Kapitel 17

H P Blavatsky organiserar ny verksamhet, exoterisk och esoterisk

 

Som följd av Teosofiska Samfundets snabba tillväxt i Västerlandet och den nya energi som strömmade genom dess kanaler, blev det omöjligt att undvika slitningar, framkallade av motsättningar mellan odisciplinerade medlemmar. Småaktig ärelystnad, oförmåga att skilja mellan det väsentliga och det oväsentliga, brist på opersonlig, vänlig hänsyn till andra - sådana fiender i medlemskretsen kunde inte undgå att framkalla svårigheter. När lärjungen medvetet strävar efter självövervinnelse träder hans duala natur genast i dagen, ty de personliga och själviska elementen, det intellektuellt-animala, känner sitt herravälde hotat och utmanar ögonblickligen den andliga väsenssidan till strid på liv och död. Den lägre naturen är så slug att den för att härska till och med kan stjäla vapnen från den högre och maskera sig som ljusets ängel. Mycket som synes sällsamt i teosofins historia framstår i ett klarare ljus för den som rätt förstår de duala krafternas spel i människan.

Här kan det endast bli tal om ett kort omnämnande av de lokala svårigheter som uppstod i Amerika och Europa och störde läraren just som hon skulle ta itu med det mest betydelsefulla arbetet under hela sin verksamhet, nämligen Den Hemliga Läran och startandet av den Esoteriska skolan för mer framskridna lärjungar. I Amerika inskränkte sig svårigheterna huvudsakligen till den destruktiva verksamheten hos några få som var missnöjda över att de inte fick komma i omedelbar kontakt med mästarna! En av H P Blavatskys skarpaste och mest instruktiva artiklar framkallades av denna klagan. Hon förklarar för bråkmakarna att de inte hade någon grund för sina klagomål:

Likväl, till de teosofer som är missnöjda med samfundet i allmänhet: ingen har någonsin givit er några förhastade löften. Minst av allt har samfundet eller dess stiftare någonsin erbjudit sina "mästare" som ett chromopremium [färgtrycksdiplom] åt den som uppfört sig bäst. Under åratal har varje ny medlem fått veta att han inte utlovas någonting, men kan förvänta sig allt efter egen förtjänst. Teosofen lämnas fri och obunden i sina handlingar. ...han må gärna försöka på annat håll såvida han inte erbjudit sig själv och beslutat att vinna mästarnas bevågenhet. Det är till sådana personer som jag nu vänder mig och frågar: har ni fullgjort era skyldigheter och era högtidliga löften? Har ni levt det liv och uppfyllt de krav som ställs på en neofyt? Låt den som i själ och hjärta känner att han har gjort det...resa sig och protestera... Jag är rädd att min inbjudan skall förbli obesvarad. (The Path, I, dec 1886)

Andra svårigheter vållades av en framstående medlem och välkänd vetenskapsman, dr Elliot Coues, som fuskade i psykism och gjorde anspråk på att vara ockultist. Dessvärre hade han inte frigjort sig från personlig ärelystnad, "den första förbannelsen, den stora frestelsen för den som söker höja sig över sina medmänniskor". Han försökte på omvägar få W Q Judge avlägsnad från ledningen av verksamheten i Amerika för att själv intaga hans plats. H P Blavatsky uppträdde med fasthet mot hans anspråk, och han inledde då en förtalskampanj mot henne av så våldsam art att det blev nödvändigt att utesluta honom ur samfundet. Befriad från dessa hinder, gick verksamheten i Amerika snabbt framåt under Judges kloka ledning.

I Europa var svårigheterna huvudsakligen koncentrerade till Frankrike och Olcott lämnade Indien i augusti 1888 för att resa till Europa, där han fruktade att möta betydande problem. En stor del av dessa var emellertid hans egen skapelse. Han var särskilt upprörd över vad han kallade H P Blavatskys "envishet" och hennes trotsande av presidentens auktoritet i samband med hennes sätt att lösa en kris i Paris. För att förekomma slitningar och ett allvarligt avbräck i arbetet hade hon utfärdat diplom för en ny loge utan att ha rådfrågat presidenten. Saken var trängande och hon hade mycket goda skäl - vilka Olcott inte tycks ha haft den ringaste kännedom om - att handla snabbt.

Emellertid pekade i hans ögon den franska affären på möjligheten av fler "autokratiska" åtgärder från H P Blavatskys sida som han troligen inte skulle kunna godkänna, och han lämnade därför Indien i en allt annat än angenäm sinnesstämning. Han säger att han var beredd att utkämpa "en hård strid" med henne på grund av hennes "okonstitutionella" tendenser, vilka syntes honom innebära ett hot mot de okränkbara regler och föreskrifter som han fäste så stort avseende vid.

