Kapitel 47

Lärare och lärjunge. Villkoren för chelaskap.

"1. För den allvarlige lärjungen intar hans lärare ställningen som fader och moder. Medan dessa ger honom hans kropp och dennas förmögenheter, liv och tillfälliga form, visar läraren honom hur han skall utveckla de inre förmögenheterna för att uppnå evig visdom.

2. Varje medlärjunge blir för lärjungen en bror eller syster, en del av honom själv, ty hans intressen och strävanden är deras, hans välfärd är sammanflätad med deras, hans framsteg påskyndas eller hindras genom deras intelligens, moral och uppförande. Detta på grund av det innerliga samband som är ett resultat av deras gemensamma lärjungeskap." (Från Förhållningsreglernas Bok i Dzyans skolor, citerad av H P Blavatsky)

De vise dröjer inte i sinnenas lustgårdar.

De vise bryr sig inte om sinnesvillornas bedårande stämmor.

Sök honom som skall ge dig det nya livets gåva i Visdomens Sal, bortom de andra. i vilken alla skuggor är okända och sanningens ljus lyser med alltid oförminskad glans.

Inom dig, lärjunge, bor det oskapade, och dessutom i denna Sal. Vill du uppnå den och låta de två ljusen bli till ett, må du klä av dig dina sinnesvillors mörka klädnader.

Du kan inte färdas på Vägen förrän du själv blivit den Vägen.

"Upadya [andlig lärare], mitt val är gjort, jag törstar efter visdom... Din tjänare är redo för din ledning."

Det är bra, Shravaka [åhörare]. Gör dig beredd, ty du måste ensam färdas vidare. Läraren kan endast visa dig sättet. Vägen är densamma för alla. Medlet att nå målet måste vara olika för varje pilgrim. (H P Blavatsky, Tystnadens röst, s 18. 22, 68)

Vi skall i kväll bryta vår planlagda studiegång för att ta upp ett ämne som säkert ligger oss alla varmt om hjärtat och som vi då och då snuddat vid, nämligen förhållandet mellan lärare och lärjunge, förhållandet mellan vad de gamla indierna kallade guru och chela. Vi skall givetvis behandla ämnet ur vår egen synvinkel, och inte utifrån de sätt på vilka detta förhållande alltför ofta har missförståtts i olika länder och vid olika tillfällen under de perioder som Platon kallar perioder av andligt avtynande. Vår egen tid är en sådan period, eller rättare sagt, vi är på väg ut ur en sådan period. Och som ni säkert alla kommer ihåg, så säger logos Krishna i en av de vackraste av de gamla indiska skrifterna, Bhagavad-Gita, att han i sådana perioder låter sig återfödas för att understödja de goda, nedgöra de onda och återställa rättfärdigheten.

Förhållandet mellan lärare och lärjunge är ett ytterst heligt förhållande, ty det binder samman hjärta med hjärta och sinne med sinne. Enligt den uråldriga visdomens vackra läror verkar handledaren, läraren, gurun, mästaren - kalla honom eller henne vad ni vill - som en barnmorska som bringar i dagen, som hjälper till att i lärjungens aktiva liv föra in dennes dolda del, dennes själ. Ni vet att Sokrates alltid vägrade att låta sig kallas lärare i den vanliga bemärkelsen. Men han sade: "Jag är som en barnmorska för de unga människorna, ty jag bringar deras själar i dagen. Jag hjälper den inre varelsen, den inre människan, att ge uttryck åt sig själv." Och det är just det andliga förhållande i vilket läraren står till sina lärjungar, sina elever, sina chelaer, sina åhörare - kalla dem vad ni vill.

Meningen är att de latenta andliga förmögenheterna i elevens sinne och hjärta skall få just den hjälp som läraren kan ge. Men detta innebär inte att läraren skall utföra allt det arbete som lärjungen själv måste utföra. Ett barn kan inte lära sig gå bara genom att se hur föräldrarna går. Inte heller kan en förälder äta eller dricka eller lära för sitt barn. Detta måste barnet göra själv. H P Blavatsky framhåller ofta att förhållandet mellan lärare och lärjunge enligt den uråldriga visdomen är oändligt mycket heligare än till och med förhållandet mellan förälder och barn. Ty medan föräldrarna ger den inkommande själen dess kropp, bringar läraren själen själv i dagen, och lär den att se och att veta, och lär den att bli det den är i sitt innersta väsen - en gudomlighet.

