Kapitel 12
Det kritiska året 1884 började efter allt att döma gynnsamt, men sällsamma öden av både tragisk och glädjande art förestod. I början av året reste överste Olcott till London för att infria sitt löfte till buddhisterna på Ceylon att tala för deras sak hos regeringen. Som förut nämnts lyckades han utverka rättvisa åt buddhisterna, och hans goda insats medförde ära för Teosofiska Samfundet och glädje åt en nation. Dessutom behövdes han i England för att lösa problem som hotade ödelägga den viktiga londonlogen. Han åtföljdes av H P Blavatsky, vars hälsa åter började försämras och som därför rekommenderats en sjöresa. Två hinduer och en parser, som var väl förtrogna med de engelska sedvänjorna, gjorde dem sällskap. Den ene hindun var Mohini Chatterji, en lysande tänkare och mycket lovande ung man som då strävade efter chelaskap. Efter att under några år ha utfört ett utmärkt arbete avföll han, "förstörd", som H P Blavatsky sade, "av manligt och kvinnligt svärmeri, oavbrutet smicker och av sin egen svaghet". Sällskapet lämnade Indien den 20 februari och anlände till Marseilles den 12 mars 1884. H P Blavatsky stannade en tid i Nizza och slog sig sedan ned i Paris för några månader.
Denna resa får en oväntad belysning genom vissa brev, vilka innehåller vinkar för dem som har intuition nog att tränga under ytan av det synliga, i synnerhet rörande H P Blavatsky, "det nittonde århundradets sfinx". I ett brev till N D Khandalavala, en högt aktad indisk teosof, skrev hon med hänsyftning på den sjukdom som hon trodde vara orsaken till att hon sändes till Europa:
Nåväl, om mästarna önskar att jag skall resa så reser jag - även om jag inte förstår varför de skickar mig utomlands för att bli frisk, när de lika väl kan bota mig här som de gjort två gånger förut. Översten far till London, och jag också. Jag vet inte själv vart jag reser och varför." (Golden Book, 75)
Det är inte konstigt att hon var förbryllad, ty det fanns ett mycket viktigare skäl som mästaren K H inte omtalade för henne men väl för Mohini Chatterji, vid den tiden full av hänförelse och hängivenhet och ännu inte "förstörd" av fåfänga. Mohini mottog följande i mars 1884 i Paris, där han inväntade H P Blavatskys ankomst från Nizza:
När upasika anländer skall du ta emot henne som om du var i Indien och hon är din mor. Du får inte bry dig om mängden av fransmän och andra. Du måste förbluffa dem, och om översten frågar dig varför så skall du svara honom att det är den inre människan, invånaren, som du hälsar, inte HPB, ty du varskoddes om detta av oss. Och till din egen uppbyggelse bör du veta, att en som är mycket större än jag vänligen samtyckt till att övervaka hela situationen i hennes förklädnad och sedan, genom samma kanal, vid tillfälle besöka Paris och andra platser där utländska medlemmar finns. Du skall hälsa henne på detta sätt när du möter henne och tar avsked av henne hela tiden du är i Paris - utan hänsyn till några kommentarer och hennes egen överraskning. (Letters from the Masters of the Wisdom, II, 124-5)
Den större "en" är maha-chohanen eller ledaren för Himalayas adeptbrödraskap, den ockulta hierarkin. Den hinduiska hälsning som ovan åsyftas, är naturligtvis mycket vördnadsfull.
Inte bara H P Blavatsky utan också Mohini själv, som vid den tiden stod över allt klander, användes av mästaren som redskap för en högre personlighet, i hans fall en högt utvecklad chela. Hon nämner detta i ett brev till Sinnett, som då var i London, skrivet en eller två månader före avresan till Europa, då hon inte själv syntes ha klart för sig att hon skulle resa. Lägg märke till hänsyftningen på chelan. Hon skrev:
Den 17 februari [1884] reser Olcott troligen till England i olika angelägenheter och mahatman K H sänder sin chela, under skepnad av Mohini Mohun Chatterjee, för att för teosoferna i den inre sektionen i London reda ut varje eller nästan varje punkt som varit föremål för diskussion... Gör inte misstaget att ta den Mohini som ni kände för den Mohini som skall komma. Det finns mer än en maya i denna värld, som varken ni eller era vänner och kritiske Maitland har vetskap om. Sändebudet skall utrustas med såväl en inre som en yttre klädnad. Dixit.