Han förstod att H P Blavatsky ämnade bilda en enskild grupp av seriösa lärjungar som var mogna för djupare undervisning, att hon forcerade den esoteriska aspekt av arbetet som enligt mästarnas utsago kunde återupplivas vid början av en ny sjuårscykel.

Under färden till Europa på ångfartyget Shannon grubblade Olcott mycket över H P Blavatskys avsikter, och det är sannolikt att allvarliga konsekvenser skulle uppstått om inte mästaren K H omedelbart inskridit.

När fartyget var på väg över Medelhavet omkring en dagsresa från Brindisi, precipiterade mästaren K H, som hade lagt märke till Olcotts upprörda sinnesstämning, ett långt brev i hans hytt, innehållande vänliga förebråelser och råd. Detta brev är av flera skäl mycket betydelsefullt. Det visade att, enligt mästarna, den slutliga auktoriteten i ärenden som angick rörelsens välfärd låg i händerna på deras "direkta representant" H P Blavatsky, även om principen om ledareskap ännu inte var officiellt fastslagen i konstitutionen. Överste Olcott reste ensam och hade ingen att rådfråga i sina svårigheter. Två utdrag ur brevet lyder:

Det har uppstått missförstånd mellan medlemmar både i London och Paris som äventyrar rörelsens framgång. Ni kommer att få höra att det främsta upphovet till de flesta om än inte alla dessa störningar är HPB. Detta är inte fallet. Hennes närvaro i England har naturligtvis en andel i dem, men den största andelen faller på andra, vilkas belåtna omedvetenhet rörande egna fel är mycket utpräglad och mycket klandervärd. En av de värdefullaste verkningarna av upasikas [H P Blavatskys] mission är att den tvingar människor till självkännedom och tillintetgör deras blinda underkastelse under andra personer. Observera exempelvis ert eget fall. Men ert uppror, gode vän, mot hennes "ofelbarhet" - som ni en gång formulerade det - har gått för långt och ni har varit orättvis mot henne, för vilket ni, ledsamt nog, hädanefter kommer att få lida tillsammans med andra. Just nu, när ni satt på däck, var era tankar om henne mörka och syndiga, och därför fann jag ögonblicket lämpligt att mana er till vaksamhet.

Då hennes trofasthet mot vårt arbete varit obruten och hon tack vare den fått utstå svåra lidanden, kan varken jag eller någon av de andra medbröderna överge eller förkasta henne. Som jag en gång förut sagt, så är otacksamhet inte en av våra laster. Med er själv är våra förbindelser direkta... Att de är så sällsynta är ert eget fel, som jag framhöll i mitt förra brev. För att hjälpa er i er nuvarande förvirring: H P Blavatsky har så gott som ingenting att göra med administrativa detaljer och skulle helt och hållet befrias från dem, så långt hennes kraftfulla natur kan kontrolleras. Men detta måste ni tala om för alla: med ockulta angelägenheter har hon allt att göra. Vi har inte övergivit henne. Hon har inte överlämnats till chelaer. Hon är vår direkta representant. Jag varnar er för att låta era personliga misstankar och harm mot hennes "många dårskaper" påverka er intuitiva lojalitet mot henne. Vid uppgörelsen av denna europeiska affär har ni att ta i betraktande två ting - de yttre och administrativa angelägenheterna samt de inre och psykiska. Håll de förra under er och era klokaste medhjälpares gemensamma kontroll, lämna de senare till henne. Det tillkommer er att tänka ut de praktiska detaljerna med er vanliga skicklighet. Men var försiktig, säger jag, då man vädjar till er angående någon av hennes oförutsedda ingripanden i praktiska affärer, och sök att särskilja mellan det som är rent exoteriskt till upphov och verkningar och det som börjar på det praktiska planet men tenderar att åstadkomma följder på det andliga planet. Beträffande de förra är ni den bästa domaren, beträffande de senare är det hon. (Letters from the Masters of the Wisdom, I, 52-5)

När Olcott anlände till London fann han H P Blavatsky i full färd med en av de "nödtvungna inblandningar" som mästaren K H talade om. I detta fall gällde det organiserandet av det esoteriska arbete som han hyste en sådan motvilja mot. Beträffande den franska "inblandningen" upptäckte han dessbättre att hon hade hållit sig inom ramen för sina rättigheter som medstiftare av TS. Beviljandet av diplom till den nya logen i Paris var bara tillfälligt, och han erkände att det var nödvändigt på grund av den rådande krisen. Han accepterade situationen, och allt var tillsvidare väl.

