Kapitel 28

En atoms äventyr. Layacentra: sol, kometer och planeter. Själ och monad. Ockultismens grundton.

Den ockulta vetenskapen är inte sådan att dess hemligheter kan meddelas helt plötsligt, vare sig skriftligt eller muntligt. Om det vore så, skulle "bröderna" inte behöva göra mer än att publicera en handbok, som kunde studeras i skolorna på samma sätt som en grammatik. Det är en vanlig missuppfattning bland människorna att vi gärna sveper in oss och vår förmåga i en hemlighetsfull slöja, att vi vill behålla vår kunskap för oss själva och att vi "godtyckligt och med flit" vägrar att ge ut den. Men sanningen är den att innan neofyten når det tillstånd som krävs för den grad av upplysning till vilken han är berättigad och för vilken han är lämplig, är de flesta om inte alla hemligheterna oöverförbara . Viljan att undervisa måste motsvaras av förmågan att ta emot. Upplysningen måste komma inifrån. Till så sker kan inga besvärjelser eller rituella, hjälpmedel, inga metafysiska föreläsningar eller diskussioner, ingen självpålagd botövning ge honom denna upplysning. Allt detta är bara medel för att nå ett mål, och allt vi kan göra är att handleda i bruket av de medel som efter tidsåldrars erfarenheter befunnits föra fram till det önskade målet. Och detta har sedan tusentals år inte varit någon hemlighet. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 282-283)

Som inledning till kvällens studium läser vi följande avsnitt på sidan 596 i Den Hemliga Läran I:

Vad de så kallade "elementalatomerna" angår, betecknas de av ockultisterna med detta namn i en betydelse som motsvarar den, vari hinduerna om Brahma använder benämningen ANU, "atomen". Var och en av dessa atomer, vid sökandet efter vilka mer än en kemist följt den av alkemisterna anvisade vägen, är enligt vad de förvisso tror (för att inte säga vet) en SJÄL. Det behöver inte nödvändigtvis vara en avliden varelses själ, men en JIVA som hinduerna kallar den, ett centrum för POTENTIELL LIVSKRAFT med en däri inneboende latent intelligens och, vad de sammansatta själarna beträffar, en intelligent aktiv TILLVARO av högre eller lägre ordning, en form som är sammansatt av flera eller färre differentieringar.

Storslagna tankar innefattas i det studium vi påbörjar i kväll. Det bör kanske inledningsvis sägas att det är de många, av omständigheterna framtvingade, avbrotten i vår sammankomstserie som gjort att vi inte kunnat ta upp detta studium tidigare. Men trots förseningen skall vi inte gå längre in på de nya tankevägarna än vi gör i kväll förrän kontinuiteten i våra sammankomster blivit bättre säkerställd. Ty denna är viktig. Vår skola har sedan urminnes tider avsatt en viss del av året, aldrig mindre än tre månader, att förläggas till bestämda tidsperioder, för dagliga studier timme efter timme, bara med avbrott för vila. De tidsperioderna kallas initiationsperioder. Skälet till detta tillvägagångssätt ligger i att ständiga avbrott och inflödet av tankar om de dagliga sysselsättningarna distraherar sinnet och drar det bort från den högre naturen i alltför hög grad. Sinnet kan då inte med framgång möta och förstå de företeelser som det har att gripa sig an med och försöka fatta.

Men vi skall göra vårt bästa när vi i kväll påbörjar studiet av atomen och av det som H P Blavatsky kallar dess äventyr. Vi skall börja med att hänvisa till parallella och nästan identiska ämnen, nämligen till layacentra, solen, planeter och kometer, och själen och monaden i motsats till ovanstående.

Som vi läste i Den Hemliga Läran är atomen en själ. En själ är en varelse som evolveras genom erfarenheter. Den är inte en ande, men ett vehikel för anden. Den manifesterar sig i materian med hjälp av, och genom att utgöra en substantiell del av, andens lägre väsen. I beröring med ett annat plan under eller över den finns ett layacentrum, vilket såsom föreningspunkt tillåter inträde och utträde för medvetandet. Ett layacentrum är därför ett centrum i "homogen" substans. Vid en föregående sammankomst härledde vi laya från sanskritordet li som betyder "upplösa". Pralaya kommer från samma rot, varvid laya är substantivformen av roten li. Prepositionsförstavelsen pra betyder "hän mot", alltså "fortskridande". Pralaya betyder sålunda "fortskridande upplösning". Ett layacentrum är den del av en varelse, av en atom, vilken såsom varande relativt homogen substans - till homogenitet "upplöst" materia - tillåter inträde och utträde för in- och utgående medvetande och medvetanden.

