4. Människans sjufaldiga konstitution

 

 

Inom kristenheten föreligger det två uppfattningar om människans natur. Den ena utgörs av själva kyrkoläran, den andra av allmänhetens vanliga föreställning om denna lära. I och för sig hålls kyrkoläran inte på något sätt hemlig, men framförs så sällan i förkunnelsen att den är nästan okänd för folk i allmänhet. Den vanliga föreställningen är därför att människan har en kropp och en själ, och därmed punkt. Man försöker knappast ta reda på vad själen är, och om det är själen som utgör den verkliga människan. Inte heller undersöker man om den har några egna förmögenheter, och prästerna å sin sida nöjer sig vanligen med att tala om dess frälsning respektive fördömelse. Genom att själen betraktas som någonting separat som kan förloras, har folk fått för sig att människan inte är sin själ. Härav kommer vår materialistiska tendens att ägna kroppen större uppmärksamhet än själen, som man vanligen väntar med att bry sig om tills döden närmar sig. Men när den sanna läran blir känd, kommer man att inse att omsorgen om själen - som är jaget - är en så angelägen uppgift att den kräver dagliga insatser, insatser som inte kan uppskjutas utan allvarliga skador på såväl kroppen som själen själv.

Enligt Paulus, på vilken kristendomens dogmer faktiskt vilar, består människan av kropp, själ och ande. Detta är den trefaldiga konstitution som teologerna tror på men inte gärna talar om, eftersom det skulle kunna leda till återupplivandet av synsätt, som visserligen en gång i tiden var renläriga men nu anses kätterska. Ty genom att placera själen mellan kroppen och anden ställer vi frågan om själens ansvar på sin spets, eftersom kroppen ju inte kan hållas ansvarig. Och vill vi då göra själen ansvarig för människans gärningar, måste vi anta att den har förmögenheter och funktioner. Detta leder i sin tur vidare till antagandet att själen kan vara både förnuftig och oförnuftig, och därifrån är det inte långt till det teosofiska synsättet. I själva verket rymmer trefalden kropp-själ-ande den teosofiska uppdelningen av människan i sju väsenssidor, ty de fyra väsenssidor som saknas i trefalden kan tillskrivas kroppens och själens förmögenheter och funktioner. Att människan är en sjufaldig och inte endast en tvåfaldig varelse, var den allmänt förkunnade läran i forna tider. Men liksom en del andra filosofiska läror drogs den efterhand tillbaka när sederna i östra Europa började urarta, och försvann ur sikte innan materialismen med sin följeslagare skepticismen vann herravälde över människorna. När läran dragits tillbaka, återstod för kristenheten den nuvarande dogmen om kropp, själ och ande. Skälet till lärans tillbakadragande - och dess återupplivande i vår tid - ges av H P Blavatsky i Den Hemliga Läran. Som svar på invändningen "vi förstår inte hur det skulle kunna ligga någon fara i att uppenbara en så rent filosofisk lära som den om planetkedjornas evolution" säger hon:

Faran var denna: läror som den om planetkedjan eller om de sju raserna ger omedelbart en ledtråd till människans sjufaldiga konstitution, ty var och en av människans principer står i relation till ett plan, en planet och en ras. Och de mänskliga principerna är på varje plan relaterade till sjufaldiga ockulta krafter, av vilka de som verkar på de högre planen är oerhört mäktiga. Således ger varje sjudelning genast en ledtråd till mäktiga ockulta krafter, vilkas missbruk skulle förorsaka mänskligheten mycket ont. Ledtråden är kanske inte någon ledtråd för nutidens människor, särskilt inte för västerlänningarna, som skyddas av själva sin förblindelse och sin materialistiska misstro mot allt vad ockultism heter. Men den hade under den kristna tideräkningens första sekler varit en faktisk ledtråd för dåtidens människor, som var fullt övertygade om ockultismens verklighet och som hade gått in i en cykel av förfall, vilken gjorde dem benägna att missbruka ockulta förmögenheter och utöva trolldom av värsta slag (Den Hemliga Läran I, s 19).

 

A P Sinnett, under en tid regeringstjänsteman i Indien, var den förste som i det nittonde århundradet beskrev människans verkliga natur. Detta gjorde han i Esoteric Buddhism, en bok vars innehåll grundar sig på den undervisning han genom H P Blavatskys förmedling fick direkt från de invigdas loge. Med framställningen av den gamla läran i västerländsk språkdräkt gjorde Sinnett sin samtid en stor tjänst, och boken blev till god hjälp i det teosofiska arbetet. Hans indelning av människan var följande:

        Kroppen eller rupa
        Livsenergin eller prana-jiva
        Astralkroppen eller linga-sharira
        Den animala själen eller kamarupa
        Den mänskliga själen eller manas
        Den andliga själen eller buddhi
        Anden eller atman

