Kommentar 2

Innan örat kan höra, måste det ha förlorat sin känslighet

 

De fyra första reglerna i Ljus på vägen är utan tvivel - fast detta påstående kan synas besynnerligt - de viktigaste i hela boken, endast med ett undantag. Att de är så viktiga beror på att de innehåller den astrala människans livslag, själva väsendet i det som skapar henne. Och det är endast i det astrala (eller sig självt upplysande) medvetandet som de efterföljande reglerna har någon levande betydelse. Har man väl förvärvat de astrala sinnena är det en naturlig sak att man börjar använda dem, och de senare reglerna är bara vägledande vid deras användning. När de fyra första reglerna är inristade i en människas hjärta och i hennes liv, blir de andra reglerna fakta i livet som måste förstås och erfaras.

De fyra reglerna står skrivna i den stora salen hos varje verklig loge tillhörande ett levande Brödraskap. Vare sig människan likt Faust står i begrepp att sälja sin själ till djävulen, eller skall bli slagen i striden liksom Hamlet, eller har att gå vidare inom gränserna - i varje fall är dessa ord för henne. Människan kan välja mellan dygd och last, men inte förrän hon blivit vuxen. Ett barn eller ett vilt djur kan inte göra ett sådant val. På samma sätt med lärjungen. Han måste först bli lärjunge innan han kan se de vägar, mellan vilka han har att välja. Ansträngningen att göra sig till lärjunge - hans pånyttfödelse - måste han göra själv, utan hjälp av en lärare.

Förrän de fyra reglerna är inlärda kan ingen lärare vara honom till nytta, och detta är orsaken till att "mästarna" omtalas på det sätt som sker. Inga verkliga mästare, vare sig de är adepter i makt, kärlek eller svart magi kan påverka en människa förrän hon hunnit över dessa fyra regler.

Tårar kan, som ovan sagts, kallas livets saft. Själen måste ha frigjort sig från rnänniskans sinnesrörelser, måste ha tillkämpat sig en jämvikt som inte kan rubbas av olyckan, innan hennes ögon kan öppnas för den övermänskliga världen.

Mästarnas röst ljuder alltid i världen, men endast de hör den vilkas öron inte längre är känsliga för ljud som griper in i det personliga livet. Skrattet lättar inte längre hjärtat, vreden överväldigar det inte längre, i ömma ord finner det inte längre någon balsam. Ty det därinne, till vilket öronen är en ingång, är i sig självt en fridens ort vars lugn ingen människa kan störa.

Liksom ögonen är själens fönster, är öronen dess ingång eller dörrar. Genom dem kommer kunskap om förvirringen i världen. De Store, som har besegrat livet, som blivit mer än lärjungar, är fredade och ostörda mitt i virrvarret av ljud och kaleidoskopiska rörelser i människovärlden. De är i besittning av såväl säker kunskap som fullkomlig frid, och därför lyssnar de inte till eller tar intryck av de ofullständiga, ensidiga och felaktiga underrättelser som kommer till deras öron från omgivningen. När jag talar om kunskap, menar jag intuitiv kunskap. Denna säkra kunskap kan aldrig vinnas genom träget arbete eller experiment, ty de sätten är bara användbara på materien, och materien är något högst osäkert, alltjämt underkastat förändring. Naturens och det fysiska livets absoluta och universella lagar, som vetenskapsmannen förstår dem, skall upphöra att existera när detta världsallt har upphört att finnas till och endast dess själ är kvar i tystnaden. Vilket värde har då den kunskap om dess lagar som iakttagelse och flit förvärvat? Jag ber att ingen av mina läsare måtte föreställa sig att jag med det ovan sagda underskattar eller vill nedvärdera förvärvad kunskap eller vetenskapligt arbete. Tvärtom anser jag att vetenskapsmännen är det moderna tänkandets banbrytare. Den tid när skalder och konstnärer såg det gudomliga ljuset och översatte det till sitt eget språk ligger begravd med bildhuggarna före Fidias och skalderna före Homeros. Mysterierna behärskar inte längre tankens och skönhetens värld. Den ledande kraften är människolivet, inte det som ligger bortom detsamma. Men vetenskapens arbetare gör framsteg, inte så mycket genom egen kraft som genom omständigheternas makt. De närmar sig alltmer den gräns som skiljer det förklarliga från det oförklarliga. Varje ny upptäckt för dem ett steg framåt. Därför aktar jag högt den kunskap som vinns genom arbete och experiment.