Vad mig beträffar så låt mig få dö i frid bland mina husgudar. Jag har blivit för gammal, för sjuk och nedbruten för att kunna vara till någon nytta. Jag dör bit för bit i mitt harnesk. (The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett, 65)
Men hon misstog sig. Hennes största arbete återstod. I ett annat brev till Sinnett, daterat den 25 april 1884 och skrivet i Paris, hänvisar hon till den stora vikten av Mohinis besök i London, där han hade en mycket angelägnare uppgift än att bara bygga en fast grundval för londonlogen. Denna uppgift antyds i det nyligen citerade brevet, i vilket "Mohini" omnämns som överskuggad av en högre intelligens, vilken hade att utföra ett särskilt arbete.
För undvikandet av missförstånd bör det framhållas att överskuggandet av en levande människa genom en andligt mer utvecklad varelse inte är detsamma som mediumskap i ordets vanliga bemärkelse. Det består inte i att en avliden persons "ande" tar en levande kropp i besittning och utövar s k "kontroll". En chelas eller t o m en vanlig persons temporära överskuggande eller inspirerande genom en adept är en välkänd företeelse i Östern, ofta omnämnd i den indiska litteraturen. Det berättas att den store läraren Shankaracharya använde denna ockulta kraft i sitt heliga värv. Det kallas avesha.
Vid den tidpunkten bestod det europeiska samfundet av londonlogen, två loger i Paris, en på Korfu, en grupp i Odessa och många fristående medlemmar, men H P Blavatskys och hennes sällskaps ankomst medförde en betydande ökning av antalet loger och medlemmar.
Trots en del mindre svårigheter som helt naturligt uppkom, gjorde teosofin stora framsteg i Europa i början av sommaren 1884. England och Frankrike var de mest aktiva centrana, men även andra europeiska länder började vakna upp till gryningen av ljuset från Östern. Utvecklingen i Amerika hade knappt tagit sin början. I mars samma år anlände H P Blavatsky till Frankrike, där hon stannade i omkring tre månader. Hon vann många personer för teosofin, t ex baron J Spedalieri som var kabbalist och f d lärjunge till Eliphas Levi. Många lockades av berättelserna om underverk, sällsamma fenomen och orientaliska mysterier - en vanlig företeelse under dessa pionjärdagar. Och de unga hinduernas närvaro snarare ökade än minskade den glans som var förknippad med ordet teosofi. Men det fanns även andra än sådana som jagade efter mirakler, exempelvis grevinnan av Caithness (Duchesse de Pomar), som blev H P Blavatskys medhjälpare och vän för livet. Genom otaliga intervjuer och en omfattande publicitet blev teosofin mycket känd i Paris. Victor Hugos tidning, Le Rappel, diskuterade teosofin under rubriken "Buddhistmissionen till Europa"! Lady Caithness, som skrivit en bok om teosofin, hade 1883 startat en studiegrupp, och denna blev en loge av modersamfundet i juni 1884 medan H P Blavatsky var i Paris. Inom några års tid anslöt sig många framstående personer till densamma, däribland vetenskapsmän som C Richet, Camille Flammarion och R Thurman och författare som Edouard Schuré. Nya loger bildades i Paris, men under flera år var det franska samfundet huvudskådeplatsen för stridigheter och vållade på grund härav H P Blavatsky och Olcott stora bekymmer.
