Kapitel 36
Varandra genomträngande tillvarosfärer. Lokaer och talaer, tvåpoliga kosmiska principer och element. "Avskildhetens irrlära".
Alla ting är sammanbundna med varandra, och bandet är heligt. Det finns knappast någonting som inte är förbundet med varje annat ting. Tingen är anpassade till varandra, och de förenar sig för att bilda samma universum (ordning). Ty det finns ett enda universum som är sammansatt av alla ting, och en enda gud som genomtränger alla ting, en enda substans och en enda lag, ett enda gemensamt förnuft i alla intelligenta varelser, och en enda sanning. Och det finns förvisso också en enda fullkomning för alla levande varelser som är av samma släkte och har del i samma förnuft. (Markus Aurelius, Självbetraktelser, 7:9)
Naturen har bundit samman alla delar av sitt rike med subtila trådar av magnetisk sympati, och det finns ett ömsesidigt växelförhållande mellan till och med en stjärna och en människa. (The Mahatma Letters to A P Sinnett, s 267)
Om du genom Visdomens Sal vill uppnå Lycksalighetens Dal, tillslut då noga dina sinnen mot avskildhetens stora, fruktansvärda irrlära, som vänder dig bort från de övriga. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 19)
I den judiska Talmud finns det en sällsam gammal berättelse om fyra sanningssökare. Berättelsen är full av de forntida lärarnas djupa visdom, och beskriver hur de fyra trädde in i Fröjdernas Lustgård. Detta namn använde judarna, särskilt kabbalisterna, som beteckning på ockultismens område, på de ockulta vetenskapernas rike. Namnen på de fyra sanningssökarna var Ben Asai, Ben Zoma, Ahher och rabbi Aqiba. Och enligt berättelsen "såg Ben Asai - och förlorade sin syn. Ben Zoma såg - och förlorade sitt förstånd. Ahher gick in i Fröjdernas Lustgård och plundrade. Men rabbi Aqiba trädde in i lustgården i frid och lämnade den i frid. Och den helige, vars tjänare vi är - välsignat vare hans namn - sade: Denne gamle man är värdig att tjäna oss med ära."
Vi har här de fyra allmänna typerna av dem som forskar i den uråldriga visdomen. Ben Asai, som förlorade sin syn, attraherades av lärorna, såg den rena sanningens ansikte och "bländades", dvs han blev en värre exotericist än han tidigare varit. Han var oförberedd, ännu inte redo. Han hade trängt sig in på ett område där han inte hörde hemma, och han ådrog sig en av de påföljder som väntar dem som beträder de heliga markerna med orent hjärta och oförberett sinne.
Och Ben Zoma såg, och förlorade sitt förstånd. Hans natur var så genomsjälvisk, att han bara såg efter det som han kunde dra nytta av för egen del. Eftersom hans natur var vacklande, svag, egocentrisk och självisk, förlorade han sitt "förstånd", dvs han blev slav i stället för herre. Ni känner väl till det medeltida talesätt som säger, att den magiker som frambesvärjer "det omätliga djupets andar" utan att ha fullkomlig kontroll över dem, röjs ur vägen av dem. Det är ett talesätt som liksom vi framhåller hur absolut nödvändigt det är med andlig förberedelse, moralisk beredskap. "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud" och har ingenting att frukta, som man på kristet håll uttrycker saken.
Ahher, som plundrade i lustgården, var utrustad med viljestyrka och djärvhet. Men han satte samtidigt sig själv främst av allt, och han missbrukade de heliga vetenskaperna för egna framsteg och personlig vinning, för att nå en framskjuten ställning med mera sådant. Han var typen för vad vi kan kalla en svart magiker. En sådan som Ahher - och även Ben Zoma - förgör sig själv genom att beträda områden, för vilka han inte är rustad.
Men rabbi Aqiba, som både trädde in i och lämnade lustgården i frid, var typen för en människa som i sitt inre är fullt förberedd och färdig. Hans natur var så renad genom disciplin, genom självdisciplin, så renad genom självförglömmelse och genom erkännandet av skönheten i sann självförnekelse, att de strålar som kommer från tillvarons gudomliga hjärta, från den andliga solen, kunde strömma genom honom.
