Kapitel 7

 

De mindre mysterierna

 

De mindre mysterierna förbereder neofyten - genom olika grader av rening och disciplin i kombination med träning i intellektuell och andlig varseblivning - för initiation i de större mysterierna. Som nämndes i föregående kapitel har antalet grader vanligen uppgetts till sju, av vilka de tre första omfattar de mindre mysterierna. Den fjärde graden utgör vändpunkten, där de som undergått de förberedande stadiernas disciplinering och träning ställs inför provet att verkligen uppleva sin egen identitet. Om kandidaten med framgång består denna grads prov, underkastar han sig ännu strängare disciplin och rening, och förhållandet mellan lärare och lärjunge blir ännu djupare och förtroligare. Kandidaten är nu en förpliktad lärjunge och fast besluten att framgångsrikt ta del av de större mysteriernas femte, sjätte och sjunde grad.

De mindre mysteriernas prov är förhållandevis enkla, men allteftersom lärjungen visar sitt nit och sin förmåga att bestå de inledande proven blir träningen hårdare och kraven på hans natur allvarligare, och karma svarar med större stränghet på hans misstag.

De mindre mysterierna har två utmärkande kännetecken: (a) undervisning i de mer djupgående vetenskaperna om universum och (b) dramatiska riter som bildligt framställer det som initianden utan yttre hjälp måste gå igenom i de större mysterierna. I de eleusinska mysterierna t ex, tjänade de heliga riterna som andlig hjälp genom att stimulera kandidaten att leva det högre livet, samtidigt som de gjorde honom förtrogen med initiationsprocessens vägar.

Att se på eller deltaga i en dramatisk föreställning är något helt annat än att uppleva verkligheten, men tjänar ändå till att ge neofyten en förberedande orientering före de djupare initiationerna. De mindre mysterierna har av alla tidsåldrars skarpaste hjärnor varit kända och värdesatta som institutioner för högre utbildning av dem som visat sig värdiga och lämpade.

Från mysterieskolorna tränger kunskap om sanningen ut i de omgivande samhällenas tankevärld när de förberedande gradernas invigda lever bland folket. I det gamla Grekland och Rom var nästan alla män av historisk betydelse invigda i en eller flera av de lägre graderna. Detta gäller dock inte mördarna och erövrarna, ty dessa var nästan aldrig invigda även om man under romarrikets nedgångsperiod kunde se många sökande av medelmåttig karaktärskvalitet deltaga i de inledande riterna på ett mer eller mindre ytligt sätt.

Det var faktiskt så att mysterierna i gamla tider var så högt aktade att förberedelse för tillträde till dem ansågs vara den största gåva en fader kunde ge sina söner. Vid sju års ålder togs pojkar emot och fostrades i hjärta och sinne så att de, när de växt upp, antingen kunde intaga sina platser i världen och utöva ett uppbyggande inflytande på människorna omkring sig eller, om de var i besittning av inre lämplighet, kunde stanna vid Helgedomen och avancera så långt de förmådde i de större mysterierna. Vissa skolades för att kunna undervisa i tillvarons lagar vid högre lärosäten, medan andra invigdes i de lägre graderna för att lära sig regera landet med lugn och hederlighet. Det fanns också de som genomgick de första gradernas träning och rening för att sedan ägna sina liv åt att berika människorna med skönhet i form av konst, poesi och musik. På så sätt mognade de tidiga civilisationerna i andliga ting under ledning av invigda filosofer, statsmän, konstnärer, poeter och musiker.

I de mindre mysterierna undervisades i många konstarter och vetenskaper, särskilt geografi, astronomi, kemi, fysiologi, psykologi, geologi, meteorologi och musik, "den gudomligaste och mest andliga konstarten" (ML, s 188). Undervisning gavs även i den arkitektur, vars förlorade "proportionsnormer" odödliggjort de grekiska templen. Dessa vetenskaper hölls hemliga av mysterierna, inte därför att de skulle missförståtts om de meddelats av offentliga skolor och universitet som i våra dagar, utan därför att vetenskaperna och konstarterna inte bara studerades i sina tillämpnings- utan också i sina orsaksmässiga aspekter.

Våra förfäder har ofta förlöjligats för att de höll tillbaka enklare kunskap som t o m ett barn kan förstå. Men i verkligheten utgavs den enklare kunskapen öppet, det var dess ockulta bakgrund som hölls strängt hemlig såsom lämpad endast för dem som inte missbrukade den, (och så meddelas kunskapen även i våra dagar, även om världen i stort inte har en aning om detta förhållande). Skulle all denna visdom kunna offentliggöras i vår tid, när varje vetenskaplig upptäckt omedelbart leder till frågan om hur den kan användas i destruktiva syften? Man måste beundra styrkan och klokheten hos våra förfäder som visste bättre än att godtyckligt överlämna visdom till dem som saknade moralisk behärskning. Med all vår stolta överlägsenhet har vi ännu inte nått upp till våra förfäders vetenskapliga nivå på alla verksamhetsområden. Som H P Blavatsky skrev 1877:

Om vår tids snillen är så mycket kunnigare än gamla tiders, varför återupplivar de inte våra förfäders förlorade färdigheter? Varför får vi inte tillbaka de oförgängliga färger - den tyriska purpur, den lysande cinnober och det glittrande blått - som dekorerar väggarna i Luxor och fortfarande är lika klara som den dag de anbringades? Varför får vi inte tillbaka pyramidernas och de antika akvedukternas oförstörbara cement, den klinga från Damaskus som kunde vridas som en korkskruv i sin balja utan att gå av, de prunkande nyanser man ser i de gamla katedralernas fönsterglas och i det färgade glas man funnit bland soporna i en del ruiner? Om kemisterna när det gäller färdigheterna inom vissa konstarter inte kan tävla ens med sina medeltida föregångare, varför då yvas över landvinningar som med stor sannolikhet gjordes redan för tusentals år sedan? Ju mer arkeologin och språkvetenskapen går framåt, desto kraftigare törnar får vår stolthet av upptäckterna och desto större blir upprättelsen av dem bland våra förfäder som hittills har ansetts vara okunniga vandrare i vidskeplighetens träsk. (Isis, 1:239)

