Kapitel 21

Initiationerna och de forntida mysterierna. Rotraserna och deras underavdelningar. Globrunder. Planetrunder. Solkalpaer och hur dessa beräknas.

"Vad den filosofi beträffar, med vars hjälp mysterierna utvecklades (och vilken, det kan vi säga, de var avsedda att förkunna), så är den lika gammal som universum själv. Och även om dess kontinuitet kan brytas av oppositionella system, kommer den att åter framträda vid olika tidpunkter så länge solen själv fortsätter att upplysa världen. Den har sannerligen blivit, och kommer framdeles att bli, våldsamt angripen av vilseledande uppfattningar. Men oppositionen kommer att vara lika vanmäktig som de havsvågor, som slår mot ett på klippan byggt tempel. Majestätiskt kastar denna dem skummande tillbaka i havet, brutna och besegrade. Även om den faller i glömska under barbariska perioder och förlöjligas under gudlösa, kommer den tiderna igenom att åter blomstra upp - alla omvälvningar till trots." (Thomas Taylor, Eleusinianand Bacchic Mysteries)

Därför heter det i Tabula smaragdina, vars innehåll dock blivit vanställt av kristna händer: "Det högre förenar sig med det lägre och det lägre med det högre för att åstadkomma detta enda i sanning underbara verk" - MÄNNISKAN. Ty Chirams eller, som han kallas i kabbalan, kung Hirams hemliga verk, "ett till väsendet, men tre till aspekterna", är den universella kraften eller lapis philosophorum. Det hemliga verkets högsta yttring är den andliga, fullkomnade människan vid evolutionslinjens ena ändpunkt. Föreningen av de tre elementen är den ockulta solventen i "världssjälen", den kosmiska själen eller astralljuset, vid den andra, ... (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 124)

Ändamålet med alla mystiska ceremonier är att förena oss med gudarnas värld. (Sallustius)

Avsikten med mysterierna är att leda oss tillbaka till den fullkomning, från vilken vi som en princip först gjorde vårt nedstigande. (Platon)

Saliga de renhjärtade, de skall se Gud [sin egen inre gud] (Jesus)

Blott hörsägner hade jag förnummit om dig, men nu har jag fått se dig med egna ögon. (Job)

I kväll skall vi ta upp ett annat ämne som är av stor vikt och ligger nära vårt huvudämne. Och nästa gång skall vi försöka samla in våra spridda trådar och knyta ihop dem till ett sammanhängande helt, till en så klar bild som möjligt för vårt hjärnförstånd av det vi för närvarande kan förstå av den sjunde ädelstenen. Om tiden tillåter, skall vi i kväll också försöka att i korthet behandla frågan om mänsklighetens sju rotraser, de rotraser genom vilka den mänskliga livsvågen passerar under den innevarande fjärde runden på vår glob.

Vi inleder vårt studium med att läsa det avsnitt på sidan 444 i Den Hemliga Läran I som vi förut läst:

För att fullt förstå den grundidé på vilken alla forntida världsförklaringar vilar, erfordras studium och jämförande undersökning av forntidens alla stora religioner. Endast därigenom kan denna grundidé klarläggas. Den exakta vetenskapen skulle - om den vid sina försök att spåra naturens verkningar till deras yttersta och ursprungliga källor kunde nå en sådan höjd - kalla denna idé för krafternas hierarki. Den ursprungliga, andliga och filosofiska uppfattningen var en. Men i den mån systemen mer och mer för varje tidsålder började återspegla egenheterna hos folken, och i den mån dessa söndrades och ordnade sig i bestämda grupper av mindre folk eller stammar som var och en i sin utveckling följde sin egen bana, så undanskymdes grundidén så småningom av den mänskliga inbillningskraftens alltför yppiga växt. Under det man i många länder ägnade naturens krafter eller rättare sagt dess intelligenta makter gudomliga ärebetygelser, till vilka de knappast var berättigade, fann man på andra håll - såsom numera i Europa och i övriga civiliserade områden - själva tanken att dessa krafter skulle vara utrustade med intelligens alldeles orimlig och betecknade densamma såsom ovetenskaplig .