Madame Jelihovsky, H P Blavatskys syster, besökte henne i Paris. Hon skriver:
...vi fann henne omgiven av en riktig stab av samfundsmedlemmar från Tyskland, Ryssland och till och med från Amerika, vilka kommit tillsammans i Paris för att se henne efter hennes femåriga frånvaro i Indien, och av en massa nyfikna... Sanningsenligt måste jag emellertid säga att H P Blavatsky var ganska ovillig att tillfredsställa den blotta nyfikenheten. Hon har sitt eget sätt, föraktar alla fysiska fenomen och vill inte öda bort sin kraft i onödan, och hon var dessutom vid detta tillfälle ganska sjuk. Varje fenomen som produceras medelst hennes vilja kostar henne alltid flera dagars illamående. (En sierskas öden, 206)
Det var inte bara i Frankrike som folk krävde fenomen. En afton när hon oväntat anlände till London för några dagars uppehåll och besökte londonlogen, erbjöd hon sig att ge förklaring på några svåra ställen i Isis Unveiled. Men medlemmarna ville hellre höra henne tala om vissa astrala uppenbarelser! Emellertid utfördes ett gott arbete, och nya centra bildades i Europa och Amerika.
Större delen av sin vistelse i Europa tillbringade H P Blavatsky i Frankrike och Tyskland, med några korta avstickare till London. Hon var medelpunkten för intresset varhelst hon kom, och hennes ryktbarhet nådde 1884 höjdpunkten av uppskattning. Flera ledande personligheter inom dåtidens tänkande och forskning inträdde i samfundet eller började på allvar studera teosofi. Utom de redan nämnda i Parislogen må framhållas baron Karl du Prel, professor Gabriel Max och dr Hübbe Schleiden i Tyskland, dr Gustav Zander i Sverige, dr Elliot Coues i Amerika samt F W Myers och professor William Crookes i England, Även andra berömda vetenskapsmän blev aktiva medlemmar i samfundet. Kemisten Crookes, som vetenskapen har att tacka för upptäckten av "strålande materia" (nu känd som joniserad materia), vilken genom honom och andra ledde till de moderna atomteorierna och "den nya fysiken", blev styrelseledamot i londonlogen. Han sägs ha mottagit meddelanden från mästaren Morya, som med intresse följde hans forskningsarbete. Han fångade mästarens uppmärksamhet genom det moraliska mod han gav prov på när han vågade undersöka de psykiska fenomenen och förklara att de var fakta som kunde vetenskapligt demonstreras, hur tolkningen av dem än kunde utfalla. Crookes utsattes för förföljelse av många bland sina vetenskapliga kollegor, men inte ens under hårdaste press modifierade han sina uttalanden eller återtog han sina påståenden. Han accepterade aldrig den vanliga spiritistiska tron på återvändandet av de avlidnas andar, utan lämnade frågan öppen.
H P Blavatsky ägnar många sidor i Den Hemliga Läran åt Crookes kemiska forskning, som på många punkter närmade sig den urgamla visdomens läror. Dessutom använde hon hans berömda demonstration av förekomsten av en astral eller eterisk dubblett i människan - med förmågan till temporär existens oberoende av den fysiska kroppen - som illustration till människosläktets eteriska tillstånd i dess för-fysiska utveckling. Crookes experiment med "Katie Kings" s k ande, som i verkligheten var en astral projektion från ett medium, är av största betydelse som stöd för de teosofiska lärorna om den mänskliga evolutionen och mänsklighetens tidigare eteriska raser. Den som önskar studera saken närmare hänvisas till Den Hemliga Läran, II, s 714-715, 806.
