Kapitel 33
Livsvågen och de sju elementen. Den esoteriska filosofin, sådan den förkunnades av stoikerna.
Om världar med sina växt- och djurformer kan evolveras ur eterns materiella del i kraft av den inneboende rastlösheten hos dennas partiklar, varför skulle då inte successiva släkten av varelser, från monadens till människans nivå, kunna utvecklas ur eterns andliga del på så sätt att varje lägre form utvecklade en högre, tills evolutionsarbetet slutförs på vår jord med frambringandet av den odödliga människan? (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 340)
De mest objektiva bland de materialistiska filosoferna är ense om att allt som existerar evolverades ur etern. Följaktligen måste luft, vatten, jord och eld, de fyra ursprungselementen, också utgå ur eter och chaos, den första tvåfalden. Allt det ovägbara, vare sig det nu är känt eller okänt, utgår ur samma källa. Om det finns en andlig väsenskärna i materian, och denna kärna tvingar materian att gestalta sig i miljoner individuella former, varför är det då logiskt att hävda att vart och ett av dessa naturens andliga riken är befolkat av varelser som evolverats ur dess eget material? Enligt kemin finns det luft, vatten, jord och värme eller eld i människans kropp. Luft finns närvarande i dess komponenter, vatten i dess utsöndringar, jord i dess oorganiska beståndsdelar och eld i dess kroppsvärme. Kabbalisterna vet genom erfarenhet att en elemental ande bara innehåller ett enda element, och att vart och ett av de fyra naturrikena har sina egna särskilda elementala andar. Människan är högre än dessa, och evolutionens lag illustreras av kombinationen av alla fyra i henne. (H P Blavatsky, Isis Unveiled I, s 343)
Inte på tusentals år har det från våra mästares sida gjorts en sådan ansträngning som nu att rikta människornas uppmärksamhet på de läror, som vi under de senaste åren studerat vid dessa sammankomster. Detta kan var och en som studerar antiken själv förvissa sig om. Skälet till detta är att en rascykel avslutades ungefär vid tiden för Amerikas upptäckt, samtidigt som en annan rascykel öppnades. Denna har nu kulminerat i de olika andliga, psykiska och fysiska störningar hos både jorden och människorna, som vi har känt av de senaste tio till tolv åren.
Ni erinrar er kanske vad den romerske vältalaren Cicero säger om dem som aldrig fått del av invigningens stora förmån. Han säger på sin tids bildspråk att de som blev initierade levde och dog med ett ljusare hopp och en djupare kunskap om människor och ting, och att de som inte hade den oerhörda förmånen att genom initiation få del av den urgamla visdomens hemliga läror levde - särskilt efter döden - i skugga och smuts och förnedring och sorg. Detta är ord som är väl värda att lägga märke till, ty Cicero hade liksom de flesta av sin tids människor verkligen genomgått de eleusinska riterna. Vi vet att så är fallet därför att han själv berättat det.
Det ämne som vi i kväll skall ägna var huvudsakliga uppmärksamhet behandlar naturens tillvägagångssätt vid uppbyggandet av världar, av kosmos och av människan. I direkt samband med detta ämne står de olika föreställningar om gudar, monader, själar, atomer och kroppar som vi studerat den här vintern.
De gamla grekerna och romarna hade en skola som de kallade den stoiska efter stoa poikile eller "den brokiga pelarhallen" i Aten, där de stoiska lärarna undervisade. Skolan grundades av Zenon från Kition i slutet av det fjärde århundradet före vår tideräknings början, och vid tiden för det romerska imperiets fall utgjorde denna skolas förkunnelse den religiösa vetenskap eller vetenskapliga religion som omfattades av den tidens mest framstående tänkare. Det råder inget tvivel om att Zenon hade blivit initierad, förmodligen såväl i de samothratiska som i de eleusinska mysterierna. Vi vet nämligen att de läror han förkunnade, så långt de sträcker sig (lägg märke till detta förbehåll), är praktiskt taget identiska med våra egna. Dessutom finns här och var i lärorna också antydningar och vinkar utströdda som tydligt visar att dessa inte härstammar från Zenon själv, vilket våra dagars lärde håller före, utan måste leda sitt ursprung från ett avlägset förflutet, från en forntid som sträcker sig vida bortom allt vad historien upptecknat.