Vad kan vi då lära av den här allegorin? Den visar oss att vi först och främst måste lära oss disciplin, självdisciplin, etik, om vi vill bli trofasta lärjungar och vinna det vi förväntas vinna. Vi återkommer under våra studier ständigt till detta faktum, därför att det är så oerhört viktigt. Varje människa tycker själv att hon är etisk och moralisk. Men är hon det verkligen? Fråga dig själv vad du gör inför en stark frestelse. Fransmännen har ett ganska cyniskt ordstäv som lyder: "varje människa har sitt pris". Är detta sant? I så fall är varken ni eller jag, ingen av oss, lämpade att sitta här i kväll. Bara när vi har kommit till den punkt där ingenting på jorden kan rubba oss eller påverka vår vilja eller köpa oss, är vi färdiga att inträda i Fröjdernas Lustgård. Först då kan vi träda in, liksom rabbi Aqiba som både trädde in i lustgården och lämnade den i frid - en mästare.
Vi inleder kvällens studium med att ännu en gång läsa det avsnitt på sidorna 541-542 i Den Hemliga Läran lI som vi redan läst vid flera tillfällen, ty kring det avsnittet kretsar temat för det föreliggande studiet. Lägg märke till varje ord.
Den hemliga läran betonar som ett självklart faktum att såväl den kollektiva som den individuella mänskligheten, tillika med hela den manifesterade naturen, är vehiklet för (a) den enda universella principens andning i dennas första differentiering, samt för (b) de otaliga "andningar" som utgår från denna enda ANDNING i dess andra och följande differentieringar, i den mån naturen och dess många människosläkten fortskrider nedåt mot de i materialitet alltjämt tillväxande planen. Den första andningen besjälar de högre hierarkierna, den andra - de lägre på de alltjämt nedåtgående planen.
I kväll skall vi hoppa över en del frågor som vi borde tagit i betraktande, till exempel de oerhört viktiga frågorna om döden och om vänsterhandsvägen, för att nämna några. 1 stället skall vi (trots att vi inte lagt en tillräcklig grund för det) göra vårt bästa för att förklara vad den forntida visdomen menade när den talade om tillvarosfärer. Det vanliga ordet för en sådan sfär är "plan", och det ordet har sitt värde i att vi är vana vid det. Men vi måste tänka på att "plan" är ett svävande ord, ty som det allmänt används kan det betyda nästan vad som helst. Och det ger inte uttryck åt den grundläggande tanken att de inre världarna faktiskt är verksamhetsfält, tillvarosfärer, verkliga individuella världar.
Som ni säkert kommer ihåg så ritade vi förra gången upp sju parallella linjer, som illustrerade de sju kosmiska element i vilka de sju kosmiska energierna eller principerna - tillvarons energi-medvetandesida - arbetar. Tänk på att dessa element, de kosmiska elementen, är världar. Kalla dem plan om ni vill, men de är faktiskt världar. Jag menar inte att de ovillkorligen är glober, dvs solida sfäriskt kroppar. De finns omkring och i globerna, och likväl är de verkliga världar, verksamhetsfält, medvetandeområden. Och vart och ett av dessa kosmiska element är inte bara en värld utan också fyllt av sina egna "människosläkten", oräkneliga till antalet. Mänskligheten är bara ett av många sådana.
Den uråldriga visdomen säger att det finns sju huvudklasser av sådana människosläkten på varje planetkedja, och att människan på denna glob D i vår kedja står i spetsen för de så kallade naturrikena under henne. Naturrikena kallas på vanligt språk människoriket (som felaktigt blandas ihop med djurriket), djurriket, växtriket och mineralriket. Och nedanför det sistnämnda har vi elementalernas tre riken. Elementalerna kan vi kalla för naturandar eller undersläkten, tillvarons under-livsvågor. Och som ni vet, så ritade vi i den bild vi använde vid förra sammankomsten en triangel för att markera de tre högre eller arupa eller formlösa världarna, vilka tillsammans med de sju nedanför liggande utgör de tio i en fullständig hierarki.