Det stora intresset för teosofin bland allmänheten i London väcktes inte endast av H P Blavatskys och överste Olcotts närvaro utan också av hinduerna, i synnerhet Mohini, som ju var en ansedd chela till en österländsk mahatma. Sinnetts böcker Den dolda världen och Esoterisk buddhism hade nyligen utgivits, och han bodde då i London där hans verksamhet väckt stor uppmärksamhet. Olcott skildrar hur han själv blev mottagen i april 1884 och tillfogar:
Överallt var teosofin diskussionsämnet. Flodvågen var i stigande. Ebben måste följa efter, men ännu förutsågs den inte av någon i Europa, ty den skulle börja i Madras där de skotska missionärerna tjänade som upphovsmän och de högsinta [?] makarna Coulomb som deras verktyg. (Old Diary Leaves, III, 98)
Den 21 juli hölls ett viktigt offentligt möte i Prince's Hall i London till ära för H P Blavatsky och överste Olcott. Ett stort antal av stadens tongivande kulturpersonligheter, statsmän, forskare, skriftställare, konstnärer samt många bemärkta asiater och andra utlänningar var närvarande. De djupa intryck som det intellektuella England då mottog bar senare rik frukt, och H P Blavatskys namn blev vida känt. Men hon frågade föga efter en flyktig dagsberömmelse, och när bubblan brast beklagade hon detta uteslutande därför att det hindrade henne i hennes arbete för mänskligheten.
Dessvärre betonade Olcott den teosofiska filosofins fenomenella sida alltför mycket, utan tvivel i den goda avsikten att bryta ned den skepticism som rådde beträffande allting utom den fysiska världen. Man talade alltför mycket om H P Blavatskys ockulta krafter och alltför lite om hennes filosofiska läror och hennes svar på mänsklighetens rop efter en lösning på sina brännande problem. Detta gav upphov till många svårigheter, och misstag begicks trots H P Blavatskys protester. Till följd av en viss naivitet och måhända en skymt av självtillräcklighet underkastade sig Olcott en utfrågning angående sina privata upplevelser med mästarna. Denna utfrågning hölls av oerfarna nybörjare i praktisk psykologi, medlemmar av Sällskapet för psykisk forskning i London. Han diskuterade ockulta frågor, vilka, som mästaren K H sade, "borde ha begränsats till en inre och mycket hemlig krets". (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 323). På detta och andra sätt vann den falska föreställningen att teosofin är en form av psykisk forskning spridning. De psykiska forskarna intresserade sig uteslutande för fenomen och hade inget intresse för teosofin eller studiet av den plats som de ockulta förmögenheterna intar i dess alltomfattande filosofi. Mästaren K H hade varskott Sinnett två år tidigare:
Det är inte de fysiska fenomenen som skall övertyga dem som tvivlar på "broderskapet", utan snarare intellektuella, filosofiska och logiska fenomen, om jag så får uttrycka det. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 246)
Det visade sig att Olcotts missriktade iver att övertyga psykisterna om fenomenen, och i synnerhet det ytterst okloka sätt på vilket han vid ett tillfälle talade för sin sak, väckte starka fördomar hos dem, och följderna var beklagansvärda. H P Blavatsky var närvarande vid detta tillfälle och hon förstod genast den ödesdigra verkan hans omdömeslösa anförande hade. Han blev mycket förbluffad när hon efteråt tillrättavisade honom i allt annat än milda ordalag!