Bland stoicismens läror fanns läran om de kosmiska elementens genesis eller födelse. Fem av dessa behandlades, och om ytterligare två gjordes antydningar. De fem elementen var eter, för att börja med det högsta, därefter det som kallades eld, sedan luft, vatten och jord. Dessa kosmiska element är inte de välbekanta företeelser som vi känner under de här beteckningarna. På grund av vissa lämpliga egenskaper hos de välbekanta företeelserna togs dessa som symboler för den kosmiska tillvarons verkliga element.
Dessa naturens element, som den brahmanska filosofin kallar tattwaer, kan också kallas kosmos principer, precis som människans sju principer kan kallas hennes väsens element. Vi kan säga kosmos element eller kosmos principer, ty för våra nuvarande syften betyder båda benämningarna samma sak. Vi kan också säga människans element eller människans principer, ty det betyder för våra nuvarande syften samma sak. Sju olika kvalitéer eller tillstånd av prakriti eller natur - kalla den för tillfället också substans eller materia, om ni så vill. Vi skall nu inte gå in på skillnaden mellan materia och prakriti, även om en sådan finns. Elementen är i alla fall sju olika tillstånd av prakriti, den kosmiska tillvarons manifesterade sida.
Enligt den stoiska filosofin härstammar de sju elementen eller principerna (av vilka fem öppet behandlades) från varandra i följande ordning. Först det namnlösa, därefter dettas avkomma eller barn, som befinner sig ett steg längre ner på skalan. Det tredje i ordningen är eter, det andras avkomma, som i sig förenar det andras (sin faders) och det förstas (sin stamfaders så att säga) egenskaper eller förmögenheter. Sedan kommer eld, som i sig innehåller de tre föregåendes element och därtill sin egen speciella swabhava, sina karaktäristiska särdrag. Ni vet att swabhava betyder en företeelses egenart, väsensnatur, karaktäristika, det som gör den olik allting annat. Rosens swabhava gör att rosenbusken alltid frambringar rosor och inte några andra blommor. Människans swabhava frambringar alltid ett människobarn och inte ett krusbär eller ett ekollon. Detta är swabhava eller jagnatur. Man kan också säga väsensindividualitet. Det är den speciella eller impulsgivande individualiteten.
Ur eld uppkommer så luft. Vi använder dessa välbekanta benämningar med det redan gjorda förbehållet, att de nu inte avser de materiella företeelser som de annars står för. Det element som kallas luft innehåller sin egen naturs egenskaper och dessutom eldens, sin faders, och eterns, sin stamfaders, liksom det andra och första elementets. Sedan kommer vatten, som innehåller såväl sina egna som de fem föregående elementens egenskaper. Slutligen kommer det sjunde och sista, grov materia eller stelnad substans, som innehåller alla de sex föregåendes egenskaper. Allteftersom livsvågen väller nedför manifestationens skuggiga båge eller den kosmiska grundstommen, ger varje element liv åt det efterföljande elementet.
På det sättet byggs kosmos upp, sade stoikerna, och gav därmed uttryck åt en lära som så långt den går är identisk med vår egen. Byt bara ut benämningarna mot gudar, monader, själar, atomer och kroppar eller bärare. Lägg så till livskraften och det kosmiska Jaget såsom den första principen, och vi har våra sju kosmiska principer. När sedan, sade stoikerna, (och nu förklarar vi deras lära med våra egna termer) den evolutionära livsvågens impuls har nått sin sista cykel av nedstigande, dvs har nått sin lägsta punkt i den fjärde runden, då börjar uppstigandets tidsperiod. Efter hand som livsvågen fortskrider uppåt drar vattnet elementet jord in i sig själv och blandar sig med det. Luften drar därefter in i sig vattnet som innehåller jorden, och blandar sig med detta. Sedan drar elden in i sig luften som innehåller de två lägre elementen, och etern drar i sin tur in elden med dess elementinnehåll. Det andra elementet uppifrån räknat drar in i sig etern, och slutligen drar det första, det namnlösa, in i sig det andra, som innehåller alla de övrigas elementkvalitéer. Och då är "spänningen", för att tala stoikernas språk, i den gudomliga väsensgrunden återupprättad till sin egen beskaffenhet och art i den utsträckning, som denna väsensgrund hade emanerat fram en livsvåg av oräkneliga levande partiklar eller monader. Det råder vila och sällhet och total frid och obeskrivligt lugn, till dess den cykliska tidpunkten kommer för nästa evolutionära utflöde av de oräkneliga liven.
