Kapitel 9
Konturteckning av den esoteriska kosmogonin. Glober, runder och raser. Kosmiska tidsperioder.
Kan man väl undgå att hos Creuzer spåra en hög grad av intuition då han, fastän nästan obekant med de ariska hinduernas filosofiska system, som var blott föga kända på hans tid, yttrar sig på följande sätt:
"Det är med förvåning vi nutidseuropéer hör talas om solens och månens andar osv. Men, jag upprepar det än en gång, den naturliga urskillning och det sunda omdöme som utmärkte forntidens folk, helt och hållet främmande för vår alltigenom materiella uppfattning av den celesta mekaniken och de fysiska vetenskaperna, ...kunde ej undgå att i stjärnorna och planeterna se något mer än blott ljusmassor eller mörka kroppar, kretsande i himlarymden blott och bart enligt lagarna för attraktion eller repulsion. De såg i dem levande kroppar, besjälade av andar, och de tillämpade samma uppfattning om naturens alla riken... Denna lära om andar, så överensstämmande med naturen från vilken den var härledd, bildade en storslagen alltomfattande föreställning, enligt vilken alla fysiska, moraliska och politiska förhållanden sinsemellan stod i det närmaste samband... "(De Mirville, Egypte, s 450-455)
Bara med ledning av en dylik föreställning kan människan bilda sig en riktig slutsats om sitt ursprung och om uppkomsten av allt i universum - av himlen och jorden, mellan vilka hon utgör en levande föreningslänk. Utan en sådan psykologisk föreningslänk och känslan av dess närvaro kan ingen vetenskap någonsin gå framåt, och kunskapsområdet måste inskränkas till undersökandet av enbart den fysiska materian. (H P Blavatsky, Den Hemliga Läran II, s 407-408)
Vi inleder kvällens studium med att ännu en gång läsa på sidorna 242-243 i Den Hemliga Läran I:
...människosläktet i sitt första, urtypiska, skuggformiga tillstånd är avkomman av livets Elohim eller pitrierna. Dess yttre, fysiska beståndsdelar härstammar direkt från "förfäderna", de lägsta dhyanierna eller jordens andar. Sin moraliska, psykiska och andliga natur har det erhållit från en grupp av andliga väsen, vilkas namn och egenskaper skall meddelas i del II. Som helhet är mänskligheten ett verk av flera olika andliga varelseskaror. Varje särskild människa är ett tabernakel för desamma, och tid efter annan är enskilda individer omedelbara redskap för vissa av dem.
Människan är inte och har aldrig kunnat vara en färdig och avslutad skapelse av "Herren Gud", men hon är ett barn av Elohim, vilka man så godtyckligt förändrat till ett enda väsen som man gett manligt kön. De första dhyanierna, som fått till uppgift att "skapa" människan till likhet med sig, kunde endast avskilja sina skuggestalter såsom en luftig modell, på och omkring vilken materians naturandar kunde utföra sitt verk (se del II). Människan är utom allt tvivel kroppsligen danad av jordens stoft, men de som skapade och gestaltade henne var många.
När vi nu fortsätter vårt studium av det esoteriska underlaget till Genesis första kapitel, måste jag påpeka att det kapitlet inte handlar om människan sådan vi nu känner henne. Den "människa" som där omtalas är den andliga varelse, vilken såsom ett andligt eller snarare eteriskt väsen nedsteg i materian under denna manvantaras första rund. När vi därför i vers 27 översätter den egendomliga meningen "till tänkare och mottagare evolverade de dem", måste vi förstå att detta inte hänsyftar på vår tids sexuella man och kvinna. Orden tänkare och mottagare syftar på den andliga natur som de dåvarande människornas eteriska vehikler hade, inte på våra dagars man eller kvinna, och ordet mottagare kan också översättas med behållare, den högre naturens vehikel eller bostad. Dessutom var människan under den period som avhandlas i vers 27 tvåkönad, androgyn, och det fanns följaktligen inte några "kvinnor" då. Detta första kapitel lämnar den eteriske Adams första, rent könlösa stadium praktiskt taget utan avseende, och börjar sin beskrivning av "människan" då denna redan var i färd med att sjunka ner i materiell tillvaro såsom en halvt självmedveten eterisk tvåkönad varelse. Med andra ord så lämnar det första kapitlet inte någon detaljerad redogörelse för könens åtskiljande, något som ägde rum långt senare. Detta generella påstående har klart stöd av till och med det exoteriska återgivandet av läran. Men låt oss läsa i ett annat kapitel av Genesis, vers 5 i kapitel 2:
Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade ännu skjutit upp på marken, ty Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden.