Vid vår förra sammankomst framhöll vi att det så kallade chelalivet, den så kallade chelavägen, var något vackert och fullt av glädje ända till slutet. Men för att chelalivet inte skulle uppfattas på ett lättvindigt eller ytligt sätt, utan en tillräckligt djup förståelse, försökte vi också att som en varning påpeka att det framkallar och har behov av allt som är ädelt och upphöjt i lärjungen själv. Ty det högre Jagets krafter eller förmögenheter måste sättas i verksamhet för att lärjungen skall kunna uppnå och hålla sig kvar på de höjder av intellektuell och andlig storhet där mästarna själva lever. Ty mästarskapet är lärjungeskapets mål. Detta ideal skall vi dock inte ställa upp framför oss bara som ett mål att nå till gagn för oss själva, ty den tanken är självisk och därför en stötesten på vägen. Givetvis är mästarskapet till gagn för individen, men den verkliga idén är dock att allting och varje förmögenhet i människans själ skall bringas i dagen till gagn för hela mänskligheten. Just det är den kungliga vägen, självövervinnelsens stora kungliga farled. Och det är faktiskt lättare att följa den vägen än det lägre jagets väg, skuggornas farled. Som vi ofta sagt så leder ljusets väg, självövervinnelsens och växandets väg, till varandets själva hjärta, till universums själva hjärta. Ty när de inre förmögenheterna utvecklas, när de växer och vidgar sig under den inre andliga solens livgivande strålar, mottar och förstår lärjungen ny kunskap och får mer omfattande och djupare inblickar i Moder Naturs hemliga gemak. Varje ny inblick, varje intuitiv förnimmelse av upphöjda företeelser, öppnar i sin tur så att säga nya dörrar till ännu väldigare gemak. Till en början försöker man att förstå, för att slutligen känna universums verkligheter genom direkt förnimmelse. Detta är mästarskap. Och bortom dessa stora lärare, bortom mästarna, finns de som är ännu större, som följer en ännu sublimare väg!

Varje steg på denna väg är dock ett steg av självuppoffring - men döm nu inte förrän ni hört slutet. Det är en med glädje gjord uppoffring av det lägre jagets själviskhet, något av det mest upphöjda, det mest glädjefyllda och vackraste i världen. Ty med varje steg lösgör man sig från det lägre jagets bojor och otaliga begränsningar för att inträda i ett större ljus. Bara när det lägre själviska jaget är fullständigt bortglömt kan samarbete med andra i det stora värvet komma till stånd - och här använder vi inte ordet samarbete som ett politiskt slagord. Vi menar mentalt och andligt samarbete, inte bara mellan lärare och lärjunge, utan mellan lärjungarna själva och med alla skarorna av andliga varelser i universum. Detta samarbete kommer till stånd i precis samma mån som det underordnade jaget, vårt personliga ego, glöms bort och det högre Jaget tar vårt ödes tyglar i sin hand.

Vilken är vår största begränsning? Vad är det som hindrar oss från att se, inte bara sanningen själv, utan också in i framtiden och bakåt i det förgångna? Vad är det som hindrar oss från att lära känna tillvarons hemligheter? Det är de slöjor som omsluter det personliga jaget, det är koncentrationen av våra tankar och föreställningar på det individuella, på vårt personliga egoiska centrum. Dessa slöjor håller vi fast och väver av dem en väv av maya eller illusion omkring oss. Ty vi vill ha personliga fördelar, och vi vill ha dem för vårt lägre själviska jag.

Växandets verkliga förlopp är raka motsatsen till detta. Det består i att slå ner dessa personlighetens avgudar, att kasta av sig dessa inre slöjor så att ljuset kan komma in, det ljus och den frid som enligt de vackra orden i den kristna skriften "är mera värd än allt vi tänker".

Lät oss framhålla några av de oundgängliga villkoren för chelaskap. Det första är kanske hängivenhet, hängivenhet för ett ideal. Ställ upp ett ideal, var sedan trogen mot det och följ det alltid. Detta kräver full utövning av er vilja, av er andliga vilja. Och med detta sammanfaller pliktuppfyllelsen. Fråga vilken man eller kvinna som helst, som uppriktigt försökt följa denna väg, om pliktuppfyllelse är någonting lätt. Vederbörande kommer då sanningsenligt att svara, att det inte finns någonting som likt det rätta fullgörandet av plikten bringar själen frid och ro. Tänk på vad det innebär att inte lämna efter sig något att gottgöra, inga av personligheten gjorda misstag att rätta till. Och detta kan man förverkliga genom att följa vad upanishaderna kallar den tysta gamla vägen. Denna leder till en fristad av evig glädje och evig frid, och till det omslutande medvetande om universell närvaro och verksamhet som för intellektets ädlare sida är högsta sällhet.