Som ni ser så är det här en förkunnelse som är identisk med vår egen. Detta framgår av den lära som framställer de levande varelsernas evolution under en planetkedjas runder. Stigande ner i manifestation längs den skuggiga bågen med hjälp av materia, väller livsvågen nedåt tills den når sin lägsta cykliska punkt. Därifrån stiger den sedan uppåt längs den lysande bågen tills allt åter är indraget i den väsensgrund ur vilken den utgick. Då har varje enhet eller monad inom livsvågen vunnit individuell erfarenhet och genomgått många utvecklingsskeden. Den kom ner i materian i syfte att där vinna själserfarenhet och på samma gång ge den omgivande materian en uppåtriktad impuls. Ty materia är ingenting annat än kristalliserad ande, eller om man så vill, ande är eteriserad materia. Det första uttrycket är dock det som bäst beskriver fakta.
Allt detta händer givetvis i vad som kallas rummet.
Detta är inte bara en behållare eller ett förvaringsrum för tingen, som våra uppslagsböcker säger. I så fall skulle det vara ett i sig själv ändligt ting, och vi skulle då behöva tänka oss en behållare för den behållaren, osv i oändlighet. Rummet är de grekiska filosofernas ändlösa och begynnelselösa pleroma, "fullhet", det gränslösa Alltet, det alltomfattande livets verksamhetsfält, den ändlösa och begynnelselösa fullheten. Rummet är den väldiga omätbara samlingen av de otaliga hierarkier som utgör den manifesterade tillvaron. Vi lever, rör oss och är till i rummet, liksom de varelser som lever i och på atomerna i våra kroppar lever i dessa kroppar, vilka för dem praktiskt taget är ändlöst rum, det obegränsade pleroma.
Bryt upp era inkörda tankespår. Tillåt era tankar att leda er in i det universella medvetandets vida rymder, de rymder som dessa sublima idéer måste öppna för er. Föreställ er att livet är utan slut och att det universella hjärtats slag pulserar genom allting, och vidare att det inte finns någonting som är stort eller litet annat än i relativt avseende. Här fäster vi ännu en gång uppmärksamheten på detta faktum som vi redan talat om vid flera tillfällen, det axiom som är en av den urgamla esoteriska visdomens grundläggande sanningar, nämligen den fundamentala principen om relativitet. Allting är relativt. Det finns inte någonstans några absolutheter, utom i relativt avseende. Det finns inga utgångspunkter, det finns inga slut, det finns inga gränser bortom vilka den evolverande anden inte kan gå. Allting står i relation till allting annat. Hur kan en tänkande människa tala om oändligheter på samma gång som hon talar om absolutheter? Själva ordet absolut betyder detsamma som det hinduiska ordet mukta, dvs "befriad", "fri". Absolut betyder frigjord, obunden - frihet.
När den kristne aposteln Paulus under en av sina missionsresor talade till atenarna från Marskullen, areopagen, använde han ord som i mitt tycke är de finaste i Nya Testamentet, ty de innehåller rent hednisk filosofi. Han sade till atenarna att han efter sin landstigning på vägen till Aten, funnit ett altare helgat åt "en okänd gud" - agnostotheo. Han måste ha landstigit i Falerons gamla hamn, den hamn i Aten som användes innan (och efter) byggandet av hamnen i Pireus. Genom den grekiske historikern och resenären Pausanias vet vi också (från första kapitlet, första boken av hans skrifter) att det i denna hamn fanns altaren som rests åt "de okända gudarna". Ordet agnostos, som på vårt språk översätts med "okänd", betyder på grekiska inte så mycket "okänd" som "ovetbar" - okänd i bemärkelsen av något som man inte kan känna, okänt därför att det är ovetbart.
När Paulus talade till atenarna använde han enligt Apostlagärningarna 17:28 följande ord: "Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom." I förbigående vill jag påpeka att vi i det här stycket kan översätta det grekiska ordet anto med "det" likaväl som med "honom". Vi får då: "Ty i Det är det vi lever, rör oss och är till." När senare tiders kristna översatte detta stycke hade de sin personliga, aktiva, monoteistiska gudomlighet i tankarna, och valde då helt naturligt maskulint genus. Men också neutrum är grammatikaliskt korrekt och i filosofiskt avseende vida bättre.