H P Blavatskys esoteriska verksamhet var emellertid en annan sak, och trots den varning Olcott mottagit på Shannon hotade en allvarlig slitning att uppstå. När han fann att W Q Judge understödde hennes planer, försämrades hans vänskapliga förbindelser även med honom, vilket medförde olyckliga resultat efter H P Blavatskys död. Olcott försökte lojalt undertrycka sin irritation och han säger att han t o m gav HPB hjälp i hennes förberedelser, men hans ogillande framgick av ett brev som han skrev till Judge 1893, då svårigheter börjat framträda:

ES, och i synnerhet I G, Svastika och andra kretsar inom kretsar anser jag vara en fara och möjligen en källa till mycket ont... Så länge ES inte arbetar mot TS:s konstitution skall jag inte motsätta mig den, men när den gör det kommer jag att ingripa.

Jag skulle mycket beklaga att se någon av er [dr Besant och W Q Judge] som P T S [president för TS], om ert djävulska Cabinet Noir skall fortsätta sin verksamhet... (The Theosophist, LIII, 608, aug 1932)

Som var att vänta blev överste Olcott aldrig medlem av den esoteriska skolan, fastän han i egenskap av president anmodades att bevilja den diplom som en särskild sektion. Sinnett anhöll naturligtvis inte om medlemskap, ty att han var mer intresserad av den psykomentala forskning som han förväxlade med ockultism. Sedan de franska svårigheterna åtminstone temporärt övervunnits företog överste Olcott en framgångsrik föreläsningeturné i Europa och återvände sedan till Indien, där nya konflikter mötte honom. De framkallades huvudsakligen av Richard Harte, den tillfällige utgivaren av The Theosophist, som företrädde åsikter vilka fullständigt stred mot H P Blavatskys syften. Han förringade hennes auktoritet och kritiserade bittert hennes åtgärder i det esoteriska arbetet. Han trodde felaktigt att TS i första rummet skulle vädja till den vanliga världsliga intelligensen, och han visade motvilja mot W Q Judge som naturligtvis med all kraft understödde H P Blavatskys handlingssätt. Han talade högljutt om "lojaliteten mot Adyar", varmed han menade underkastelse under alla påbud från huvudkvarteret, utan hänsyn till H P Blavatskys önskemål. Han försäkrade till och med att hon, med stöd av amerikanerna och de flesta européer, konspirerade mot "Adyars" auktoritet!

Den verklige ledaren av den teosofiska rörelsen var tvungen att inta en fast hållning till denna ovanliga situation, och i ett brev till Harte utmålar hon i livliga färger detta exempel på de inre tvistigheter som utan uppehåll plågade henne. Inget under att hon sade att hennes värsta fiender var de som tillhörde hennes närmaste krets! I detta brev, som innehåller skarpa förebråelser, finns en berömd passus som bör ihågkommas med hänsyn till senare händelser:

The Theosophist, min bäste herre, tillhör endast mig och Olcott... Jag kommer inte att tillåta att Judge förklenas eller förödmjukas i den. Judgc är en av stiftarna och en man som alltid varit trofast mot mästarna... Och Judge skall bli president för TS efter vår död, annars kommer TS att dö med oss. (The Theosophical Forum,133, jan 1934)

Utom den mot henne ovänliga stämning som rådde i Adyar, fanns det symtom på att t o m Olcott sviktade under trycket och umgicks med tankar på att överge det "ursprungliga programmet" för att i stället förvandla TS till föga mer än en filosofisk och filantropisk rörelse. För hennes klarare blick och hennes kunskap om mästarnas önskningar innebar detta en möjlig världslig framgång, men ett fullständigt ockult misslyckande och ett övergivande av den enastående mission för vilken samfundet hade bildats. Överträdelserna i Indien gick så långt att hon måste hota den ledande klicken med stränga åtgärder. Slutligen publicerade hon ett oförbehållsamt manifest under titeln: "Ett pussel från Adyar", som innehöll följande:

Det är rent nonsens att säga att "HPB...är lojal mot Teosofiska Samfundet och mot Adyar" (!?). HPB är lojal in i döden mot den teosofiska SAKEN och mot de stora lärare, vilkas filosofi allena kan förena hela mänskligheten i ett broderskap... Skulle samfundet överge de ursprungliga riktlinjerna och i sitt handlingssätt visa bristande lojalitet mot SAKEN och sitt ursprungliga program, då skall HPB kalla TS trolöst och skaka det av sig som damm från sina fötter.