Lägg märke till den lugna men bitande ironin i det här avsnittet. Jag vill bara fästa er uppmärksamhet på denna innan vi går vidare. Fastän avsnittet handlar om de olika riktningar de forntida religionerna tog under tidernas lopp, de riktningar som ledde till deras uppdelning i de så kallade stora världsreligionerna, så ansluter det sig genom analogi och jämförelse mycket bra till de ämnen vi detaljerat men kortfattat skall behandla i kväll. Jag syftar då på initiationerna och de forntida mysterierna, samt på ett mycket missförstått faktum i naturen som är nära förbundet med de forntida mysterierna, och som av forntidsfolken utvecklades till en lära som de kallade "lärarnas succession" - guruparampara på sanskrit. Denna lära är i förvanskad form svagt återspeglad i det kristna systemets apostoliska succession.

Den kristna kyrkan övertog mycket tidigt såväl den här läran om lärarnas succession som mycket annat teologiskt stoff från medelhavsländernas gamla religioner. Läran om lärarnas succession blev den romerska kyrkans så kallade apostoliska succession, enligt vilken påvarna efterträder varandra i oavbruten följd såsom efterträdare till Simon Petrus, fiskaren och aposteln från Galileen. Vi bryr oss inte om att gå in på den sidan av ämnet eftersom detta vore meningslöst för vårt nuvarande syfte, men i princip är det så att vi överallt, i varje typ av samhällelig och religiös verksamhet vi studerar, finner ett överförande av makt eller lära, eller av bådadera. Också ledarna för våra politiska partier efterträder varandra och fortsätter vanligen samma politiska tradition. Stora affärshändelser efterträder varandra och överför från man till man en tradition av kommersiell taktik osv. Dessa exempel ur det dagliga livet är uttryck för en regel i naturen. Den dödliga människan, som är en tänkande och kännande varelse, vill inte att det som är gott eller hon tror vara gott skall gå förlorat, och överlåter därför makten eller läran eller bådadera till någon som hon anser vara lämplig och kapabel att föra verket vidare.

Det är på det religiösa verksamhetsfältet som det här systemet är mest framträdande, och det är där känslan är starkast. Vi vet att en succession av "profeter", av hierofanter, verkade i de forntida mysterierna. Detta är allmän kunskap av det slag man kan hämta i uppslagsverk och läroböcker.

Om vi tar de eleusinska mysterierna i Grekland som exempel, så vet vi att hierofanterna togs från Eumolpidernas familj och att fackelbärarna togs från Lykomidernas familj, vilka båda familjer bodde i Aten. Och vi har anledning förmoda att man vid mysterierna i Samothrake, sätet för en äldre rit och liksom mysterierna i Eleusis en statlig institution, gjorde på samma sätt vid överlämnandet av den tradition som hölls helig och inte fick meddelas till oinvigda. Föreningsbandet mellan de invigda i dessa så kallade mysterier ansågs oupplösligt, omöjligt att slita av. Det till och med stärktes genom döden.

Varifrån - bortsett från det faktum att människan gärna vill ge vidare det hon tycker vara gott - härleder sig de märkliga likheter på mystikens område som vi känner till från olika länder i världen? Varifrån fick man all den mycket likartade kunskap och makt som överläts från det ena överhuvudet till det andra? Den måste ha kommit någonstans ifrån. Folk tror inte längre på den gamla tomma filosofiskt vetenskapliga teorin eller villfarelsen, enligt vilken till exempel sex personer som bor på var sin ö ofelbart kommer att följa sex mer eller mindre identiska vägar i sitt tänkande och handlande. En gång i tiden var det vetenskapligt kätteri att tvivla på den teorin. Den sades vara ett faktum, fast det inte fanns något som bevisade den. Den var bara en teori som inte hade någon annan grundval än fantasin, vilken hade ansträngts till det yttersta för att finna en förklaring till sådana likheter och överensstämmelser som vi talar om.

Låt oss här konstatera att det är med aktning vi betraktar de många stora och högsinta personers upptäckter som gett oss en klarare uppfattning om naturens skal, dess yttre fysiska skal. Deras liv har ofta präglats av stora uppoffringar. Men samtidigt som vi erkänner att varje stråle av ljus som lyser upp vårt sinne och ger oss nya inblickar i naturens kärna är bra för oss, så drar vi en skarp skiljelinje mellan vetenskapen, de systematiserade sanningarnas kunskap, och vetenskapsmännens teorier. Vi accepterar en teori om den är bra, men, vi accepterar den bara som teori. Och den måste bekräftas av naturen själv innan vi godtar den som ett faktum, som en del av vetenskapen.