Paulus, "den kristne", (om vi nu verkligen kan kalla honom så, eftersom han var en invigd), kallar sig själv "den vise mästerbyggaren" och antyder därmed sina esoteriska anknytningar. Han säger inte bara att det är i Det vi lever, rör oss och är till, utan hänsyftar ständigt på ämnen som har samband med invigning. De många mystiska anspelningarna på olika ämnen som finns överallt i de skrifter man tillskriver honom, visar mycket klart hur långt dagens kristendom har avlägsnat sig från sina första grundläggare.
De skalder som Paulus här talar om är utan tvekan de två berömda stoiska filosoferna Aratus (en landsman till Paulus. Båda var förmodligen födda i Tarsus i Cilicien) och Kleantes från Troas. Den senare skrev ett av de vackraste exemplen på grekisk religiös poesi som finns i behåll. Detta beundras mycket, till och med av kristna författare, som däri tycker sig se vad de sannolikt skulle kalla för en i kristen bemärkelse gryende monoteism. Men det är helt enkelt en vördnadsbetygelse till den stoiska gudomliga väsensgrunden, hierarken i vårt universums stora hierarki, som Kleantes i sitt poem kallar Zeus. Kom dock ihåg att även om Zeus kan kallas den suveräne hierarken i ett universum, i ett kosmos, i en hierarki, så är han bara överhuvudet för en av oräkneliga liknande hierarkier, för en av hierarkierna i det enorma aggregat utan början och slut som utgör den manifesterade tillvaron.
I honom - i det - är det vi lever, rör oss och är till. Och detta det är vad vi helt riktigt kallar rummet, den väldiga, ändlösa och begynnelselösa anhopningen av levande varelser. Det finns inte någonstans något vakuum, något tomrum, någon tomhet, något "ingenting". Allting är fullt, inte bara av liv utan av levande och medvetna ting, och av varelser på oändligt varierande medvetandenivåer, sådana som ni och jag till exempel. Tänk på det. Öppna ert sinne och låt de tankar som denna gudomliga idé ger er strömma in. Låt dem slå sig ner i era själar! De för med sig tröst och frid utan gräns, och de leder till vidare upplysning.
Sådant är rummet, det sjufaldiga rummet, i all synnerhet de rummets ofantliga rymder som sträcker sig inåt och inåt och inåt utan slut.
Vi börjar så kvällens egentliga studium med att läsa på sidorna 541 och 542 i Den Hemliga Läran II:
Den hemliga läran betonar som ett självklart faktum att såväl den kollektiva som den individuella mänskligheten, tillika med hela den manifesterade naturen, är vehiklet för (a) den enda universella principens andning i dennas första differentiering, samt för (b) de otaliga "andningar" som utgår från denna enda ANDNING i dess andra och följande differentieringar, i den mån naturen och dess många människosläkten fortskrider nedåt mot de i materialitet alltjämt tillväxande planen. Den första andningen besjälar de högre hierarkierna, den andra - de lägre på de alltjämt nedåtgående planen.
Ett underbart avsnitt! Lägg särskilt märke till anspelningen på "många människosläkten", ett ämne som vi skall gå närmare in på vid ett senare tillfälle.
Vid vår förra sammankomst redogjorde vi i korta drag för hur en gud (en bland myriaderna av gudomligheter eller gudar) evolverar fram myriader av underordnade varelser, monader som utgår ur den guden och bildar dess lysande klädnad, dess vehikel, dess bärare, dess kropp. Var och en av dessa oräkneliga monader utsänder i sin tur ur sig själv, projicerar från sig själv, oräkneliga mängder av själar som bildar dess klädnad, dess bärare, dess vehikel, dess kropp. Var och en av dessa själar utsänder ur sig själv oräkneliga mängder atomer, praniska-astrala varelser (inte vetenskapens fysiska atomer), och dessa atomer bildar själens klädnad, dess bärare, dess vehikel, dess kropp.