Låt det nuvarande exoteriska teosofiska samfundet under ledning av Mr Harte förfalla till formalism, om presidenten tillåter det, och låt generalrådet utesluta mig för "olydnad" om överste Olcott än en gång skulle vara så blind att han inte kan se var hans "sanna vän" finns och vad hans plikt kräver. Om de inte skyndar sig med detta, så kommer jag vid första tecknet på deras svek mot SAKEN att avsäga mig min post som korresponderande sekreterare [som hon på begäran åter hade åtagit sig] för livstid och lämna samfundet. Detta skall inte hindra mig från att kvarstå som ledare för dem - som vill följa mig. (Lucifer, IV, 507-9, 1889)

Hon fruktade inte alls att en sådan handling skulle ödelägga teosofin, och ungefär vid samma tidpunkt skrev hon till Olcott som kraftigt motsatte sig hennes planer:

Om du, erkännande denna yttersta nödfallsåtgärd, finner dig i tingens obevekliga gång, kommer ingenting att förändras. Adyar och Europa skall förbli bundsförvanter och till det yttre kommer den senare att vara underordnad den förra. Om du inte konfirmerar den - nåväl, då kommer det att finnas två teosofiska samfund, det gamla indiska och det nya europeiska, helt och hållet oberoende av varandra. (Old Diary Leaves, IV, 59)

Han kom slutligen till samförstånd med henne, ty han var trofast i sitt innersta fast han inte hade lätt att ge efter. Mästaren Morya hade under den första tiden i New York sagt honom att "ett mystiskt band, som inte kunde slitas hur hårt spänt det ibland än kunde bli, hade förenat honom med hans medarbetare". Själv säger han att han visste det:

Hon var läraren, jag lärjungen. Hon var den missförstådda och förorättade budbäraren från de stora mästarna, jag var den praktiska hjärnan som skulle planlägga, och den högra handen som skulle utarbeta, de praktiska detaljerna. (Old Diary Leaves, IV, 23)

Emellertid skulle ett samfund som helt och hållet stod under hans kontroll inte alls ha varit vad mästaren önskade, ty hans omdömesförmåga var inte alltid den bästa, hur osjälviskt verksam och välmenande han än var. Samfundet var avsett att vara en kanal genom vilken det andliga ljuset från mästarelogen kunde nå yttervärlden i form av andliga kraftströmmar, alstrade av varje medlems allvarliga strävan att leva teosofins ideal. Framgång i världens ögon genom en snabb ökning av medlemsantalet, nya byggnader, stora bibliotek och en omfattande litterär produktion kan vara bra nog, men den verkliga framgången är inte så uppseendeväckande. H P Blavatskys Tystnadens röst, som skrevs "för de få", visar hur individen kan förbereda sig för att sprida de teosofiska livsidealen i världen genom exemplets levande makt. Medlemmarna i en sammanslutning som är förenade i en sådan strävan, är inte lik en församling som lyssnar till de bekväma banaliteterna och de själviska bönerna från en söndagspredikant. Angrepp som skulle bringa den senare på fall kan inte varaktigt skada en teosofisk organisation, vars medlemmar vet att de själva måste förtjäna sin frälsning. Sådana angrepp verkar också som den "store sållaren" när drastiska åtgärder blir nödvändiga. Flera allvarliga kriser har inträffat i den teosofiska historien men har sannolikt inte, som vi sett av den coulombska sammansvärjningen, betraktats uteslutande med ogillande från Tibet!

Medan de svårigheter som ovan berörts pågick i Indien, omtalade mästaren M för H P Blavatsky med beklagande av det skedda att

samfundet har glidit ur vårt grepp och inflytande, och vi har låtit det ske - eftersom vi inte vill ha några viljelösa slavar. Han [Olcott] säger att han har räddat det? Han räddade dess kropp, men han lät genom fruktan dess själ fly, och nu är det en själlös kropp, en maskin, som än så länge går bra nog men som faller samman när han är borta. Av de tre syftena vårdas endast det andra,[*] men det är inte längre vare sig ett broderskap eller en kropp vars anlete bestrålas av det andliga ljuset bortom de stora bergen. Hans människovänlighet och fredskärlek är stora och i andligt avseende sant gautamiska, men han har illa använt denna vänlighet. (Letters from the Masters of the Wisdom, II, 68-9)

* 1888 var det andra syftet följande: "Att främja studiet av arisk och annan österländsk litteratur, religion, filosofi och vetenskap och att ådagalägga betydelsen av ett sådant studium."