Vi har av våra lärare fått veta att den särskilda lära som i den romerska kyrkan kallas den apostoliska successionen och i de gamla mysterierna kallades överlåtandet av ordet, överlåtandet av kunskapen, överlåtandet av makten eller något liknande uppkom inom vår orden, fast uppenbarligen inte i vår tid. Vi är bara en generation av många som för vidare traditionen om den kunskap som leder sitt ursprung till den försvunna kontinenten Lemuriens sista epoker, och vilken fick en mer detaljerad utveckling på Atlantis, där de forntida mysterierna först etablerades.

I den högsta av våra loger överlåter den store mästaren-invigaren sanningen och makten till sin efterträdare, och vi har fått lära att samma system tillämpas i de lägre logerna. I vårt arbete för vi bara samma tradition vidare. Det är beklämmande att se hur lärda män med berömda namn och ett helt alfabet av akademiska titlar kan uttala sig om mysterierna, om vilka de faktiskt inte vet någonting mer än de spridda data de funnit i gamla böcker. De är bara bokmalar som läser men inte förstår. Det är också sorgligt att höra människor prata om hur onödigt det är att ha ledare därför att de tror att den ena människan är så god som den andra, att ingen kan vara så särdeles mycket bättre än andra. Det är sorgligt att höra dem säga att allt tal om andligt inre ljus och andlig insikt som överlåts från initierad till initierad bara är struntprat.

Är de då så insiktsfulla? Ber man om bevis för deras teorier får man inga. De kan inte presentera några bevis, det rör sig bara om rena spekulationer. I stället är det så att vi kan peka på fakta som vi känner till eller som historien lämnar vittnesbörd om i sina annaler. Där finner man tiderna igenom samma gamla tradition om överlåtande av kunskap och makt och lära.

När vi talar om mysterier och initiation använder vi dessa ord i en för oss helig betydelse, och utan att vilja eller försöka skapa en falsk och skadlig atmosfär av känslosamhet. Vi talar om fakta. Som ni vet så är varje medlem av vår skola mer eller mindre en vetenskapsman, dvs en "vetare" och forskare. Vi uppmanas att i första hand använda vår hjärna, vårt sinne och vår vilja till att övervinna oss själva, och sedan till att på rätt sätt analysera oss själva och den värld vi lever i. Har vi inte gång på gång blivit tillsagda att rådfråga vårt samvete innan vi accepterar någonting? För att kunna göra detta måste vi tänka. Och vi vet, att även om vi då på grund av vår egen blindhet eller oförmåga skulle förkasta en sanning som bjuds oss så har vi trots allt gjort rätt, ty vi har varit trogna mot oss själva och mot våra samveten. Karman blir i ett sådant fall bara kortvarig, ty den inre människan förstår, och i trofasta hjärtan spirar sanningen i sinom tid.

Vi har blivit lärda att mysterierna - vi tar Greklands som exempel - indelades i två avdelningar. Som ni kanske kommer ihåg betyder Eleusis som ord betraktat "advent" eller "det kommande", det som skall komma, löftet. Mysterierna i Samothrake var närmast vad vi kallar vetenskapliga, och sysslade företrädesvis med naturens funktioner och dessas ursprung och med sätten att kontrollera dem. Man undervisade också om vad dessa funktioner ledde till, och det hela var alltså vad vi i dag kallar vetenskap. I Eleusis däremot meddelades undervisning i de esoteriska, religiösa och filosofiska läror som ger människorna vad den store romerske vältalaren Cicero kallade en ljusare livsåskådning och en gladare förhoppning inför döden, ty undervisningen handlade om det kommande, särskilt om det som så tanklöst kallas "dödens mörka mysterium". De eleusinska mysterierna indelades som sagt i två avdelningar, de mindre och de större mysterierna. De mindre mysterierna högtidlighölls tidigt på våren, ungefär vid tiden för Anthesteria, blomsterfesten, och högtidligheterna ägde rum i den lilla staden Agra. Dessa mysterier var huvudsakligen dramatiska till formen och hade ett enda syfte, nämligen att förbereda den som invigdes på det som skulle genomgås i de större eleusinska mysterierna, så att han eller hon bättre, snabbare och lättare skulle förstå detta - om han eller hon nu under mellantiden och prövotiden visade sig vara sann och lämplig och ren.