Var och en av dessa atomer förtätar kring sig, samlar till sig, de livsatomer från föregående aktivitetsperioder som väntar på den och utgör de skandhaer som tillhör just det manifestationsplanet. På så sätt bygger atomen upp sitt fysiska vehikel, i vilket alla de övriga principerna (mestadels latenta) residerar.
Denna väldiga samling varelser - gudar, monader, själar, atomer - beger sig ner genom de kosmiska element som vi beskrivit med stoikernas terminologi. När dessa levnadslopp, denna livsvåg, färdas ner i materian, ger den med hjälp av ett och ett av de sju elementen liv åt en och en av de varelseklasser vi beskrivit. Guden lever på det namnlösas plan. Monaderna lever på det andra elementets plan, vilket också det är utan namn i den forntida litteraturen. Själarna lever på eterns, akashas, plan. Atomerna lever på luftens plan, det fjärde planet, den praniska-astrala världen.
Stoikernas sju element, av vilka bara fem omtalas öppet, utgör alltså naturens principer. Och när livsvågen tränger in i dessa element, bygger den i vart och ett av dem sina lämpliga boningar. På vissa lämpliga plan tar sig dessa formen av glober, och globerna är de sju som bildar vår planetkedja. Globerna är byggda av de oräkneliga varierande skarorna av atomer, själar och monader. Somliga av dessa är "uppväckta", andra är delvis "vakna", och andra åter sover fortfarande i de lägre sfärerna.
När så de varelseskaror som utgör livsvågen (livsvågen är sammansatt av varelser som härstammar från en föregående, men nu död planet, i vårt eget fall månen) finner att tiden har kommit för dem att påbörja sin egen särskilda evolutionsbana, kretsar de nedåt längs den planetkedja som ställts i ordning åt dem av de tre skarorna av elementala varelser från de tre ursprungliga elementala världarna, som är livsvågens förelöpare men dock integrerade delar av den. En hierarki består av tio grader eller tillstånd. Tre av dessa kvarstannar i vad pythagoréerna skulle ha kallat det gudomligas tystnad och mörker (så framstår det för oss), och sju manifesterar sig. Livsvågen passerar sju gånger genom vår planetkedjas sju sfärer. Först kretsar den nedför den skuggiga bågen genom alla de sju kosmiska elementen och samlar erfarenheter i vart och ett av dem. Varje enskild varelse i livsvågen, sak samma av vad grad eller slag den är - andlig, psykisk, astral, mental, gudomlig - skrider hela tiden nedåt tills den vid bågens botten, när mittpunkten i den fjärde runden är nådd, känner att den nedåtriktade impulsen upphör. Då träder den uppåtriktade impulsen i verksamhet. Enligt den stoiska läran färdas allting genom elementen stegvis tillbaka mot det gudomliga igen. Det lägre dras därvid tillbaka in i det högre, tills slutligen den stora cykliska runden är avslutad och de sig i kretslopp rörande varelserna återinträder i gudomligheten, med människorna i de främre leden, Som vi så ofta har sagt, så börjar "människan" sin evolutionära färd som en omedveten gudagnista och slutar den som en självmedveten gud.
När vi säger "människan" i samband med de sista stadierna på denna färd, menar vi den tänkande varelsen. Det personliga kommer då att ha blivit opersonligt, det dödliga kommer att ha höjts till odödlighet. Dessa två idéer omfattar två av den forntida visdomens sublimaste läror. Det som för närvarande är viktigast att förstå är att rummet är en ofantlig fullhet utan början och slut, rummet är det gränslösa Alltet. Vi skall också förstå att rummet utgörs av de oräkneliga hierarkier som faktiskt är rummet själv, rummets rymder. Dessa hierarkier utgörs i sin tur av oräkneliga skaror av evolverande varelser på alla de sju stadierna av utveckling. Varje sådan varelse har sitt eget stora kretslopp att genomföra. Först skall den nedför den skuggiga bågen för att sedan, när slutet på den speciella evolutionsvågen eller banan har nåtts, stiga uppåt längs den lysande bågen, tillbaka till den källa från vilken den ursprungligen utgick. Och så till sist den långa pralayiska sömnen. Vid dess slut följer det kosmiska återuppvaknandet, lydande de karmiska impulserna från den föregående manvantaran och de ännu tidigare manvantaraerna. En ny evolutionär färd genom livets sfärer påbörjas, men nu på högre och vida sublimare nivåer än förut.