Överdrivna påståenden ha framförts beträffande överste Olcotts oumbärlighet för samfundets existens. Men han var faktiskt oumbärlig under den första tiden när man kämpade för erkännande, och faktum är att mästarna valde honom fast, som de säger: "han långt ifrån var den bäste, men (som Mr Hume säger i HPB:s fall) - han var den bäste tillgänglige" (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 263) Själv tyckte han inte att han var oumbärlig, ty 1885 erbjöd han sig att dra sig tillbaka med den sant opersonliga motiveringen: "Jag har från första början varit övertygad om att en dugligare och bättre man än jag borde bekläda posten som verkställande myndighet i en så vittomfattande organisation som vår" och att någon annan skulle "få tillfälle att visa vad han förmår". (Old Diary Leaves, III, 328-9)

1890 upprepade han sitt erbjudande och i januari 1892 avgick han faktiskt från sin befattning till förmån för W Q Judge, vicepresidenten, och hans tillbakaträdande skulle ha accepterats av majoriteten inom samfundet om inte Judge själv inskridit, sedan han fått veta att mästarna önskade att överste Olcott skulle bibehålla sin befattning.

Det krävde H P Blavatskys hela viljestyrka att återföra samfundet till dess rätta väg, och det var i arbetet på detta som hon hade ett aldrig sviktande stöd av W Q Judge som, enligt vad hon sade, under eoner varit en del av henne själv.

Mästarnas uppfattning att teosofins intellektuella aspekt överbetonades på bekostnad av dess andliga, visade klart att någonting måste göras för att förbereda medlemmarna för det esoteriska arbete som förestod för att inte rörelsens huvudsyfte skulle förfelas. Den litteratur som behandlade andlig utveckling och träning för lärjungeskap måste utvidgas. Några inspirerande artiklar hade redan sett dagens ljus, bl a H P Blavatskys storslagna vädjan ''Chelaer och lekmannachelaer" (The Theosophist, juli 1883), hennes första stora maning till intuitiva aspiranter. Denna hade följts av ett märkligt brev från 109 hinduiska studerande, flera av dem teosofer, i vilket behandlades chelaskapets höga uppgifter som de fattades i Indien samt de prov och erfarenheter som möter den som vill "bli en segrare och trampa varje frestelse under fötterna för att visa sig värdig att intaga sin plats bland det sanna tjänandets gudar". Inom några år var W Q Judge i Amerika i stånd att upprätta sin tidskrift The Path, vars titel angav dess esoteriska grund. H P Blavatsky hade snart tillfälle att uttrycka sin beundran för dess andliga betydelse. 1887 startade hon Lucifer, "den kämpande manas" (intelligensen) som hon karakteriserade den, i vilken hon kunde tala direkt till sina lärjungar utan att hindras av Adyar. Dess tidigaste nummer innehöll hennes värdefulla och välbehövliga studier i "Praktisk ockultism", och "Ockultism i motsats till ockulta konster" (april och maj 1888). Hennes brev till den amerikanska kongressen 1888 var en annan väckande uppmaning att inhämta och sprida de teosofiska lärorna, vilka vår av sorger fyllda värld var i så stort behov av, ty som hon sade, "...kärnan i teosofin är den fullkomliga harmonien mellan det gudomliga och det mänskliga inom oss, uppväckandet av våra gudalika förmögenheter och strävanden samt deras herravälde över de jordiska eller animala passionerna i människan".

Den första årgången av The Path (1886-7) innehöll "En chelas dagbok", en berättelse av stort värde och sällsynt intresse för lärjungar, eftersom den visar hur naturligt och anspråkslöst chelalivet kan levas under fullgörandet av vardagens plikter. "En chelas dagbok" är delvis en fri bearbetning av de två brev från Damodar som omtalades i nionde kapitlet. De verkliga namnen på de personer som nämndes under pseudonymer i "En chelas dagbok" anges i breven.

Andra instruktiva artiklar om lärjungeskapet som en andlig disciplin för dem som arbetar i mänsklighetens tjänst, författade av H P Blavatsky och W Q Judge, publicerades såväl i efterföljande årgångar av The Path som i Lucifer, och den teosofiska världen blev mer förtrogen med möjligheterna till ett esoteriskt centrum.