"Människan" hade ännu inte anlänt. Låt mig som inledning till efterföljande förklaringar säga, att detta andra kapitel av Genesis handlar om vår manvantaras tredje och fjärde (vår innevarande) rund, särskilt om vår fjärde runds tredje rotras. Det första kapitlet däremot är ett i hög grad generaliserat och kortfattat judiskt sammandrag av tidiga läror om världens uppkomst, och slutar med en lika kort anspelning på den första och den andra runden.
Och i verserna 19-22 finner vi följande:
19. Och Herren Gud danade av jord alla markens djur och alla himmelens fåglar och förde dem fram till mannen för att se hur denne skulle kalla dem; ty som mannen kallade varje levande varelse, så skulle den heta.
20. Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han inte någon hjälp, sådan som anstod honom.
21. Då lät Herren Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med kött.
22. Och Herren Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit av mannen, och förde henne fram till mannen.
Liksom i vers 5 ovan använder jag den så kallade auktoriserade översättningen, även om en mycket mer belysande översättning skulle kunna göras av dessa verser. Men det skulle föra oss för långt från vårt huvudämne att göra en sådan nu.
För det första återger kapitel 2 ett annat tillvägagångssätt än kapitel 1 och en förändring vad beträffar den eteriska varelsens evolvering från Elohim som har att göra med den fysiska mänsklighetens eller "människans" skapelse av "stoft från jorden" (vers 7). För det andra borde ordet revben i verserna 21 och 22 översättas med sida, eftersom det syftar på delandet av den tredje rotrasens (i den fjärde runden) tvåkönade eller androgyna mänsklighet i den sexuella mänsklighet vi nu har.
I Gästabudet hänsyftar Platon på detta förhistoriska fysiologiska faktum och säger att (en av) människosläktets tidigaste raser var tvåkönad. Dennas människor var utrustade med stora och fruktansvärda krafter, och deras ondska och ärelystnad växte sig så stora att Zeus blev förbittrad och beslöt att klyva var och en av dem i två delar, som när man klyver ett ägg med ett hårstrå. Detta gjorde Zeus och befallde Apollon att ge de båda halvorna skönare form osv. Apollon gjorde så och läkte sedan ihop köttet på de båda halvorna. Sedan dess är hela människosläktet indelat i män och kvinnor. En typisk platonsk berättelse, som innehåller verkliga fakta av glömd historia. Detta handlar om den fjärde rotrasens tidigaste del och mera speciellt om den tredje rotrasens mellersta period i den fjärde (den nuvarande) runden på denna planet.
Med ytterligare några förklarande ord lämnar vi så för tillfället den konturteckning av emanation och evolution som återfinns i den judiska bibeln. Men först kan det vara lämpligt att säga något om Elohim.
Elohim är ett ord som ofta förekommer i den judiska bibeln och är, som vi framhöll i vår föregående föreläsning, i sig själv ett bevis på det forntida judiska folkets polyteistiska böjelse, lära och trosuppfattning. Bibeln själv visar detta. I allmänhet skall Elohim, som är ett vanligt substantiv i plural, översättas med "gudar". Men på de flesta ställen där det förekommer i den hebreiska texten återges det i den auktoriserade översättningen med "Gud". Det finns inget verkligt och vederhäftigt skäl för en sådan översättning. Det rätta ordet är "gudar". Men översättarnas monoteistiska och kristna syften fick dem att översätta på de sätt som de ansåg bäst tjänade den kristna kyrkan och deras allsmäktige Gud. Därför översatte de ordet olika på olika ställen. Så översätts det till exempel i den engelska bibeln på många ställen, bland annat i Andra Moseboken 21:6 och 22:8-9, med "domare". Den egentliga verkliga betydelsen är dock alltid "gudar" eller väsen med gudomlig status.
I våra studier nalkas vi nu mycket svåra och djupt esoteriska ämnen. Låt oss framför allt aldrig glömma att Elohim, gudarna, som i den forntida världens olika religioner omtalas under olika namn såsom människosläktets skapare eller snarare utvecklare eller upphov, är andliga varelser - som är vi själva. Och nyckeln till denna skenbara gåta finner vi i läran om det individualiserade livets hierarkier.
