrkopian av monaden själv, men individualiserat genom den manvantariska evolutionen och såsom vehikel "bärande" den monadiska strålen. Den senare kan inte kontakta de lägre planen direkt, ty den är det monadiska väsendet själv, som är en ännu högre stråle av Det Gränslösa, det av en oändlig mångfald i förening bestående gränslösa.

Nästa vehikel är den andliga själen, bäraren av det andliga egot. På sitt eget högre plan är detta vehikel så att säga ett knippe eller en pelare av ljus. På liknande sätt förhåller det sig med de olika egona och deras respektive vehikelsjälar på de lägre planen. Alla blir de allt tätare efter hand som de materiaplan på vilka den monadiska strålen tränger in alltmer förtätas och förgrovas, ända till den sista "själen". Den sista själen är den fysiska kroppen, det allmänna vehiklet eller bäraren av dem alla. Ordet själ används här som allmän beteckning för alla bärare av ett egocentrum eller ego.

När vi kallar det hierarkiska underbara väsendet för vårt högsta Jag menar vi att han är den odödliga gudomliga delen av vår natur och varelse, det ursprungsfrö ur vilket vi växer fram och utvecklas till sammansatta varelser. Vi kan från en sida sett betrakta honom som ett knippe av gudomligt ljus som under en manvantara delar upp sig i otaliga individer eller varelser (monader och monadiska strålar), för att då pralayan bryter in åter dra sig tillbaka in i sig själv, men nu berikad och förädlad genom den individualiserande erfarenhet hans otaliga skaror av manifesterade monader och monadiska strålar vunnit, ty dessa senare är nu självmedvetna gudar efter att ha börjat som icke självmedvetna gudagnistor. De individuella medvetandena av högst varierande slag tilltar i kraft och prakt och självkännedom genom det liv och de liv han (och de) genomlever. Sålunda härleder sig den underbara läran från honom.

Och lyssna nu noga! I våras påpekade vi att det enda syftet med all manvantarisk evolution är att höja det dödliga till odödlighet. Och vi illustrerade denna idé med Katherine Tingleys vackra ord: "att jag från att vara förgänglig må bli oförgänglig, att jag från mörker må gå fram i ljus". Detta är den kosmiska evolutionens syfte och mål. Har ni och jag nu nått ett sådant tillstånd? Nej, det har vi inte. Vår odödlighet som människor är inte uppnådd, eller rättare sagt, den är villkorlig och kommer att förbli sådan till dess vi "höjt det förgängliga till att vara oförgängligt".

Vad beträffar problemet med att förstå idéer som dessa, vill jag säga följande. Ingen bör känna sig missmodig inför den skenbara förbistring som uppkommer när vi använder uttryck som andlig, gudomlig, det underbara väsendet, denne en, hierarki osv i olika sammanhang som tycks skilja sig från varandra. Faktum är att en sådan användning av uttrycken är ofrånkomlig. Inget europeiskt språk har utvecklat termer och uttryck som lämpar sig för dessa majestätiska och (för oss) ofta invecklade läror, och en föreläsare får därför göra så gott han kan. Men som sagt, det behöver inte uppstå någon förbistring alls, och med tiden kommer det inte heller att finnas någon sådan om den studerande ständigt håller följande fakta i minnet. Den kosmiska byggnaden eller naturen är genomgående uppförd på ett systematiskt sätt med motsvarigheter och upprepningar. Därför kan samma beskrivande ord med rätta användas för olika företeelser som har karaktär av motsvarighet eller upprepning, ty det finns inga absolutheter någonstans och allting står i strikta relationer till allting annat. De enda skillnaderna ligger i nivån på den evolutionära utvecklingen och i den relativa och olika utsträckning som anden respektive materian manifesterar sig. Det gudomliga i en hierarki är faktiskt grövsta materia i en annan, mycket högre hierarki. Men inom båda tillämpas reglerna för upprepning mycket noga, ty kosmos eller naturen följer en enda allmängiltig kurs och en enda lag. Och det har en enda allmängiltig och genomgående upprepad verksamhetsordning, som tillämpas lika strängt och fullständigt på ett kosmos som på en atom, ett kosmos i smått.

Det underbara väsendet i vår egen planetariska andliga-psykologiska hierarki av adepter etc är följaktligen en motsvarighet i mindre format till den kosmiska en i solsystemets etc alltomfattande kosmiska hierarki.

Om vi alltid har denna princip i minnet, kommer förbistringen efter hand att blekna bort i upplysningens bländande ljus. Det är väl värt ett försök.

Några av er tycker kanske att det är märkligt att vi vid våra två senaste sammankomster angav de förlorade själarna som motsatser till buddhaerna, det underbara väsendets avkomlingar. Men de förra är givetvis buddhaernas motsatta eller nedre pol, och de är liksom buddhaerna ytterst sällsynt förekommande. På vårt nuvarande utvecklingsstadium, där dessa förlorade själar förekommer, är höjandet av det dödliga till odödlighet, av det förgängliga till oförgänglighet, lika sällsynt.

Låt oss gå lite djupare in på detta. Vad är det som är "förlorat"? Det är själen. Vad är då själen? Som jag förut sagt är den - i den betydelse vi använder ordet - ett vehikel som på de högre planen manifesterar sig som ett knippe eller en pelare av ljus. På de lägre planen är den en mer eller mindre fysiskt materiell kropp, beroende på ifrågavarande plans andlighet eller materialitet. Dessa själar är alla levande, mer (eller mindre) medvetna, kännande varelser. De är levande sammansatta väsen, vart och ett uppbyggt av oräkneliga mängder av lägre varelser, liksom vår kropp är uppbyggd av ett nästan oändligt antal atomiska kosmoi, ytterst små världar, minimala universa.

