Kapitel 15
En försvarskommitté hade tillsatts för att motverka de skadliga följderna av de coulombska anklagelserna, men den omsorgsfulla Analysis and Report som upprättats till H P Blavatskys försvar i stället för den övergivna rättegången, undertrycktes på ett mystiskt sätt och någon kraftigare offentlig protest kom aldrig till stånd i Indien. Damodar hade kallats till Himalaya och Subba Row var så upprörd över splitet och intrigmakeriet inom ledningen i Indien efter H P Blavatskys avresa till Tyskland, att han som protest utträdde ur samfundet. Han hade varit oense med H P Blavatsky angående hennes sätt att framställa människans principer, och en kontrovers uppstod mellan dem som publicerades i The Theosophist och är av stort intresse för mer framskridna lärjungar. Men naturligtvis förblev han trofast mot teosofins principer och mot sin mästare till sin död 1890, och han hyste aldrig det ringaste tvivel om att H P Blavatsky var en verklig ockultist och hög chela till mästaren M. Överste Olcott skriver:
En dispyt - till en viss grad beroende på en tredje part - som ledde till en brytning, uppstod mellan HPB och honom angående vissa filosofiska spörsmål, men in i det sista talade han om henne till oss och sin familj på det gamla vänskapliga sättet... (Old Diary Leaves, 252)
Olcott var nära vän till Subba Row, och trogen sin vänskapliga läggning använde han sin erfarenhet i magnetiskt helande till att mildra plågorna under den smärtsamma sjukdom som ändade Subbas liv vid trettiofyra års ålder. Orsaken till hemsökelsen var okänd. Hans tidiga bortgång och de plågsamma symtom som angrep denne unge man av fläckfri karaktär, tillhör den sorts händelser som bara kan förklaras av det faktum att ännu inte uttömd karma ofta måste mötas innan vidare utveckling är möjlig. Detta har inte bara sin tillämpning på vanliga människor, utan i synnerhet på dem som nått längre på vägen.
I sin nekrolog över Subba Row skriver överste Olcott:
Subba Row visade inga tidiga tecken på att äga mystik kunskap... Jag förfrågade mig särskilt hos hans moder angående detta, och hon talade om för mig att hennes son började syssla med metafysik först efter att ha knutit förbindelse med stiftarna av Teosofiska Samfundet. ...Det var som om ett länge bortglömt förrådshus av ockult erfarenhet plötsligt öppnats för honom. Hågkomster av hans föregående jordeliv vaknade hos honom och han kände igen sin guru och uppehöll alltsedan dess förbindelse med honom och andra mahatmaer, i några fall personligen vid vårt huvudkvarter, i andra fall genom korrespondens. Han omtalade för sin moder att HPB var en stor yogi och att han hade sett många sällsamma fenomen i hennes närvaro. Hans tidigare inhämtade kunskaper i sanskritlitteraturen vaknade åter upp hos honom, och hans svåger berättade för mig att då någon reciterade en vers ur Gita, brahmasutraerna eller upanishaderna, så kunde han genast säga varifrån den tagits och ur vilket sammanhang. (The Theosophist, XI, 577-8, juli 1890)
När Hume och Sinnett försökte skaffa sig upplysningar av honom angående "praktiska" metoder för producerandet av psykiska verkningar i stället för teoretisk kunskap om vad han kallade "den forntida brahmanska religionen och esoteriska buddhismen" (observera sammanställningen!), blev han besviken över deras hållning. Ytterligare komplikationer tillstötte, vilka kan studeras i mästarnas och H P Blavatskys brevväxling. När Hume slutligen inbegrep honom tillsammans med H P Blavatsky i Hodgsons löjliga anklagelse för ryskt spionage, kände hans förtrytelse inga gränser.