Till och med vid den tiden när den tidiga kristendomen hade trängt undan de urartade och förvanskade religionerna i medelhavsländerna ansågs de eleusinska mysterierna - trots att de fallit från sin tidigare höga nivå - så upphöjda att initiationer fortfarande anordnades i dem. De upphörde slutligen på hedningarnas eget initiativ. Skolan stängdes på order av den kristne kejsaren Justinianus i Konstantinopel, men den stängdes på begäran av de bättre bland de så kallade hedningarna själva. Sanningen är att mysterierna inte besegrades av kristendomen, utan upphörde på grund av inre förfall. Kan vi göra oss en föreställning om vad dessa människor måste ha känt när de såg det som var dem kärare än livet stängas och avslutas på deras egen begäran, sedan det invaderats och förnedrats av urartade riter och trosföreställningar, och utan tvekan också av kristna fanatiker?

De dramatiska framställningarna i de mindre mysterierna var inte precis vad vi skulle kalla spel. I ett avseende var de spel, eftersom de var dramer. Men de uppfördes i en form av skådespel i vilka den blivande lärjungen, initianden, den som skulle invigas, själv fick spela huvudrollen. Låt oss ta ett konkret exempel som åtminstone är intressant, och kanske också upplysande. Vi skall då komma ihåg att det i de olika länderna fanns olika typer av initiationer och mysterier, även om alla i grund och botten var samma sak - och i dag fortfarande är samma sak i de stora hemliga brödraskapen. I varje land antog dock initiationerna och mysterierna ett visst utseende så att säga, som till exempel i Indien jämfört med Grekland. Invigaren och neofyten kunde använda olika språk, använda olika dräkter, kanske genomföra olika riter etc, men i grund och botten var idén densamma över hela världen. Man måste hålla i minnet att de mindre mysterierna var förberedelser för de större. I de förra blev kandidaten undervisad, och uppförde som drama det han psykiskt och andligt skulle uppleva i de större initiationerna.

En av dessa riter gällde det drama eller rättare sagt den prövning som neofyten senare hade att genomgå i verkligheten i den större initiationen, nämligen mötet med sitt inre Jag, sitt eget inre Jag. Det var inte fråga om att möta Jaget på det vaga och abstrakta sätt vi menar när vi säger att någon "har funnit sig själv". I den mindre initiationen fick neofyten verkligen genomgå träning och luttring för att bli lämpad för den verkliga prövning, i vilken han mötte sitt eget inre Jag ansikte mot ansikte. Först mötte neofyten detta inre Jag som en skenbarligen annan individ, för att i en ännu högre initiation uppgå i detta andra jag, sitt eget Jag, sitt högre Jag.

Denna rit var ett av de mindre mysterierna, ett av renandets och träningens mysterier. Den utfördes i staden Agra i närheten av Aten, och den utfördes i dramatisk form. Där och vid det tillfället fick neofyten lära sig förstå, och han fick en försmak av det som skulle komma honom till del om han senare var framgångsrik i den större riten. Vid den senare talade man öppet om för honom vad han skulle möta i denna om han ville vandra vägen ända till slutet. Och på samma sätt förhöll det sig med de andra initiationsstadierna eller initiationsgraderna.

Nu vet vi inte med säkerhet hur många grader eller hemliga stadier de eleusinska mysterierna omfattade, men vi vet att det var åtskilliga. Vi vet också att mysterierna ända tills de stängdes blev så omsorgsfullt skyddade och dolda, att de lärde fortfarande löper runt i rena förvirringen i sina försök att få reda på vad som verkligen lärdes ut i dessa mysterier, som väckte beundran hos antikens största män. I de samothrakiska mysterierna rådde ungefär samma förhållanden i fråga om hemlighållande och grader.