När de första sju åren av TS:s verksamhet hade gått till ända 1882 meddelade mästarna Sinnett att de, såvida ställningen inte förbättrades, inte var i stånd att öppet fortsätta sitt arbete för samfundet, utan skulle dra sig tillbaka "från all offentlig uppmärksamhet" ända till början av en ny sjuårscykel då, "om omständigheterna var gynnsammare, ett nytt försök kanske skulle göras under samma eller annan ledning" (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 264). Skälet härtill synes till en del, om än inte helt och hållet, ha varit de felslagna försöken att väcka till liv den sanna "lärjungeanda", vilken i en esoterisk sektion skulle möjliggöra återupplivandet av de gamla mysterieskolorna som hade varit stängda i Västerlandet under närmare sexton sekel. T o m den esoteriska formen av TS hade försummats.

Under den första tiden i New York hade ett försök gjorts att leda samfundet på ett halv-esoteriskt sätt, med grader som markerade successiva stadier i vinnandet av självbehärskning och upplysning. Emblem och lösen infördes också. Detta varade dock inte länge. Som redan nämnts, gjordes ett annat försök att ställa samfundet på esoterisk grund i Benares den 17 december 1879. Försöket gjordes i kraft av de oinskränkta befogenheter som tillerkänts presidenten av rådet i New York den 27 augusti 1878 (se kap 8, andra stycket).

Rådet i Benares beslöt officiellt att dela samfundet i tre sektioner - mästarna, de mer framskridna medlemmarna och provmedlemmarna. Fastän de nya bestämmelserna antogs av samfundet vid en kongress i februari 1880 i Bombay, förekommer sedan föga eller intet angående de tre graderna.

Något senare försökte man i Indien upprätta en enskild sammanslutning av lärjungar som kunde erhålla undervisning av mästarna genom förmedling av Subba Row och Damodar, men den fullständiga bristen på harmoni och förståelse för den teosofiska rörelsens verkliga syften gjorde det omöjligt att åstadkomma några tillfredsställande resultat. När Sinnett återvände till London gjordes ytterligare ansträngningar av londonlogen att få till stånd enskild undervisning, men förhållandena var inte uppmuntrande. Kort tid efteråt gjorde miss F Arundale, en hängiven medlem av londonlogen som uppenbarligen insåg vilken grundval som var nödvändig för en sådan grupps framgång, en hemställan till H P Blavatsky att organisera en dylik grupp för några av de hängivnaste medlemmarna i England. Hennes ord har den rätta klangen. Hon skrev bl a:

...vi, undertecknade medlemmar av londonlogen, övertygade om att ingen andlig utveckling är möjlig utan absolut sympati och samhörighet bland alla medlemmar, önskar bilda en inre grupp.

...för att skapa en sant broderlig enhet av sådan art att den kan förverkliga de förhållanden, vilka enligt vår övertygelse är ouppnåeliga i londonlogen sådan den f n är konstituerad. (Letters from the Masters of the Wisdom, I, 25-6)

Denna inre grupp skulle i sitt särskilda arbete vara fullständigt oberoende av londonlogen. H P Blavatsky godkände ansökningen och mästarna M och K H undertecknade den och försåg den med några varnande anmärkningar. Att döma av några tillfälliga hänvisningar i H P Blavatskys brev ledde försöket till föga eller intet, men det uppmuntrade henne sannolikt att påskynda startandet av det esoteriska arbetet på varaktig grundval.

På anmodan av ett antal intresserade medlemmar i Amerika framförde W Q Judge 1887 en eftertrycklig begäran om djupare undervisning, och H P Blavatsky besvarade omedelbart densamma. Det psykologiska ögonblicket kom i april 1888, kort före början av Teosofiska Samfundets tredje sjuårscykel, när hon tog första steget för att förbereda samfundet på den kommande förändringen genom att offentligt och officiellt ge uttryck åt den höga uppskattning både mästarna och hon själv hyste för W Q Judge. Fastän hon då inte öppet kunde tillkännage det, hade han utsetts att bli hennes direkta representant i det esoteriska arbetet i Amerika och den enda förbindelselänken mellan Amerika och det himalayiska tänkandet.

I ett speciellt budskap till W Q Judge, som upplästes för den amerikanska kongressen 1888, begagnade hon följande starka uttryck för uppskattning och förtroende:

'I'eosofiska Samfundet har huvudsakligen, om inte helt och hållet, dig att tacka för att det ännu äger bestånd 1888. Låt mig därför tacka dig...ur djupet av mitt hjärta, vilket endast klappar för den Sak som du så väl representerar och så troget tjänar. Vid detta betydelsefulla tillfälle ber jag dig också komma ihåg att min röst endast är det svaga ekot av andra, heligare röster, att den är en överbringare av gillandet från dem, vilkas närvaro är levande i mer än ett troget teosofiskt hjärta och framför allt, som jag vet, i ditt.