Överste Olcotts häpnad över resultatet av utfrågningen angående hans ockulta upplevelser framgår tydligt nog av hans anteckningar i Old Diary Leaves:
Men för att förstå våra känslor när Sällskapet för psykisk forskning senare gjorde sitt skoningslösa angrepp på HPB, våra mästare och oss själva, måste man sätta sig in i vår situation. Här blottade vi en serie personliga erfarenheter, som för oss hade en högst privat och helig karaktär, inte för egen vinnings skull, utan uteslutande för att vårt vittnesbörd skulle understödja den andliga vetenskapens sak och underlätta studiet för andra som inte haft så gynnsamma tillfällen som vi. Vi framträdde inför kommittén utan några som helst förberedelser, svarade på de frågor som bombarderade oss och utlämnade oss härigenom på nåd och onåd åt personer som saknar vår hänförelse, som lade an på att kritisera, analysera och finna luckor i vår bevisföring och som i sitt slutliga utlåtande inte skonade våra känslor, som var skeptiskt inställda till våra bevekelsegrunder och till en viss grad hjärtlösa. Det värsta av allt var att de var inkompetenta genom bristande kännedom om lagarna för de psykiska företeelserna, vilseledda av slutledningarna från en representant - dr Hodgson - som de sände till Indien för att verifiera våra uttalanden och skaffa bevis. Dessutom var de vilseledda av rapporten från en ytterst inkompetent handstilsexpert, varför de placerade sig inför samtiden och eftervärlden som självrättfärdiga anklagare mot en kvinna - HPB - som aldrig gjort någon levande människa orätt och aldrig begärt eller mottagit någon belöning för sina tjänster åt mänskligheten, men som de likafullt vågade brännmärka som "en av de mest framstående, uppfinningsrika och intressanta bedragare som någonsin levt" ... (Old Diary Leaves , III, 100-1)
Man skall komma ihåg att när överste Olcott säger att "vi" blottade en serie personliga erfarenheter och "vi" gjorde det och det, så åsyftar han sig själv och Mohini Chatterji, inte H P Blavatsky, som aldrig hördes eller inkallades av Sällskapet för psykisk forskning för att bevisa sina ockulta förmögenheter. Varken Sällskapet för psykisk forskning, dess undersökningskommitté eller Richard Hodgson, dess representant i Indien, bevittnade någonsin de fenomen som de så självsäkert utdömde. Detta måste hållas i minnet, annars kan läsaren få den falska föreställningen att dessa personer hade prövat henne på samma sätt som Hodgson och andra medlemmar av Sällskapet för psykisk forskning prövat vanliga medier, bl a den välkända Mrs Piper, vilken omvände några av dem till spiritismen.
I betraktande av den framgång som vanns under denna europeiska resa, kan de problem i londonlogen som Olcott hade att lösa synas vara av underordnad vikt. Men då denna loge var det viktigaste centrat i Europa, krävde den presidentens största uppmärksamhet.
Londonlogen hade nästan ända sedan sin tillkomst varit en härd för missnöje och svårigheter. H P Blavatsky beklagade ofta att den inte hade gjort någonting för samfundets allmänna välfärd förrän Sinnett och en hängiven amerikan, Samuel Ward, anslöt sig till den. Hon kallade den TS:s huvud och hjärna, men inte dess själ. Den hade många framstående medlemmar, väl kända i intellektuella kretsar, och man hade gjort försök att skapa en inre grupp till vilken djupare läror kunde ges. Men här var åter bristen på harmoni och uppriktigt samarbete ett allvarligt hinder och, som H P Blavatsky slutligen sade, den måste "lämnas åt sitt öde". Omkring tre år senare, när hon på allvar slog sig ned i London, var hon tvungen att starta en ny loge, Blavatskylogen, för de medlemmar i London som var villiga att följa henne och var värdiga hennes bistånd. 1884 fanns dock fortfarande hopp om att tvisterna skulle kunna biläggas och logen bli ett starkt teosofiskt centrum.