De kosmiska elementen eller världarna eller sfärerna delas alltså i lokaer (ett sanskritord som betyder "platser" i bemärkelsen världar) och talaer. Dessa anges nedan med de namn som de har i Indiens brahmanska litteratur. Vi använder oss av de namnen för bekvämlighetens skull, eftersom de finns i den brahmanska litteraturen och är mer eller mindre kända. Detta innebär dock inte ovillkorligen att vi accepterar alla de idéer, som i de brahmanska urkunderna är förbundna med dessa namn. Vi använder dem för att de visar att det faktiskt finns sju världar eller lokaer och sju lägre världar eller talaer, vilka vi i kväll skall börja definiera och beskriva.
Observera att de sju kosmiska principerna och elementen faktiskt är dessa fjorton lokaer, eller rättare sagt lokaer och talaer, sju av varje. Vi börjar med att räkna upp dem:
Satya-loka .........1 ............... Atala
Tapar-loka .........2 .............. Vitala
Janar-loka ..........3 ............. Sutala
Mahar-loka ........4 .......... Rasatala
Swar-loka ..........5 ........... Talatala
Bhuvar-loka .......6 ......... Mahatala
Bhur-loka ..........7 .............. Patala
Vi börjar med lokaerna. Först har vi den högsta, dvs den innersta, satya-loka, ett ord som betyder "verklighetsvärld". Så kommer tapar-loka, ett sammansatt sanskritord som betyder "hängivandevärld" i bemärkelsen meditation, kontemplation, introspektion. Därefter har vi janar-loka, från den sanskritrot som betyder "födelse", mahar-loka som betyder "stor", swarloka som betyder "himmel", bhuvar-loka, ett gammalt ord som kommer från sanskritroten bhu som betyder "växa" eller "utveckla", och slutligen bhur-loka, den lägsta. De motsvarande talaerna, räknade uppifrån de högre ner till de mer materiella, är atala, vitala, sutala, rasatala, talatala, mahatala, patala.
Den första tanken vi skall koncentrera vår uppmärksamhet på är den, att dessa lokaer och talaer inte befinner sig ovanför varandra som pinnarna på en stege. De genomtränger varandra, de är inmängda i varandra. De inte bara blandas med varandra utan sammansmälter. En människotanke till exempel, är inte ovillkorligen rent gudomlig eller rent ond. Den är sammansatt, en komposition av bådadera, men inte bara en blandning. Det ligger inte någonting så mekaniskt i detta faktum. Vi studerar eteriska och andliga ämnen. Lokaerna och talaerna sammansmälter. Elektriciteten till exempel, vare sig vi kallar den materia eller energi, är tvåpolig. Det finns en positiv pol och en negativ pol. Vi kan kalla lokan för den ena polen och dess motsvarande tala för den andra, ty dessa svarar parvis mot varandra. Varje loka har sin motsvarande tala. Satya-loka svarar mot atala, tapar-loka mot vitala osv ner till de lägsta, bhur-loka och patala.
I den brahmanska litteraturen sägs vanligen att lokaerna är "himlarna" och talaerna "helvetena". Detta är ett sätt att uttrycka en storslagen sanning, men vi måste vara försiktiga med orden himlar och helveten på grund av de felaktiga religiösa idéer man i Europa har förbundit med dessa ord. Den verkliga esoteriska betydelsen är att lokaerna utgör den lysande bågen, eller rättare sagt det flöde av natur och av varelser i vilka anden eller den lysande bågen dominerar. Och talaerna utgör skuggornas båge, den skuggiga bågen, eller rättare sagt det flöde av natur och av varelser i vilka materia dominerar. Varje loka samverkar med sin respektive tala. Här har vi en grundläggande idé. Man kan inte skilja de båda åt.
Vart och ett av de sju kosmiska elementen korresponderar med var och en av lokaerna och var och en av talaerna. Med andra ord så inverkar de sju lokaerna och de sju talaerna på vart och ett av de kosmiska elementen, på var och en av de kosmiska världarna. Vidare har var och en av vår planetkedjas sju glober genom "återspegling" sina egna sju lokaer och sju talaer. Ni känner ju till den gamla esoteriska princip som ligger till grund för allt vårt tänkande, och som uttrycks i det så kallade hermetiska axiomet "Som där uppe, så här nere. Som här nere, så där uppe" Innebörden är att någon laglöshet inte finns i vårt universum, inte i någon enda del av detta. Allting är sammanlänkat med allting annat, och det högre återspeglas eller rättare sagt återspeglar sig själv i det lägre. Det lägre är faktiskt det högres uttryck, eller som vi sagt vid våra senaste tre eller fyra sammankomster, de lägre världarna är klädnader för (eller uttryck för eller återspeglingar av) de högre. Ingenting är skilt från någonting annat. Ni vet att buddhisternas största irrlära (och även vår egen) är den så kallade avskildhetens irrlära, föreställningen eller tron att någonting är eller kan betraktas som fristående från det hela. Detta är också vad de kristna menade när de talade om "den som hädar den helige ande". De få tidiga kristna som var invigda betraktade denna hädelse som den avskyvärdaste bland synder, och de hade rätt.