En sådan själ går förlorad, förintas, när den förlorat kontakten eller rättare sagt föreningen med det som ger den odödlighet - eller löftet därom. Ty om och när alla impulser eller strävanden i riktning mot den inneboende gudomligheten och en närmare förening med denna har tonat bort eller upphört, finns det ingenting som håller själen samman. Som vi redan sagt är denna helt och hållet ett sammansatt ting, och den upplöses nu, den faller sönder, precis som den fysiska kroppen förintas i elden eller jorden. Vad händer då med den odödliga monaden som besjälade den? Dess levnadsbana i det vehiklet har avbrutits med våld. Naturens gång och bestämmelse har i detta särskilda fall blivit störd och avbruten. Men allt andligt gods från monadens föregående liv i andra vehikler finns kvar, och efter en viss tidsperiod sänder monaden ut en ny stråle, ett nytt ego, fast den förlorade själens blad förblir oskrivet så att säga. Den förlorade själen existerar inte längre, den är helt utplånad. Detta är verkligen någonting förfärligt, inte bara i andligt avseende utan för den högre själen, det andliga egot själv (studera bilden några sidor längre fram).

När däremot andlighetens blomma någon gång under många, många generationer slår ut i en själ och det dödliga höjs till odödlighet, då har vi det motsatta fallet. Då föds en mästare, en medvetet odödlig, som för alltid är förbunden med sitt högre individuella Jag. Liksom det ena fallet utgör naturförloppets ena pol, så utgör det andra fallet den andra polen.

När en själ har gått förlorad finns det inte längre någon smärta och någon sorg för den. Den har slocknat, och försvinner som en skugga som glider över en vägg och sedan är borta.

Lyssna nu noga. Den moderna vetenskapen säger oss i sina på de senaste upptäckterna byggda hypoteser att varje fysisk atom har en central kärna som kallas proton. Runt denna kretsar andra partikelkroppar som kallas elektroner, precis som planeterna och många kometer i solsystemet kretsar runt solen. Vi skall använda dessa fakta som illustration till vårt ämne, därför att denna uppfattning till sin struktur är mycket lik den uråldriga visdomens. Nästa idé att gripa tag i är att volym och storlek i sig inte är något bevis eller kriterium på storhet, vare sig det är fråga om andlig storhet eller fysisk styrka. Faktum är att varje atom i det manifesterade universum är en bärare av liv. Våra kroppar är sammansatta och uppbyggda av oräkneliga skaror av sådana atomer, var och en av dem ett kosmos eller solsystem i miniatyr, var och en av dem bärande sina skaror av oändligt små astrala-psykiska och till och med andliga väsen. Över alla dessa och beroende av dem står vår egen personlighets, vårt personliga egos, härskande liv, förmögenheter och karaktäristika. Detta vårt ego är paramatman, det andliga Jaget, fadern i himlen för dessa oändligt små väsen och genomtränger dem alla, styr dem alla, ger dem alla sammanbindande och inneboende liv. Till vår inre natur behöver vi inte ovillkorligen vara större än vart och ett av alla dessa oräkneliga små väsen som lever, rör sig och är till i någon av atomerna i vår kropp. Det kan finnas väsen bland dessa som är mycket längre komna än vi, hur paradoxalt detta än kan låta. Och därför säger jag ännu en gång: "Bryt upp era stelnade tankebanor och släpp in ljuset!" Måste en sak ovillkorligen vara osann bara för att den förefaller märklig och ny? Hur vågar ni eller jag eller någon annan säga: "Det här eller det där är den enda sanningen, så måste det vara?" Vad är det som här är kriteriet på sanning? Vad är det egentligen som är sanning när man mäter med sådana mått?

Låt oss gå ett steg längre, och därvid ta vår kropp som exempel. Dess organ - hjärtat, levern, hjärnan osv - mottar vart och ett från människans härskande personliga ego vissa särskilda energistrålar. Och vart och ett av dem är ett kosmiskt universum eller alltomfattande kosmos för de skaror av atomiska småväsen som bygger upp det. Har ni i detta sammanhang någonsin tänkt på att vårt solsystem i jämförelse med det universella kosmos är ett sådant atomiskt småväsen, uppbyggt av sin proton solen och sina elektroner planeterna, var och en bärande sina skaror av liv. Har det någonsin fallit er in att planeten utgör en del av vehiklet eller kroppen hos en ofantligt stor varelse, som befinner sig helt bortom vår föreställningssfär? Gud? Men varför Gud? Vad är det som säger att en sådan titanisk varelse är bättre än ni eller jag, något som Gud ju anses vara? Enbart utsträckning eller omfång, enbart materiell storlek, är definitivt inte kriterium på någonting. Vår bild må vara sann eller inte, men vad det här är frågan om är att liksom vår kropp hålls samman av de energier som flödar genom den och kommer från oss, utsöndrade av oss, så är det den vi kallar en i det universella kosmos (och i varje annan lägre hierarki) som sänder ut och styr de många. Det universella kosmiska underbara väsendet är sålunda vårt högsta Jag, ett förhållande som inte på något sätt motsäger det faktum att var och en av oss har sitt eget monadiska högre Jag, en gnista av det förra, som i sin tur är bestämt att i kommande manvantaraer bli det högsta Jaget i ett kosmos. Djupsinniga, sublima tanke! Det underbara väsen av ringare omfattning och storhet som är ursprungsväsendet i vår egen planetariska andliga-psykologiska hierarki av adepter, och som så att säga är en miniatyr av det kosmiska underbara väsendet, är det väsen som omtalas på det ställe i Den Hemliga Läran som nu är föremål för vårt studium.