Med dessa båda villkor sammanfaller vidare lojalitetens ädla dygd. Kan en människa lyckas med någonting utan att vara trofast? Föreställ er en människa som tar itu med ett upphöjt arbete, och blir tillsagd att varken lita på sig själv eller sina kamrater. Hur skall hon kunna lyckas om hennes egen natur löper i olika riktningar, om hennes hjärtesträngar dras än hit och än dit av de själviska begärens strider och personlighetens småsinta egoism. Hon kan inte lyckas.

Dessa fundamentala villkor för chelaskap vilar inte på någon lös eller osäker grund, utan på människosläktets omfattande erfarenheter. Detta kan varje människa bestyrka genom att skåda inåt, genom att se in i det andliga livets källor, som är kristallklara och genomskinliga som vattnet i en fjällsjö. Där kan hon, som i den vackra gamla narcissosmyten, se sin egen spegelbild, spegelbilden av sitt eget gudomliga Jag. Men detta kan hon inte göra när och så länge som hennes sinne är betäckt med de skymmande slöjornas stoft. Det är de själviska handlingarna, de småsinta egoistiska kraven, de av begärens vindilar framkallade krusningarna på sinnets yta, som gör sinnet helt oförmöget att spegla det högre Jaget - stjärnornas medvandrare. Det som skall återspegla stjärnorna måste på sätt och vis själv vara stjärnlikt. Och bara det i själen som är stjärnlikt, kan förstå stjärnornas undervisning.

Detta angående läran. Men hur förhåller det sig då med läraren? Vem vill gå ombord på ett fartyg som styrs av en kapten han inte har det minsta förtroende för? Vem vill stiga in i en bil som körs av en berusad person? Det här är banala jämförelser, men de är direkt tillämpliga i detta sammanhang. Var finner vi då de lärare som är att lita på? Vi kan visserligen lära oss en hel del själva av de forntida religionernas storslagna urkunder, ty dessa har skrivits av stora invigda. Vi kan till och med lära mycket av det som finns på deras yta. Men det finns en nyckel som uppenbarar dessa urkunders djupare innehåll, och den nyckeln kan bara meddelas av en som vet, av en lärare.

Var skall vi då finna en sådan lärare? Det är en viktig fråga, som förmodligen ställs av var och en som hör oss tala som vi gör. Man kan inte missta sig på tecknen på andligt majestät. Ha dessa i ert eget hjärta, så skall ni känna igen dem när ni ser dem. Och ni kan ha dem i ert eget hjärta, men hur? Helt enkelt genom att följa de gamla reglerna för vandel. Lev som ni bör leva. och ni skall lära känna sanningen, ty ni skall se den. Och, som våra lärare säger, den skall komma till er helt naturligt. Ni kommer att känna igen läraren när ni ser honom eller henne, och ni kommer då också att veta bättre än att bedöma en lärare efter det yttre skenet, efter det vardagliga talet och de vardagliga handlingarna och plikterna. Om ni, åtminstone i någon mån, har det ljuset i ert eget hjärta, kommer ni att förnimma de likartade strålarna i lärarens hjärta och känna igen honom.

Här har vi innebörden i det vackra uttalande som tillskrivs Jesus: "Jag är vägen, sanningen och livet." Och så är det sannerligen också, ty ingen lärjunge, ingen man eller kvinna som vill leva ett bättre och ädlare liv, kan sätta sin fot på den vägen innan han eller hon själv blir vägen, åtminstone till en viss grad.

Ni vet att det i gamla tider fanns sju (tio) initiationsgrader. Låt oss säga något om de sju. Tre av dem bestod enbart av undervisning som utgjorde den mentala, andliga, psykiska och fysiska förberedelsen och skolningen, det som grekerna kallade katharsis eller "rening". Och när lärjungen ansågs tillräckligt renad, disciplinerad, mentalt stilla och andligt lugn, blev han intagen i den fjärde graden. Denna bestod delvis också av undervisning, men till undervisningen kom ett med hjälp av de gamla mystiska processerna direkt införande i universums processer, varvid sanningen förvärvades genom personlig förstahandserfarenhet. Med andra ord och för att tala rakt på sak, så hjälptes lärjungens ande-själ, hans individuella medvetande, att bege sig in på andra plan och tillvaroområden, och att lära känna och förstå genom att bli dem. Ty en människa, ett sinne, ett förstånd, kan bara fatta och se och därigenom veta de ting som hon själv är.