När vi nu kommit så här långt kan vi se att talaerna eller de lägre världarna faktiskt är de kosmiska elementen, var och en i vart och ett. Är denna tankegång tydlig? De energier - materiella, eteriska, psykiska, andliga, gudomliga osv - som verkar genom dessa talaer eller världar, genom dessa verksamhetsfält, är kosmos principer, de medvetanden som uppfyller rummet och faktiskt är rummet själv. Och dessa senare är lokaerna.
Vi har sagt att dessa element kan anses vara ordnade ungefär som skikten i en lök. Detta är en mer tankeväckande och därför bättre bild än "plan"systemet, även om också det systemet användes i forna tider. Vi sade vidare att dessa jordens skikt, dessa kosmos skikt, blir mer eteriska, mer andliga, allteftersom de går inåt. Men vi menar inte - lägg noga märke till detta - att de andligare eller inre världarna eller sfärerna är mindre till omfånget än det yttersta höljet. Storlek har ingenting alls att göra med eteriska eller andliga förhållanden. Omfång eller volym i sig har ingenting alls att göra med medvetande. Hur kan vi då förena de två till synes varandra motsägande påståendena, att ju närmare man kommer någontings materiella medelpunkt desto tätare är detta, och ju närmare man kommer någontings andliga medelpunkt desto gudomligare är detta? De gamla grekiska så kallade atomistiska filosoferna, sådana som Demokritos, Leukippos och Epikuros, liksom den romerske skalden Lucretius, sade till exempel i sina atomistiska teorier att himlen bestod av de finare och subtilare atomerna, medan jorden och planet- och stjärnkropparna bestod av de atomer som var grövre och tyngre och därför föll samman, dvs attraherades kraftigare till varandra. Detta är sant nog, ty det är ett påstående som görs från talasidan, dvs från materiasidan. Men hör här.
Vi har ofta talat om ett layacentrum såsom materians sjunde eller högsta grad (eller andens första), den punkt där materian försvinner in i högre regioner, materians nirvana, nirvanat för varje varelse för vilken det är hjärtat, medelpunkten. Vårt layacentrum som människor är vår atman, vårt universella Jag. Varje glob är också en atom eller en monad eller en gud, beroende på vilken värld vi anser att den befinner sig i. Layacentrat befinner sig i vår varelses medelpunkt eller hjärta. Det är faktiskt kärnan i vår varelse och därifrån utstrålar, liksom strålarna från solen, energierna, elementen, varelsehöljena. Dessa energier och element eller höljen blir i en bemärkelse grövre allteftersom de avlägsnar sig från medelpunkten. Men ju mer eteriskt ursprungsplanet eller ursprungsvärlden eller ursprungssfären eller det ursprungliga verksamhetsfältet är, desto andligare är den skapande medelpunkten och desto vidsträcktare dess utflöde av strålning. Är tankegången tydlig? Det andliga väsen som oavbrutet flödar genom layacentrat har strålar som når långt bortom de mer materiella klädnaderna. I den lägsta klädnaden når strålarna dock knappast bortom dennas egna kringskurna gränser. Vi kan ändra bilden något och säga att människans eller globens andliga inre områden är auraäggets olika "plan" eller grader eller sfärer. Läran om detta är en av våra heligaste, en lära om vilken ytterst lite blivit sagt.