Låt oss se på layacentrat såsom det manifesteras i solen. Solen är i sin kärna ett layacentrum. På samma sätt har varje planet i sin centrala punkt - och är i sin centrala punkt - ett layacentrum. Och varje komet håller på att byggas upp kring ett layacentrum som är dess hjärta eller kärna. Dimensioner eller positioner i rymden har ingenting att göra med layacentrat, ty detta är inte av fysisk eller materiell natur. Det är försvinnandets punkt för allting nedanför det och inträdespunkten för allting ovanför det, för varje särskild varelse, vare sig denna är en atom, en sol, en planet eller en människa.

Solen sådan vi ser den är en återspegling. Antag att vi kallar den en slöja, även om återspegling är ett lika bra ord eftersom den sol vi ser är en återspegling. Vad är det då vi ser när vi blickar mot solen? Vi ser en enorm ljuskaskad, och den är en återspegling. Solen själv, dess kärna, den del som är bakom den ståtliga återspeglingen, skulle man kunna hålla i ena handen. Den delen är av det sjunde eller högsta stadiet av det lägsta prakritistadiet, en partikel materiasubstans av den lägsta kosmiska graden, av prakriti. Den ljuskaskad, det skimmer, vi ser är layacentrats aura eller emanationer, och dessa emanationer är energier. Solen är en kropp av ofattbara energier, vilka flödar ner genom detta layacentrum från den verkliga solen bakom den yttre slöjan. Och den gyllene skiva vi ser är bara den auriska manifestationen för våra fysiska ögon på detta plan av den verkliga solen, den aura som flödar genom solen i den synliga himlakroppens centrum.

På samma sätt förhåller det sig med en människa. I hennes natur finns ett centrum genom vilket energierna från ovan flödar och genom vilket hon själv stiger högre. Och det centrat är hennes inre naturs layacentrum.

Vi får inte förväxla layacentrat med monaden. Ett layacentrum är den kanal, den punkt, den försvinnandepunkt, det neutrala centrum, i materia eller substans, genom vilket medvetandet passerar - och detta medvetandets centrum är monaden. För tillfället behöver vi inte fundera över på vilket plan monaden verkar. På vilket plan den än verkar när den passerar från ett medvetandeplan till ett annat, så gör den detta genom ett layacentrum. Vid en föregående sammankomst pekade vi på de paralleller som löper jämsides i naturen, sådana som materia och ande-medvetande. Tänk på att dessa ord används i generell betydelse och inte som definition på någon särskild materia eller någon särskild ande. De används bara för att visa massan av kosmisk substans som påverkas av de stora krafterna ovanför den, vilka är livets varelser, den universella naturens hierarkier. Och i denna kosmiska kropp, i denna kosmiska substans, finns det oräkneliga layacentra. Ty dessa är faktiskt de "kritiska punkter", förflyttningsstegen, med hjälp av vilka vi såsom individer vinner tillträde till vårt högre Jag, och genom vilka de gudomliga och andliga energier som inträder i oss ovanifrån passerar.

Utöver andra större funktioner är solen den vitala brännpunkten i sitt system. Men den fysiska solen är detta något som vi kan se med våra fysiska ögon. Den är vidare ett materiellt ting även om den befinner sig på den sjätte nivån uppåt räknat av vårt prakritistadium, den lägsta prakritins buddhiska nivå. Den verkliga solen, den andliga solen, är den gudomliga varelsen bakom solen, ett väsen, en gud. Den fysiska solen är dennas kropp eller klädnad, liksom inom oss själva vår högre natur är en gud, en gudagnista. Och denna gudagnista är en monad. Själen är monadens vehikel, genom vilket den manifesterar sig på varje plan. Själ betyder faktiskt vehikel. Anden manifesterar sig i sju vehikler, och vart och ett av dessa vehikler är en själ. Den särskilda punkt genom vilken det gudomliga inflytandet inträder i själen är layacentrat, och detta är så att säga själens hjärta eller rättare sagt dess toppunkt - homogen själssubstans om man vill kalla den så.