Tänk över dessa ord, ty de är innehållsrika och sanna. Ni kan inte förstå någonting som inte finns inom er. Den som exempelvis saknar sinne för matematik, kan inte ens förstå matematikens grunder. Men har han detta matematiksinne inom sig, förstår han åtminstone något av innebörden i de matematiska reglerna. Ingen människa kan förstå vad som är rätt att göra, vad som menas med hängivenhet och pliktkänsla och lojalitet, om hon inte i sin egen själ har åtminstone något av hängivenhet och pliktkänsla och lojalitet. Och ju mer hon vet om dessa vackra egenskaper, desto mer älskar hon dem, desto mer vill hon manifestera dem. När hon så gör detta i allt vidare utsträckning, älskar hon dem mer och mer. Om dessa sanningar är levande inom er, leder de er slutligen fram till en fullständig förståelse av era medmänniskors hjärtan. De ger er förmågan att läsa deras karaktärer och förstå de sorger och bekymmer människorna bär på. De ger er kraften och förmågan, såväl som önskan, att ersätta sorgen och de själviska begären i människornas hjärtan med glädje och frid och kärlek och välvilja.

Detta är det ädla arbete som ligger framför oss, ett arbete som också mästarna utför. När A P Sinnett genom förmedling av H P Blavatsky och några andra chelaer korresponderade med mästarna, sade man honom klart och tydligt att de slutliga sanningarna, inom till och med det begränsade område av esoterisk kunskap som det var tillåtet att ge honom, inte kunde meddelas honom. Skälet härtill var - och han erkänner det själv - att han inte hade en riktig uppfattning om betydelsen av universellt broderskap och inte hyste någon kärlek till denna upphöjda realitet. För honom var detta sublima broderskap knappast något mer än en form av sentimental sammanslutning eller politisk samverkan. Han hade tydligen ingen känsla för innebörden i orden alla varelsers andliga broderskap. Inte heller fattade han att alla människor är sammanlänkade med varandra, inte bara genom band av emotionellt tänkande och känsla, utan genom universums själva vävnad. Ty alla människor, såväl som alla andra varelser, leder sitt ursprung från universums inre och andliga sol såsom dennas skaror av strålar. Vi kommer alla från en enda källa, den andliga solen, och är alla uppbyggda av samma livsatomer på alla de olika planen. Det är denna tillvarons och medvetandets inre enhet, såväl som den yttre föreningen av oss alla, som sätter oss i stånd att intellektuellt och andligt förstå universums hemligheter. Ty inte bara vi själva och våra medmänniskor utan också allt annat som är, är barn till samma förälder, till den stora Moder Natur, på alla hennes sju eller tio tillvaroplan.

Efter den fjärde graden följde den femte, sjätte och sjunde initiationen, och dessa innehöll också undervisning. Men allteftersom lärjungen gjorde framsteg, utvecklades inom honom i stigande grad förmögenheter - till vilkas utvecklande han fick allt större hjälp när han gick framåt - så att han kunde tränga längre och djupare in bakom mayas eller illusionens slöjor. När han genomgått den sjunde eller sista av de "manifesterade" initiationerna, om vi får kalla dem så, blev han en av dessa verkliga övermänniskor som vi kallar mahatmer. Dessa är stora ande-själar vilkas själva väsen är storsinthet - ordet här använt i den gamla latinska betydelsen av "själsstorhet", som är just vad mahatmaskap betyder.