Låt oss belysa detta med några exoteriska uppgifter om de tre lägsta lokaerna, bhur-loka, bhuvar-loka och swar-loka. Bhurloka sägs i de exoteriska brahmanska böckerna vara vår jord. Området för dess inflytande når obetydligt längre än atmosfären. Bhuvar-loka sägs ha strålar (eller en atmosfär) som når till solen, fastän den är världen eller lokan näst innanför jorden - inte ännu en fysisk värld inom den fysiska jorden av typen ett nytt skikt i en lök, utan en eterisk värld innanför den fysiska jorden. Och swar-loka är en ännu mer eterisk eller andlig värld innanför bhuvar-loka, som har strålar (eller en atmosfär) som når ända till Dhruva, polstjärnan. Detta får belysa förhållandet.
Härav kommer sig det naturliga faktum, att vi inte skulle kunna ha någon förbindelse med varelser utanför oss själva eller bortom oss själva, och inte heller med andra planeter och med solen och andra solar, om inte dessa atmosfäriska bärare, dessa auriska strålar, dessa atmosfärer, fanns. Det är genom dem som vi kommer i kontakt med andra varelser och glober och världar - såväl på vårt eget som på andra plan. Är detta klart? En magnet har sin magnetism eller magnetiska atmosfär som når utanför den själv. Detta kan vara en illustration. Den magnetiska atmosfärens räckvidd har givetvis sina gränser, och i samma bemärkelse har alla lokaerna och talaerna sina atmosfärer. De inre har de atmosfärer som når längre än de yttre lokaerna och talaerna, som når allt längre ju längre in vi går.
Också patala, den lägsta av talaerna, sägs vara vår jord. Detta påstående är riktigt, sett ur de kosmiska planens synvinkel. Lägg också på minnet att lokaerna och talaerna är naturens tvåpoliga element, tillvarons tvåpoliga världar, de uppåtstigande och de nedåtstigande, de involverande eller talaerna och de evolverande eller lokaerna. I början av en manvantara "nedstiger" vi i manifestation längs den skuggiga bågen genom att talaernas aktivitet dominerar över lokaernas. När vi nått jorden, som är vändpunkten, stiger vi upp längs den lysande bågen. Då har lokaerna blivit de dominerande och talaerna drar sig tillbaka.
Satya-loka skulle inte kunna existera utan åtala som sitt vehikel, sin nedre pol. Tapar-loka skulle inte kunna existera utan vitala som sin nedre pol, osv skalan utför. Detta förhållande är ytterligt svårt att förklara på ett europeiskt språk, och ändå är det faktiskt fråga om en av de enklaste föreställningarna. Vi måste först rena vårt sinne från mekaniska idéer. Vi måste förstå att vi här sysslar med andliga och psykologiska och eteriska ämnen och ting. Det skulle inte kunna finnas någon lysande båge utan lokaerna och inte någon skuggig båge utan talaerna såsom respektive grundvalar. Och när vi säger lysande eller skuggig båge menar vi inte en verklig båge, ty vi använder oss av ett bildligt uttryck. Vi syftar på de världar och de processer och de flöden av varelser i naturen, genom vilka, eller i vilka, eller med hjälp av vilka vi stiger ner i manifestation, eller med hjälp av vilka vi å andra sidan höjer oss och växer upp till andlig storhet.
Sådana är de två bågarna. Kraft, renhet, välvilja, medkänsla, medlidande, barmhärtighet etc - alla dessa egenskaper är tecken på att den varelse som besitter dem evolverar anden inom sig och höjer sig, stiger upp längs den lysande bågen. Och där vi ser själviskhet, orenhet, ovänlighet, grymhet, svek, hyckleri etc, är detta tecken på att den varelse som besitter dessa egenskaper står under inflytande av den fallande eller skuggiga bågen, talaerna. Icke desto mindre är lokaerna och talaerna ända från begynnelsen och i båda riktningarna sammanflätade med varandra och samverkar med varandra, ty de är ande och materia.
Lokaerna och talaerna verkar därför var och en inom de övriga. Vår jord till exempel, den glob på och i vilken vi lever, har sina egna särskilda sju lokaer och sju talaer. Kosmiskt sett är den fysiska lokan och talan för våra nuvarande fysiska ögon bhur-loka och patala, eller vår jord. Denna är patala om vi betraktar den ur materiell synvinkel och bhur-loka om vi betraktar den från energi-medvetandesidan, från den ädlare eller bättre sidan, den sig höjande sidan. Glöm inte att lokaer och talaer alltid verkar och existerar två och två, en av varje slag i par, och på varje plan.