Under denna och de två föregående sammankomsterna har vi med avsikt talat om det hierarkiska underbara väsendet som om det vore en varelse, ty om vi generaliserar begreppet så är det en varelse. Men denna varelse manifesterar sig i tre former eller på tre plan, och för tydlighetens skull och för att det är lämpligt skall vi här använda oss av de buddhistiska och tibetanska uttrycken, såsom dessa återges på sanskrit. Det underbara väsendets högsta aspekt eller under-varelse kallas adi-buddha. Adi betyder "ursprunglig" (eller det högsta). Denna adi-buddha befinner sig i dharmakaya-tillståndet. Ordet dharmakaya är sammansatt av två sanskritord som betyder "fortvarokropp", men ibland översätts med "lagens kropp". Båda översättningarna är mycket otillfredsställande, men det är synnerligen svårt att översätta så ytterligt mystiska termer som denna. En rent ordboksmässig översättning missar helt den esoteriska innebörden, och det är just av den anledningen som västerländska lärde ibland gör sådana löjliga misstag. Det första ordet kommer av roten dhri som betyder "vidmakthålla", "befordra", "bära", och följaktligen "fortsätta att vara". Även mänskliga lagar är verkande krafter som antas vidmakthålla, befordra, bära civilisationen. Det andra elementet kayabetyder "kropp", och det substantiv som sålunda bildas kan översättas med "lagens kropp", fast detta uttryck inte alls återger idén. Dharmakaya är en hög andlig varelses andliga kropp eller tillstånd, där känslan av själsskap och jagskap har övergått i en universell (hierarkisk) förnimmelse och bara finns kvar som frö, dvs latent, om ens så mycket. Den är rent medvetande, ren sällhet, ren intelligens, frigjord från allt personifierande tänkande.

Den andra aspekten eller under-varelsen kallas dhyani-buddha, "kontemplations-buddha", ett stort steg nedåt från den förre räknat, vad ren icke-personlig andlighet beträffar. Han bärs av sin sambhogakaya. Detta av två sanskritord sammansatta substantiv betyder "åtnjutandekropp", eller bättre uttryckt "delaktighetskropp", därför att buddhan i sambhogakaya-tillståndet fortfarande är delaktig i, fortfarande bibehåller, sitt medvetande som individ, sitt egoskap och sin själ, även om han står alltför högt över materiella eller personliga angelägenheter för att bry sig om eller blanda sig i dem, och därför skulle vara vanmäktig här på vår materiella jord. Som H P Blavatsky en gång sade, så skulle en gud från de celesta sfärerna som uteslutande lever i sin egen natur, utan en materiell kropp att manifestera sig i inom de materiella sfärerna, vara absolut vanmäktig där.

Den tredje och lägsta, men i ett visst avseende ändå högsta aspekten eller under-varelsen (högst på grund av den oerhörda frivilliga självförsakelse som dess inkarnation i mänskligt kött och blod innebär) är manusha-buddhan, "den mänskliga buddhan". Han kallas så därför att han fötts i en mänsklig kropp för att av medkänsla arbeta bland människorna. När manusha-buddhan vill eller behöver så lever och verkar han i en nirmanakaya, en "formkropp", om vilket det finns en förunderlig lära som skall förklaras senare.

Dhyani-buddhaerna är en av de tio klasser av varelser som kom till vår glob från den föregående planetmanvantaran. De tio klasserna är: tre elementalriken, mineralriket, växtriket, djurriket. Jag stannar här ett ögonblick för att göra ett påpekande, nämligen att vi inte skall kalla djurriket för det animala riket. Med animal menar vi varje varelse som har en animaeller "levande själ". Människan är i det avseendet en animal, men hon är inget djur. Hennes vitala-astrala-fysiska kropp är ett djur, och hon verkar i och med hjälp av en mänsklig själ genom en djur- eller vital själ, upplyst av en andlig själ. Vi hoppas att senare i kväll få tid att belysa detta lite närmare.

Efter djurriket kommer manusha-riket eller människoriket, och därefter tre klasser av dhyan-chohaner. Människan är i sin högre natur en embryonisk dhyan-chohan, en embryonisk meditationens herre. Om hon framgångsrikt fullföljer sin utvecklingsbana är det hennes bestämmelse att slå ut i blom som en meditationens herre, som ett andligt planetväsen, en planetande. Detta sker vid slutet av den sjunde runden, när denna planetmanvantariska kalpa, denna Brahmas dag med sina sju runder av vardera sju skeden, är slut. Men det finns som sagt tre klasser av dhyan-chohaner, av vilka var och en som ni vet i sin tur är indelade i sju. Sedan den lägsta av de tre klasserna indelats i sju, är den fjärde av dessa sju den dhyan-chohan som är vår "Gud i himlen" under den innevarande fjärde runden. Hans andliga ursprung är den fjärde rundens adi-buddha. Själv är han en dhyani-buddha.

Låt oss försöka klarlägga detta lite närmare. På varje planet eller glob av de sju glober som utgör planetkedjan evolverar eller snarare framträder, när livsvågen berör globen i en rund (och det hela sker på liknande sätt i alla sju runderna), en buddha, eller kanske vi hellre skall säga en maha-buddha. En sådan framträder vid början av en globs återuppvaknande till liv och en annan när livsvågen lämnar planeten efter att ha fullbordat sin rund där. På samma sätt framträder för varje ras under en globrund en annan buddha som kallas rasbuddha, och så att säga är en stråle från planetens maha-buddha. Vid mitten av rasen, eller när dess mittpunkt närmar sig, överskuggar rasbuddhan i sin tur ett rent och ädelt utvalt mänskligt redskap med andlig kapacitet. Detta redskap blir den buddha som förbereder den andliga vägen för den följande rotrasens store rasbuddha, vilken framträder strax innan den föregående rotrasen når sitt slut. En sådan buddha var Herren Sakyamuni, Gautama Buddha, vilken enligt våra lärare nu lever på jorden som en nirmanakaya. Som vi sade för en stund sedan, så är nirmanakayan det lägsta av de tre mystiska vehiklerna. Den förekommer i sju grader eller typer, av vilka den lägsta är det fall där varelsen, den andliga varelsen, har kvar alla sina mänskliga principer utom den fysiska kroppen. Han är en människa i alla avseenden utom vad gäller den fysiska kroppen, som han lagt av.

