Kapitel 2
Var finns det verkliga? Sanningen kan bli känd. Människans sammansatta natur enligt olika system: trefaldig, fyrfaldig, femfaldig eller sjufaldig.
Grundlagen i detta system, medelpunkten från vilken allt utgår, kring vilken allt rör sig, till vilken allt strävar att återgå, och på vilken hela dess filosofi stöder sig, är den enda, homogena och gudomliga SUBSTANS-PRINCIPEN, den enda grundorsaken.
..."Några få, vilkas lampor klarare brunnit, har vägletts från orsak till orsak och funnit en enda princip såsom grunden till allt..." Den kallas "substans-princip", ty den blir "substans" på det manifesterade världsalltets, illusionens, plan, under det att den förblir "princip" i det begynnelse- och ändlösa, abstrakta, synliga och osynliga RUMMET. Den är den överallt närvarande Verkligheten, opersonlig, emedan den omfattar allt och alla. Dess opersonlighet är ett av systemets grundbegrepp. Den ligger fördold i varje atom i världsalltet och är världsalltet själv. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran I, s 287)
Det är det sanna. Det är jaget, och du är det. (Chandogya-upanishaden)
Det Tao som kan uttryckas i ord är inte det oföränderliga Tao, det namn som kan nämnas är inte dess oföränderliga namn. Utan namn är det himlens och jordens ursprung, med ett namn är det alla tings moder. Bara den som för alltid är fri från jordiska begär kan fatta dess andliga väsen. Den som är fjättrad vid sina passioner kan inte se mer än dess yttre form. Dessa båda ting, det andliga och det materiella, är till sitt ursprung ett och detsamma, även om vi kallar dem vid olika namn. Denna identiskhet är ett mysterium - mysteriernas mysterium. Den är porten till all andlighet. (Lao-tse)
På sidan 42 i Den Hemliga Läran I läser vi följande:
Läsaren bör hålla i minnet att de här meddelade sångerna endast behandlar vårt eget planetsystems skapelsehistoria och vad som är synligt runt om detta efter en sol-pralaya. De hemliga läror som har avseende på hela världsalltets utvecklingsgång kan inte meddelas här eftersom de inte skulle bli förstådda ens av vår tids yppersta andar, och det torde vara mycket få invigda, även bland de högsta, som tillåts spekulera över detta ämne. Dessutom säger lärarna öppet att inte ens de högsta dhyan-chohaner någonsin har genomträngt mysterierna bortom de gränser som skiljer miljarderna av solsystem från "centralsolen", som den kallas. Därför gäller det som här sägs endast vårt synliga planetsystem efter en Brahmas natt.
Vi väljer det här avsnittet som huvudtext för kvällens studium, eftersom det inte bara tycks vara lämpligt utan nödvändigt att inleda studiet av Den Hemliga Lärans mer förborgade ämnen med att fråga, hur vi skall lyckas förstå och fatta innebörden i dessa. Kommer lärorna till oss såsom dogmer, eller får vi del av dem genom inre gemenskap med det gudomliga? Enligt teosofin har ju människan inom sig förmågan att nalkas det gudomliga, att i sitt inre höja sig så att hon erhåller en riktigare mental föreställning om tingen sådana de är och om verkligheten.
Men om nu var och en gjorde detta utan lämplig och kompetent hjälp, utan ledning och undervisning, så skulle fåfänga och inbilskhet liksom många andra krafter inom människan oundvikligen leda till väldiga skillnader i åsikter och läror. Varje människa skulle tro att det var hon själv och ingen annan som var i besittning av sanningen, och att hon därför tillsammans med dem som följde henne och hyllade hennes åsikter borde bilda en egen kyrka eller sekt. Även om man inte sade detta rent ut, skulle det ändå bli fallet.
I det perspektivet ser vi nyttan och lämpligheten av teosofin som hävdar att lärorna har fortplantats till oss sedan urminnes tider - överlämnade från lärare till lärare. De gavs ursprungligen åt människorna när dessa befann sig i början av sin utveckling som självmedvetna varelser. De överbringades av väsen från en högre sfär, väsen som själva var av gudomligt ursprung. Denna emanation in i oss av deras andliga och högre intellektuella jag gav oss våra egna högre principer. Lärarna har sagt oss att dessa läror tidsålder efter tidsålder, generation efter generation, har prövats och bestyrkts av oräkneliga andliga vise. De har, för att använda H P Blavatskys egna ord, kontrollerats i varje avseende vad gäller fakta, ursprung och inverkan på människosinnet.