En hierarki kan betraktas som en sammansatt enhet, som en kollektiv varelse i samma bemärkelse som en armé är kollektiv, även om den är sammansatt av enheter. Armén av varelser inom vilken hierarki som helst är dessutom, sedd ur en annan synvinkel, mer än bara en kollektiv enhet, ty den är i sin topp förenad i vad som faktiskt är den hierarkins källa. Denna källa är den hyparxis eller andliga sol från vilken hierarkins alla övriga nio plan eller klasser emanerar och evolverar nedåt till det lägsta, där påbörjande en ny hierarki. Varje hierarkis hyparxis är den lägsta klassen, det lägsta planet, i en överordnad hierarki i en praktiskt taget oändlig serie.
Människan är en alltigenom andlig varelse. Materia är bara en av andens manifestationer. Vi lever i ett andligt universum, och fastän materia existerar, så existerar den såsom maya, illusion. Detta betyder inte att materia är ett rent illusoriskt ingenting, utan att den så att säga är ett av andens sätt att existera. Men allteftersom vi växer längre in på den hierarkiska skalans högre plan, bleknar den maya som hänför sig till den hierarkins liv bort inför våra ögon, och vi ser sanningen i allt högre och vidare utsträckning ju längre vi avancerar.
När det gäller människosläktets nedstigande eller fall i materian, dvs nedstigandet i manifesterad tillvaro av de andliga varelser, den andliga hierarki, som människorna faktiskt är, så måste vi ha klart för oss att vi inte kan förstå detta djupa ämne ordentligt, om vi inte först gör en konturteckning av vad som menas med runder och raser. Men innan vi gör den måste vi befria vårt sinne från vissa vetenskapliga uppfattningar - eller rättare sagt missuppfattningar - som inpräntats i oss alltsedan barndomen och som därför blivit en del av vårt tankeliv.
Två av vår nutida vetenskaps stöttepelare är följande. Den första är principen om energins oförstörbarhet, enligt vilken den totala mängden energi i universum är konstant. Mängden kan vare sig ökas genom nyskapande eller minskas genom avlägsnande av energi. Den andra stöttepelaren är principen om energiformernas växelförhållande eller omvandlingsbarhet, enligt vilken varje energiform kan - åtminstone teoretiskt - övergå i en annan energiform. Mekanisk rörelse kan till exempel övergå i elektrisk och elektrisk i mekanisk etc.
Dessa två vetenskapliga teorier eller läror närmar sig i vissa avseenden den esoteriska uppfattningen om det underbara element, som ligger bakom och är orsaken till alla förändringar i naturen. Men ändå är den esoteriska filosofins uppfattning inte förenlig med någon av dessa båda vetenskapliga övertygelser. Vad först principen om energins oförstörbarhet beträffar så är det helt riktigt att ingen "ny" energi kan "skapas", och det är också helt riktigt att ingen kraft eller energi någonsin kan gå fullständigt förlorad. Energi omvandlas eller transformeras inte som den andra vetenskapliga lärosatsen påstår. Det är däremot möjligt för energi att övergå från ett tillvaroplan till ett annat - att komma in på ett visst plan från ett högre eller ett lägre. Med andra ord så är det möjligt för ett kraft- eller energielement utanför ett plan att träda in i tillvaro och manifestation på detta. Den materialistiska läran om ett universum av död, livlös, icke vital materia - med ingenting över, bakom, nedanom eller inom detsamma - kan alltså inte accepteras av oss som studerar den esoteriska filosofin.
Vi kan om energiformernas växelförhållande eller omvandlingsbarhet dock säga, att det i en bemärkelse är sant att alla energierna i universum står i växelförhållande till varandra. Det är ett av teosofins fundamentala axiom att ett universum, såväl vårt eget som varje annat universum, är en levande organism och att alla dess energier eller krafter därför står i växelförhållande till varandra. Men detta betyder inte att en energi kan bli en annan.