Alla dessa buddhaer i en rund utgår från den rundens dhyani-buddha. De utgör en del av den rundens andliga-psykologiska hierarki. Det är denna vår fjärde runds dhyani-buddha, vår fader i himlen, som är det underbara väsen, den store invigare, det offer, vi förut talat om. Benämningen och titlarna används ibland också om det andliga väsen, rasbuddhan, som kommer strax före eller vid början av en rotras, och som vid vissa tidpunkter under rotrasens förlopp utväljer ett lämpligt mänskligt vehikel - vanligen ett från den stora Logen - vilket han överskuggar eller inkarnerar i, alltefter omständigheterna. Vilketdera han gör beror på rasens och rundens materialitet och på många andra faktorer. Det på så sätt överskuggade utvalda redskapet blir manusha-buddhan eller den mänskliga buddhan. Strängt taget är rasbuddhan själv också en manusha - eller mänsklig buddha. Som vi förut påpekat så är knappast någon av dessa titlar eller benämningar särskilt avsedd för en enda varelse. De används ofta efter vederbörliga ändringar om fler än en varelse eller klass. Detta är i högsta grad tankeväckande.

Det är på det här sättet som frågan om det underbara väsendet förklaras, en fråga som kan förefalla invecklad men som faktiskt är enkel. Den verkar invecklad på grund av sin subtilitet, men är i själva verket mycket enkel. Det är vårt materiella hjärnförstånd som hindrar oss från att se klart och utan svårighet. Den stråle som löper genom hela vår individuella varelse, och från vilken vi hämtar vårt andliga liv och vår andliga näring, kommer direkt till oss från detta hierarkiska underbara väsen, i vilket vi alla har våra rötter. Gentemot oss intar han psykologiskt och andligt exakt samma ställning som det mänskliga egot, människoegot, intar gentemot de oräkneliga skaror av elementala varelser som utgör dess kropp. Här avses dock inte de atomiska småväsen som vi tidigare talat om.

Men lyssna nu. Analogin är riktig också när vi tillämpar den universellt, kosmiskt, och säger att den obeskrivbare en som är det yttersta av det yttersta och det innersta av det innersta i vårt kosmiska universum - vilket omfattar den totala Vintergatan - korresponderar med allt inom Vintergatan, liksom vårt mänskliga ego korresponderar med de oändligt små atomiska universa som bildar dess egen fysiska kropp. Symboliken finns där, korrespondensen finns där, och det är med hjälp av korrespondensen som vi försöker förklara något av mysteriet hur en blir många. Det är inte så att denne en "stiger ner i materian" eller materiellt och bokstavligt blir "många". Inte alls. Men på samma sätt som solen är ett ofantligt och outtömligt förråd av vitala, psykiska och andliga strålar och oförtröttligt sänder ut dem under miljarder år, så upplyser detta hierarkiska underbara väsen av kosmisk storleksordning oss genom sina lägre men dock höga underbara väsen av olika grader, höjer oss och inspirerar oss och leder oss framåt och uppåt mot odödlighet. Det gör ständigt sitt bästa för att genom sin egen andliga stråle inom oss upplysa vår materiella förgänglighet och göra den oförgänglig, så att vi från det personliga må gå över i det individuella, "från mörker må gå fram i ljus". Och den tid kommer då vi skall göra detta och bli medvetet oförgängliga, då vi skall arbeta med naturen och bli ett med den. Ty det underbara väsen som nu är grundvalsenergin bakom allt vi kallar naturen var en gång i för länge sedan förflutna manvantaraer en människa, en sådan som ni och jag. Sådana underbara väsen skall vi också bli om vi framgångsrikt genomför det kosmiska utvecklingsförloppet. Storslagna, inspirerande tanke!

Nu skall jag läsa ett citat från ett av Katherine Tingley nyligen hållet föredrag, ty det passar så bra till vårt nuvarande studium. Om vi kommer hit med rent hjärta och ett uppriktigt motiv, och lär av varandra i en anda av sant kamratskap och broderlig kärlek, så får vi någonting högt och fint, någonting som driver oss uppåt och framåt. Det blir något heligt, en välsignelse.

En människa får det hon arbetar för. Arbetar hon inte för det, får hon det inte. Vill man så gärna ha sanningen att man faktiskt hungrar efter den, får man den. Den är så att säga livets vin, uppenbarandet av livets bok. Inga ord kan beskriva den.

De som längtar efter sanningen, de som har mod att påbörja det nya livet, de som i en viss mening vill födas på nytt, måste kasta överbord allt som håller dem nere i deras begränsningar, i deras tvivel, i deras ängslan, i deras antipatier och begär. Människan är ett majestätiskt väsen om hon känner sin egen andliga natur och oförtrutet arbetar på att bli det hon är ämnad att bli.

Vi måste korta av kvällens föreläsning, den är redan för lång. Vi har visserligen mycket kvar att säga, men tyvärr är det snart tid att sluta.

Men en tanke som vi måste ägna lite uppmärksamhet i kväll är den, att H P Blavatskys Den Hemliga Läran både är en exoterisk och en esoterisk bok. Den innehåller läror som var esoteriska innan boken trycktes. Dessa är nu "exoteriska". Men om någon tror - själv har jag aldrig gjort det, och alla gudar vare tack och lov för det - att han förstår Den Hemliga Läran efter att ha läst den en eller två eller ett dussin gånger, så misstar han sig storligen. Den måste läsas inte bara mellan raderna utan in i orden. Jag har insett värdet av följande regel. Ta aldrig en enstaka uppgift i den boken och låt sinnet stelna kring denna. Låt aldrig en enstaka idé kristalliseras. Bryt upp de stelnade tankeformerna och släpp in ljuset. Detta är en utmärkt regel. Så snart någon säger "jag har sanningen" skall ni se upp för honom, ty han är förmodligen blind. Hans tankebanor är fixerade och han kan inte se ljuset.

De ting och de tankar vi studerar är allvarliga. Det är inte fråga om lek, det är fråga om att stiga uppåt eller nedåt. Och vi har att dagligen och stundligen välja väg. Det här är inte avsett att vara en predikan. Jag talar ur djupet av mitt hjärta, ty jag har funnit sanningen i det jag säger och jag känner dess stora värde.

Låt oss nu med en bild illustrera den fråga om själar och egon som vi hänsyftat på i kväll.

  

 Image

 

Lägg märke till att figuren är äggformad. Det är inte fråga om en avbildning utan om ett idémönster, en grafisk symbol.