De förmögenheter med vilka människan kan nå kunskap om sanningen, om verkligheten, kan väckas och aktiveras när som helst och var som helst, om bara betingelserna är lämpliga. Och då kan den kämpande själen med framgång sträcka sig uppåt eller inåt och förstå. Ibland finner man de gudomligaste sanningarna i de enklaste lärorna. Och varför? Därför att de enkla lärorna är de grundläggande.
Se ett ögonblick på människans sju principer och deras samband med universums sju principer. Människans sju principer är motsvarigheter till eller kopior av de sju kosmiska principerna. De är faktiskt avläggare till de sju kosmiska principerna. Deras funktioner inom oss begränsas av den karmiska lagens verkningar, men de leder sitt ursprung tillbaka till det bortomvarande Det, till universums väsensgrund eller det allomfattande, till det som är i och bortom, till det omanifesterade och omanifesterbara, till den Urgrund som H P Blavatsky placerar i centrum för Den Hemliga Lärans visdomsfilosofi.
Dessa människans principer anges vara sju till antalet i den filosofi som i vår tid ger oss en beskrivning av den mänskliga, andliga och psykiska systembyggnaden. Tidigare har dessa människans principer eller väsenssidor räknats på annat sätt. De kristna räknar dem som tre - kropp, själ och ande - men vet inte skillnaden mellan själ och ande, och många säger att själ och ande är samma sak.
Några av de indiska tänkarna såg i människans konstitution en grundläggande fyrfald, andra såg en femfald. Den judiska filosofi som möter oss i kabbalan lär att människan är sammansatt av fyra komponenter:
1. Den högsta och andligaste, den princip eller komponent som för oss framstår som en fläkt av själva varandet. Den kallas neshamah.
2. Den andra komponenten kallas ruahh, andlig själ, ibland stavat ruach enligt en annan transkriptionsmetod.
3. Den astrala (eller vitala) själen, nefesh, som inte bara människan utan också djuren har.
4. Sedan kommer guf, det fysiska vehiklet, det hus i vilket alla de andra komponenterna dväljs.
Över alla och högre än alla, högre än neshamah, finns så det obeskrivbara, det gränslösa, som kallas Ain Sof. Neshamah är inte en emanation från, inte en skapelse eller evolution av detta högsta, men en produkt i en betydelse som senare skall förklaras.
I den teosofiska filosofin har människans sju principer fått nedanstående sanskritbenämningar. Det kan vara till stor hjälp om vi förklarar dessas ursprungliga sanskritbetydelse och pekar på den mening i vilken de använts, samt omtalar varför de valts.
l. Den första principen kallas sthula-sharira. Sthula betyder "rå", "grov", "oförädlad", "tung", "skrymmande". Sharira kommer från en rot som kan sägas ha betydelsen "det som lätt upplöses, lätt förgås" och leder tanken till något övergående, skumlikt, något som så att säga är fullt av håligheter. Lägg märke till den betydelse som ligger dold här, den är mycket viktig.
2. Den andra principen kallar vi linga-sharira. Linga är ett sanskritord som betyder "utmärkande kännetecken", alltså modell eller mönster. Linga-sharira utgör det mönster, den modell, på vilken den fysiska kroppen är byggd - denna fysiska kropp som är det mest overkliga ting vi känner till, så porös, så full av håligheter, så skumlik. Vi skall senare återkomma till detta.
3. Den tredje principen, vanligen kallad livsprincipen, är prana. Detta ord använder vi i en generell betydelse, ty det finns faktiskt ett flertal livsströmmar, vitala fluida. De har många namn. Ett system anger deras antal till tre, ett annat till fem - som är det vanligen godtagna antalet. Ännu ett annat system anger deras antal till sju. I några upanishader sägs de vara tolv, och en forntida författare nämner till och med tretton livsströmmar.
4. Sedan har vi kama-principen. Kama betyder "begär". Kama är den drivande och aktiverande kraften i människan, färglös, varken ond eller god, utan sådan som den blir då sinnet och själen styr den i vissa riktningar.