Se på Egypten. Det har sagts oss att pyramiderna, och då i synnerhet den stora pyramiden, helt enkelt var majestätiska initiationstempel. Också där skyddades och hemlighölls mysterierna och initiationerna såsom någonting heligt. De förbehölls dem som visat sig värdiga, inte i tal utan i handling, och som hade prövats på många olika sätt. Och varför? Därför att initiationerna var riskabla för oförberedda själar. Våra lärare säger klart och tydligt att en initiation kunde avlöpa på tre sätt: (1) med framgång, (2) med misslyckande, som ofta innebar döden, och (3) med partiellt misslyckande, som ofta innebar vansinne. Framgång innebar outsäglig upphöjdhet. Varför blev följden ibland vansinne eller död? Var det fråga om en yttre bestraffning? Nej. Resultaten kom helt och hållet från kandidatens eget inre. Man sade rent ut till neofyten: "Kom med ett rent hjärta. Då skall outsäglig upphöjdhet och gudomlig kunskap bli din. Men kommer du med ett förhärdat och illvilligt hjärta, med otränat sinne och vacklande vilja, är du inte i stånd att möta det som du måste möta i den andra världen." Ty de större mysterierna innebar just att gå bakom det fysiska skalets slöja. Det är inte att undra på att träningen var hård och mödosam! Dessa forntida människor hade högsinta hjärtan och visa gamla själar.

Mysterierna är inte döda. Samma uråldriga sanningar, samma inträdande i upphöjdhet, samma underbara förverkligande av de högsta förhoppningar människan bär i sitt hjärtas hemliga gömslen, samma oförlikneliga kunskap om livet och tillvaron, kan alltsammans nås av den som vill och vågar och vet att hålla tyst. Det är vad våra mästare sagt oss. De har också sagt oss en annan stor sanning, nämligen att ett överlägset hjärnförstånd inte är en nödvändig förutsättning för framgång. De har klart och tydligt sagt att till och med några av deras egna bröder, några av mästarna själva, har blivit sådana på grund av sin andliga storhet och inte bara på grund av ett överlägset hjärnförstånd eller någon särskild mental förmåga. En sådan mästare kan stå högt till och med bland mästarna själva. Vi har också fått veta att vårt hjärnförstånd mycket ofta är ett hinder för oss. Det är visserligen en synnerligen användbar tjänare om vi låter det vara en tjänare. Men det är en herre som ofelbart leder oss in på vänsterhandsvägen om det inte upplyses och styrs av den andliga naturen, ty alla dess tankar är själviska och allt dess tänkande går ut på att tillfredsställa dess egna begär. Dess synfält är begränsat och dess utblickar korta. Dess från Jaget kommande ingivelser är få och sällsynta, och det är dödligt och dör med kroppen. Det är vi själva som väljer den sida av vår natur, den högre eller den lägre, på vilken vi, som William Quan Judge brukade säga, förankrar och bibehåller vår tro.

Det andra ämnet som vi nämnde i början av den här kvällens studium rör sig om de raser, genom vilka människosläktet såsom livsvåg passerar från början till slutet av sin evolutionära resa på denna glob. Det är som ni vet sju sådana rotraser som utgör evolutionscykeln i denna fjärde rund, vilken är vad vi kallar en globrund, och vi befinner oss för närvarande i den femte rotrasens fjärde underras. Det råder bland en del lärjungar en viss förvirring beträffande dessa raser. Vid vår förra sammankomst sade vi att detta beror på att H P Blavatsky var tvungen att dölja vissa läror som hon inte var bemyndigad att delge allmänheten. Hade hennes lärjungar frågat efter dem på rätt sätt, hade hon kanske gett ut dem. Hur som helst så skall vi nu göra ett försök att helt kort teckna konturerna av detta ganska svåra ämne.

Låt var och en av de sju linjerna på följande bild representera en rotras. Ni ser att föreningspunkten, från vilken en rotras utgår från den föregående, befinner sig vid denna föregåendes mittpunkt, dvs i dess fjärde underras.

 

Vi är som sagt nu i den femte rotrasen, två rotraser från slutet av vår globcykel eller globrund, och vår femte rotras har nästan nått den punkt där den kommande sjätte rotrasen skall grena ut sig. Var och en av de sju rotraserna indelas i våra läror i sju mindre raser på följande sätt. Lägg märke till det återkommande talet 7:

          1. Primär underras (indelas i 7 mindre avdelningar)
          2. Sekundär underras           "
En      3.Familjeras                         "
rot-    4. Nationell ras                     "
ras     5. Stamras                            "
         6. Stamgeneration                 "
         7. Den enskilda människan (cirka 72 år)

Beteckningarna stamras och stamgeneration används i brist på bättre.

Vi anger människans livslängd till 72 år eftersom hon i genomsnitt lever till den åldern, om hon inte drabbas av olyckshändelser eller elakartade sjukdomar som rycker bort henne innan hennes tid är ute. En del människor lever givetvis mycket längre än så. Om vi räknar med alla dödsfall - barn som dör i späd ålder, de som dör i skeppsbrott, i krig, i tågolyckor, i bilolyckor, av sjukdom, blir mördade etc - skulle medellivslängden i dag förmodligen inte uppgå till mer än 15 å 20 år. Men dessa fall är trots allt undantagsfall, och bortser man från dem lever människan i dag cirka 72 år.