Det är därför inte överraskande att hon kallade honom till London för att bistå henne med upprättandet av reglerna etc för vad som först kallades "Teosofiska Samfundets esoteriska sektion", och att hon utvalde honom, ''en chela sedan tretton år tillbaka, av alla chelaer den som lidit mest och begärt minst", till sin fullt betrodde representant och ledare för den esoteriska sektionen i Amerika.

På grund av de många missförstånd som uppstått kring W Q Judge, och eftersom hans betydelse för den teosofiska rörelsen varit så stor och hans skrifter så värdefulla, måste H P Blavatskys höga tanke om honom och hennes fullständiga förtroende för hans heder, förmåga och opersonliga hängivenhet återges med hennes egna ord. Denna hennes uppskattning ökades om möjligt ända till den sista dagen av hennes liv. Hon skriver:

London den 23 okt 1889

Han eller hon som tror att HPB under några som helst omständigheter på grund av provokationer, skvaller, förtal eller något annat som uttänkts av fienden, skulle kunna drömma om att motarbeta W Q J - känner inte HPB - även om han eller hon verkligen känner H P Blavatsky eller tror sig göra det.

...HPB skulle vilja ge...hela gruppen av esotericister i USA för en W Q J, som är en del av henne själv sedan eoner tillbaka ...

Den esoteriska sektionen och dess tillvaro i USA är beroende av att W Q J förblir dess redskap och vad han nu är. Den dag W Q J träder tillbaka kommer HPB att i verkligheten vara död för amerikanerna.

W Q J är antaskaranan [föreningslänken] mellan de två manas: den amerikanska tanken och den indiska - eller snarare den trans-himalayiska kunskapen.

DIXI

PS. W Q J gör bäst i att förete detta och inpränta det i medvetandet hos alla dem det angår . HPB. (The Theosophical Forum, III, 192-3, juni 1932 )

Här gör hon en bestämd åtskillnad mellan "HPB", den höga ockultisten, och "H P Blavatsky", den ryska kvinnan, den yttre personligheten med dess utpräglade egenheter och särdrag, om vilka mästarna talar mycket uppriktigt i TheMahatma Letters to A. P. Sinnett. Hon påpekade halvt humoristiskt skillnaden, som ingen var mer medveten om än hon själv, med de ord hon skrev i sitt eget exemplar av Tystnadens röst: "Från HPB till H P Blavatsky utan några vänliga hälsningar."

Ur hennes uttalanden rörande Judge må vidare citeras:

Då W Q Judge är den ende person i den österländska esoteriska skolan för vilken jag haft tillräckligt förtroende för att inte avkräva honom något högtidligt löfte...så måste han försvaras vare sig han vill eller inte... Han har mycket att utstå.

Intag nu min plats i Amerika [i den esoteriska skolan] och sedan jag gått bort, i Adyar. Om du inte har mer personlig ärelystnad än jag...och jag vet att du inte har det - endast stridslystnad - skall detta inte innebära ett större offer för dig än det innebar för mig att ha överste Olcott som min president. (The Theosophical Forum, I, 3-4, maj 1930)

Även andra vittnesbörd finns att tillgå angående hennes höga uppskattning av W Q Judge och hennes önskan att han skulle bli president för TS och ledare för den esoteriska skolan.

Den esoteriska skolan var en strängt privat grupp även om några fakta angående dess ledning offentliggjordes under en viss orosperiod i samfundet. Vissa Förberedande memoranda, skrivna av H P Blavatsky, har publicerats, och de ger en föreställning om ES:s ideal och syften samt anger hennes skäl till dess instiftande vid den kritiska vändpunkt vi tidigare nämnt. Några utdrag må anföras:

Teosofiska Samfundet hade nyligen inträtt i det fjortonde året av sin tillvaro [1888], och om det åstadkommit stora eller t o m häpnadsväckande resultat på det exoteriska eller yttre planet, så har det fullständigt misslyckats med de syften som sattes främst när det ursprungligen bildades. Som ett "alltomfattande broderskap" eller t o m ett brödraskap bland många andra, har det sålunda sjunkit ned till de samfunds nivå vilkas anspråk är stora, men vilkas namn helt enkelt är en mask - ja, t o m ett BEDRÄGERI...