5. Därefter kommer manas. Sanskritroten till detta ord betyder "tänka", "begrunda", "reflektera", dvs mental aktivitet.
6. Så har vi buddhi, den andliga själen, vehikel åt eller bärare av atman, som är den högsta principen av alla. Buddhi kommer från sanskritroten budh. Denna rot översätts vanligen med "upplysa", men en bättre översättning är "vakna" och följaktligen "förstå". Beteckningen Buddha tilläggs den som är andligen uppväckt, som inte längre är "levande död" utan vaken för det andliga inflytandet inifrån eller från "ovan". Buddhi är den princip inom oss som ger oss andligt medvetande, och som är vehiklet för den högsta av människans komponenter. Denna högsta komponent är atman.
7. Atman är en universell princip, men under inkarnationerna ikläder sig dess lägre delar - om vi kan uttrycka det så - olika egenskaper. Detta har sin grund i att atman är förbunden med buddhi, liksom buddhi med manas, och manas med kama osv nedåt.
Benämningen atman används ibland också om det universella Jaget, den universella anden, som i sanskrittexterna kallas brahman (neutrum). Och brahman, den universella anden, kallas också paramatman, ett sammansatt sanskritord som betyder den "högsta" eller mest universella atman. Roten till ordet atman är troligen okänd, men ordets allmänna betydelse är "jaget".
Bortom brahman är parabrahman. Para är ett sanskritord som betyder "bortom". Lägg märke till den djupa filosofiska innebörden. Det görs inget försök att begränsa det obegränsade, det obeskrivbara, med några egenskapsord. Parabrahman betyder helt enkelt "bortom brahman". I Vedaböckerna och de skrifter som härleds från dessa och tillhör den vediska litteraturcykeln kallas detta bortom för Det, liksom den manifesterade världen kallas för Detta. Andra uttrycksfulla sanskritord är sat, "det verkliga", och asat, "det overkliga", eller det manifesterade universum. I en annan bemärkelse betyder asat "icke-sat", dvs bortom (högre än) sat.
Detta parabrahman är nära förbundet med mulaprakriti, "rot-naturen". Deras växelverkan och införlivande med varandra orsakade den första nebulösa dallringen av kosmiskt liv, då vid alltings begynnelse det andliga begäret först uppkom i Det. Så säger den gamla läran, och den meddelas med hjälp av det gamla antropocentriska bildspråk som måste användas när läran framläggs för människorna på deras eget språk.
En människa kan sträcka sig inåt genom att steg för steg stiga "uppåt". Hon kan klättra högre allteftersom hennes andliga kraft och förmåga blir större och subtilare, ända tills hon når bortom sina normala förmögenheter och passerar det som H P Blavatsky i Den Hemliga Läran kallar "ringen överskrid ej". Var och vad är denna "ringen överskrid ej"? På varje nivå i en människas medvetande är den det längst bort liggande som hennes ande kan nå. Där stannar hon och ser in i det bortomvarande - in i det omanifesterade från vilket vi utgick. Det omanifesterade finns inom oss. Det är det innersta av det innersta i vår själ, i vår ande, i vårt väsens kärna. Vi kan sträcka oss hän mot det, men vi kan faktiskt aldrig nå det.
Var finns då verkligheten? Finns det verkliga, det sanna, i de lägre materiella klädnaderna? Eller finns det i det tillstånd av varande, från vilket allting utgått?
Enligt den gamla stoiska filosofin, liksom enligt Greklands esoteriska, sådan denna återfinns i nyplatonikernas läror, kan man lära känna sanningen. Det mest verkliga, det största, står att finna på vägar där vyerna ständigt vidgas allteftersom människoanden strävar inåt och bortom och slöja efter slöja faller bort då den vise mannen (stoikernas benämning på sanningssökaren) gör framsteg i sin själsliga utveckling. Liksom hinduerna talar om maya, så förkunnade stoikerna att det materiella universum är illusoriskt. De förstod att detta till synes täta, grova och tunga materiella universum är fenomenellt overkligt, uppbyggt mest av "håligheter" - en uppfattning som i våra dagar finner genklang i de mer intuitiva vetenskapsmännens skrifter och tänkande.