I mysterierna var geografi inte bara ett studium av topografin. Studiet handlade också om kontinenternas periodiska höjningar och sänkningar och dessas sammanhang med de periodiska händelserna i rasernas historia, samt om jordens hemliga centra och våra intima relationer till de två polerna och de fyra väderstrecken. H P Blavatsky ger en tankeväckande vink:

De båda polerna kallas den "högra" och "vänstra" ändan av vår glob - därav nordpolen den högra - eller jordens huvud och fötter. Varje välgörande (astral eller kosmisk) inverkan kommer från nordpolen, varje olycksbringande inflytande från sydpolen. De äro ganska mycket förbundna med och verksamma i den s. k. "högra" och "vänstra" magien. (DHL, 2:440 not)

Meteorologi var studiet av luftströmmarna och nederbörden som förmedlare av vital energi från alla delar av solsystemet och ställen bortom detsamma. Åskväder etc betraktades inte bara som elektromagnetiska fenomen. Sedda i sitt orsakssammanhang är de yttre manifestationer av inre krafter som från den kosmiska rymden kommer in i vår atmosfär och påverkar jordens levande varelser.

I Kaldeen, Egypten, Mexiko, Peru, Wales, Island och Indien betraktades astrologin med vördnad. Dess djupare läror hölls för så heliga och andliga att de förmedlades från mun till öra. Spådomskonsten och liknande strunt betraktades av hierofanterna som vulgära ting. Solens och planeternas inflytanden på människorna ansågs inte bara mekaniskt påverka de enskilda individerna att agera på det ena eller andra sättet. Utbytet av planetariska och solara livsenergier med jordevarelserna ansågs komma sig av allas gemensamma galaktiska ursprung. Planeternas sjufaldiga natur beaktades när man beskrev människans sjufaldiga natur. Därför var utbytet av livsatomer mellan de olika planetsystemen och jorden ett av den esoteriska astrologins främsta studieområden.

Kunskapen om hur stora cykliska tilldragelser på jorden kan förutsägas behärskades inte bara i Indien (se Asuramayas Surya-Siddhanta, den äldsta bevarade avhandlingen om astronomi, DHL, 2:359) utan också i det gamla Kaldeen, där man för fyra à fem tusen år sedan fortfarande höll den arkaiska astrologin som ett av sina hemliga mysteriers betydelsefullaste inslag. Det berömda ziggurat eller höga tornet i Borsippa i Babylonien är ett tydligt bevis på kunskap om det sjufaldiga planetinflytandet på mänskligheten. Tornet kallades för de sju sfärernas estrader, och var och en av dess våningar hade sin egen färg som representerade en av de sju heliga planeterna. I toppen av ett ziggurat fanns en helgedom, ofta med ett bord eller en bänk av guld.

Det som för allmänheten kan ha tyckts vara astronomiska observatorier var sålunda hemliga undervisningscentra, i vars inre utrymmen den esoteriska astrologin utgjorde ett av de mindre mysteriernas viktigare studieområden. Även medicin, kirurgi, fysik, alkemi, poesi, matematik och filosofi studerades ur de inre perspektiven. Den typen av studier går inte ut på inlärandet av en mängd data, utan på inre varseblivning av ockult logik så att kunskap - välsignelserikt tillämpad till andra människors bästa - med tiden blir visdom.

Hur fantasieggande och hur intellektuellt och psykiskt stimulerande dessa studier än var för neofyten, så utgjorde de inte mysteriernas huvudsyfte. Bakom all träning av sinnet låg avsikten att rena själen genom disciplin och meditation. Som stimulans och vägledning i den riktningen gavs dramatiska framställningar av kandidatens nedstigande till underjorden, hans prövningar i dess regioner vid mötet och besegrandet av sig själv och hans uppstigande till livets och ljusets ström, kulminerande i hans förening och "vänskap" med gudarna. Dessa dramatiska riter var så verkningsfulla att deltagandet i dem utgjorde en viktig del av förberedelsen för de större mysterierna.

I den antika världen genomfördes de mindre mysteriernas ritualer på ett ganska enhetligt sätt. Överallt använde man vetets gudomlighet som sinnebild när man framställde nedstigandet till underjorden. Vetekornet såsom frö representerar kandidaten. När fröet kommer ned i den fuktiga jordens mörka regioner får det många svårigheter att kämpa mot i både mark och omgivning. Det "dör" när det ger upphov till rot och strå. Men strået skjuter upp över jordytan och med hjälp av sol och regn blommar så småningom det frö som var. På samma sätt "dör" kandidaten i underjordens regioner, de lägre sfärerna, när han möter och övervinner de svårigheter han ställs inför. När han kastar av sig sitt obeständiga jag, dör han i det han ger upphov till mästareskapet. Vid rätt tidpunkt höjer sig den lärjunge som var till ljusets och livets sfärer, där han tillsammans med andra "gudomlighetsplantor" finner vänskap med gudarna och slår ut i det fulla adeptskapets blom.

Så framställs på esoteriskt dramaspråk den andliga födslovånda som de genomgår, vilka "giva liv åt sig själva" (DHL, 2:614) som ett forntida manuskript kallar adeptens födelse i neofyten, den oförlikneliga initiationen.
 

Till kapitel 8

 

Till Titelsidan