Avsnitt 14
Medan båtarna gled nedför floden bröts den djupa tystnaden plötsligt av en sång. Den kom från de präster som rodde. Från varje båt strömmade hymnen fram och jag såg att människorna på stranden föll på knä. Men inte ett ljud hördes från dem. De lyssnade på prästernas röster som fyllde luften.
Då sången upphörde fortfor tystnaden under några minuter. Folket knäböjde. Men med ens kastade sig alla framstupa på marken. Prästerna hade stämt upp en ny sång, en segersång:
"Gudinnan är med oss! Hon är mitt ibland oss! Fall ned och tillbed!"
Skepnaden vände sig mot mig och smålog. "Nu, min utvalde tjänare", sade hon, "måste jag ha din hjälp. Jag har belönat dig på förhand så att du inte skall tveka. Räck mig dina händer. Tryck dina läppar mot min panna och rör dig inte, ropa inte, vilken svaghet eller rädsla som än må komma över dig. Ditt liv skall bli mitt. Jag skall ta det ifrån dig, men jag skall ge dig det tillbaka. Det är för dyrbart att offras."
Jag lydde henne utan tvekan, men med outsäglig fasa. Jag kunde inte motstå hennes vilja. Jag visste att jag var hennes slav. Hennes kalla händer omslöt mina och blev ögonblickligen hårda som järnbojor, vilka obevekligt höll mig fast. Driven av min känsla av hjälplöshet mötte jag den glittrande blicken ur dessa fasansfulla ögon och ställde mig tätt intill henne. Jag längtade efter att döden skulle förlösa mig. Någon annan hjälp fanns inte. Jag tryckte mina läppar mot hennes panna. Rökelsen från lamporna och kärlen hade omtöcknat min hjärna med en underlig slapphet. Men nu, när mina läppar vidrörde hennes panna, intogs jag av en känsla av glädje och sorglöshet, av nästan vanvettig vällust. Jag var inte längre mig själv. Jag styrdes och behärskades av ett svall av sinnesrörelser som inte var mina egna. De jagade hastigt igenom mig och tycktes under sin framfart sopa med sig min individualitet, och som det då tycktes, för alltid. Men jag var likväl inte utan medvetande. Det blev tvärtom för varje ögonblick allt intensivare. Sedan glömde jag den förlorade individualiteten - jag visste att jag levde i hjärnan och hjärtat på denna varelse som så fullständigt behärskade mig. Ett vilt men dämpat rop bröt ut från folket. Det såg sin gudinna. Och jag såg vid mina fötter den till utseendet döda kroppen av en ung präst, klädd i vita kläden utsydda med guld. I min undran om han var död glömde jag glädjen över min makt.