Stoikerna lärde att etern var tätare än den tätaste materia, fullare än det fullaste bland materiella ting - om man nu kan uttrycka saken så. För oss med våra mänskliga ögon, som bara är tränade att se illusoriska objekt, förefaller den vara det genomskinligaste, det tunnaste, det subtilaste av allt. Men vad var då för stoikerna verkligheten, det verkligt reala, bakom allt detta? De sade att det var Gud, livets liv, sanningens sanning, materians rot, själens rot, andens rot. När man frågade stoikern vad Gud var för något svarade han högtidligt: Vad är Gud inte?
Låt oss så vända blicken mot Indiens urgamla visdom, mot upanishaderna, och gå tillbaka till den tid då de gamla brahmanska lärorna och brahmanatexterna ännu inte blivit vad de är i dag, till den tid då helgjutna människor undervisade om verkliga ting. I Chandogya-upanishaden läser vi följande utdrag ur ett samtal mellan en far och hans son. Sonen frågar:
Om en man som sovit i sitt eget hus stiger upp och går till en annan by, så vet han att han kommit från sitt eget hus. Varför vet då människorna inte att de kommer från sat?" [Ett sanskritord som betyder det verkliga, det obeskrivbara.]
Och fadern undervisar sin son:
"Min son, av de här floderna flyter den östra mot öster och den västra mot väster. De flyter från hav till hav. De blir faktiskt till hav. Och liksom de här floderna, när de är i havet, inte vet om de är den ena eller den andra floden, så, min son, vet inte [på grund av maya] alla dessa varelser när de utgått från det sanna [dvs det verkliga] att de utgått från det sanna. Vad en varelse än må vara här, ett lejon, en varg, ett vildsvin, en mask, en mygga, ett knott eller en moskit, detsamma blir den om och om igen."
Och vidare:
"I det som är den subtila väsensgrunden, i det har allt som existerar sitt jag. Det är det sanna. Det är Jaget, och du Shvetaketu, är det." "Var snäll och undervisa mig ännu mer", bad sonen. "Det skall jag göra ", svarade fadern.
Sonen antas nu ha frågat: "Hur kommer det sig att levande varelser inte utplånas när de i sömnen eller döden åter uppgår i sat? Vågor, skum och bubblor uppkommer ur vattnet, men när de åter uppgår i vattnet finns de inte mer."
"Om någon högg i roten på det här stora trädet", sade fadern, "så skulle det blöda, men ändå leva vidare. Om någon högg i dess stam skulle det blöda, men ändå leva vidare. Om någon högg i dess topp skulle det blöda, men ändå leva vidare. Uppfyllt av det levande Jaget står trädet orubbligt, tar upp sin näring och gläder sig.
Men om livet (det levande Jaget) lämnar en av dess grenar, förtorkar den grenen. Lämnar det en annan gren, förtorkar den grenen och lämnar det en tredje, förtorkar den. Lämnar det hela trädet, så förtorkar hela trädet. Just så är det, min son, kom ihåg det." Och han fortsatte:
"Denna (kropp) förintas och dör sannerligen när det levande Jaget har lämnat den, men det levande Jaget dör inte. I det som är den subtila väsensgrunden, i det har allt som existerar sitt jag. Det är det sanna. Det är Jaget, och du Shvetaketu, är det."
"Var snäll och undervisa mig ännu mer", bad sonen. "Det skall jag göra", svarade fadern.
"Hämta då en frukt från trädet där borta." "Här är en." "Dela den." "Den är delad." "Vad ser du i den?" "De mycket små fröna." "Dela ett av dem." "Det är delat." "Vad ser du nu?" "Ingenting."
Fadern sade: "Min son, av den subtila väsensgrund som du inte varseblir där, av just den existerar trädet. Tro mig. I det som är den subtila väsensgrunden, i det har allt som existerar sitt jag. Det är det sanna. Det är Jaget, och du Shvetaketu, är det." "Var snäll och undervisa mig ännu mer", bad sonen. "Det skall jag göra", svarade fadern.