De sju kosmiska principerna, som alltså är de respektive lokaerna, och de kosmiska elementen, de sju talaerna, är alla (sju av varje) återspeglade i var och en av vår kedjas sju glober. "Som där uppe, så här nere. Som här nere, så där uppe." Det lilla är som det stora. Mikrokosmen är bara en liten bild eller kopia av makrokosmen.
Antag att vi beträffande dessa lokaer och talaer frågar oss var vi står på skalan. Var befinner vi oss i loka och tala? Vi är ju på den fjärde globen i vår kedja. Låt oss alltså ta den fjärde lokan och den fjärde talan, dvs mahar-loka som korresponderar med rasatala. Men vi är också i vår planetkedjas fjärde rund. Därför får vi den här tvåpoliga principen starkt betonad av fjärderundsegenskapen, dvs mahar-loka och rasatala ännu en gång. Vi är vidare i den femte rotrasen på den fjärde rundens fjärde glob. Fastän vår rotras evolverar på denna fjärde glob och i denna fjärde rund representeras den av swar-loka och talatala. "Hjul inom hjul", som den judiske profeten Hesekiel så vackert uttryckte det.
Var befinner vi oss då vad de kosmiska elementen beträffar? Svaret på den frågan gav vi för en stund sedan. I sin framställning av dessa element i Den Hemliga Läran - som vi återgav vid förra sammankomsten - visar H P Blavatsky att vår glob Jorden befinner sig i det lägsta av de kosmiska elementen, i det sjunde nedåt räknat. Det kosmiska element i vilket vi och denna glob vistas, är därför kosmiskt sett bhur-loka och patala.
Det är aktiviteterna och samspelet, sammanvävningen av lokaer och talaer, av de olika elementen och krafterna och principerna, som gör varje framställning av dem så komplicerad. Detta gör kunskapen värdefull, ty kunskapen om dessa ting ropas inte ut från hustaken. Den ges som vi tidigare sagt som belöning åt dem som befunnits värdiga och väl kvalificerade.
Låt oss närma oss de här frågorna från ett annat håll. Var på de kosmiska planen befinner vi oss? Det har sagts att Brahma lever ett hundra av sina år. Brahma är ett sanskritord som står för vårt soluniversums, dvs vårt solsystems, andliga energi-medvetandesida, och Brahmas ägg är detta solsystem. Det har vidare sagts att Brahma nu levt hälften av sitt liv, att han levt femtio av sina år - en tidsrymd som vi i våra år anger med femton siffror. 155.520.000.000.000 har gått sedan vårt solsystem med sin sol påbörjade sin manvantariska färd. Det återstår därför ytterligare femtio sådana år innan systemet går till vila, pralaya. Eftersom bara hälften av den evolutionära färden är fullgjord, befinner vi oss vid botten av den kosmiska cykeln, dvs på det lägsta planet.
Och var befinner vi oss på den här planeten? Även här befinner vi oss på det lägsta planet, ty eftersom vi är i den fjärde runden har vi bara tillryggalagt hälften av vår väg. Som ovan sagts är det lägsta kosmiska planet bhur-loka och patala. Ett faktum är dock att vi avverkat ett stycke av den lysande bågen, ty vår planetkedja är månkedjans barn, och månkedjan befann sig just på den lägsta nivån.
De här idéerna läggs i kväll fram för er som tankeväckande påståenden att fundera vidare på. Gör först klart för er att universum enligt det uråldriga systemet indelas i sju tillvaronivåer, vilka är världar, lokaer och talaer, dvs dessa världar är genomgående polariserade till parvisa lokaer och talaer. Vår jord visar dem såsom tvåpoliga därför att den är den enda planeten på det här planet, i det här kosmiska elementet, i just den här graden eller sfären. Den är vändpunkten i vår planetkedja där materia-ande väger jämnt, vilket gör den tvåpolig. Gör också klart för er att var och en av vår kedjas sju glober har sina egna sju lokaer och talaer. Som vi tidigare sagt så kallas de himlar och helveten. Inte för att de är himlar och helveten i ordens europeiska betydelse, men de representerar vad såväl planeten som människan beträffar tillvarons två sidor, manifestationens dualitet, den högre och den lägre naturen om ni så vill.