Den idén strider mot själva andan och grundvalen i den esoteriska läran om manifestationen, dess hierarkier och individuella liv - vilka alla utgått från DET ENHETLIGA LIVET. Det som händer är istället följande. En energi omvandlas inte till en annan, utan uppväcker eller frammanar eller väcker till aktivt liv eller manifestation en "energi" som är i jämvikt - inte "latent", vilket betyder något helt annat. När den nutida vetenskapsmannen talar om latent eller potentiell energi är detta för ockultisten en ologisk absurditet. Själva ordet energi antyder verksamhet, och att tala om latent energi är som att tala om latent verksamhet eller dött liv eller en fyrsidig triangel eller ett platt klot. Det är omöjligt så länge vi grundar vår uppfattning på de vetenskapliga postulaten. Men - och lägg noga märke till detta - en ockultist skulle kunna använda uttrycket "latent energi", ty i hans mun har det en betydelse och innebörd.
Så till exempel "omvandlas" inte en andlig - och alltså latent eller icke-materiell - energi till materia. Inte heller "omvandlas" en materiell energi till ande. Varför inte? Därför att ande och materia, eller energi och materia, inte är två utan i grund och botten ETT. Från början till slutet av den långa manvantariska tidsperioden pågår en gradvis utveckling av ett ting till ett annat, men detta livets fortskridande försiggår inte i enlighet med de vetenskapliga teorier som framträder i principen om den materiella energins omvandlingsbarhet. Den senare är en dröm, den existerar inte.
Detta är ett ämne som vi skall utveckla vidare längre fram i våra studier. Nu tar vi i stället upp frågan om den andliga och senare eteriska människans nedstigande i materian, nedför de tio stegen på den hierarkiska skalan. Vid en tidigare sammankomst såg vi att detta nedstigande började med att de andliga varelser som sökte manifestation på lägre plan inträdde genom ett layacentrum. Det var tid för dem att öppna den stora mahamanvantara eller världsperiod som nu skulle följa. Så snart de andliga väsendena berörde det lägre planets - vårt fjärdemateriaplans - högsta stadium livades det särskilda layacentrum däri, till vilket de leddes av karmisk energi, till motsvarande verksamhet eller samstämmigt liv. Den första manifestationen därav, sådan den tedde sig från samma plan, var en töcknig nebulosa. Det andra stadiet, som inträffade tidsåldrar senare, var spiralnebulosan. Och det tredje, ytterligare tidsåldrar längre fram i tiden, var ringnebulosan med kärna, som liknade en ring med en glob i centrum. Innan den evolverande kroppen så intog sin plats i livet som planet genomgick den kometstadiet, under vilket den leddes eller drogs till det särskilda solsystem eller den särskilda sol som den i föregående planetmanvantara var karmiskt förbunden med.
En planets livscykel eller manvantara består sakligt sett av sju runder eller kortare manvantaraer runt sju glober. Men dessa föregås av tre elementala cykler - alltså sammanlagt tio. Dessa tre första stadier eller cykler, som vi kan kalla de tre elementala runderna om vi vill, hör samman med de tre ursprungliga planen ovanför de sju. De utgör ännu inte en period av verkligt eterisk manifestation. Det är fråga om det första nedstigandet i underandlig manifestation av arupa- (eller de kroppslösa) varelserna av andlig natur. Men när det lägsta av de tre ursprungliga planen genomlöpts, har livsvågen eller livsessensen förtätats så mycket i eterisk materia att den kan bilda en luftig skepnad eller eterisk glob. Denna glob börjar sedan sin manvantariska cykel ner i materian, en cykel som fortskrider i flera stadier, faktiskt sju stycken på och i sju glober.
Under den första runden har livsvågen att på den första globen fullgöra ett kretslopp bestående av sju rotraser. Efter, eller rättare sagt vid slutet av, evolutionen av varje rotras, drivs den rotrasens överskottsenergi ner i den lägre sfären och bildar där det första, andra, tredje osv elementet av den första rundens andra glob. Livsenergin eller livsvågen har att fullgöra ett kretslopp på sju rotraser i och på denna andra glob, och när varje sådan rotras har nått sitt slut drivs dess överskottsenergi på samma sätt in i ett magnetiskt centrum nedanför den, och där bildar de sju, när de alla anlänt, den tredje globen. Och så fortsätter det tills de sju globerna har bildats. Detta är den första runden. Med den andra rundens början på de sju globerna ändras förloppet i väsentliga detaljer, eftersom alla sju globerna såsom glober redan är bildade.