Låt de tre parallella linjerna ovanför ägget representera arupa-världen, den formlösa världen, och de sju planen inom ägget rupa-världen. Principernas antal under manifestationen är alltid sju, och de hålls förenade till en individ av den högre trefalden, arupa-trefalden, dess rot ovanför.

De tre högre av de sju inom ägget kallas också arupa, formlösa, men detta bara relativt. Kom ihåg en av den esoteriska visdomens första upplysningar: det finns inga absolutheter. Vi talar visserligen om absolutheter, men betraktar dem alltid som relativa. Ordets allmänna och vanliga betydelse, "gränslösa eller ändlösa fullständigheter", är helt oacceptabel, ty det finns inga absolutheter av det slaget. Allting står vad beträffar beskaffenhet och rum och tid i relation till någonting annat, och så måste det vara för så vitt vi inte kastar logik och sunt förnuft överbord.

Tänk om någonting vore absolut i den gamla vanliga betydelsen. Detta skulle då vara allting, och det skulle inte kunna finnas någonting manifesterat förutom detta och alltså ingen förändring till det bättre, inget framåtskridande, ingen utveckling. Relativitet - vilket betyder överallt förekommande relationer i tid och rum - är själva kärnan i föreställningen om kosmos såsom ett aggregat av evolverande varelser, vilka alltid är den ändlösa rörelsens, det ändlösa livets, det ändlösa framåtskridandets resultat.

Låt oss så återgå till vår illustration. Genom det äggformade idémönstret faller strålen från arupa-världen, representerad av den vertikala linje som betecknar Jaget, vilket överallt i varje atom det berör i detta kosmos - och det genomtränger dem alla - manifesterar sig såsom det individuella jaget, egojaget, det mänskliga jaget, det astrala jaget etc. De tre högsta områdena, arupa-trefalden, kallas kollektivt också paramatman, det suveräna Jaget, hierarkins topp eller blomma, detta Jags ursprungsväsen eller källa.

Håll alltid i minnet att det finns en annan hierarki ovanför vårt högsta område, och att det området börjar med den högre hierarkins lägsta, dess "absoluta materia". Allting är relativt. Till och med vår egen hierarkis "absoluta materia" är ovidrörbar och osynlig för oss. Varför? Därför att våra nuvarande fysiska sinnen inte tillhör dess plan och därför inte genom evolution har tränats att förnimma den. Våra sinnen - syn, lukt, smak, hörsel, känsel - kan bara förnimma de ting, och alla de ting, som de genom erfarenhet i och genom oss blivit utformade att förnimma. Vi har i den innevarande manvantaran inte stigit ner i någon annan än vår egen hierarkis absoluta materia. Vi har bara gått så långt ner som denna hierarkis nivå medgett, och med hierarki menar jag här inte vår kosmiska utan snarare vår planetariska hierarki. Vi får inte tillämpa terminologin på ett absolut sätt. När vi hör ordet "hierarki", måste vi omedelbart fråga vilken. När vi hör ordet "jag", måste vi omedelbart fråga vilket. När vi hör ordet "själ", måste vi omedelbart fråga vilken. Detta är en säker regel och vägledare att följa vid tolkningen av alla utsagor.

De tre högsta planen, som på bilden representeras av de tre horisontella linjerna, utgör alltså hierarkins paramatman eller suveräna Jag i den arketypiska världen. Låt så den översta cirkeln inuti ägget representera det monadiska höljet eller den gudomliga själen, som ur en annan synvinkel sett kallas atman eller det gudomliga egot. Cirkeln på det horisontella planet nedanför det monadiska höljet kan vi kalla för andlig själ eller individuell monad. Det motsvarande jaget är jivatman. Därefter kommer äggets tredje cirkel som svarar mot den högre mänskliga själen, sammansatt av lägre buddhi och högre manas. Det motsvarande jaget är bhutatman, som betyder "jaget i det som varit" eller det reinkarnerande egot. Den fjärde är den lägre mänskliga själen eller människan, manas och kama. Det motsvarande jaget är pranatman eller det personliga egot. Den därnäst kommande lägre cirkeln är djursjälen, kama-prana. Det motsvarande jaget kan helt enkelt kallas för djuregot. Cirklarna blir efter hand allt mörkare, vilket antyds med skuggningarna på bilden. Slutligen kommer den lägsta "själen" av alla, den fysiska kroppen. Kom ihåg att ordet själ inom den uråldriga visdomen betyder vehikel, och att det lägsta vehiklet, den fysiska kroppen, givetvis också innefattar prana och linga-sharira eller modellkroppen, som är den fysiska kroppens bakgrund och frö och rot. Dessa tre är oskiljaktiga.

Lägg märke till den roll som spelas av Jaget, på bilden representerat av den linje som faller ner från det högsta och genomlöper och genomtränger alla planen nedanför dess arketypiska ursprung. Jag vill fästa er uppmärksamhet på det faktum att inte bara Platon utan hela den grekiska skolan av mystiska filosofier talade om Jaget såsom immanent i kosmos och såsom ett offer. Detta offer kallas av kristna mystiker ibland för "den i materian korsfäste Kristus". Om vi tillämpar läran om det underbara väsendet på den exoteriska kristendomen, skall vi upptäcka att hela den kristna myten eller berättelsen faktiskt tagits från denna lära och i förvanskad form kallats "inkarnationen av logos". I den gamla grekiska filosofin användes ordet logos på många sätt som de kristna sorgligt nog missförstod. Den dhyan-chohan vi talat om i kväll är vad denna fjärde rund beträffar vårt andliga logos, det planetariska logos. Den andliga varelsen bakom solen är vårt solsystems sollogos. Hur stort eller litet ett solsystem än är så har det sitt eget logos, källan eller ursprunget till nästan oräkneliga logoi av lägre grad i det systemet. Varje människa har sitt eget andliga logos. Varje atom har sitt eget logos. Varje atom har sin egen paramatman och mulaprakriti, ty varje varelse, var den än befinner sig, har sitt eget högsta. Dessa ting och de ord som uttrycker dem är relativa. Volym och utsträckning betyder ingenting i sammanhanget. Det är beskaffenheten, den andliga beskaffenheten, som är det sanna kriteriet. Detta är viktigt och nyttigt att komma ihåg. Jag har haft ovärderlig hjälp av denna regel.