Låt oss gå lite längre. I var och en av vår världs parvis samverkande sju lokaer och sju talaer finns oräkneliga skaror av varelser. I de högre lokaerna och talaerna befinner sig tänkande och medvetna varelser. Vårt människosläkte (vår stam, vår livsvåg) består av sådana. Dessa lokaer och talaer genomtränger varandra. Som H P Blavatsky säger på ett förnämligt ställe i Den Hemliga Läran så har de var och en sina egna "geografiska" sfärer. De respektive invånarna i de olika lokaerna och talaerna lever i sin egen värld, ägnar sig åt sina egna uppgifter, arbetar ut sin egen karmiska bestämmelse, liksom vi gör i vår värld. Det är människans självupptagenhet som ligger bakom det dåraktiga påståendet att vårt släkte är det enda släktet av intelligenta varelser i det gränslösa kosmos. Denna självupptagenhet sträcker sig till och med så långt, att man förnekar förekomsten av intelligens och medvetande hos varelser också på andra fysiska planeter. Detta är en inställning som är oacceptabel för verkligt tänkande människor, därför att den inte är grundad på någonting annat än okunnighet och dårskap. Ingenting talar till förmån för denna inställning. Tvärtom talar allting - logik, intellekt, analogi, jämförande tankegångar, intuition - klart för motsatsen, och säger att det inte finns en atom i rymdens ändlösa regioner som inte är helt uppfylld av sina egna passande och vederbörliga varelsesläkten.
Jag ber er hålla dessa lokaer och talaer i minnet. Tänk alltid på dem såsom par, varje sådant par bestående av en loka och dess motsvarande tala. De samverkar alltid och är lika oskiljaktiga som positivt och negativt, lika oskiljaktiga som gott och ont, lika oskiljaktiga som ande och materia. De representerar och är faktiskt tillvarons två sidor, inte ovillkorligen den kroppsliga sidan och den andliga sidan, utan de två kontrasterande krafterna, naturens två motsatta sidor, nattsidan och ljussidan, den skuggiga sidan och den lysande sidan.
Jag vill så fästa er uppmärksamhet på tre bilder, tre mycket gamla symboler från atlantidisk tid. De är fulla av tankeväckande innebörd som knyter an till det vi studerar i kväll. Låt oss börja med cirkeln som delas i två delar av en dubbelkrökt linje.
Utgående från omkretsen och återvändande till omkretsen löper linjen runt och bildar en figur, vars ena sida är skuggad medan den andra lämnats blank. Figuren är en buddhistisk favoritsymbol. Den återfinns överallt i Orienten, dock särskilt i buddhistiska länder, och utgör ett av den buddhistiska konstens favoritmotiv. All buddhistisk konst är givetvis religiös konst. När vi betraktar den skuggade sidan finner vi att linjen lämnar omkretsen vid den högsta punkten, kröker sig först åt det ena hållet och sedan åt det andra, för att så vid den lägsta punkten återvända till omkretsen. Där linjen återvänder till omkretsen börjar den sida som lämnats blank eller tom att breda ut sig i motsatt riktning. Denna sida utgör en del av cirkelns omkrets, vilken del stiger uppåt tills den når toppunkten, där den förenar sig med den andra linjen. Den senare löpte först ner från den punkten som den dubbelkrökta linjen, för att återförena sig med punkten efter att ha bildat omkretsens andra sida. Dessa båda sidor representerar lokaerna och talaerna, eller andens involution och materians evolution respektive andens evolution och materians involution. De båda är förenade och oskiljbara och utgör en enda figur. Cirkeln väcker också tanken på det gränslösa Alltet. Den skuggade sidan pekar på talaerna, den mörka sidan eller materiasidan. Den sida som lämnats tom pekar på andesidan, det gränslösa Alltets, det gränslösa Jagets, stora obegränsade tomhet.
Jag tycker att denna figur, denna symbol, är en av de vackraste och mest tankeväckande som jag någonsin träffat på. Ju mer man studerar den, desto mer inspirerar den tänkandet. Den visar som sagt våra lokaer och talaer såsom oskiljbara och samverkande. Den visar andens nedstigande och materians uppstigande såsom samordnat och samtidigt. Och den visar andens evolution och materians involution tillbaka till anden, från vilken den kom och vilken den i grund och botten är.