Men intuitiv kunskap är en helt annan sak. Den är inte förvärvad utan så att säga en själens förmåga, dock inte den animala själens, den som blir en vålnad efter döden då lystnad eller minnet av onda gärningar håller den fången i mänskliga varelsers närhet, utan den gudomliga själens som besjälar alla den individualiserade varelsens yttre former (förkroppslingar).

Den intuitiva kunskapen är naturligtvis en förmåga som innebor i denna själ, en förmåga som är medfödd. Den blinde lärjungen måste genom en kraftig, beslutsam och okuvlig viljeansträngning väcka medvetandet om densamma hos sig. Jag använder ordet okuvlig av en särskild anledning. Endast den som inte kan kuvas, som vet att han har att härska över människor, över omständigheter, över allt utom sin egen gudomliga själ, kan väcka denna förmåga hos sig. "Tron försätter berg." De skeptiska ler åt tron och berömmer sig av att inte ha den. Sanningen är den att tro är ett väldigt redskap, en ofantlig kraft, som i själva verket kan åstadkomma allting. Ty den är ett förbund mellan människans gudomliga jag och hennes mänskliga jag.

Användandet av detta redskap är oundgängligt för vinnandet av intuitiv kunskap. Ty om människan inte tror att sådan kunskap finns hos henne själv, hur kan hon då göra anspråk på den och använda den?

Utan den är hon hjälplösare än ett stycke drivved i havsströmmen. Det kastas hit och dit. Det kan också människan på sitt ödes växlande vågor. Men sådana växlingar är bara yttre och av liten betydelse. En människa må äga allt världsligt gott och tyckas vara herre över sitt öde, men ändå har hon ingen frid, ingen visshet, eftersom hon i sitt inre oroas av varje tankeström som når henne. Och dessa växlande strömmar driver inte bara kroppsligen människan hit och dit liksom drivveden på vattnet. De går in genom hennes själs portar, suger till sig hennes kraft, gör henne blind och blottad på omdömesförmåga, så att flyktiga intryck lägger beslag på henne.

För att tydliggöra min mening skall jag ge ett exempel. Föreställ dig en författare vid sitt arbete, en målare vid sitt staffli, en tonsättare som lyssnar till de toner som ljuder i hans hänförda fantasi. Föreställ dig att var och en av dessa verksamma personer skulle tillbringa timmar vid ett fönster och betrakta vimlet på gatan. Gatulivet skulle förvirra och bedöva syn och hörsel, och trafiken skulle dra förbi dem som ett skuggspel. Men en människa som inte har något att tänka på för stunden skulle vid samma fönster iaktta de förbipasserande och komma ihåg de ansikten som behagade eller intresserade henne. Så är det också med sinnet i dess förhållande till den eviga sanningen. Om det inte längre till själen överför sina växlande intryck, sin bristfälliga kunskap, sina opålitliga iakttagelser, så tänds i den inre fridens hemvist den verkliga kunskapens ljus, i det fridens hemvist som uppdagades redan då den första regeln blivit förverkligad. Då börjar öronen att höra, mycket otydligt, mycket svagt i början. Och så svaga är dessa första antydningar till ett spirande sant och verkligt liv, att de ibland nonchaleras som blotta inbillningar.

Innan de kan bli mer än bara inbillningar måste tomhetens avgrund förnimmas på ett annat sätt. Den ytterliga tystnad som uppkommer när öronen tillsluts för alla tillfälliga ljud förefaller oss vara ännu mer förskräckande än t o m rummet, tömt på alla former. Jag tror att vår enda uppfattning av den tomma rymden, när denna ter sig för oss som enbart tanke, är svart mörker. Detta är för de flesta personer något i rent fysiskt avseende outhärdligt, och då det betraktas som ett evigt oföränderligt faktum, måste det för förståndet mer än något annat betyda förintelse. Men det är upphävandet av endast ett sinnes verksamhet, och ljudet av en röst kan komma att bringa lättnad i det djupaste mörker. Lärjungen, som funnit vägen in i detta mörker, den fruktansvärda avgrunden, måste då tillsluta sin själs portar så att ingen, varken tröstare eller fiende, kan tränga in. Och när denna 2:a ansträngning görs, blir det förhållandet att smärta och njutning är en och samma förnimmelse uppenbart för dem som förut inte kunnat fatta det. Ty när man kommit in i tystnadens öken hungrar själen så våldsamt och lidelsefullt efter någon förnimmelse att vila ut på, att en smärtsam sådan blir lika välkommen som en angenäm. När lärjungen blir klart medveten om detta kan han, om han håller fast därvid och är modig, på en gång göra slut på sin "känslighet". När örat inte längre hör skillnad på det som är angenämt och det som är smärtsamt, skall det inte heller påverkas av andras röster. Då är det möjligt och tryggt att öppna själens dörrar.