Vi har bara ett par minuter kvar i afton. Jag har blivit ombedd att helt kort säga några ord i ett annat ämne. Detta står i samband med årets återkommande perioder, särskilt med nyåret. H P Blavatsky säger någonstans i en mycket intressant artikel - jag tror att det är i ett nummer av hennes tidskrift Lucifer från början av år 1890 - att teosofer och särskilt esoterisister bör räkna den 4 januari som årets första dag. Detta är ett ytterst intressant påpekande, och i samband därmed vill jag fästa er uppmärksamhet på det mycket viktiga faktum att den esoteriska visdomen helt och hållet bygger på naturen och dess grundläggande sätt att verka. Med naturen menar vi inte bara det fysiska, synliga universum. Detta är bara den verkliga naturens skal eller kropp. Med naturen menar vi det totala aggregatet av allt som existerar på alla plan i alla sfärer, såväl inre som yttre, överallt i Det Gränslösa.

Detta innebär i det här sammanhanget att den esoteriska metoden för tidsbestämning är en naturlig metod, som helt och hållet baseras på naturens förborgade funktioner. Metoden är inte konstlad. Ni skall finna att ingen av årets verkliga åminnelsedagar har bestämts efter mänskliga idéer eller av en slump, som fallet till exempel var med det konstlade schema som användes av fransmännen under franska revolutionen. Inte heller dateras de efter en stads grundläggning eller en stor mans död. Sådana metoder är faktiskt okända i den esoteriska tideräkningen. Paralleller finns visserligen, men dessa är baserade på naturliga cykler. Den uråldriga visdomen grundar alla sina kronologiska beräkningar på den kosmiska klocka naturen ger oss, en klocka som är majestätisk och tillförlitlig och en perfekt tidmätare. Den klockan är himlavalvet, och solen, månen, de sju planeterna (såsom forntidens folk räknade dem) och stjärnorna är de "visare" som markerar tidsperioderna. De forntida folken använde vid tidmätningen i allmänhet det år som astronomerna kallar för det tropiska året. Det kallas så på grund av årstidernas växlingar. Vinter, vår, sommar, höst. Vinter, vår, sommar, höst, en regelbunden kretsgång på grund av jordens rörelse runt solen som en visare på den kosmiska klockans urtavla. Det så kallade anomalistiska året och det sideriska året var båda två kända av den forntida astronomin, men användes bara för rent astronomiska (inte astrologiska) beräkningar. Vid sällsynta tillfällen användes de vid astrologiska bedömningar.

Observera skillnaden mellan astrologi och astronomi. Astronomi är vetenskapen om stjärnornas och planeternas rörelser och deras inbördes förhållande till varandra. Det är allt. Astronomin talar bara om vad himlakropparna är gjorda av, var de rör sig, när de rör sig, och hur lång tid det tar för dem att röra sig längs vissa banor eller vägar, och astronomin är rent exoterisk. Astrologin däremot - lägg det på minnet - betyder "vetenskapen om stjärnorna", liksom geologin betyder "vetenskapen om jorden". Den forntida astrologin - inte den schablonvetenskap som i dag går under det namnet, utan den gamla andliga-astrala astrologin, som var sann och djupgående kunskap om det gudomligas evolution in i och genom materian och om människosjälen och människoanden - förkunnade vetenskapen om relationerna mellan den kosmiska naturens delar och hur denna vetenskap tillämpades på människan och hennes bestämmelse, sådan den senare reglerades av himlakropparna. Ur denna betydande och upphöjda vetenskap uppkom som sagt en exoterisk kvasivetenskap som leder sitt ursprung från medelhavsländerna och Asien och har utvecklat sig till de nutida systemen av så kallad astrologi - bedrövliga och urartade kvarlevor av forntida visdom.

Alla folk hade metoder att beräkna året och bestämma dess början, men alla förlade inte årets början till samma datum. Några räknade det från vintersolståndet, som infaller när solen står längst i söder, innan den börjar sin långsamma färd mot norr igen. Jag talar nu som invånare på norra halvklotet. På platser nedanför ekvatorn är förhållandet givetvis omvänt. Men nu talar vi om det norra halvklotet. Vissa folk räknade årets början från sommarsolståndet omkring den 21 eller 22 juni. Vintersolståndet infaller den 21 december eller där omkring. Det fanns också folk som räknade vårdagjämningen den 21 eller 22 mars som årets början, och det fanns sådana som lät det börja sex månader senare, vid höstdagjämningen den 22 eller 23 september. Judarna till exempel hade två år, ett borgeligt som började vid höstdagjämningen i september och ett religiöst som började vid vårdagjämningen. De gamla germanska folken i norra Europa började före Caesars tid året vid vintersolståndet den 21 december. De gamla grekerna började sitt år vid olika tidpunkter, men förmodligen oftast på hösten, och de gamla romarna började sitt på våren. De gamla egyptierna började året på sommaren, och de gamla perserna och syrierna hade liksom en del andra folk vart och ett sin egen tidpunkt för årets början.

Civilisationerna kring Medelhavet var redan på nedåtgående många århundraden före den tidpunkt som i Europa allmänt kallas år 1. De höll sakta på att förlora en stor del av den forntida visdomen och förståelsen av dess djupa hemligheter. Detta framgår inte bara av det sätt på vilket de eleusinska mysterierna modifierades och förändrades, utan också av de ständiga förändringarna och omarbetningarna av deras kalendrar samt av deras metoder att bestämma tiden, att beräkna de kronologiska tidsperioderna, att beräkna olika cyklers början och slut osv. Romarna var särskilt klandervärda i detta avseende, kanske mer än något annat folk vi känner. Om en diktator eller politisk ledare ville behålla makten några dagar extra, eller om han ville förhindra eller uppskjuta ett val, så började han fingra på kalendern, något som kunde ske med översteprästernas tysta medgivande eller på grund av deras okunnighet eller försumlighet. Och så inträffade det slutligen på Julius Caesars tid - för att vara exakt året 46-47 f Kr - att den 1 januari på grund av oredan i kalendern inföll på den dag vi numera kallar den 13 oktober. Om denna oreda fått fortgå, skulle den 1 januari efter hand ha infallit under årets alla månader, vandrat genom dem alla, för att till sist sluta sin åretruntfärd någon gång i mars. Det bör tilläggas att det gamla romerska normalåret var ett månår som hade omkring 354 dagar.

