Avsnitt 4

 

När jag vaknade var jag täckt av kallsvett och mina lemmar maktlösa. Jag blev hjälplöst liggande och undrande var jag var. Det var tyst och mörkt, och känslan av ostört lugn var i början behaglig. Men snart började jag i minnet återkalla de tilldragelser som kommit den förflutna dagen att synas mig lång som ett år. Bilden av den vita lotusblomman, sådan jag hade sett den i min syn, visade sig för mina ögon och blev allt tydligare, tills den förbleknade när jag påminde mig den senare fasansfulla synen - det sista mina ögon uppfattat tills jag nu vaknade i mörkret.

I min inbillning såg jag återigen detta ansikte med dess spöklika overklighet och det kalla glittret i dess grymma ögon. Jag var utmattad och upprörd, och fastän synen nu endast var en inbillning skrek jag högt av fasa. Genast såg jag ett ljus närma sig dörröppningen till rummet och in trädde en präst med en silverlampa. Jag såg då att jag befann mig i ett rum, där jag inte förut varit. Det syntes bekvämt och vackert. Mjukt fallande förhängen skilde det från de andra rummen, och en mild och behaglig vällukt svävade i luften.

Prästen närmade sig och när han kom fram till mig böjde han sitt huvud. "Vad önskar du?" frågade han. "Är du törstig?"

"Jag är inte törstig", svarade jag. "Jag är rädd - rädd för den hemska syn som jag såg."

"Ja", sade han, "det är inte underligt att du, som är så ung, blev rädd. Vår mäktiga härskarinnas blick kan komma en man att svimma. Var inte rädd, ty du kommer att hållas i ära eftersom dina ögon kan se. Vad kan jag göra för att lugna dig?"

"Är det natt?", frågade jag, medan jag oroligt vände mig på mitt mjuka läger.

"Det blir snart morgon", svarade prästen. "Jag skall stanna kvar vid din bädd", fortsatte han lugnande och satte sig ned bredvid mig. Hans ansikte återtog ögonblickligen sin orörlighet och snart tycktes han vara en bildstod. Hans ögon var kalla och hans tal var utan värme. Jag drog mig undan honom, ty då jag såg på honom tycktes mig synen i gången uppstiga mellan oss. Jag försökte känna mig lugn i hans närvaro, men slutligen bröt jag ut i ord. "Jag står inte ut längre!", ropade jag, "låt mig gå - ut i trädgården - vart som helst! Detta ställe är uppfyllt av den ohyggliga synen. Jag ser den överallt - jag kan inte stänga ögonen för den. Låt mig gå - låt mig gå härifrån!"

"Gör inte motstånd mot uppenbarelsen", svarade prästen. "Den kom till dig från helgedomen, från det allra heligaste. Den har visat att du är olik andra, och du kommer nu att älskas och äras av oss. Men du måste kväva upproret i ditt hjärta."

Jag svarade inte. Orden lade sig som is kring min själ. Jag fattade inte deras mening - hur skulle jag kunna det? Men jag kände tillräckligt för att rysa för dem. Efter ett långt uppehåll, under vilket jag sökte förjaga alla tankar för att befrias från min rädsla, drog jag mig hastigt till minnes något som ingav mig en känsla av lättnad.

"Var är den mörke mannen som jag såg i trädgården i går?", frågade jag.

"Vem? Trädgårdsmästaren Seboua? Han sover förmodligen i sin kammare. När det blir morgon stiger han upp och går ut i trädgården."

"Får jag gå till honom?", frågade jag med feberaktig iver och knäppte händerna liksom till bön.

"Till trädgården? Ja, om du är orolig och beklämd skall det göra dig gott att komma ut bland blommorna och inandas den friska morgonluften. Jag skall säga till Seboua att hämta dig då dagen gryr."

Utan att säga ett ord väntade jag tåligt, och bredvid mig satt prästen orörlig. Efter vad som tycktes vara timmar av väntan steg han slutligen upp och släckte lampan. Jag såg då en svag ljusstrimma falla in i rummet genom de höga fönstren.

"Jag skall kalla på Seboua och skicka honom till dig", sade han. "Kom ihåg att detta rum är ditt, att det hädanefter tillhör dig. Återvänd hit innan morgonceremonin börjar."

"Och hur vet jag när jag skall återvända hit?"

"Du behöver inte komma förrän efter frukosten, till vilken en klocka ringer, och dessutom skall Seboua säga till dig." Med dessa ord lämnade han rummet.

Snart hördes ljudet av fotsteg. Sebouas egendomliga ansikte visade sig i dörren. När han kom in och såg på mig lyste det småleende, som jag så väl mindes, åter upp hans ansikte. Han var en kärleksfull människa.

Jag reste mig upp i bädden och räckte ut händerna mot honom. "Seboua", sade jag, "varför är jag här? Varför säger de att jag är olik andra? Måste jag se den förskräckliga skepnaden igen?"

Seboua knäböjde bredvid mig. "Min son", sade han, "himlen har begåvat dig med seende ögon. Låt besittningen av denna gåva ge dig mod, och du skall bli ett ljus i det mörker som håller på att sänka sig över vårt olyckliga land."

"Det bryr jag mig inte om", svarade jag retligt. Jag var inte rädd för honom, och upproret i mitt sinne måste ha ett utlopp. "Jag bryr mig inte om att göra något som för så underliga ting med sig. Varför har jag sett det hemska ansiktet, som ännu i denna stund står för mina ögon och hindrar dem att se dagens ljus?"