Vid slutet av den första runden inträder en planetarisk fördunkling eller viloperiod, då varelserna lämnar den sista globen, den sjunde, och ingår i en (lägre) nirvansk period av manvantarisk vila. Denna motsvarar det devachanska tillstånd, det mellanlivstillstånd, som människovarelsen åtnjuter mellan sina jordeliv. Samma sak inträffar också vid slutet av den andra och den tredje runden och när vi når slutet av den fjärde, som är vår innevarande rund.
Allteftersom livsvågen cykliskt nedstiger i materian blir den med varje yuga (eller tidsålder) grövre och materiellare ända till mitten av den fjärde (innevarande) runden, då den börjar stiga uppåt. Varje rund är grövre än sin föregångare tills den innevarande fjärde, den mest materiella, är nådd. Detta nedstigande kallas den skuggiga bågen eller mörkrets cykel. Vi har redan passerat den fjärde rundens lägsta eller mellersta period, och har följaktligen nu påbörjat den stigande eller lysande bågen. Vi har tre och en halv runder kvar att avverka innan vi når slutet av kalpan eller planetmanvantaran, då det stora nirvana eller paranirvana för hela den sjufaldiga planetkedjan av sju glober inträder.
Vad beträffar den geometriska bilden av den bana som följs vid detta nedstigande i materian, kan vi anse den ha formen av en epicykloid. Låt mig försöka att med hjälp av följande bild förklara vad som här menas med en epicykloid.
En epicykloid bildas när en punkt på omkretsen av en mindre cirkel, som rullar på den konvexa sidan av en större cirkels omkrets, drar upp en kurva som berör den större cirkelns omkrets vid början och slutet av det varv den mindre cirkeln rullar på denna, som vid A och B på bilden. Kurvan AB är epicykloiden. Punkten på den mindre cirkelns omkrets börjar beskriva sin kurva vid A, rullar uppåt mot vänster, och har vid B rullat ett helt varv. Alltså är kurvan AB epicykloiden.
Varje punkt på den mindre cirkelns omkrets beskriver en sådan kurva, en epicykloid, då cirkeln rullar på utsidan av den större cirkeln. De båda cirklarnas radier står i ett geometriskt förhållande till varandra. Om till exempel den mindre cirkelns radie är ett och den större cirkelns radie är sju, så kommer den rullande punkten att beskriva sju bågar runt och på den större cirkelns omkrets.
Var och en av dessa sju bågar representerar här en glob i en rund. (Och den kan också representera en av de sju rotraserna på en glob i en rund.) Under den första runden börjar livsvågen, som efter sin tredje fullständiga elementala cykel i arupa-världen utgår från det sjunde eller högsta planet, att bilda rupa- eller formvärlden. Och allteftersom den mindre cirkeln rullar längs den större cykelns omkrets så att säga, blir livsvågen (eller globen) alltmer materiell. Var och en av de bågar som den kretsande mindre cirkeln gör på den störres omkrets representerar därvid en tillvarosfär. Samtidigt representerar den också planetens livsvåg, som börjar evolutionen i materiell tillvaro med att "stiga uppåt" eller tillväxa i materiell täthet tills den når sitt maximum av materialitet, för att därefter "stiga nedåt" eller avta i materialitet tills den åter berör utgångsplanet, den större cirkelns (eller cykelns) omkrets.
Det förlopp under vilket anden stiger ner i materian kallas på sanskrit pravritti (som med en omskrivning kan översättas med "jordefödelse" eller "jordedag"). Pravritti är praktiskt taget samma ord som vårt nutida evolution eller emanation. Och det förlopp som innebär att anden stiger upp längs den lysande bågen för att slutligen finna sig åter vara hemma i den andliga världen, kallas nivritti. Båda orden kommer från sanskritroten vrit som betyder "rotera", "rulla". Förstavelsen pra svarar mot prepositionen "fram" eller "framåt", och förstavelsen ni mot "ut ur" och "bort från", alltså tillbakagående eller motsatt verksamhet. Pravritti används därför för att beteckna materians evolution eller emanation, vilket är liktydigt med andens involution. Nivritti, andens evolution, är det omvända förloppet.