Det länder Julius Caesar till heder att han genom sin reformering av den romerska kalendern satte stopp för denna oreda. Jag menar inte att han gjorde det ensam, för så är inte fallet. Han var en kunnig man och amatörastronom, men han hade hjälp av en egyptisk eller alexandrinsk-grekisk astronom, en mycket begåvad man som hette Sosigenes. År 47 f Kr, då den 1 januari inföll på den dag som nu är den 13 oktober, slog dessa två framstående herrar (tre, om vi medräknar M Flavius) sina huvuden ihop och justerade kalendern så att den kom i takt med årstiderna igen. Caesar var vid den tiden pontifex maximus, och det ålåg honom att övervaka och ta ansvar för beräkningen av kronologiska perioder etc. Detta gjorde han alltså, och sköt in två extra månader (den ena med 33 och den andra med 34 dagar) mellan november och december år 47, samt lade till en period eller "månad" om 23 dagar till den föregående februari. Sammanlagt fick det året alltså ett tillägg på 90 dagar, vilket bringade kalendern i överensstämmelse med årstiderna. Året blev därmed 445 dagar långt och kallades av den anledningen, och för att vanligt folk hade bekymmer med hur affärer och annat skulle skötas, för oredans år. Macrobius kallar det dock för oredans sista år. Caesar bestämde så att den nya kalenderns medelår skulle omfatta 365 dagar och att vart fjärde år skulle vara ett skottår om 366 dagar. Detta arrangemang har i västvärlden stått sig nästan oförändrat till våra dagar, och det upphävde givetvis det gamla romerska månåret. Arrangemanget skulle varit bra om Caesar bara hade låtit året börja i enlighet med den urgamla visdomens sätt att räkna, nämligen vid någon av årets fyra vändpunkter samt vid nymåne. Året borde börja vid vintersolståndet, eller om man så vill, vid vårdagjämningen, höstdagjämningen eller sommarsolståndet. Hade Caesar låtit året börja som det i äldre tider gjort hos romarna, dvs vid vintersolståndet den 21 eller 22 december eller vid vårdagjämningen i mars, hade allting varit bra.

Men lägg nu märke till vad som hände.. Caesar hade Sosigenes att rådgöra med, och Sosigenes visste mer än Caesar. Men Sosigenes glömde en liten detalj. Han sade antagligen något i följande stil: "Broder Caesar, imperator! I enlighet med gammal sed, med våra ädla förfäders sed, borde året börja inte bara vid vintersolståndet utan också vid nymåne. Men i år infaller nymånen inte på samma dag som vintersolståndet utan sju dagar senare, ty vintersolståndet infaller i år den 24 december". "Det är riktigt", torde Caesar då ha svarat. "Vi låter året börja sju dagar efter solståndet och kallar den dagen för 1 januari". Caesar lät december få 30 dagar, vilket senare ändrades till 31 dagar. På det sättet uppkom bruket att börja året den 1 januari i stället för den 21 december, dagen för solståndet. Hade Caesar i sitt edikt proklamerat (något som han i egenskap av pontifex maximus hade makt att göra) att den av honom reformerade kalendern skulle börja gälla vid det första tillfälle som vintersolståndet sammanföll med nymåne - eller när någon av de andra tre årsvändpunkterna sammanföll med nymåne - så skulle det varit helt i överensstämmelse med den urgamla visdomen. Ty man skall komma ihåg att de gamla metoderna för kronologiska beräkningar inte byggde på sådana händelser som att någon grundlagt en stad eller råkat dö en viss dag, utan på samordnade astronomiska och jordiska tilldragelser. De forntida metoderna var baserade på den kosmiska urtavlan. Caesar skulle ha väntat tills nymånen sammanföll med ett av de två solstånden eller en av de två dagjämningarna och börjat det nya året i det ögonblick månen var ny den natten. Han kände tydligen dock att han inte kunde vänta. Eller ville han kanske inte vänta. Eller förhöll det sig så att han inte förstod.

Medan tiden gick och kristendomen kom i ropet bibehöll man helt naturligt den 1 januari som årets början, den månadsdag som fastställts i den julianska kalendern. Men så började de kristna tycka att de borde ha sin egen dag, förbunden med Jesu födelse, för att börja det nya året i religiöst avseende. Tidigt i kristendomens historia tog därför de österländska kristna den tolfte dagen efter den 25 december, dvs den 6 januari, till att fira Jesu mystiska epifania och födelse (och dop). Denna dag blev i religiös bemärkelse början av deras år. Vilken besynnerlig blandning av gamla idéer och nya dogmer! Jesu "födelsedag" flyttades senare till den 25 december.

Varför valde man den 6 januari i stället för den 4 januari? Jo, av följande skäl. När Caesar och Sosigenes justerade kalendern förlade de vintersolståndet till den 24 december. Nästkommande nymåne inföll då den 1 januari, och det var därför Caesar sade att det nya året skulle börja den dagen. Många år senare trodde de kristna att vintersolståndet på deras tid inföll den 23-24 december (december hade då 31 dagar och inte 30 som Caesar förordnat), och den fjortonde dagen efter detta var den 6 januari, vilken dag de kallade epifania. Därvid tog de efter en gammal hednisk term och idé. Epifania är ett kristet ord som ursprungligen hörde till den gamla hedniska grekiska religionens mysterier och till den forntida visdomen. Det betyder "framträdandet" av en gud, och adopterades och infogades i christosmyten.