De två aktivaste medlemmarna av londonlogen var Sinnett och dr Anna Kingsford. Sinnett hade nyligen återvänt från Indien med den auktoritet och det rykte som följde av hans österländska erfarenheter. Dr Kingsford var den välkända kristet teosofiska och hermetiska mystikern och sierskan, författare till The Perfect Way och för en tid ordförande i logen. Hon var en märklig kvinna med självtillit och begåvning. Hon hyste ett djupt hat mot all slags grymhet, i synnerhet mot djur. Vivisektionens obeskrivliga fasor, som hon haft tillfälle att se på sjukhusen i Paris där hon studerat medicin, hade vid denna tid nästan bringat henne ur jämvikt. Hennes ädla arbete för försvaret av de plågade djuren väckte mästarnas beundran, men, genom sin våldsamma indignation över fysiologernas krassa materialism drevs hon ibland till fanatiska överdrifter som framkallade H P Blavatskys förkastelsedom. Enligt uttalande av mästaren K H i The Mahatma Letters var hon en "femterundare", en teknisk teosofisk benämning på personer som hunnit långt före genomsnittsmänniskan i utveckling, ett faktum som hon själv tycks ha varit halvt medveten om. Vid samma tid som H P Blavatsky författade Isis Unveiled i Amerika, men alldeles oberoende av henne, skrev dr Kingsford mystika tolkningar av bibliska och klassiska myter och symboler, vilka i huvudsak överensstämmer med de teosofiska lärorna och uppenbarar förekomsten av en forntidens "hemliga lära", eller den enhet som legat till grund för alla yttre religionsformer. I förordet till The Perfect Way skriver hon: "...kristendomens dogmer och symboler är till sitt väsen identiska med andra och tidigare religionssystems", och "den sanna religiösa tron ligger inte där kyrkan hittills placerat den - i den historiska traditionens gravkammare - utan i människans eget sinne och hjärta..." Detta är naturligtvis ren teosofi och en upprepning av den gamla läran "Människa, känn dig själv". I The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, s 345-7, betygar mästaren K H sin höga uppskattning av Anna Kingsfords intuitiva, visionära förmåga. Följande mening må tjäna som exempel:
Väl må ni beundra och ännu mer förundra er över det märkliga skarpsinnet hos denna sällsamma sierska, som, okunnig om sanskrit och pali och sålunda utestängd från deras metafysiska visdomsskatter, likväl sett ett stort ljus stråla bakom de exoteriska religionernas mörka kullar. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett , 346.)
Kort före Olcotts ankomst till London 1884 hade londonlogen fått bekymmer med ordförandeskapet i logen. Dr Kingsford hade under en tid innehaft detta ämbete på uttrycklig önskan av mästarna, som meddelat Sinnett detta fastän H P Blavatsky inte ansåg henne lämplig. Ett studium av brevväxlingen angående denna situation i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett och The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett uppvisar en tydlig meningsskiljaktighet mellan mästarna och H P Blavatsky, något som visar hur fullständigt orimligt det skulle vara att tro att hon förfalskade de mästarebrev, vilka yrkade på att Sinnett skulle förfara på ett sätt som stod i direkt motsättning till hennes egna tydligt uttalade protester.
Olcott anlände vid tiden för det nya valet och flera logemedlemmar önskade en förändring, eftersom de ansåg att deras ordförande inte representerade majoritetens uppfattning. Hon och hennes lilla men aktiva grupp av anhängare, däribland Edward Maitland, en välkänd författare med mystik läggning, vidhöll att deras kristet teosofiska tolkning av den urgamla visdomsreligionen var lämpligare för Västerlandet-kristenheten än den österländska framställningsformen. Senare tilldragelser har inte bekräftat detta, ty H P Blavatskys framställning har gjort ett mycket större intryck på världen. Dr Kingsford arbetade inte för massorna utan hennes förkunnelse var, som hon säger i The Perfect Way, avsedd för "de bildade och utvecklade. Dess termer och idéer ligger över genomsnittsmänniskans fattningsförmåga". Detta stod inte i överensstämmelse med teosofins andemening, som öppnar dörren för alla, allt efter deras intellektuella utveckling.
Den ton av mystik och hängivenhet som dr Kingsford anslog var säkerligen behövlig, men den fanns också i H P Blavatskys österländska framställningsform, exempelvis i Tystnadens röst, som har sitt ursprung i österländska källor. I Tystnadens röst får den ett klarare uttryck av större poetisk skönhet än i dr Kingsfords mystika språk. I varje fall är det ett faktum att den engelska sierskans hermetiska eller kristet-teosofiska och helt självständiga utsagor, inrymmande karman, reinkarnationen, människans gudomlighet osv, så nära överensstämmer med H P Blavatakys läror att de utgör ett utmärkt vittnesbörd om att teosofin inte är ett "mixtum compositum", uppfunnen av HPB. Dr Kingsford blev överraskad när hon upptäckte att H P Blavatsky förkunnade läror som liknade dem hon själv utbredde, och hon hade inte svårt att erkänna tillvaron av adepter, även om hon aldrig helt och fullt erkände dem som sina lärare.