Lojalitet mot läraren, hängivenhet för läraren, det absoluta fullgörandet av alla plikter mot läraren, är den andra sidan av det här företaget. Å ena sidan en osviklig och oföränderlig hängivenhet, pliktuppfyllelse och lojalitet vad sanningen och dess bud beträffar. Å andra sidan samma dygder levande i vår själ gentemot den lärare vi valt, ty den läraren har inte bara gett oss inre ljus utan också inre liv, inre liv i en mycket verklig och praktisk bemärkelse, inte bara i en mystisk sådan. Ty genom de forntida skolornas metoder är läraren - om lärjungen inte avbryter sina studier - i stånd att föra denne till och med över det svalg vi kallar den fysiska döden. Han är i stånd att väcka de slumrande förmögenheterna i lärjungens ande-själ så att dessa fungerar så att säga automatiskt. Förlänare av inre ljus och inre liv, sådan är läraren. Men hur sällsynt är det inte att man i våra dagar medger eller ens känner till detta i Västerlandet. Här har vi en del av förklaringen till att den själviske och så kallat individualistiske västerlänningen, självbelåten i sin blinda dårskap, använder sådana ovänliga och förolämpande epitet om den hängivenhet som i de gamla österländska skolorna fanns mellan lärare och lärjunge, och kallar denna hängivenhet för mentalt slaveri, mental underkastelse, och talar om den i förlöjligande ordalag. Detta visar att han inte förstår vad det är fråga om, därför att denna fina dygd i den bemärkelse vi menar inte finns i hans egen själ. Hur långt sträcker sig inte hans andliga förlust!

Det ligger någonting så vackert i trogen hängivenhet och lojalitet och pliktuppfyllelse, att människor i alla tider och i alla länder har satt dessa tre själsegenskaper allra främst bland mänskliga dygder. Jag vågar påstå, att om vi troget manifesterar dessa tre fina dygder, utan att avskräckas av de många misstag vi kan göra och utan att tappa modet av de nederlag vi kan få lida, så blir visdomens och fridens väg med tiden allt lättare och lättare, allt jämnare och jämnare och alltmer glädjefylld.

I detta innefattas trofasthet. Semper fidelis, "alltid trofast", lyder den latinska devisen. Vilken vacker tanke ligger det inte i denna. Vem kan väl låta bli att ringakta svagheten hos veklingen, trolösheten hos den trolöse. Sådan moralisk skevhet är sannerligen ett mänskligt karaktärsdrag. Den finns inte ens hos djuren. Visa mig ett trolöst djur. Det är bara hos oss människor som denna småsinta lumpenhet påträffas. Och vad kan vi lära av detta? Vi kan inse, att vi utöver den hos djuret medfödda kärleken till sin herre har den gudomliga gåvan av självmedveten tankeverksamhet. Hos alltför många av oss tillåts denna dock ligga ouppodlad och outvecklad, så att vi bara får några få svaga glimtar eller strålar så att säga från den andliga solen. Men dessa svaga glimtar är tillräckliga för att föra in "synd" i våra hjärtan. De är tillräckliga för att få oss att inse och förstå vår vikt och betydelse, men inte tillräckliga för att få oss att se sanningen och vårt inneboende andliga broderskap. Och här är det som människan misslyckas och faller. Här har vi "djävulens hemlighet".

Vilket är då botemedlet? Mera ljus. Vilket är botemedlet mot dårskap? Visdom. Vilket är botemedlet mot okunnighet? Mera kunskap. Med mera ljus, med den inre andliga solens strålflöde över den inre naturen, växer och utbreder sig dessa svaga glimtar och strålar, tills hela den inre naturen slutligen badar i det underbara inre ljus som mystikerna i alla tider ha talat om. Och då blir trolösheten helt omöjlig. Ingen vuxen människa vill spilla tid på att räkna enkla tal av typen två plus två. Hon har passerat det barnsliga stadiet. Hon övergår till större ting, och hon ser med medkänsla, inte med fördömande, på sina mindre utvecklade bröders trolöshet och misslyckanden. Hon fördömer inte de karaktärssvaga. Dessa är precis som de små barnen med de enkla räknetalen. De är som mentalt outvecklade människor. De har inom sig bara några få glimtar eller strålar från den inre praktfulla ljuskällan.

Detta är det verkliga psykologiska förhållandet, inte ett bildligt talesätt, inte en metafor. Sådan är brottslingen i sin inre natur, den verklige brottslingen som väljer att göra det onda därför att han tycker om det. Sådan är den obetydligt utvecklade människan i sitt inre. Ett svagt skimmer från den inre solen är det enda som når hennes outvecklade sinne. Detta skimmer är tillräckligt för att få henne att varsebli något, och att inse vad hon tror vara hennes egen vikt och betydelse. Men när det starkare ljuset kommer, när den inre naturen badar i och översvämmas av den större illuminationen, då inser vi att allt vad vi är i vår egenskap av detta småsinta jag bara är en återspegling av något ädlare. När vi inser detta, öppnar sig hela vår natur för att sluta förbund med detta inre och högre och ädlare Jag, vår inre varelses andliga sol.

Till Kapitel 48

Till Innehållsförteckning