Hur långa är de tidsperioder, under vilka livsvågen manifesterar sig i den sjurundiga manvantaran och på de sju respektive planeterna i varje rund? Som H P Blavatsky sagt oss, så har lärorna om tidsperioderna sedan urminnes tider ansetts vara alltför esoteriska att ges ut till den yttre världen i en omfattning som på något sätt skulle närma sig fullständighet i lära och detalj. Men överallt i de läror som offentliggjorts finns det vinkar av mycket stort värde. Så till exempel kallas den tid som erfordas för en rund - dvs cykeln från glob A till den sista av de sju globerna (vi kan kalla den Z), cykeln som börjar med rot-manun eller den kollektiva "mänskligheten" på glob A och slutar med frö-manun eller den kollektiva "mänskligheten" på glob Z - för rundmanvantara och har en längd av 306.720.000 år. Den kallas manvantara för att den utgör "en manus välde" - vilket kan sägas innebära att en viss egenskap hos mänskligheten dominerar under densamma. Ordet manvantara är sanskrit och betyder "mellan manuer", dvs mellan en rot-manu på glob A och frö-manun på glob Z när det gäller en rundmanvantara. Till perioden på 306.720.000 år måste läggas längden av en sandhi, som betyder "koppling" eller "föreningspunkt", eller "mellanrum" enligt en viss beräkningsmetod. Sandhin är nödvändig för att planetens evolution i den ifrågavarande runden skall kunna fullbordas helt. Sandhin är lika lång som en krita-yuga, 1.728.000 år, och därmed blir den totala längden av en rundmanvantara 308.448.000 år. Som tidigare nämnts, infaller efter slutet av varje rund en fördunkling som också varar en viss tidsperiod. Dennas längd specificeras dock inte här.
Men hur lång tid tar de sju runderna för sitt omlopp? Hur länge varar en mahamanvantara eller stor manvantara, ibland kallad kalpa, efter vilken globerna inte längre bara ingår i fördunkling eller vila, utan dör? Längden av en mahamanvantara eller kalpa, en period som också kallas Brahmas dag, är 4.320.000.000 år. Och Brahmas natt, planetens viloperiod, som också kallas den paranirvanska perioden, är lika lång. Sju runder utgör som sagt en Brahmas dag.
Dessa siffror är de brahmanska siffrorna, och de är också den esoteriska buddhismens siffror (ty vi vidhåller att buddhismen har en esoterisk lära). Grundtalet 432 återfinns vidare i det gamla Babyloniens kronologiläror, och det är likaså den verkliga innebörden i den kronologiska uppställningen av den pythagoréiska tetraktys, 1-2-3-4, där talet 432 utgår från enheten eller monaden, ett ämne som vi berörde vid vår senaste sammankomst.
Det har också sagts oss att en planets livslängd, dvs den tid en planetkedja på sju glober lever, är en gudomlig dag av det gudomliga året på 360 sådana dagar. Det har vidare sagts att Brahmas liv (det universella systemets liv) är ett hundra gudomliga år, ett femtonsiffrigt tal uttryckt i våra jordiska år. En planetmanvantara står också i relation till ett solsystems livslängd. En planetmanvantara (sju runder) är en Brahmas dag, och en sådan har en längd av 4.320.000.000 jordiska år. Detta är detsamma som en planets livstid på sju runder och motsvarar ett av en människas liv på jorden.
Hur länge lever då Brahma i ett av sina manifesterade universa, vilka ju kallas "det självexisterandes utandningar"? Vi kan räkna fram det - 4.320.000.000 gånger 100 gånger 360, dvs varje planet har 36.000 liv att leva innan prakritika-pralayan (eller den elementala pralayan) börjar, den pralaya som följer på det av det universella systemets liv (pravritti).
Vad händer när slutet kommer för ett solsystem? Vid en tidigare sammankomst talade vi om "pralayas klockor". Det var inte för att vara vältaliga eller poetiska som vi använde det uttrycket. Vi har inga sådana avsikter, utan valde uttrycket av läromässiga skäl. När den stora (eller maha-) pralayan infaller för solen och planeterna i ett system, så hörs enligt lärorna märkliga ljud av olika slag i luften på den planet som tillhör ett sådant solsystem. Och dessa ljud hörs också, i mindre skala så att säga, vid slutet av planetmanvantaran (planetens livstid) och i ännu mindre skala vid slutet av varje rund. Anspelningar på dessa fenomen finns också i andra religioner än den indiska, till exempel i kristendomen och judendomen (Uppenbarelseboken 6:14 och Jesaja 34:4). De kristna författarna talar i Andra Petrusbrevet 3:10-13 om den tid när "himlarna skall försvinna med dån och himlakropparna upplösas i eld", men de ser fram mot "nya himlar och en ny jord" - eller en ny planetmanvantara - och hänsyftar på pralayan som den tid när "himlen drogs undan som när en bokrulle rullas ihop" osv. Dessa antydningar om pralayisk upplösning är i viss mån bildliga, men tillräckligt mycket i linje med det forntida österländska tänkandet för att visa varifrån de kom - från Orientens urgamla visdomsreligion (teosofin). Det har sagts oss att några av de märkliga ljud som förekommer mot slutet av prakritika-manvantaran, innan den kosmiska pralayan eller prakritika-pralayan inträder, utgörs av underliga ihåliga dån och egendomliga smattranden som av gevärseld, och av sällsamma klocklika klämtningar som låter som knäppningar på ofantliga metallband.