Majoriteten av londonlogens medlemmar understödde Sinnett i fasthållandet vid H P Blavatskys och hennes lärares tolkning av det teosofiska budskapet, och då dr Kingsford och hennes anhängare omöjligen syntes kunna gå med på denna uppfattning, överlämnades biläggandet av tvisten åt överste Olcott. Vid sin ankomst till London sökte han få till stånd en acceptabel kompromiss mellan parterna, men efter en del stridigheter av olika slag bildade kingsfordgruppen ett "hermetiskt samfund" som var helt och hållet oberoende av Teosofiska Samfundet, dock utan att avbryta de vänskapliga förbindelserna med detta. Dr Kingsford kvarstannade som medlem av TS under de få återstående åren av sitt liv, och H P Blavatsky skrev vid hennes frånfälle bl a följande:
Hon var teosof och en verklig sådan i sitt hjärta, en ledare i andligt och filosofiskt tänkande, begåvad med de mest enastående psykiska egenskaper... Den första och mest betydande [av hennes böcker] var "The Perfect Way, or the Finding of Christ", som ger oss kristendomens esoteriska innebörd. Den undanröjer många av de svårigheter som tänkande bibelläsare brottas med i sina bemödanden: att antingen förstå eller att efter bokstaven godta berättelsen om Jesus Kristus som den framläggs i evangelierna...
...kretsen av hennes mystikt lagda vänner kommer att djupt sakna henne, ty sådana kvinnor som hon förekommer inte ofta inom ett och samma århundrade. Världen i stort har i Mrs Kingsford förlorat en som vore väl behövlig i denna materialistiska tidsepok. (Lucifer, II, 78-9, mars 1888)
På grund av den offentlighet som motståndare till den teosofiska rörelsen gav åt förtalet från en rysk författare, V Solovyoff, vilken H P Blavatsky sammanträffade med under 1884 års turné, måste några ord ägnas hans fall. Ty detta är ett lärorikt exempel på missriktade begär. Solovyoff var mycket intresserad av H P Blavatskys fenomen och visade till en början stor vänskap och även beundran för henne. Han var ett av de sex ögonvittnen som undertecknade ett dokument, i vilket de intygade sin absoluta förvissning om äktheten av ett av hennes märkligaste fenomen. På begäran av en i sällskapet läste hon innehållet i ett förseglat brev som just hade överlämnats av postbudet, och utförde även några andra ockulta konststycken i samband med detta brev. Solovyoff skrev till Rebus, en rysk tidskrift för psykologisk forskning:
De omständigheter under vilka fenomenet ägde rum kontrollerades i sina minsta detaljer sorgfälligt av mig, och lämnar inte det minsta tvivel om dess äkthet och verklighet. Bedrägeri eller svek i detta speciella fall kan inte komma ifråga. Vs. Solovieff. (En sierskas öden)
Förevisningen gav också prov på H P Blavatskys förmåga att "precipitera" ord på insidan av förseglade kuvert. Alla enskildheter, undertecknade av de sex ögonvittnena, återfinns i Sinnetts En sierskas öden, s 209. Solovyoff såg många andra, ännu märkligare fenomen i samband med H P Blavatsky. Hans eftertryckliga betygande av deras äkthet var helt och hållet frivilligt.
Ändå företog han ett år efter hennes död ett skandalöst och melodramatiskt angrepp på henne, varvid han återtog sitt egenhändigt undertecknade intyg och framförde så uppenbara lögner att hans egen översättare, Mr Leaf, måste erkänna att Solovyoff inte var tillförlitlig i sina skriverier om H P Blavatsky. Kingsland (i sin bok The Real H. P. Blavatsky), Baseden Bult och andra har avslöjat den olycklige mannens förtal och osanningar, och i H P Blavatskys privata brev (aldrig avsedda att läsas av andra än Sinnett) får världen veta att hon ägde full kännedom om Solovyoffs högst diskutabla karaktär, men aldrig använde denna kunskap mot honom, inte ens när hon fick veta att han försökte förstöra hennes goda rykte.