Syftet med denna sektion är att vara till hjälp för den kommande utvecklingen av Teosofiska Samfundet som helhet i rätt riktning genom att främja broderlig samhörighet åtminstone bland en utvald minoritet, ...och det måste nu räddas från framtida faror genom det samfällda biståndet, de broderliga känslorna och de ständiga bemödandena hos medlemmarna av denna esoteriska sektion... Den esoteriska sektionen har sålunda "avskilts" för räddningen av hela samfundet. Dess väg, som stiger uppför från början, kräver stora ansträngningar, men en stor belöning ligger bakom de många hindren när de väl övervunnits. ...i denna grad kommer lärjungarna - utom i undantagsfall - inte att undervisas i hur man producerar fysiska fenomen, inte heller skall de tillåtas utveckla några magiska krafter... Varje person skall erhålla precis så mycket upplysning och hjälp som han eller hon förtjänar och inte mer... Den skenbara ynnest som visas några, och de framsteg som synes följa härav, skall vara beroende av det arbete de efter bästa förmåga utför för det alltomfattande broderskapets sak och för människosläktets höjande. (First Preliminary Memorandum, 1888)

Den esoteriska sektionen hade ingenting att göra med Teosofiska Samfundets yttre former. Inte heller var den tvungen att iakttaga neutralitet i trosfrågor, vilket i Teosofiska Samfundet är en konstitutionell bestämmelse av grundväsentlig betydelse för dess arbetssätt i världen. Esoteriska sektionen var avsedd för studiet av och den individuella träningen i teosofi i detta ords fulla bemärkelse - gudomlig visdom.

För att klargöra att ES inte var en officiell del av Teosofiska Samfundet som sådant, fast den hämtade sina medlemmar från samfundet, ändrade H P Blavatsky dess namn till "Den österländska skolan för teosofi". Under sin livstid var hon som "Yttre huvud" den ansvariga ledare och auktoritet, vilken man var skyldig tro och lydnad - frivillig tro och lydnad, väl att märka - och denna princip var också hennes efterträdares.

Några utdrag ur ett brev från H P Blavatsky, daterat december 1888, ungefär vid den tidpunkt då hon startade den esoteriska skolan, kastar ett klart ljus över dess verkliga betydelse:

Den esoteriska sektionen skall vara en skola för allvarliga teosofer som vill lära mer (än de kan hämta i publicerade arbeten) om de esoteriska sanningarna... I densamma finns ingen plats för despotism eller härsklystnad, inget tillfälle att erlägga avgifter eller förtjäna pengar, ingen ära för min personliga del utan en mängd missförstånd, skvaller, misstankar och otacksamhet i en nästan omedelbart förestående framtid. Men om jag bland de teosofer som redan avgett sina löften kan införa ett halvt dussin eller så på den högra och rätta vägen, skall jag dö lycklig. Många är kallade men få är utvalda. Såvida de inte följer de riktlinjer som ni talar om, ursprungligen uppdragna av mästarna, kan de inte ha framgång. Jag han endast visa vägen för dem vilkas ögon är öppna för sanningen, vilkas själar är fyllda av osjälviskhet, barmhärtighet och kärlek till hela skapelsen och som sist av allt tänker på sig själva. (The Path, VII, 121, juli 1892)

Beträffande det återupplivande av den urgamla visdomsreligionen i Västerlandet, vartill H P Blavatsky tog initiativet, skriver hon:

Men om MYSTERIERNAS röst under många tidsåldrar varit tyst i Västerlandet, om Eleusis, Memphis, Antium och Cresa sedan lång tid tillbaka gjorts till gravkamrar för en vetenskap som en gång var lika storartad i Västerlandet som den alltjämt är i Östern, vidtas nu förberedelser för deras efterträdare. Vi ha nu nått fram till 1887, och det nittonde århundradet närmar sig sitt slut. Det tjugonde århundradet har sällsamma tilldragelser i beredskap för mänskligheten och torde t o m komma att bli det sista i sitt slag. ("The Esoteric Character of the Gospels", Lucifer, I, 810, dec 1887)

De föreställningar som råder i Västerlandet beträffande chelaskapets innebörd är i många avseenden vilseledande. Chelaskap innebär självdisciplin, osjälviskt arbete för andra, som slutligen tilldrar sig en mästares uppmärksamhet och sålunda efterhand framkallar hans ledning. De lockande löften om psykisk utveckling och andra belöningar som vilseleder de oförsiktiga, har ingenting att göra med chelaskapets ädla ideal. Seriösa lärjungar kan finna klara anvisningar beträffande de första stegen på den väg som leder till universums hjärta i H P Blavatskys artikel Chelas and Lay Chelas (omtryckt i The Theosophical Path, aug 1930), i hennes Tystnadens röst, i G de Puruckers The Esoteric Tradition och Gyllene föreskrifter i esoterisk visdom, i W Q Judges Brev som hjälpt mig och i andra arbeten.

Till Kapitel 18

Till Innehållsförteckning