Seendet är det första bemödandet och det lättaste, eftersom det till en del åstadkoms genom intellektuell ansträngning. Intellektet han behärska hjärtat, som vi ju vet från det dagliga livet. Därför ligger detta förberedande steg inom materiens område. Men det 2:a steget har ingen sådan hjälp att räkna på, ingen som helst materiell hjälp. Jag menar med materiell hjälp naturligtvis inflytande av hjärnintelligensen, känslorna, varje yttring av den lägre mänskliga själen. I det hon tvingar öronen att lyssna till den eviga tystnaden, blir den varelse som vi kallar människa något som inte längre är människa. En ganska ytlig mönstring av de tusentals inflytelser som andras vilja utövar på oss visar att det måste vara så. En lärjunge vill uppfylla alla sina mänskliga plikter, men han vill göra det enligt sin egen känsla av det rätta och inte som en annan människa eller grupp av människor uppfattar det. Detta är tro som är grundad på kunskap i stället för den blinda tro som är hämtad från de gängse troslärorna.

För att nå den rena tystnad som är nödvändig för lärjungen måste hjärtat, känslorna och hjärnan med dess intellektualism hållas tillbaka. Dessa är bara mekanismer som skall upphöra att finnas till när människans liv är till ända. Det är det inre väsendet, tillhörande ett annat livsplan - det som är den drivande kraften och gör att hon lever - som nu tvingas vakna och handla. I denna stund är faran störst. Vid det första provet drivs många av fruktan till vansinne. Det var om detta första prov som Bulwer Lytton skrev. Ingen romanförfattare har kommit så långt som till det 2:a provet, men några skalder har gjort det. Dess stora fara ligger i att måttet av en människas styrka också är måttet på möjligheten för henne att genomgå det, eller att överhuvudtaget försöka det. Om hon har kraft nog att uppdaga det som hon ännu inte känner, det högsta väsendet inom henne, då har hon kraft att öppna de gyllene portarna. Då är hon en verklig alkemist, i besittning av livselixiret.

Det är efter uppnåendet av denna erfarenhet som ockultisten blir skild från alla andra människor och inträder i ett liv som är hans eget, på en väg där han verkar enligt sin egen individualitet i stället för att bara lyda de väsen som behärskar vår jord. Detta höjande av sig till en individuell makt gör honom i verkligheten identisk med livets ädlare krafter och ett med dem. Ty de står över denna jords makter och detta världsallts lagar. I detta ligger människans enda hopp om framgång i det stora kraftprovet, att göra ett språng från sin nuvarande position rakt bort till sin nästa och på en gång bli en väsentlig del av den gudomliga kraften, liksom hon varit en väsentlig del av den intellektuella kraften, av den stora naturen till vilken hon hör. Hon står alltid framför sig själv, om en sådan paradox kan förstås. Det är de människor som innehar denna ställning, som tror på sin inneboende kraft och på hela släktets, det är de som är de äldre bröderna, banbrytarna. Varje människa har att själv och utan hjälp göra det stora språnget. Hon har dock ett stöd i vissheten om att andra har gått före på den vägen. Det är möjligt att de gått förlorade i avgrunden. Det betyder ingenting. De har varit modiga. Att jag säger att det är möjligt att de gått förlorade i avgrunden, grundar sig på det faktum att den som klarat sig är oigenkännlig till dess att det andra och helt och hållet nya tillståndet uppnåtts av båda. Det är onödigt att för närvarande gå in på vad detta tillstånd är. Jag säger bara att i det första tillståndet, under vilket människan inträder i tystnaden, förlorar hon kännedomen om sina vänner, om dem som älskar henne, om alla som varit henne nära och kära, och förlorar även ur sikte sina lärare och dem som gått före henne på hennes väg. Jag säger detta eftersom knappast någon går genom utan bitter klagan. Kunde förståndet på förhand bara fatta att tystnaden måste vara fullständig, skulle säkerligen denna klagan inte uppstå och bli ett hinder på vägen. Din lärare eller din föregångare må hålla din hand i sin och ägna dig den varmaste sympati varav människohjärtat är mäktigt, men då tystnaden och mörkret kommer mister du all kännedom om honom. Du är ensam och han kan inte hjälpa dig, inte därför att han förlorat sin kraft utan därför du frammanat din store fiende.

Med din store fiende menar jag dig själv. Om du har förmågan att skåda din egen själ i mörker och tystnad, har du övervunnit det fysiska och animala jaget som enbart har sin varelse i känslor och sinnesupplevelser.