Hur framkallades denna förändring i Solovyoffs inställning?
Bland de orsaker som vållade H P Blavatsky bekymmer och oro - oberoende av de rasande attackerna från teosofins fiender, som var naturliga och väntade reaktioner på hennes stormanlopp mot materialism och dogmatism - fanns flera som var helt obekanta för vanliga tänkande människor i Västerlandet, men vilka förklarar mycket som kan synas obegripligt i hennes uppträdande. En av de viktigaste av dessa orsaker var hennes konsekventa avvisande av olämpliga personer, sådana som Solovyoff och många andra, när det visade sig att de önskade förvärva utvecklade chelaers psykiska krafter utan att först ha den rätta moraliska och andliga grunden. Pockande krav på ockult undervisning framställdes, ibland t o m åtföljda av hotelser, och när de vänligt men bestämt tillbakavisades av H P Blavatsky, hände det att de ovärdiga aspiranterna sökte hämnas genom smädelser och förtal. Solovyoffs beklagliga historia är ett belysande exempel, men det finns ännu värre, som exempelvis den om en man som spred ryktet att hon hade "mördat sina två oäkta barn". I ett privat brev till sin syster, skrivet år 1885, säger H P Blavatsky:
Jag reser med honom [Solovyoff] i Schweiz. Jag kan verkligen inte förstå varför han är så fästad vid mig. Faktum är att jag inte alls kan vara honom till någon hjälp. Jag kan knappast hjälpa honom att förverkliga någon av sina förhoppningar. Stackars man, jag är så ledsen för hans skull..." (The Path , X, 108, juli 1895)
För att avsluta detta kapitel på ett angenämare sätt, kan det tilläggas att H P Blavatsky under sitt besök i Paris 1884 hade glädjen att sammanträffa med sin trofaste vän och lärjunge W Q Judge, som var på väg till Indien. Han anlände till Adyar i rätt ögonblick, ty han fick tillfälle att skänka sitt värdefulla bistånd vid utredningen av den coulombska sammansvärjningen, som just då uppdagades. Han hade utnämnts till samfundets skattmästare och ämnade kvarstanna i Indien, men familjeangelägenheter tvingade honom att återvända till New York, där han efter flera år av påtvingad overksamhet snart började arbetet med att sprida teosofin över hela Förenta Staterna. Under sin vistelse i Paris kunde Judge ge H P Blavatsky värdefull hjälp vid hennes förberedelser för författandet av Den Hemliga Läran. Hon bad honom t o m skriva för detta verk.
En inbjudan från en amerikansk vän och hängiven teosofisk arbetare, grevinnan D'Adhemar, att tillbringa en kort vilotid på hennes slott i Enghien, satte H P Blavatsky i stånd att ägna sig åt författarskap i en fridfull omgivning, fri från bekymmer, ett tillfälle som sällan erbjöds henne. Judge var också gäst på Enghien, och han skriver med stor rörelse om de angenäma stunderna när hans vän och lärare fritt kunde visa "den sida av sin rikt fasetterade natur som sporrade hjärtats andliga längtan". Under dessa harmoniska förhållanden bland förnuftigt folk som inte ropade på "mirakler", kunde hon ibland frivilligt ge prov på sin kontroll över dolda krafter. Ett vackert och anslående exempel anförs av Judge från ett memorandum, som vid den tiden skrevs av grevinnan D'Adhemar:
HPB tycktes vara försjunken i tankar då hon plötsligt reste sig från stolen och gick fram till det öppna fönstret. Där lyfte hon armen med en befallande åtbörd och svag musik hördes i fjärran. Den kom närmare och närmare, flöt ut i ljuvliga toner och fyllde med sitt välljud salongen, där vi alla satt. (Lucifer, VIII, 360-1, juli 1891)