Här följer så en intressant beräkning, framlagd såsom tankeväckare. Antag att vi vill räkna ut längden av en rotras. Det kan ske på ett mycket approximativt sätt. Vi tar de 72 åren och multiplicerar dem med 7. Då får vi en stamgeneration. Denna multipliceras i sin tur med 7, och vi får en stamras. Då stamrasen multipliceras med 7 får vi en nationell ras med en längd av bortåt 25.920 år, som är längden av en precessionscykel. När denna multipliceras med 7 får vi en familjeras, som när den i sin tur multipliceras med 7 ger en sekundär underras. När den så multipliceras med 7 får vi ett tal som faktiskt anger den totala längden av en rotras. Den här beräkningen är med avsikt mycket approximativ, men den är tankeväckande.

Ni ser att vi här inte har räknat rotrasen som en av de sju, utan gjort den till den allinfattande. Varför? Därför att vi annars skulle räkna den primära underrasen två gånger. Beteckningen rotras bör avse den ras som är upphovet, "roten". Strängt taget är det därför från den första primära underrasen som alla de övriga i serien växer fram, precis som trädets rot sänder upp dess stam, och stammen sänder ut de stora grenarna, och dessa de mindre grenarna, och dessa de minsta grenarna, och dessa kvistarna som bär löven. I enlighet med en sådan serie är det därför den primära underrasen som faktiskt är rotrasen.

Det finns sju (observera talet sju igen) rotraser i en globrund, dvs i en planetrund när den passerar genom vår glob. Sju globrunder motsvarar en planetrund. Sju planetrunder motsvarar en kalpa eller manvantara eller Brahmas dag, och sju kalpaer plus sju planetpralayaer (sju perioder av planetär vila) motsvarar en solkalpa.

7 rotraser = l globrund

7 globrunder = 1 planetrund

7 planetrunder = l kalpa = 4.320.000 år (plus åtskilliga fler siffror)

7 kalpaer + 7 planetpralayaer = l solkalpa

Dessa siffror anges därför att de är fundamentala. De är riktiga så långt de går, och vi skall behandla dem vid framtida sammankomster.

Notera slutligen att bilden som visar hur den ena rotrasen uppkommer ur den andra vid dennas mittpunkt lika väl kan gälla primära underraser, sekundära underraser, nationella raser, stamraser etc. Detta är uppenbart, ty det finns ingenting unikt och enastående någonstans i naturen. Naturen gör inget annat än upprepar sig själv, och den som sade att naturen aldrig upprepar sig själv gjorde ett grovt misstag. Naturen gör inget annat än upprepar sig själv. Har ni någonsin sett något absolut unikt, något som i alla avseenden skiljer sig från allting annat'? Tvärtom, ni ser överallt hur allting upprepar sig själv: årstiderna år ut och år in, natt och dag år ut och år in, planeterna som oavbrutet kretsar runt solen, och deras egna satelliter som kretsar runt sina centralkroppar på ungefär samma sätt osv. Ideliga upprepningar överallt. När ett träd sänder ut sitt lövverk, sänder det ut sina egna löv. Det sänder inte ut någonting unikt och hittills okänt - föremål som stolar eller tempel eller hus. Det sänder liksom alla andra träd ut vad som tillhör det.

Cykler finner man på livets alla områden. Så till exempel föds barn efter cirka tio månmånader eller nio solmånader. Om det föds sju månader efter befruktningen kan det leva och vara fullt friskt och duktigt. Men det är ofta mycket känsligt och överspänt, har ett nervöst temperament och behöver den mest omsorgsfulla och kärleksfulla vård, eftersom det måste slutföra sin tillväxt i den kalla yttervärlden. Om naturen behöver ytterligare två månader för att göra det normalt.

Vid nästa sammankomst skall vi försöka knyta ihop de tanketrådar vi tagit upp till ett så följdriktigt och sammanhängande helt, att till och med vårt hjärnförstånd kan fatta åtminstone en del av det sublima ämne vi studerat de senaste veckorna.

Till Kapitel 22

Till Innehållsförteckning