9. Mer om reinkarnation

 

 

I Västerlandet är livets mening lika med kommersiell, ekonomisk, social och vetenskaplig framgång, dvs lika med personlig välfärd, storhet och styrka. Människans verkliga liv ägnas knappast någon uppmärksamhet, och vi fäster föga avseende vid läran om föruttillvaro och reinkarnation. Att kyrkan förnekar denna lära är avgörande för många, och dessa är inte mottagliga för motargument. De förlitar sig på kyrkan och vill inte bli rubbade i sin tro på dogmerna, även om dessa är ologiska. Och eftersom de fått lära sig att kyrkan kan förpassa dem till helvetet, så är fruktan för den förkastelsedom kyrkomötet i Konstantinopel på 500-talet uttalade mot reinkarnationsläran tillräcklig för att de skall förkasta den. I sin argumentation mot reinkarnationsläran säger kyrkan bland annat, att om människan vore säker på att hon skall leva många liv på jorden, så skulle frestelsen att göra orätt i det innevarande bli henne alltför stark. Det är lärda jesuiter som ligger bakom det absurda argumentet och menar att människorna hellre tar vara på de möjligheter som bjuds nu än väntar på andra. Detta argument hade vägt tungt om det inte fanns någon vedergällning att räkna med. Men naturen har sin Nemesis för var och en som gör illa. Karma, lagen för orsak och verkan och för absolut rättvisa, låter oss i varje liv ta konsekvenserna av våra goda eller onda tankar och gärningar i detta eller tidigare liv. Därför är moralen säkrad. Den är säkrad därför att ingen av oss har någon som helst möjlighet att genom nåd, påbud eller tro undkomma följderna av sina livsyttringar. Var och en som fattar innebörden i reinkarnationsläran, kommer genom samvetets och naturens påverkan att vilja handla väl och därigenom bli lycklig.

Man har kallat reinkarnationsläran motbjudande med motiveringen att den är kall. Den tar ingen hänsyn till våra känslor, låter oss inte avstå från ett liv som vi finner alltför plågsamt, och låter oss inte återse våra kära. Och visst är det sant att naturen fungerar enligt sina lagar, vad vi än tycker. Våra känslor kan inte avstyra den verkan som varje orsak för med sig. Den som äter fel mat får finna sig i att må dåligt. Frossaren vill kunna äta sig övermätt utan följder, men naturens lagar kan inte ställas åt sidan. Och det är också sant att vi inte får återse våra kära i en himmel, som kyrkan lovar. Ty detta förutsätter att någon utveckling av dem som lämnat jordelivet före oss inte äger rum, och att vi känner igen varandra på det fysiska utseendet. Däremot säger teosofin att de som har något gemensamt och älskar varandra kommer att återfödas tillsammans när förhållandena medger det. Men vi känner då inte igen varandra på utseendet, utan med den inre synförmågan. Själen är odödlig och föräldralös.

Man har också påstått att ärftlighetsläran kullkastar läran om reinkarnation. Teosofin menar dock att den förra tvärtom stöder den senare. Genom ärftlighet förses vi med en kropp inom en familj som erbjuder vårt ego en lämplig miljö. