Kapitel 46
Chelalivet. Sju och tio livsvågor: Monadernas bana runt de sju globerna. Lagen om acceleration på den fallande bågen och retardation på den stigande bågen. Femte- och sjätterundsmänniskor. Det heliga ordet.
Det finns många slags chelaer. Det finns lekmannachelaer och chelaer på prov, antagna chelaer och sådana som förbereder sig för att bli lekmannachelaer. Vem som helst kan göra sig till lekmannachela, fast han kan vara viss om att i detta livet aldrig medvetet få lära känna sin ledare. Vad provchelaer beträffar, så är det en oföränderlig regel att de skall genomgå en prövotid av sju år. "Proven" utgörs inte av förut bestämda och såsom sådana uppgivna tester, utan av allt som händer i det dagliga livet och av det sätt, på vilket lärjungen förhåller sig till detta. Det finns inte något ställe dit den sökande kan hänvisas för att framställa sin anhållan, ty dessa saker har ingenting att göra med vissa ställen eller ämbetsmän. Det är saker som rör vår inre natur. Vi blir chelaer. Vi uppnår denna ställning därför att vår inre natur har öppnat sig så mycket, att den kan och vill motta kunskap. Vi mottar lönen ur Lagens händer. (W Q Judge, Brev som hjälpt mig, s 85-86)
Detta är i sanning den höga åttafaldiga vägen, dvs rätt synsätt, rätt längtan, rätt tal, rätt vandel, rätt livsföring, rätt strävan, rätt uppmärksamhet och rätt begrundande.
Det, Bhikkhus, är den medelväg som undviker de två ytterligheterna och upptäcktes av Tathagata - den väg som öppnar synförmågan och skänker förståelse, som leder till sinnesfrid, till högre visdom, till full upplysning, till nirvana! (Dhamma-Chakka-Ppavattana-Sutta)
Sök denna kunskap genom att tjäna, genom allvarlig forskning, genom frågor, genom ödmjukhet. Den vise som ser sanningen skall undervisa dig, och sedan du lärt känna den skall du aldrig mer falla i villfarelse. (Bhagavad-Gita, kap 4)
Låt trohet och sanning vara det högsta för dig. (Konfucius)
Bli det du älskar. Sträva efter det du finner vackert och stort, och låt resten vara. Låt harmoni, uppoffring och hängivenhet vara dina grundprinciper. Låt dem bli en levande kraft i ditt dagliga liv. (W Q Judge)
Det ligger någonting mycket vackert och uppmuntrande i tanken på att de läror vi studerar har studerats med samma hängivenhet i andra tidsskeden, inte bara av nybörjare som vi, utan av alla tiders största andar. Eftersom dessa läror är lärorna om naturen, om Moder Natur, är de i huvudsak desamma i alla delar av kosmos gränslösa rymder. Med oss besläktade tänkare på andra planeter i andra solsystem studerar därför samma principiella tankar som vi. Allteftersom människans sinne växer i sin förståelse av dessa underbara läror, allteftersom hennes sinne vidgas och hennes själ växer sig större under de livgivande strålarna frän hennes inre andliga sol, inser hon att ju mer hon lär, desto bättre förstår hon att det framför henne finns gränslösa kunskaper att inhämta. Lärjungen når slutligen den punkt där hela hans själ är uppfylld av gränslös vördnad och kärlek och hängivenhet för sanningen och lärarna. Detta är drivfjädern och inspirationen i det vi kallar chelalivet.
Innan denna föreläsningsserie avslutas hoppas jag kunna beröra frågan om lärjungens inre liv, chelalivet. Ty jag vet ingenting som är vackrare och mer uppmuntrande, och som på samma gång påkallar en mer omfattande utövning av den sant andliga viljan och den högre tankeförmågan, än de själsliga fordringar som ställs på den som skall leva detta chelaliv. Det livet drar nämligen fram allt som människan har inom sig - allt. H P Blavatsky talar på flera ställen om chelalivet såsom mycket vackert, men på andra såsom någonting "förskräckligt". Och så är det, av ett mycket enkelt skäl, som vi skall nämna innan vi övergår till kvällens studium.
Skälet är följande. Knappt har lärjungen hunnit att slutgiltigt och orubbligt börja sin vandring på den tysta smala väg som leder till universums själva hjärta, förrän allt som finns i hans karma, allt det som kanske skulle funnit sin utlösning under många kommande liv, faller över honom på praktiskt taget en enda gång. För att lyckas krävs det, som H P Blavatsky säger, en okuvlig järnvilja och en samlad koncentration av lärjungens alla förmögenheter på det stora företaget. Han måste möta och övervinna, kanske under ett enda kort liv, de karmiska frukterna av forna misstag och misslyckanden, vilka alla på en gång, som ohyggliga spöken från det förgångna, överfaller hans hängivna själ. Ni kan tänka er vad det innebär! Han måste möta dem och segra. Så verkar naturen och den karmiska lagen. Och alla aspiranter måste gå igenom denna prövning. Våra lärare såväl som alla andra har fått möta karmiska omständigheter och övervinna dem. Och detta har varit en gåta för den okunniga yttre världen, som alltid riktat orättvisa förebråelser mot aspiranten. För att ta ett exempel så finns det händelser i H P Blavatskys liv, som länder henne till mycket stor heder i deras ögon som känner till dem och förstår dem rätt. Men den okunniga, fördomsfulla och grymma världen ser inte den utlösande karmiska orsaken från förflutna liv i dessa händelser, och förebrår henne i sitt blinda sätt att se för att i detta liv ha gett upphov till dessa "svagheter". Världen vet inte vad dessa stora själar har att möta när de hängivet följer vägen till ära och framgång, när de "arbetar av gammal karma" som det heter.
Jag tycker att detta är en mycket värdefull sanning som vi omsorgsfullt bör begrunda. För mig har den alltid varit praktiskt och moraliskt användbar, ty den ökar vårt överseende med andra människor, gör oss välvilligare, och ger oss en större förståelse för det ädla och självuppoffrande hos dem som vandrar denna väg. De vandrar inte vägen, för sin egen räkning, de vandrar den för vår skull. Dock är det en glädjefylld väg. Men ända tills de slutliga segrarna har vunnits - och de måste vinnas - är vägen ofta beströdd med fallgropar och omgiven av förhållanden som kommer vandraren att bli grovt och grymt felbedömd av världen, vilken ser utan att förstå.
De senaste gångerna har vi studerat läran om planetkedjorna, och vi har kommit till den punkt där vi ser hur vår kedjas olika planeter, liksom alla planetkedjor, blev till såsom avsöndringar från de livsvågor som kom ner från den vila, till vilken de gick när de lämnade den föregående planetkedjan vid dess pralaya eller död.
Vad avser vi när vi talar om livsvågorna, de sju eller de tio? Vi avser de kollektiva skarorna av monader. Och för att få en kort och lätt definition på vad en monad är, så låt oss kalla den för ett andligt ego. Den är faktiskt ett medvetandecentrum, som i det universella livets andliga riken är vad livsatomerna är på formens lägre plan. Dessa monader och livsatomer, dessa monader med de livsatomer i och genom vilka monaderna verkar, utgör kollektivt de sju (eller tio) livsvågorna. När den föregående planetkedjan ingick i pralaya, stannade livsatomerna kvar i rymden som kosmiskt stoft på det fysiska planet, och som motsvarande livsatomer eller livskorn av differentierad materia på de mellanliggande planen ovanför det fysiska.
Globerna byggs upp genom monadernas arbete allteftersom dessa kommer ner i materia, eller rättare sagt, de byggs upp genom och av de monadiska strålarna som genomtränger materians lägre plan. De byggs upp dels av monadernas egen substans, som sänds ut från monaderna själva, dels genom insamlandet av de livsatomer som magnetiskt attraheras till de inkommande monadiska livsvågorna. Ty dessa livsatomer är desamma som på den föregående planetkedjan danade just dessa monaders olika vehikler, och därför nu dras till dem igen. När den föregående kedjan dog, stannade dessa livsatomer kvar på vart och ett av de olika planen, det fysiska, det astrala, det psykiska, det intellektuella, det kvasiandliga, det andliga och det gudomliga. Ty alla dessa plan eller världar har sina olika livsatomer (eller byggstenar), genom och i vilka dessa andliga egon eller monader verkar.
Vi har redan talat om hur glob A byggs upp, den första globen på vår kedjas fallande båge, men låt oss göra en kort repetition. Var och en av de sju (eller tio) skarorna av monader, de sju livsvågorna, består av monader av sju (eller tio) utvecklingsgrader. Vi säger sju för enkelhetens skull. Dessa sju huvudskaror med sina vardera sju underavdelningar omfattar de 49 "eldar" eller under-livsvågor, som under runderna verkar och fungerar genom planetkedjans glober efter det att de byggt upp dessa. Var och en av de sju huvudgrupperna eller skarorna eller hierarkierna hörde till respektive en av de sju manifesterade globerna i den planetkedja som var - i vårt fall månens. Och var och en av dem bygger den respektive nya globen i den planetkedja som är eller skall bli - i vårt fall jordens. Likväl deltar alla i uppbyggandet av varje glob, till exempel glob A. När glob A är uppbyggd, deltar alla i uppbyggandet av glob B, och därefter i uppbyggandet av glob C, D, E, F och G. Dessa utgör alla de sju manifesterade globerna.
Elementalernas tre riken, av vilka ett kanske kan kallas andligt, är som redan sagts de som först inträder på verksamhetsarenan vid utförandet av detta byggnadsarbete. Det andra elementalriket kan vi kanske kalla för ett kvasiandligt eller akashiskt naturrike, medan det tredje elementalriket är mycket materiellare och kommer omedelbart före mineralriket, som är det fjärde naturriket. De övriga livsvågorna eller hierarkierna är växt-, djur och människorikena. Och över dessa sju naturriken finns så ytterligare tre, vilket gör sammanlagt tio. Dessa tre högsta riken är dhyan-chohanernas, de fulländade eller fullt evolverade varelserna från den föregående månmanvantaran. Om dem finns det fascinerande detaljuppgifter att studera. Dessa har att göra med skälet till att just de här dhyan-chohanerna misslyckades med att uppnå fullt dhyan-chohanskap under månmanvantaran, och därför blev tvungna att lägga hand vid uppbyggandet av den följande planetkedjan, vår jordkedja, i vilken de faktiskt fungerar som de inspirerande andarna, de inspirerande gudarna så att säga.
Först kommer alltså elementalriket nr 1 och lägger grunden till glob A. När det har genomfört sin sjufaldiga cykel, när dess sjunde undercykel börjar, attraheras dess första underklass till planet nedanför för att lägga grunden till glob B, liksom det gjorde till glob A. Men det är överskottet av liv som stiger ner på det sättet. Det verkliga elementalriket nr 1, som tillhör glob A, stannar kvar där och faller i dvala. Det överskott av liv som elementalriket nr 1 hade i sitt sköte (så att säga latent i glob A) projiceras ut eller attraheras till det ställe i kosmos som skall utvecklas till glob B, ty monaderna i detta överskott av liv tillhörde månkedjans glob B, liksom monaderna på glob A tillhörde månkedjans glob A. Därefter följer på glob A elementalriket nr 2, och efter detta de övriga naturrikena i tur och ordning. När ett nytt naturrike inträder på glob A, tar alla de föregående naturrikena ett steg framåt, vart och ett till sin följande glob.
När elementalriket nr 2 har fullföljt sin bana, följer på glob A elementalriket nr 3. Och när dettas sjunde underrike genomlöper sin bana, projiceras dess första underrike till glob B, som också attraherar detsamma. Under tiden övergår elementalrike nr 2:s första underrike på glob B till glob C, och elementalrike nr 1 går till glob D. På detta sätt följer dessa riken varandra steg för steg, glob efter glob, upp till glob G.
Så inkommer på glob A mineralriket, eller det som kan kallas mineralriket på en så andlig glob som A. I vårt nuvarande existenstillstånd här på glob D i den fjärde runden kan vi förmodligen inte fatta dettas tillstånd på glob A i den första runden, fastän vi - våra monader - genomlevde det tillståndet på glob A. Såsom monader tog vi själva del i uppbyggandet av mineralriket på glob A i den första runden.
När mineralriket kommer in på glob A, tar vart och ett av naturrikena på de olika globerna nedanför A i sin tur ett steg framåt till nästa glob. Så framträder växtriket på glob A, därefter djurriket och sedan människoriket. För vart och ett av dessa som framträder tar alla de föregående naturrikena, vart och ett på sin glob, ett steg vidare till nästa glob. När därför elementalrike nr 1: s första underrike når den sista manifesterade globen, glob G, når människorikets (det som är "mänskligt" för glob A) första underrike glob A, och genomlöper sin bana där. Därefter följer på glob A de tre högsta naturrikena, de dhyan-chohanska, men på ett synnerligen speciellt sätt. Men det skall vi inte gå in på nu. Låt oss först klara av huvudprinciperna för monadernas bana runt de sju globerna.
När dessa sju naturriken - från elementalriket nr 1 till det mänskliga - har slutfört sin evolution på glob A under den första runden, går denna glob in i fördunkling, den slumrar in, den faller i sömn. Allting på den slumrar, sover, och väntar på de livsvågor som skall komma in då rund nr 2 börjar. Kom ihåg att vi nu bara studerar rund nr 1. Från och med rund nr 2 ändras det förlopp som livsvågorna följer genom de sju globerna. När livsvågorna har fullföljt hela sin sjufaldiga färd, sina sju stamraser eller rotraser på glob B, går den globen i sin tur in i fördunkling eller dvala, vilket inte är detsamma som pralaya. I allmän bemärkelse kan man möjligen kalla detta tillstånd av dvala för pralaya, fast pralaya egentligen betyder upplösning och försvinnande, som vid döden. Men fördunkling är sömn, ett slags slummer. Och så sker det med var och en av dessa sju glober, den ena efter den andra. När den sista stamrasen, den sista livsvågen, eller rättare sagt de sista representanterna för denna, lämnar en glob, faller globen i sömn eller dvala.
Men det finns ett intressant faktum, som har sin grund i vad våra mästare kallar accelerationslagen (verkar på den fallande bågen) och retardationslagen (verkar på den stigande bågen). Detta innebär att de mest utvecklade naturrikena, sådana som människoriket, djurriket och växtriket, genomlöper sina olika cykler snabbare än de sju livsvågornas eller hierarkiernas yngre naturriken eller skaror, sådana som mineralriket och de tre elementalrikena. Dessa yngre naturriken har inte vandrat vägen förut. De mer utvecklade däremot, har att vandra på vad som för dem i en viss bemärkelse är en välbekant väg - okänd bara i det avseendet att de nu genomlöper runden i en ny planetkedja, på och i och genom ett nytt plan, en ny värld i det universella kosmos.
Tänk på att det finns sju kosmiska plan. Det finns faktiskt tio, men vi begränsar nu våra studier till de sju manifesterade. Med varje ny planetkedja tas en ny underavdelning av en av dessa sju världar (eller plan) i besittning, för att erfarenhet skall vinnas i var och en av de världar (på vart och ett av de plan) som det universella solsystemet erbjuder livsvågornas evolverande varelser. När sju hela kedjemanvantaraer har avverkats - med andra ord, när sju planetkedjor har genomlevts - har livsvågorna färdats genom och erfarit ett helt kosmiskt plan, och då följer det som kallas en solpralaya. Men det är ett av de djupgående ämnen som vi får spara för framtida studier.
Så har alla varelserna i vår nuvarande planetkedjas första rund nått glob G, den sista av de manifesterade sju. De lägre och underordnade och mindre evolverade varelserna har haft större besvär och svårighet att färdas vägen, att genomföra runden, på grund av att de har mindre erfarenhet från tidigare stora cykler. Men efter hand som dessa lägre naturriken kommer ner längs den fallande bågen, och då är mer materiafyllda än de högre utvecklade naturrikena, dvs de äldre och därför mer förandligade, löper de snabbare. Och detta är accelerationen på den fallande bågen av de lägre naturrikenas utvecklingshastighet. På den stigande bågen, från vår glob D eller jorden, är utvecklingshastigheten den motsatta. De högre naturrikena löper snabbare, medan det däremot för de lägre finns en retardationslag. De högre naturrikena, som till exempel det mänskliga, ökar alltså hastigheten medan de lägre minskar den.
Här är skälet till att evolutionsprocessen försiggår så som jag försökt förklara den. När alla sju hierarkierna slutligen når glob G under den första runden, når de den tillsammans. De samlas alla på den sista globen G, den sista av de sju manifesterade globerna, och där avslutar de alla samtidigt den första runden innan det interplanetariska nirvanat börjar.
När det långa interplanetariska nirvanat är slut öppnas rund 2 på glob A, och den runden är typexempel för utvecklingsförloppet under alla de fem följande av de sammanlagt sju runderna. Fortfarande följs samma allmänna evolutionsprocedur på varje glob och från glob till glob som under den första runden. Men den stora skillnaden är nu att alla de "hus", de "boningar", som används av de evolverande varelserna i den andra runden uppbyggdes åt dem under den första. Såsom shishtaer eller återstoder från den första runden är dessa redo, och väntar på de inströmmande monaderna. När varelserna, skaran av monader, återvänder till glob A och kedjans övriga glober för den andra runden, har de bara att träda in i och på det sättet väcka dessa sovande kroppar eller hus. Varje skara träder in i sin egen klass, i stället för att på nytt behöva bygga upp och genomleva husen eller kropparna, från de lägsta upp till de högsta, som fallet var i den första runden. Varje naturrike träder nu in i sina egna lämpliga kroppar, vilka evolverades under den första runden och nu väntar på de inkommande monaderna. Och så förhåller det sig på var och en av planetkedjans sju glober. När rund 3 börjar följs samma procedur, liksom i fråga om de övriga runderna.
En annan väsentlig skillnad är att från och med den andra runden, när alla evolutions- eller verksamhetslinjer är uppdragna och ingenting behöver sättas igång från grunden så att säga, är de mest evolverade livsvågornas fortskridande relativt snabbare. Detta har till följd att en del mindre skaror av monader, och även enskilda individer, skyndar förbi de andra. De genomför sin evolutionära färd mycket snabbare och lämnar efter sig eller går före huvudmassan av de sju evolverande hierarkierna. När de till exempel lämnar vår egen glob D, går de före den stora massan av den framryckande skaran till glob E, och sedan till glob F och slutligen till glob G. Därefter tar de sitt interplanetariska nirvana före sina långsammare evolverande bröder, och återvänder till glob A som framskridna förelöpare. Eftersom vi befinner oss i den fjärde runden, är de i vårt fall femterundsmänniskor. Det är därför vi nu har femterundsmänniskor bland oss, fastän vi som mänsklig skara befinner oss i vår fjärde rund. Det finns också sjätterundsmänniskor, dvs individer vilkas andlighet är så upphöjd och vilkas genom tidsåldrars erfarenhet förvärvade naturliga förmåga är så stor att de till och med skyndar förbi femterundarna, men de är ytterst få till antalet. Våra lärare säger oss att Gautama Buddha är den enda fullt utvecklade sjätterundare i den kända historien som lyckats nå detta upphöjda tillstånd, och att han lyckades på grund av ett mysterium - en djupt esoterisk process.
Innan vi slutar för i kväll skall vi ta upp några spridda tankar. Först vill jag då säga att alla de sju så kallade heliga planeterna inte ovillkorligen till graden eller evolutionsnivån är högre än vår jordkedja, fastän de faktiskt bygger upp denna genom sin kontroll och sitt ledande inflytande som arkitekter, liksom genom och med de energier de ger åt de evolverande hierarkier eller livsvågor som tillhör vår kedja. Några av våra sju heliga planeter är i andligt avseende faktiskt lägre än jorden, andra är högre. Andra åter är högre till graden men inte så långt utvecklade i tiden som vi, dvs de är högre i andligt avseende men yngre till åren. En son till exempel är yngre än sin far, men det är fullt möjligt att den uppväxande sonen andligt sett är sin far överlägsen. Det behöver inte vara så, men det kan och är ofta så. Gautama Buddha är ett slående exempel på detta. Han stod inte bara över sin egen familj utan också över alla människor som levt efter hans tid, och han stod över alla som levt i många av de förflutna tidsskedena.
Som redan sagts så inledde den andra runden det nya utvecklingsförloppet för återstoden av vår planetkedjas manvantara, och nästa gång skall vi helt kort behandla detta. Därefter skall vi övergå till vår egen glob D och dess utvecklingshistoria, ty det förefaller vara bäst att följa den studiegång som H P Blavatsky utformade i Den Hemliga Läran. Efter att ha avhandlat planetkedjans allmänna evolution, stannar vi vid vår egen glob och specialiserar oss på den. Dess historia innehåller allt som vi kan hinna med att studera och förstå de närmaste månaderna, och det studiet skall givetvis också omfatta vår globs sju stora stamraser eller rotraser under den innevarande fjärde runden.
Jag har framför mig tre frågor. Den första lyder som följer:
Vilken är den sanna esoteriska förklaringen till den fysiologiska och psykiska verkan, som utövas på människokroppens hjärn- eller nervcentra av den vibrationsrörelse som sätts igång genom uttalandet av Ordet, och finns det någon speciell bestämd musikalisk ton som bör bibehållas under uttalandet?
Vi får av två skäl inte besvara den här frågan på ett uttömmande sätt. För det första hör den inte samman med vårt nuvarande studium. För det andra skulle ett uttömmande svar på denna intressanta fråga omfatta en fullständig konturteckning av praktisk teurgi, och en sådan är givetvis otänkbar här och nu. Men vi kan säga följande. Det väsentliga är inte anslåendet av en viss ton, utan det som ligger bakom ljudandet. Om ljudandet bara är avsett att vara ett nynnande, ett musikaliskt ljud, en sång, kan man lika gärna vara tyst. Men om det bakom ljudandet finns en hjärtats längtan och en sinnets lyftning, samt viljans inriktning såsom medvetet utövad kraft mot allt som är andligt förfinat, så spelar det för vår del mycket liten roll på vilken ton rösten ljuder. Det som är värt någonting är det som genom vilja och meditation uppväcks i den inre människan, det som den inre människan är i stånd att ge ifrån sig. Men detta betyder inte att det riktiga ljudandet av det mystiska ordet inte kan utföras på ett sätt som frambringar de underbaraste verkningar. Ty det kan det sannerligen.
Nästa fråga lyder:
Är inte vårt tal 10 sammansatt av 6 och 4, i stället för av 7 och 3? Som jag förstår det, är den övre och den undre globen sammanbindande glober eller övergångsglober. Det har ofta sagts oss att denna jord är det verkliga helvetet så att säga, något som nu är mer begripligt. Efter vad jag förstår måste en del varelser färdas längre ner, vilket betyder baklänges, och detta tycks mig ha samband med månens mysterium. Jag föreställer mig också att åtminstone den lägre globen måste ha danats eller evolverats eller satts samman på ett annat sätt än de övriga.
Svaret på den sista delen av frågan är nej. Globen har inte evolverats på annorlunda sätt. Vad beträffar att den övre och den undre globen är sammanbindande glober eller övergångsglober, så förmodar jag att frågeställaren menar den högsta och den lägsta, dvs nr 1 och vår jord. Svaret är ja. Resten av frågan har redan besvarats. De evolverande varelserna är alltid på färd, antingen nedåt eller uppåt, och detta står verkligen vad den ena riktningen beträffar i mycket nära samband med "månens mysterium". Men detta ämne är och förblir för närvarande tabu för oss.
Om en stund skall jag rita en bild som illustrerar frågan om 6 och 4 eller 7 och 3. Men först tar vi nästa fråga.
Månen måste också ha haft tolv glober?
Ja, det hade den.
Är våra nuvarande glober möjligen de som innehade den ställningen i månkedjan?
Ja, på sätt och vis. Inte vår kedjas nuvarande faktiska glober, utan deras "privationer" som Aristoteles skulle ha sagt. Det vill säga, de andliga-astrala lämningar eller urtyper eller minnesbilder som mångloberna blev när de ingick i pralaya, framträder åter när den nya planetkedjan blir till, och omkring dem formar sig, liksom omkring en modell, jordkedjans tolv glober. Svaret blir alltså både ja och nej. De tolv globerna från den måne som var kom ut ur "privationen" såsom urtyper eller modeller för de tolv globerna i den blivande kedjan - jordkedjan.
Och de glober som nu finns över oss, de som vi skall använda härnäst och stiga uppåt på likt pärlbåtssnäckan, som "lämnade förra årets boning för den nya"?
Jag förstår nog inte riktigt den delen av frågan, ty vi skall ju härnäst använda alla globerna på den stigande bågen, och givetvis skall vi klättra uppåt. Såvida inte frågeställaren menar tre av de fem dolda globerna, de tre på den stigande bågen, i vilket fall svaret blir detsamma, ja.
Så till frågan om 6 och 4 eller 7 och 3. Jag vill då framhålla att det teoretiskt är fullt möjligt att dela in människans och naturens tio principer på olika sätt. Men jag har aldrig hört talas om en indelning i 6 och 4. Jag kan inte se varför det inte skulle gå att göra en sådan indelning, men jag har aldrig hört talas om någon. Och jag följer det gamla buddhistiska talesättet "Vi har inte mottagit det så, och kan därför inte vidarebefordra det så". Men indelningen i 7 och 3 är en naturlig indelning. Det finns en klar åtskillnad mellan de gudomliga världarna och manifestationens världar, och denna visas av indelningen i 7 och 3. De två bästa indelningarna av de sju och de tio principerna som jag någonsin hört talas om, är dock de som framgår av de två följande bilderna.
Här har vi en övre triangel (bilden är givetvis symbolisk), en triangel med sin spets pekande uppåt, och nedanför den en mellanliggande kvadrat. Under denna har vi en triangel med spetsen pekande nedåt. Dessa tre figurer visar människans tio medfödda eller naturliga principer: den gudomliga trefalden, den mellanliggande fyrfalden som visar den personliga eller individuella varelsen såsom en sammansatt och fullständig "människa", och så den lägre triangeln med spetsen pekande nedåt.
Bilden visar hur de tio element-principerna fungerar, de gudomliga, de rent materiella och den mellanliggande fyrfalden. Men för praktiska syften tror jag det är bäst att indela människans tio principer på det sätt som visas av nästa bild.
Där har vi först den övre gudomliga triangeln, om vilken vi inte behöver säga något. Sedan delar vi den mellanliggande fyrfalden i två tvåfalder. Tänk på att bilden bara är en symbolisk illustration. Vi har alltså liksom tidigare överst den gudomliga trefalden, därefter den monadiska tvåfalden, atma-buddhi. Sedan kommer den personliga eller astrala tvåfalden, manas och kama. Under denna har vi så den omvända triangeln som representerar vehiklet, kroppen, dvs sthula-sharira, linga-sharira och pranaerna. Om man studerar den här indelningen, ligger dess värde i att den på ett beundransvärt sätt belyser vad som händer människan efter döden. Den mellanliggande fyrfalden kan som sagt delas i dessa två tvåfalder, vilka helt naturligt skiljs åt efter döden. De kan till och med skiljas åt under livet utan att människan dör. När människan dör, upplöses den undre triangeln. Den faller helt enkelt sönder. Den psykologiska striden efter döden, när den "andra döden" följer, äger rum mellan den undre tvåfalden kama och manas (eller kama-manas) och monaden, atma-buddhi. Om den övre tvåfalden, atma-buddhi, lyckas att ur den undre tvåfalden ta ut allt som är gott, har det reinkarnerade egot berikat sin fond av erfarenheter, och dess inkarnation har inte varit förfelad.
Den undre tvåfalden är också dödlig och faller slutligen sönder. Men monaden, den övre tvåfalden, dras till slut in i den gudomliga triangeln, in i de tre högsta av människans tio principer. Där inhämtar den sina postmortem-erfarenheter, vare sig det är devachan för den vanliga människans ego eller nirvana för den invigde.