Vi går så över till nästa uråldriga symbol. Det är svastikan, en annan buddhistisk favoritsymbol som också återfinns överallt i Orienten, för att inte säga över hela världen. Den antyder först rörelse, evolution. De i räta vinklar böjda armarna antyder liv, rörelse, framåtskridande och mycket annat.
Lägg därefter märke till korset. Vi kommer nu till korsets symbolbetydelse, som vi helt kort skall beröra i kväll. Den vertikala linjen står för den så kallade anden, och den horisontella linjen står för den materia vilken anden inträder i och färdas genom. De två verkar tillsammans. Tar man bort en arm eller en av de två linjer som bildar svastikan, så har man inte längre en svastika. Också detta väcker tanken på de oskiljbart förenade lokaerna och talaerna.
Den tredje av symbolerna är för nutida lärde känd som det egyptiska tau eller öglekorset. Också detta är en mycket gammal symbol från den atlantidiska tiden, och återfinns på ryggarna på några av Påsköns stenstatyer.
Betrakta cirkeln på korsets topp och den vertikala linje som utgår från den. Detta symboliserar andens nedstigande i materian - som är den horisontella linjen - från det gudomligas sfär. Innebörden är densamma som svastikans. Den senare lägger dock särskild tonvikt på medvetandenas rörelser och cirkulationer i rymden, på evolutionen, medan öglekorset representerar ett högre plan - den kosmiska tillvarons ursprungliga rörelser och tillstånd.
Dessa symboler är verkligen mycket vackra. Vi har ingen anledning att besudla vårt tänkande genom att uppmärksamma den falliska betydelse. som tillskrivits dem. Symbolerna kan tolkas på det sättet, ty man kan förnedra allting. Allt liv är ett, och ett enda mönster återkommer överallt. Men vi skall inte tala om detta. Det väsentliga att framhålla nu är att vi i dessa urgamla symboler, och särskilt i den tvåpoliga bivitala loka-talafigur vi först behandlade, finner den tankeväckande konturteckningen, den symboliska formen eller mönstret, till hela läran om de högre och lägre tillvarosfärerna (kosmiska och mänskliga), dvs till lokaerna och talaerna.
Det är ännu en sak som jag vill fästa er uppmärksamhet på. Jag vill framhålla, åtminstone antydningsvis, det fullständiga sambandet mellan allt som lever, den fullständiga sammanhållningen hos tillvarons mekanism, om man kan uttrycka det så. Cirkulationerna i kosmos försiggår inte på måfå utan från sfär till sfär, från värld till värld, från plan till plan. De genomförs av och genom medvetanden, vare sig dessa är gudar, monader, själar eller atomer som verkar i de olika elementen. I vårt solsystem sker cirkulationerna i all synnerhet genom solen och planeterna, särskilt till och genom deras lokaers och talaers respektive inre atmosfärer.
Inom ockultismen finns det sju heliga planeter. Det finns många fler planeter i vårt solsystem, många fler än våra vetenskapsmän medger, men bara sju planeter betraktas som heliga. Och varför? Vi kan åtminstone säga så mycket som att dessa sju planeter är heliga för oss invånare på den här globen därför att de överför de sju kosmiska huvudenergierna från solen till oss. Våra sju principer och våra sju element leder sitt ursprung från detta sjufaldiga livsflöde.
Låt oss se på detta i ett annat ljus. På det här planet är vår fysiska glob Jorden ensam, men på de tre övriga tillvaroplanen befinner sig vår planetkedjas glober två och två. De utgör dock inte vår jords sju principer. Detta är en falsk analogi, en felaktig jämförelse. Vi måste se upp så att vi inte vilseleds av sådana falska analogier. Vår globs sju principer är de sju lokaer och de sju talaer som särskilt hör till jorden. Och de sju principerna hos var och en av vår planetkedjas övriga sex glober är de respektive lokaer och talaer som hör till respektive glob. De två globerna på vart och ett av de tre planen över oss, som tillsammans utgör de övriga sex globerna i vår planetkedja, erhåller sin respektive livsenergi, sitt respektive inflöde av intellektuella och andliga energier och varelser, från solens respektive lokaer och talaer. Det finns sju solar, men bara en sol på detta plan, liksom vår glob är ensam på detta plan, det lägsta av de sju kosmiska planen.