De kursiverade orden är sanskritbenämningar. Indelningen är fortfarande användbar, men kan och har också modifierats. Det går t ex bra att placera astralkroppen som nummer två i stället för tre i ordningen. Indelningen av människan i sju väsenssidor eller principer inger omedelbart en föreställning om henne som klart skiljer sig från den föreställning som framkallas av det vaga uttrycket "kropp och själ". Den är dessutom en utmaning mot den materialistiska uppfattningen att själen är en produkt av hjärnan - en del av kroppen. Läran om människans sju principer är inte ny. Den har alltid varit känd i en eller annan form, inte bara av indierna utan också av många européer. Men den har inte förrän nu framställts med sin anknytning till den sjufaldiga kedja av glober där människans utveckling försiggår. Den franske abbén Eliphas Levi skrev om astralvärlden och astralkroppen, men hade uppenbarligen ingen kännedom om lärans övriga delar. Och fastän indierna hade de övriga begreppen i sitt språk och sin filosofi, använde de inte en sjufaldig indelning. De nöjde sig vanligen med en fyrfaldig sådan, och hemlighöll (om de kände till den) läran om planetkedjan. En lärd indier, Subba Row, försäkrade att indierna hade kunskap om en sjufaldig indelning, men att denna inte blivit och inte heller skulle bli offentliggjord.

Om vi betraktar människans principer ur en viss synvinkel, kan vi säga att hon till sin lägre konstitution är en sammansatt varelse, medan hon till sin högre är en enhet. Denna enhet, hennes odödliga varelse, som består av ande, andlig urskillningsförmåga och självmedvetet sinne (atman-buddhi-manas på sanskrit), behöver fyra lägre dödliga instrument eller vehikler genom vilka den kan verka i materian och samla erfarenheter av jordiskt liv. Atman är alltså ande, buddhi är intelligens i dess högsta form, den urskiljande och bedömande förmågan, och manas är vårt självmedvetna tänkande sinne. Denna trefaldiga enhet är den verkliga människan, och läran om densamma är utan tvivel ursprunget till den teologiska läran om Faderns, Sonens och Den Heliga Andes treenighet. De fyra lägre instrumenten eller vehiklerna står till höger i följande uppställning:
 
                  Atman               Känslorna och begären
                  Buddhi              Livsprincipen
                  Manas               Astralkroppen
                                           Den fysiska kroppen
 
De fyra lägre materiella principerna är tillfälliga och förgängliga, både individuellt och som sammanhållen fyrfald. När stunden för deras separation kommer, kan sammanhållningen inte längre upprätthållas och den fysiska kroppen dör. De atomer av vilka de fyra principerna är uppbyggda börjar skiljas åt, och när fyrfalden därigenom faller isär kan den inte längre tjäna som verktyg för den verkliga människan. Detta säger vi vara döden, men det är ingen död för den verkliga människan, ty hon är odödlig och bestående. Den verkliga människan kallas därför för triaden eller den oförstörbara treenigheten, medan de övriga principerna kallas för den dödliga fyrfalden.

Fyrfalden eller den lägre människan är produkten av kosmiska och fysiska lagar jämte materia. Liksom andra fysiska ting har den under tidsåldrar utvecklats ur kosmisk materia, och är därför underkastad de fysiska, fysiologiska och psykiska lagar som styr människosläktet såsom helhet. Detta gör att dess livslängd kan beräknas, liksom man kan beräkna hållfastheten hos metalldelarna i en brokonstruktion. Livslängden hos en gestalt, sammansatt av dessa fyra principer, begränsas av lagarna för den utvecklingsperiod i vilken den lever. För närvarande är livslängden normalt sjuttio till etthundra år, även om den kan vara längre. Historien ger exempel på människor som blivit tvåhundra år gamla, och med kunskap om naturens ockulta lagar kan livslängden utsträckas till inemot fyrahundra år.

I den synliga delen av vår fyrfald har vi hjärna, nerver, blod, ben, lymfa, muskler, sinnes- och rörelseorgan, hud, och i den osynliga delen har vi astralkropp, känslor och begär, livsprincip (kallad prana och jiva). Den synliga delen av vår gestalt innefattar alltså en osynlig, även den materiell och förgänglig. Men eftersom folk i allmänhet tagit för vana att bara hålla sådant som kan ses med de fysiska ögonen för verkligt, betraktar man inte den osynliga delen som vare sig verklig eller materiell. Därvid glömmer man dock att giftiga gaser t ex, kan vara osynliga fast de är nog så verkliga och materiella, och att vattenångan i lufthavet är osynlig tills den kondenseras till dimma och regn.

Låt mig så repetera innan jag går närmare in på ämnet: Den verkliga människan är treenigheten atman-buddhi-manas, eller ande och sinne. Denna treenighet begagnar sig av vissa mellanhänder för att komma i kontakt med naturen och därigenom lära känna sig själv. Dessa mellanhänder är de fyra lägre principerna, som var och en är instrumentet för erhållandet av upplevelser på dess eget verksamhetsområde. Kroppen är den lägsta, den mest förgängliga och minst viktiga av dem. Ty när vi betraktar kroppen uppifrån det högre jaget, kan vi konstatera att alla dess organ i sig själva är meningslösa och oanvändbara om den verkliga människan inte är närvarande. Synen, hörseln, känseln, smaken och lukten har inte sitt säte i kroppen utan i den inre osynliga människan. De verkliga sinnesorganen finns i astralkroppen, och de fysiska organen är bara yttre mekaniska förbindelselänkar mellan dem och den fysiska naturen.
 

Till 5. Kroppen och astralkroppen

 

Till Titelsidan