Detta påstående skall, fruktar jag, förefalla svårt att fatta, men det är i själva verket ganska enkelt. När människan nått sin mognad och civilisationen står på sin höjdpunkt, står hon mellan två eldar. Om hon bara förmådde ta sitt stora arv i anspråk skulle det blott animala livets börda utan svårighet kunna avkastas. Men hon gör inte detta, och så kommer släkte efter släkte att blomstra, förfalla, dö och försvinna från jordens yta, hur praktfull blomman än varit. Och det är individen som skall göra den stora ansträngningen att förjaga all fruktan för sin högre natur och vägra att låta dra ned sig av sitt lägre och mer materiella jag. Varje individ som gör detta är en frälsare av sitt släkte. Han basunerar inte ut sina bedrifter, han håller sig i ensamhet och tystnad, men han är i sanning en länk mellan människan och hennes gudomliga del, mellan det kända och det okända, mellan marknadsplatsens vimmel och stillheten bland de snötäckta himalayabergen. Han behöver inte vistas bland människorna för att vara denna länk. I det astrala är han den länken, och detta gör honom till en varelse av annan ordning än övriga människor. Redan så tidigt på vägen mot kunskap som då han tagit endast det 2:a steget, finner han sig äga ett säkrare fotfäste och blir medveten om att han är en erkänd del av det hela.

Detta är en av livets motsägelser som är så konstant förekommande att den har gett uppslag åt diktaren. Ockultisten finner den bli mer markerad i den mån han söker leva det liv han valt. Allteftersom han drar sig tillbaka inom sig själv och blir beroende endast av sig själv, finner han sig allt bestämdare bli en del av en stor, i en bestämd riktning gående, tanke- och känsloström. När han lärt den första läxan, övervunnit hjärtats hunger och vägrat att leva på andras kärlek, finner han sig mer i stånd att inge kärlek. I det han kastar bort sitt liv kommer det honom till mötes i en ny form och med en ny mening. Världen har alltid visat sig full av motsägelser för människan. När hon blivit lärjunge finner hon att livet är en lång följd av paradoxer. Detta är ett faktum i naturen, och skälet därtill är begripligt nog. Människans själ är fjärran som en stjärna så länge hennes medvetande är under lagen för föränderligt och sinnligt liv. Detta är nog för att förorsaka de skiljaktigheter i karaktär som ger romanförfattaren så många uppslag. Varje människa är ett mysterium för alla och för henne själv. Hennes motiv är ofta omöjliga att upptäcka, och hon vet inte själv varför hon gör det ena eller det andra. Lärjungen har till uppgift att väcka medvetande i denna sin astrala del, i vilken makt och gudomlighet ligger slumrande. Då detta medvetande väckts blir motsägelserna hos människan mer uppenbara än någonsin, och så blir även de paradoxer hon genomlever. Ty människan skapar själv sitt liv, och "äventyr är för de äventyrslystna" är ett av de visa ordspråk som grundar sig på verkliga fakta och täcker hela omfånget av mänsklig erfarenhet.

Tryck på den gudomliga delen av människan återverkar på hennes animala del. Då den tysta själen vaknar gör den människans vanliga liv mer målmedvetet, mer livfullt, mer verkligt och ansvarsmedvetet. Ockultisten som dragit sig inom sin egen fasta borg har där funnit sin styrka. Han inser genast vad plikten fordrar av honom. Han vinner inte sin styrka på grund av att han personligen har rätt till den utan därför att han är en del av det hela. Och så snart han är säker för det lägre livets inflytelser och kan stå oberörd av dem, ropar den yttre världen på honom att komma och verka i den. Så är det också med hjärtat. När det inte längre begär att få, uppfordras det att ge.

I,jus på vägen har med rätta blivit kallad en paradoxernas bok. Vad annat kan den vara då den handlar om lärjungens verkliga, personliga erfarenheter?

Att ha förvärvat de astrala sinnena för syn och hörsel, eller med andra ord att ha förvärvat astral förnimmelseförmåga och öppnat själens dörrar, är jättelika uppgifter och kan erfordra offret av många reinkarnationer. Och ändå, när viljan blivit tillräckligt stark kan hela undret utföras på ett ögonblick. Lärjungen är då inte längre tidens tjänare.

De två första stegen är negativa, dvs de innebär ett tillbakadragande från förhandenvarande förhållanden snarare än ett närmande till andra. De två följande är aktiva, innebärande ett framryckande mot andra tillstånd av tillvaro.

Till Kommentar 3

Till Innehållsförteckning