Subba Row var en högst konservativ och strängt rättrogen brahman, invigd i den djupare aspekten av de brahmanska lärorna. Han var inte bara förskräckt över den vulgära profaneringen av mästarnas namn och allt vad de betydde i Österlandet, utan ogillade i egenskap av brahman H P Blavatskys avslöjande av vissa inre meningar i en del av de hinduiska urkunder som dittills hemlighållits i templen och varit otillgängliga för utomstående forskare. När han skrev till henne, måste han i sin upprördhet ha förbisett det faktum att hon vid överlämnandet av dessa teosofiska läror till världen lydde sina (och hans) högre ledare:
Ni har gjort er skyldig till det mest fruktansvärda av alla brott. Ni har lämnat ut ockulta hemligheter - de heligaste och mest dolda. Ni borde hellre ha offrats än det som aldrig var avsett för europeiska sinnen. (The Letters of H. P. Blavatsky to A. P. Sinnett , 95-6)
Hon offrades verkligen genom förföljelse och förtal, som hopades över henne och bringade hennes läror i vanrykte och följaktligen misstänkliggjorde dem i västerländska vetenskapsmäns ögon. H P Blavatsky erkände öppet att Subba Rows protest inte var orimlig, men att hon måste utföra sina instruktioner så gott hon kunde och ta ansvar för alla de misstag hon till äventyrs begick. Hennes ställning var utomordentligt ömtålig och naturligtvis fullständigt obegriplig för västerländsk mentalitet, åtminstone på den tiden. I ett brev till Sinnett säger mästaren K H att även om "de flesta om inte alla hemligheter omöjligen kan meddelas" eftersom den sanna "upplysningen måste komma inifrån", så föranleddes mästarnas inskridande av psykismens stora utbredning i Västerlandet med alla dess inneboende faror, och det var med största försiktighet som mästarna lyfte något på förlåten till sin hemliga visdom. De förstod att de riskerade mycket genom att göra vissa läror tillgängliga för några få mottagliga sinnen som kanske var beredda, men det var nödvändigt för att vända sådana personers uppmärksamhet bort från de psykiska lockelserna genom att visa dem glimtar av den sanna ockultismen, det ädlaste studium som en människa kan ägna sig åt.
H P Blavatskys kunskaper och ställning i deras ögon som hade förmågan att bedöma framgår av detta, ty Subba Row hyste inte det ringaste tvivel om att hon var i besittning av ockulta krafter och insikter och stod i nära förbindelse med mahatmaerna. Hans kritik gick ut på att hon inte visat tillräcklig försiktighet vid framläggandet av lärorna, inte på att hon hade uppfunnit dem som hennes fiender påstod!
När H P Blavatskys läror först framlades blev många lärda brahmaner förskräckta över möjligheten att en västerländsk kvinna var i besittning av deras omhuldade hemligheter, och likväl måste Subba Row, Damodar och andra brahmaner av hög kast böja sig för vittnesbörd som de visste var äkta. Bland dessa var Rai B Laheri, medlem av Teosofiska Samfundet, som dog år 1936 och kort efter hennes bortgång kraftigt framhållit:
Det finns inte det ringaste tvivel om att HPB är en kvinna utrustad med hemliga och underbara ockulta förmögenheter, ...i våra dagar är det sällsynt att upptäcka, dvs att erkänna, en mäktig yogi i Indien, ...vilket i ännu högre grad gäller om en kvinna, född av mlecha-stam [kastlös eller främling]. Att hon emellertid...verkligen lyckats finna nyckeln till den sanna hinduiska och följaktligen också den därpå följande buddhistiska hemliga filosofien, kan inte ifrågasättas... De som verkligen fattar någonting av hinduernas upphöjda och mystika filosofi...kan genast komma till insikt om vad hon vet och vad hon är, det fordras inte någon uppvisning av hennes ockulta krafter för att övertyga en sådan person. Några få ord om vad saken gäller, nej, endast ett ord och tecknet för en särskild plats, och han förstår genast vad hon är.