Det är mycket viktigt att vi gör oss klara föreställningar om dessa inledande begrepp. Mysterierna bakom de här orden är sublima och ofattbart vackra. Men vi kan inte fatta dem rätt utan att förstå de tankegångar orden står för när de används.

Alla de sekteriska avvikelserna från antikens stora grundläggande religioner har vuxit fram som en följd av att denna regel inte följts. Man måste förstå orden och använda dem rätt. Det har uppstått dispyter om innebörden i olika termer, kanske beroende på att dessa vid religionernas uppkomst inte definierades på ett så skickligt och ändamålsenligt sätt att senare tiders dogmatiker inte kunde ta fasta på dem och missbruka dem.

Detta är verkligen ett synnerligen svårt problem. Vi befinner oss alltid mellan två ytterligheter. Å ena sidan har vi de människor som håller på bokstavstolkningar under paroller som "mästaren Pythagoras sade så". Deras inställning kan ibland vara ett vackert uttryck för lojalitet mot läraren, men tänk på hur den kan missbrukas av den förmente dogmatikern som håller på bokstaven och låter andemeningen gå förlorad. Å andra sidan har vi dem som menar att bokstäverna är betydelselösa, vilket också är fel. Dessa senare tror att de förstår andemeningen, och försöker tvinga bokstäverna att anpassa sig till deras uppfattning om vad mästaren eller mästarna förkunnade.

Det är därför nödvändigt att vi har både dessa och andra termer klart definierade i vårt sinne. När vi tar upp studiet av atomen ger vi oss in på nya och vidsträckta medvetandefält och går i tankarna över till andra plan. Som H P Blavatsky sagt oss, ligger vår enda chans i att till det yttersta hålla fast vid de fundamentala principerna i hennes läror, vilka är desamma som mästarnas läror. Men vi kan inte hålla fast vid något på det sättet, om vi inte exakt vet vad det är vi skall hålla fast vid. Om vi säger att atomen är en gud, säger vi något som är felaktigt. Om vi säger att atomen innehåller en gud, talar vi delvis sanning. Om vi säger att atomen manifesterar en gud, har vi kommit sanningen ett steg närmare.

Så till en annan tanke. Vad menar vi med atom? Menar vi en kosmisk atom, en astral atom, en psykisk atom, en buddhisk atom, en atmisk atom? Våra teosofiska studier ger vid handen att alla dessa atomer är olika slags "själar", som existerar på olika plan i olika grader av medvetande. Vi förstår då att atomen till sitt väsen, i det innersta av sitt innersta, är en monad, en gudagnista, en varelse från tidigare manvantaraer som har lärt sina läxor så fullständigt att den inte behöver lära mera i denna manvantara. Men den släpar med sig en lång rad av skandhaer som innebor i livsatomerna och som är karmiska inpräglingar. Dessa livsatomer är lägre varelser som monaden har i släptåg. De bildar monadens kroppar så att säga, liksom vissa element bildar våra kroppar. De är varelser för vilka monaden är ansvarig därför att den påverkade dem under tidigare kalpaer, tidigare manvantaraer, tidigare livscykler. Monaden är ansvarig för dem därför att den i vissa fall besudlat dem, i andra fall renat dem från besudling.

Vad är dessa lägre varelser som följer i en monads spår? De är delar av dess väsen, tankar av dess tänkande, barn av dess själ, ättlingar till dess hjärta. Sublima tanke, som rymmer hemligheten med manifestationen i universum och hemligheten med medkänslans hierarki. Sublima tanke, som rymmer hemligheten med varför ena hälften av naturen är vad vi kallar kristalliserad och overksam materia, medan den andra hälften är vilja och medvetande, intelligens och kärlek, förståelse och liv. Och dessa två motsatser verkar beständigt tillsammans under manvantaraerna. I varje ögonblick i tid och rum når enskilda individer i detta släptåg av lägre varelser själva fram till fattningsförmåga och förståelse, och övergår genom sitt särskilda layacentrum till ovanliggande sfärer. Under tiden har de i sin tur själva utvecklat eller evolverat andra lägre väsen, som de har i släptåg.