"Lägg det här saltet i vatten och kom sedan till mig i morgon." Sonen gjorde som han blev tillsagd. Fadern sade till honom: "Ge mig saltet som du igår kväll lade i vattnet." Sonen letade efter det men fann det inte, ty det hade naturligtvis upplösts. Fadern sade då: "Smaka på vattnet uppe vid ytan. Hur smakar det?" Sonen svarade: "Det är salt." "Smaka längre ner. Hur smakar det?" Sonen svarade: "Det är salt." "Smaka nere vid botten. Hur smakar det?" Sonen svarade: "Det är salt." Fadern sade: "Slå bort vattnet och kom sedan tillbaka hit." Han gjorde så, men saltet fanns alltjämt kvar. Då sade fadern: "Inte heller i denna kropp varseblir du det sanna (sat), men min son, det är sannerligen där."
"I det som är den subtila väsensgrunden [dvs saltets sälta], i det har allt som existerar sitt jag. Det är det sanna. Det är Jaget, och du Shvetaketu, är det." "Var snäll och undervisa mig ännu mer", bad sonen. "Det skall jag göra", svarade fadern. (Efter Max Mullers engelska översättning)
På ett annat ställe i samma upanishad läser vi "Hari, Om". Hari är namnet på flera olika gudomligheter - på Shiva och Vishnu - men här används det tydligen om Shiva, som i allra högsta grad är den mystiske ockultistens gudomlige beskyddare. Ordet Om anges mycket heligt i den brahmanska litteraturen. Ordet är en åkallan, och det allmänt vedertagna bruket är att inte uttala det högt eller i närvaro av någon utomstående, en främling eller oinvigd. Det bör uttalas i vårt eget hjärtas tystnad. Men vi har dock anledning tro att det uttalades, och uttalades högt och entonigt av lärjungar i lärarens närvaro. Detta ord sätts alltid i början av varje skrift som anses vara särskilt helig.
Läran säger, att om man med sluten mun förlänger uttalandet av ordet Om, av både O:et och m:et, så ger det genljud och framkallar vibration i huvudskålen. Om syftet är rent blir effekten mycket välgörande för kroppens olika nervcentra.
Brahmanatexterna säger att det är syndigt att uttala detta ord på en plats som inte är helig. Vi läser vidare:
Det finns denna brahmans stad [hjärtat och kroppen], och i den palatset, (hjärtats) lilla lotusblomma, och i denna den fina etern.
Sanskritordet för "fin eter" är antarakasha, som betyder "inuti akashan". Vi läser vidare:
Det som finns i denna fina eter skall man söka efter, det skall man söka förstå. Och om de skulle säga till honom: "Vad är det nu i brahmans stad, i dess palats, dvs i hjärtats lilla lotusblomma med dess fina eter, som är värt att söka efter och som skall förstås?"
Då bör han säga: "Lika stor som denna eter (hela världsrymden) är, lika stor är etern i hjärtat. Både himmel och jord ryms i den, både eld och luft, både sol och måne, både blixtar och stjärnor. Och allt som finns av honom (Jaget) här i världen, och allt som inte finns (dvs allt som varit eller skall komma), allt detta ryms i den."
Och skulle de säga till honom: "Om allt som existerar innehålls i denna brahmans stad, alla varelser och alla önskningar (allt som kan tänkas och begäras), vad blir då kvar av den när den nås av hög ålder som bryter ner den, eller när den faller sönder?"
Då bör han säga: "När kroppen åldras, åldras inte denna (etern eller brahman). När kroppen dör, dör inte denna (etern eller brahman). Den (brahman, och inte kroppen) är den verkliga brahma-staden. I den innehålls alla [sanna] önskningar. Den är det Jag som är fritt från synd, som inte åldras, som är fritt från död och sorg, hunger och törst, som inte önskar något annat än vad det bör önska och inte föreställer sig något annat än vad det bör föreställa sig. Av samma skäl som människor på jorden gör som de blir befallda och är beroende av det de är knutna till, det må vara ett land eller ett stycke jord, och liksom här på jorden allt som mödosamt förvärvats förgås, sa förgås allt det som på jorden genom uppoffringar och andra goda gärningar förvärvats för nästa värld. För dem som lämnar detta livet utan att ha upptäckt Jaget och de sanna önskningarna, för dem finns ingen frihet i någon av alla världarna. Men för dem som går bort efter att ha upptäckt Jaget och de sanna önskningarna, för dem finns frihet i alla världarna."