Solen är både hjärtat och hjärnan i vårt solsystem och sänder sjufasetterat liv till varje atom i sitt universum, det soluniversum av vilket vi och planeten Jorden är delar. Solen själv är i vissa avseenden en vampyr, men den är också i allra högsta grad och framför allt en livgivare. Kosmogoniskt är den vår äldre broder och inte alls vårt fysiska upphov, som nutidens vetenskapliga allvetare menar. I en vital bemärkelse är den också vår fader-moder, ty från högre plan än vårt eget kommer genom den livsströmmar ner från världarna (systemen) över oss, även om vår planet till en viss grad - liksom alla de andra planeterna, och varje enskild atom och varje människa in i sina minsta beståndsdelar - individuellt också mottar samma livsströmmar från det innersta av det innersta inom sig själv. Dessa är, som tidigare sagts, av samma andliga liv. I kosmiskt avseende, dvs betraktad såsom enhet i universum, är solen dock vårt systems hjärna och hjärta, som ger liv åt och besjälar de otaliga skarorna av varelser som står under dess inflytande.
Vi ser inte (den verkliga) solen. Solen brinner eller glöder inte. Den är omgiven av hetta, som dock inte kommer från brinnande gaser eller glöd. Det vi ser är solens klädnader eller spegelbild, inte solen själv. Denna är i sanning ett andligt ting, och vi tror att vi får all vår värme och allt vårt ljus från solen därför att de energier som strömmar ut från den samverkar med och påverkar energierna på vår egen jord - energier som arbetar i den universella naturen runt omkring oss. Även om det mesta av vårt ljus kommer från solen, så är detta inte fallet med 75 procent av den värme vi erhåller. Den senare kommer till största delen från vår egen glob och dess energier, särskilt från de oerhört tjocka moln av kosmiskt stoft som fyller hela rymden. De elektromagnetiska krafter som är i verksamhet mellan detta kosmiska stoft och vår jord tillhandahåller det mesta av det jordiska värmet.
Innan vi slutar för i kväll vill jag fästa er uppmärksamhet på följande. När forntidens initierade astronomer talade om vårt universums sju heliga sfärer - de sju eller nio i vilka solsystemets och stjärnornas kroppar var placerade, och bakom vilka fanns Empyren eller eldsfären - ville de ge uttryck åt en tanke som nu gått förlorad för de flesta människor. Det låg en djup och vidsträckt innebörd också i deras geocentriska läror. De visste lika väl som vi (vilket vi har bevis för) att jorden och de andra planeterna kretsar runt solen i elliptiska banor. Men de hade ett skäl för att offentligt meddela de geocentriska lärorna, och en dag blir vi tvungna att analysera och pröva detta påstående.
Låt oss avsluta kvällens studium med att konstatera att teosofin är en hoppets lära, en andlig lära, en lära som förädlar och höjer människan. Teosofin är en lära i vilken det finns rum för alla att förstå något, och för de mest begåvade och största och andligaste av oss att sätta fötterna på de nedersta stegen av den andliga trappa, längs vilken vi i hierarkiska uppstiganden kan höja oss till det högsta. Trappan leder inte bara till det högsta på vår egen planet, vilket vi närmar oss hand i hand med förgångna och kommande tiders stora buddhaer, utan bortom denna planet och bortom vårt eget solsystem. Den leder in i de obegränsade andliga sfärer i vilka solsystemet nu har sin tillvaro och genom vilka vi erhåller vårt liv - vårt andliga, mentala, psykiska, praniska och fysiska liv.