Detta var en skiss av livets och evolutionens processer i kosmos. När vi därför använder H P Blavatskys uttryck och talar om "en atoms äventyr", får vi en viss glimt av det studium som nu ligger framför oss. Inser ni att de studier vi efter bästa förmåga bedrivit har innehållit utkastet, stommen, till ett helt och fullständigt filosofiskt system med så majestätisk räckvidd, så storslagna möjligheter och sådant djup i sitt innersta väsen, att ingenting liknande är känt i våra dagars exoteriska världslitteratur? Inte ens de storslagna systemen i Österlandets exoteriska filosofi och den europeiska filosofins bästa ansträngningar - vilka inom parentes sagt mest är tomma ordflöden - kan mäta sig med det. Jämför vi dessa senare med det esoteriska systemet är deras ljus bara som en talgdank mot middagssolens strålande sken.

Och varför är det så? Därför att vi dragit upp konturerna till gudarnas läror, till de läror som förkunnades i de forntida mysterieskolorna. Och ändå har vi bara antytt dem. Vi har inte sagt en tusendel av det som skulle kunna sägas.

Sju är de nycklar som öppnar portarna till den forntida visdomen. Dessa sju nycklar berörde vi helt lätt när vi talade om visdomens sju skatter eller ädelstenar. I dessa sju skatter eller ädelstenar återfinns varje område av det mänskliga tänkandet, varje tanke som människosinnet kan ge upphov åt. Dessa sju ädelstenar gavs till och förklarades för de forntida släktena av medlemmar av medkänslans hierarki och deras lärjungar, och har förts vidare till oss. Men kom ihåg att benämningarna på dessa sju ädelstenar bara är nyckelord, minnesord, ledord.

De här storslagna idéerna får en människa att känna sig hemma i varje del av universum. Att vara ett med det universella livet, att vara hemma överallt, är ockultismens själva grundton. Ockultismen är framställningen av livets väsen, av tillvarons väsen och levandets väsen. Låt oss aldrig förväxla ockultismen med de så kallade "ockulta konstfärdigheterna", ty dessa är absolut förbjudna för oss såsom lärjungar i denna skola. Skuggans bröder lockar sina hjälplösa offer med de ockulta konstfärdigheterna, förleder dem med dessa, och slutet för offren blir icketillvaro. Men mästarna har klart och tydligt sagt oss att först lära disciplin, först lära lagen. De krafter som vi kan begära, begär vi då bara som andliga krafter, och bara för att ge dem och oss själva åt andra. På vägen faller de så kallade ockulta konstfärdigheterna bort, till och med ur fantasin, ty deras vilseledande frestelser och deras dragningskraft genomskådas klart. Jag tror dock inte för ett ögonblick att någon av oss här behöver påminnas om detta.

Katherine Tingley har oförtröttligt framhållit nödvändigheten av att först lära lagen - och att lära lagen betyder att utveckla den andliga naturen. Detta är den kungliga vägen, den storslagna föreningen. Har ni uppnått denna har ni allt i universum, obegränsad kunskap till exempel, och de motsvarande krafterna skall då komma helt naturligt. Men varje försök att odla dessa i förtid, varje begär efter dem, kommer att dra ner er lika säkert som solen i morgon går upp i öster. Ty det är den personliga inriktningen, den personliga önskan, begäret efter makt och något nytt, som söker dessa ting. Den gudomliga-mänskliga varelsen, buddhan, som med gudomlig rätt tillhör medkänslans hierarki, känner dessa ting och vill inte ha dem, ty han har skridit långt förbi dem. Med honom hör samman den ihållande driften att höja sig över materian, att rena hjärtat från slagg, att avkasta den dödliga människans klädnader och ta på sig odödlighetens. Dessa är faktiskt redan era i ert inre, och väntar bara på att var och en av er skall känna igen dem och bli som de gamla egyptierna sade en "solens son", en helig invigd.

Till Kapitel 29

Till Innehållsförteckning