Låt oss så återvända till H P Blavatsky och hennes artikel i Lucifer. Vi ser att kalendrar kan ändras och att de konstrueras av människor. Den romerska kalendern ändrades och den konstruerades av människor. Med vissa modifikationer har den julianska kalendern gått i arv till vår tid, och är den som i dag används i Europa och Amerika. Men den är inte en kalender som esotericister kan använda när de beräknar de esoteriska cyklerna eller början av det verkliga esoteriska året.

Varför valde H P Blavatsky den 4 januari i den gängse kalendern som det esoteriska årets början? Det verkliga esoteriska året bör börja på den fjortonde dagen efter vintersolståndet, förutsatt att vintersolståndet sammanfaller med nymåne. Den fjortonde dagen därefter blir förstås en fullmånedag. Dagen för vintersolståndet kunde om man så vill utgöra början på det borgerliga året, och den fjortonde dagen därefter början på det esoteriska. Hade Caesar velat, eller hade han rättare sagt förstått mera, kunde han ha konstruerat sin kalender så att den passade till nymånen vid ett vinter- eller sommarsolstånd eller vid en dagjämning. H P Blavatsky valde den 4 januari därför att det var den fjortonde dagen efter vintersolståndet - inte för att det var den 4:e eller någon annan dag i månaden.

Den 4 januari infaller fjorton dagar efter vintersolståndet den 21 decernber, och när den 4 januari sammanfaller med fullmåne är det ett astrologiskt datum. Det är inte ett av människor uppgjort datum, som är beroende av en av människor konstruerad kalender. Det infaller fjorton dagar efter firandet av det verkliga vintersolståndet, och när vintersolståndet dessutom sammanfaller med nymåne inleds en hemlig cykel. Förlägg vintersolståndet dit det hör, och tio dagar för er fram till den 1 januari i vår nuvarande kalender. Ge akt på talet tio. H P Blavatsky säger i sin artikel också att esotericisterna bör fira nyåret i förening med Budha-visdom, ett ord som kommer från samma rot från vilken Herren Gautamas titel, Buddha, togs. Roten ifråga betyder "att uppväcka". Vad betyder då Budha, från samma rot? Budha är sanskritbenämningen på planeten Merkurius, som av grekerna kallades Hermes och av romarna Merkurius, vilket senare namn vi alltså antagit. Hermes har hos många, kanske alla, folk alltid varit den som haft särskild tillsyn över mystikerna. I det gamla Grekland kallade man honom psykagogoch psykopomp, som betyder "förare av själar" till den undre världen och till mysterierna. Oberoende av den form tolkningen av den uråldriga visdomen tog i forna tider, finner man alltid planeten Hermes eller Merkurius nära förbunden med de mysterieläror som har att göra med livet efter detta. I Indien bar Hermes som sagt namnet Budha, och han kallades Somas eller månens son.

I Homeros Odysseen till exempel läser man om hur Hermes förde de döda friarnas själar, "pipande som fladdermöss", till "dödens äng med dess liljor" (bok 24). Denna anspelning på psykopompen Hermes, "hjälparens", arbete är ett "mysterium" som togs direkt från de eleusinska mysterierna eller kanske från ännu tidigare mysterier.

Observera alltså att vårt nyår borde börja fjorton dagar efter vintersolståndet, förutsatt att den dagen är en merkuriusdag. Hur kan vi då veta när vi har en merkuriusdag? Ja, det är där problemet ligger. Vet ni hur veckodagarna kom att namnges i sin nuvarande ordning, en ordning som rått under tidsåldrar i många vitt skilda delar av världen? Vet ni varför en dag kallas solens dag, en annan månens dag och en tredje tisdag, Tyrs (Mars) dag? Känner ni förresten till de gamla anglosaxiska namnen på dagarna? Wodnesdaeg, onsdag, för merkuriusdagen. Frigedaeg, fredag, för venusdagen. Thunresdaeg, torsdag, för jupiterdagen. Saeternesdaeg, lördag, för saturnusdagen osv. Systemet fungerade på följande sätt. Den första timmen av en dag, som börjar när solens mittpunkt befinner sig på den östra horisonten, sades enligt det forntida systemet stå under en av de sju heliga planeternas direkta herravälde. Om det nu exempelvis var planeten Merkurius som kontrollerade den första timmen, kallades hela den dag som följde på denna första timme för merkuriusdag. Var och en av dagens följande timmar sades stå under kontroll av någon av de andra sju planeterna. Dessa följde varandra i följande ordning: Saturnus, Jupiter, Mars, solen, Venus, Merkurius, månen. Solen och månen är dock här substitut för två hemliga planeter. Dygnet har 24 timmar. Om vi till exempel börjar med Merkurius och räknar de sju planeterna i den nyss angivna ordningen genom alla de 24 timmarna, kommer vi till den 25:e timmen som är nästa dags första timme under Jupiters kontroll, och den dagen är då torsdag. På det sättet går det vidare tills vi kommer tillbaka till Merkurius igen - en vecka om sju dagar. Det här kan ni mycket enkelt pröva själv. Vad så den verkliga esoteriska budhadagen eller onsdagen eller merkuriusdagen beträffar, kan jag här bara säga följande. Om vintersolståndet sammanfaller med nymåne plus någonting annat, så är den dagen en verklig astrologisk budhadag. Och givetvis har vi fjorton dagar dvs två veckor senare också en budhadag, men med fullmåne. Nog sagt för den vise!

Låt oss nu gå ett steg vidare. Den 4 januari 1890 inföll på en lördag, även om H P Blavatsky i sin artikel talar om Hermes. Men detta beror bara på att hon av nödtvång använde den gängse kalenderns benämningar på datum och veckodagar, förfuskad och ur spår som denna kalender är. Det är därför alldeles uppenbart att det år hon syftar på är det esoteriska astrologiska året och inte den gängse kalenderns allmänna år. Det ovan angivna sättet att beräkna tidscykler efter timmarna på den kosmiska klockan är det sätt som alltid följdes inom den uråldriga visdomen. Man förkastade alla andra metoder, ty detta är det sätt på vilket naturen själv arbetar i runder, raser, kalpaer etc.

Till Kapitel 19

Till Innehållsförteckning