"Kom med mig", sade Seboua och reste sig upp i stället för att svara. "Kom, vi går ut bland blommorna och pratar när den friska luften har svalkat din panna."

Jag var inte sen att stiga upp, och hand i hand gick vi genom gångarna till dess vi nådde en dörr som ledde till trädgården.

"Min son", sade Seboua, "därför att du under natten varit i mörker finns inget skäl att tro att ljuset inte mer finns till. På kvällen, när du lägger dig till vila, tvivlar du inte på att du åter får se solen gå upp nästa morgon. Du har varit i ett djupare mörker än nattens, och du skall få se en klarare sol än denna."

Jag förstod honom inte fastän jag begrundade hans ord i mitt sinne. Men knappt hade jag åter kommit inom det naturligas värld, förrän jag hastigt och oförmodat blev tagen bort från den. Varthän? Hur skall jag kunna säga det? Det finns inga ord i något språk på jorden som kan beskriva den verklighet, vilken ligger utanför det område som kallas det naturliga. Jag stod helt klart med mina egna fötter på det gröna gräset - jag hade inte lämnat det ställe där jag stod! Jag var också säker på att Seboua stod bredvid mig. Jag tryckte hans hand. Ja, den var där! Och likväl hade jag intrycket av att jag lämnat det naturligas värld och åter var inne i den vars syner, känslor och ljud skrämde mig.

Jag såg ingenting och hörde ingenting, och likväl stod jag där bävande och darrande. Vad skulle jag få se? Vad fanns i min närhet? Vad var det som drog en slöja för mina ögon? Jag slöt dem. Jag vågade inte se upp. Jag vågade inte möta den hemska verkligheten omkring mig.

"Öppna ögonen", sade Seboua, "och säg mig om vår drottning är här."

Jag öppnade dem och en dallring av glädje genomfor hela min varelse. Seboua hade, utan att jag märkt det, fört mig till lotusblommans vattenbädd. Där såg jag återigen, fastän det långa guldglänsande håret nästan dolde hennes ansikte, den sköna kvinnan, som nu liksom förra gången böjde sig ned för att dricka av det klara vattnet.

"Tala till henne", sade Seboua, "jag ser på ditt ansikte att hon står framför dig. Hon har inte på mycket länge talat till sina präster. Tilltala henne, ty vi behöver sannerligen hennes hjälp!" Seboua hade fallit på knä vid min sida, liksom han gjort dagen förut. Hans ansikte uttryckte allvar och iver, hans ögon var bedjande. Men det tycktes mig som om den guldhåriga kvinnan kallade mig till sig, och som om Seboua sköt mig fram mot henne. Och fast jag inte kroppsligen närmade mig henne, föreföll det mig likväl som om jag reste mig och nalkades vattnet ända tills jag, böjande mig ned mot det, vidrörde hennes klänning som utbredde sig på vattenytan.

Jag såg upp mot hennes ansikte, men kunde inte se på det. Det utstrålade ljus, och jag kunde bara se på det som man ser på solen. Men jag kände hennes hand vidröra mitt huvud och de ord hon sade smög sig in i min själ, fastän jag knappast var medveten om att jag hörde dem.

"Barn med de öppna ögonen", sade hon, "din själ är ren, men den har fått sig en svår uppgift förelagd. Håll dig till mig som är ljuset, och jag skall visa dig den väg du har att gå."

"Och mörkret?", sade jag. Jag vågade inte framställa min fråga tydligare. Jag kände en dallring från hennes händer genomila mig när jag yttrade dessa ord. Först trodde jag att hon var arg på mig, men hennes ord sjönk ned i min själ, milda som regndroppar.

"Var inte rädd för mörkret, det måste besegras och undanträngas allteftersom själen blir starkare i ljusets tjänst. Min son, mörker härskar i detta tempels innersta helgedom därför att de bedjande därinne inte kan uthärda ljuset. Det jordiska ljuset är utestängt från helgedomen för att andens ljus må kunna upplysa den, men de blinda prästerna, förvillade genom sin egen inbilskhet, finner behag i mörkret. De vanhelgar mitt namn när de använder det. Säg dem att deras drottning inte har någon makt i mörkrets riken. De har ingen drottning, de har ingen annan härskare än sina blinda begär. Detta är det första budskap du skall framföra. Har de inte begärt ett?"

Nu tycktes det mig som om jag drogs bort från henne. Jag grep hennes klänningsfåll, men mina händer var maktlösa. Ofrivilligt slöt jag ögonen när jag drogs bort från henne. Med en ansträngning öppnade jag dem åter. Framför mig såg jag nu bara lotusdammen, fylld med de vita blommorna som majestätiskt flöt på vattenytan.

Men en röst full av vrede, fast avmätt och behärskad, gjorde slut på mina drömmar. Jag vände på huvudet och såg till min förundran Seboua stå mellan två noviser, med huvudet nedböjt och armarna korslagda. Bredvid mig stod de höga prästerna Agmadh och Kamen. Agmadh talade till Seboua. Jag fattade snart att denne var i onåd för min skull, men kunde inte förstå varför.

Agmadh och Kamen ställde sig på vardera sidan om mig och jag förstod att jag skulle gå med dem. Under tystnad gick vi fram mot templet och inträdde åter genom dess dystra portar.

Till Avsnitt 5

Till Innehållsförteckning