Avsnitt 1

 

Innan jag ännu fått fjun på min haka, inträdde jag genom templets portar för att börja mina läroår i prästernas klass. Mina föräldrar var herdefolk och bodde utanför staden.

Vid porten stod en svartklädd novis och talade med en kvinna från staden som hade med sig några vattenflaskor, vilka hon bad att någon av prästerna skulle välsigna. Hon fick då en vara att sälja som betalades bra av det vidskepliga folket.

Jag tittade in genom porten medan jag väntade på min tur, och fick då se en syn som fyllde mig med vördnad och bävan. Denna överväldigande känsla dröjde länge kvar i min själ, även sedan jag kommit i nästan ständigt umgänge med den man som nu gjorde ett så djupt intryck på mig. Hans hy var ljus och håret hade en mörkt gyllene färg. Skägget var långt och tjockt, men det tycktes mig underligt orörligt. Det var liksom mejslat i guld och gjort för evigheten. Hela mannen gav intrycket av en varelse som var helt och hållet utanför de vanliga människornas värld.

Novisen såg sig om, troligen föranledd därtill av min spända blick, ty prästens steg var alldeles ljudlösa. "Ah", sade han, "här kommer den helige prästen Agmadh. Jag skall fråga honom". Han stängde porten efter sig och gick fram och talade med prästen, som lätt böjde på huvudet. Han återvände, tog flaskorna från kvinnan och bar dem till prästen som för ett ögonblick lade sin hand på dem. Kvinnan återtog dem under tacksägelser, och sedan tillfrågades jag om mitt ärende. Mina ögon föll då på fållen av prästens vita dräkt. Den var sirligt utsydd med gyllene bokstäver.

"En ny novis?", hörde jag en lugn och mild röst fråga. "Tag honom till skolan. Han är ännu bara ett barn. Var inte rädd, min gosse!". Uppmuntrad såg jag upp och mötte prästens blick. Hans ögon var av skiftande färg i blått och grått, vilket jag till och med då i min förlägenhet märkte. Men oaktat deras vackra färg ingav de mig inte den uppmuntran som jag hört i hans röst. De fick mig att darra.

Han avskedade oss med en handrörelse och fortsatte utför allén, under det att jag tyst följde min vägvisare. Vi inträdde genom templets stora huvudingång, vars väggar utgjordes av ofantliga, grovhuggna stenblock. En viss rädsla måste ha kommit över mig när den helige prästens granskande ögon vilade på mig, ty jag betraktade till och med dessa stenblock med en obestämd känsla av fasa.

Slutligen kom vi in i ett stort, vackert rum. Jag säger vackert, fast det var alldeles kalt och omöblerat med undantag av ett bord som stod i ett hörn. Men dess proportioner var så storartade och dess väggar och tak så skönt utsirade att till och med mitt öga, så ovant det än var att bedöma arkitektonisk skönhet, varseblev ett sällsamt välbehag. Vid bordet i hörnet satt två pojkar som skrev eller ritade, jag kunde inte riktigt se vilket. De var ivrigt sysselsatta, och det förundrade mig att de knappt lyfte på huvudet när vi inträdde. Men då jag kom närmare märkte jag att det bakom ett av de stora stenutsprången i muren satt en gammal vitklädd präst, som läste i en bok som låg i hans knä. Han gav inte akt på oss förrän min ledsagare stod alldeles framför honom, vördnadsfullt bugande.

"En ny lärjunge", sade han och betraktade mig uppmärksamt med sina matta, dimmiga ögon. "Vad kan han?". "Inte mycket, föreställer jag mig", svarade min ledsagare med en lätt ton av förakt. "Han har inte varit annat än fårvaktare".

"Fårvaktare", upprepade den gamle prästen, "då blir han till ingen nytta här. Det är bäst att han får arbeta i trädgården." "Har du lärt dig skriva eller rita?", frågade han mig.

Jag hade lärt det, så gott det låtit sig göra, men sådana färdigheter var sällsynta utom i prästskolorna och bland en liten del av de bildade klasserna.

Den gamle prästen såg på mina händer och vände sig åter till sin bok. "Han måste lära sig det någon gång", sade han, "men nu har jag alltför mycket att göra för att kunna sysselsätta mig med honom. För honom till trädgården, för en tid åtminstone, så skall jag se till honom senare ".

Min ledsagare vände sig om och lämnade rummet. Med en sista blick på dess härligheter följde jag honom. Vi gick genom en lång mörk gång, där luften kändes frisk och sval. Vid dess slut fanns en gallerport i stället för dörr, och här ringde min följeslagare på en ringklocka. Vi väntade under tystnad sedan klockan klingat ut. Ingen kom, och min ledsagare ringde åter. Men jag hade ingen brådska. Med ansiktet tryckt mot portens galler såg jag in i en förtrollande värld. Aldrig hade jag sett en trädgård som denna. Där fanns den präktigaste grönska, där hördes bruset av det sorlande vattnet i en springbrunn, färdigt att förfriska människan i den brännande hettan.

För tredje gången ljöd klockan och nu såg jag en svartklädd gestalt komma gående bland det lummiga lövverket. Vad den svarta dräkten passade illa på denna plats! Med ledsnad tänkte jag att även jag inom kort skulle iklädas denna dräkt och vandra på detta förtrollande ställe, likt en vilsekommen varelse från mörkrets rike.

Gestalten nalkades med sin grova dräkt snuddande vid det fina lövverket. Jag såg med ett hastigt vaknande intresse upp i ansiktet på den man som närmade sig, och i vars vård jag förmodade att jag skulle överlämnas. Det var ett ansikte som skulle väckt intresse hos vilken människa som helst.

Till Avsnitt 2

Till Innehållsförteckning