Är det inte tillräckligt för västerlänningarna att veta att en stolt brahmin, som inte bugar sig för någon dödlig varelse i denna värld utom för sina övermän i börd eller religion, knäpper sina händer som ett fogligt barn framför den vita yoyin från Västerlandet? Varför? Därför att hon inte längre är en mlecha-kvinna. Hon har passerat det stadiet och varje hindu - den renaste av de rena bland brahminerna - skulle känna sig stolt och glad över att kalla henne hindu och moder... Själv hyser jag ingen som helst sympati för idén att förmedla kännedom om Österlandets hemliga filosofi till Västerns folk, som ingenting annat har än förakt för och hat till allt som kommer från Österlandet och i synnerhet Indien. Det finns måhända mycket, mycket få undantag härifrån, men det finns en tröst, nämligen att dessa böcker och skrifter är döda bokstäver för sahebögon såvida de inte får sin fulla förklaring, och HPB är den enda person i Västerlandet som kan förklara dem... I egenskap av brahmin skulle jag alltid motsätta mig, betraktande det som en plikt att så göra, offentliggörandet av min religion och mina förfäders hemliga, sublima sanningar, isynnerhet bland folk vilkas föda är kött och som förtär sprithaltiga drycker... (Lucifer, VIII, 309-11, juni 1891)
Det var inte onaturligt att de stolta brahmanerna skulle hålla sina förfäders visdom kärare än sitt eget liv och med allt annat än vänskapliga känslor bevittna de teosofiska avslöjandena. Men i mahatmaernas vidare vyer hade brahmanismen degenererat till ännu en "religion med pomp och ståt", som formligen doftade av den avgudadyrkan och annan vidskepelse som omfattades av massorna, stillatigande om än inte avsiktligt uppmuntrade av det exklusiva kotteri som drog fördel av dem. I det berömda "prayag-brevet", på nytt publicerat i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, s 461, förklarar mahatman Morya, vändande sig till de brahmanska medlemmarna av Prayag (Allahabad)-logen på sitt betecknande skarpa språk, att om någon önskade komma i beröring med den stora Logen måste han bli en verklig teosof och "göra som D Mavalankar gjorde - ge upp sin kast och gamla vidskepelse och visa sig som en verklig reformator..." I annat fall "kommer han att helt enkelt förbli en medlem av samfundet utan några som helst utsikter att någonsin få höra av oss". Mästaren visar att han inte har några sympatier för den exoteriska "ortodoxa brahmanismen", och att även om européerna har frånstötande mat- och dryckesseder, så kan sådana ting mycket lättare ändras än ingrodda och bigotta tankevanor.
Mästarna insåg inte bara psykismens faror i Västerlandet utan också det växande behovet av sann ockultism. I överensstämmelse med sitt verksamhetssätt, som enligt Tsong-kha-pa till stor del var avsett att hjälpa de "västerländska barbarerna", hade de valt sin budbärare i Västerlandet. De hade valt en person som förutom sin särskilda träning ägde den uppfattningsförmåga och de världsfamnande perspektiv hon förvärvat under många års resor och studium av den mänskliga naturen.
Det skall framhållas att erkännandet av denna budbärare som en verklig ockult lärare, ägande sann visdom, givet av ett stort antal högkastiga bildade brahmaner, flitiga utforskare av deras egen filosofi, utgör ett av de bästa bevisen på hennes uppriktighet och betydelsefulla mission. Hennes fiender har aldrig lyckats bortförklara detta obestridliga faktum. Är det bara en tillfällighet att den kommitté som avrådde vidtagandet av lagliga åtgärder mot The Christian College Magazine bestod av tio brahmaner och bara fyra européer? Namnet på professor G N Chakravarti, vid den tiden professor i matematik vid Muir College i Allahabad (Prayag), förekommer i förteckningen, och samme lärde professor och jurist spelade en framträdande roll i de förhållanden som förorsakade splittringen inom samfundet tio år senare. Enligt W Q Judge blev brahmanerna mycket förtretade över mästaren Moryas "prayag-brev" (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, s 461) och han säger att Chakravarti försökte få honom att tro att brevet var "ett fromt bedrägeri av HPB". Överste Olcott, som då vistades i Indien omgiven av brahmaner, erkände att han blev chockerad av frispråkigheten i brevet som berörde den brahmanska vidskepelsen och bigotteriet, och antog att det inte var äkta utan en "mediumistisk" produkt av HPB. Detta märkvärdiga och ytterst grundlösa påstående, som Olcott publicerade i The Theosophist i april 1895, gav upphov till en träffande tillrättavisning av honom för hans föga hedersamma angrepp på sin lärare, författad av W Q Judge i The Path, där denne med bindande logik försvarar brevets äkthet och stora betydelse. Han säger bl a:
Olcott tycker inte om ifrågavarande brev emedan han bor i Indien, men det är blott alltför svidande sant! ... Enligt min mening bevisar meddelandet ifråga sin äkthet genom sin text, utom för dem som känner sig träffade eller lider av Indien-sjukan och tror sig vara brahmaner, eller dem vilkas personliga intressen och bekvämlighet står i vägen. (The Path, X, 82, juni 1895)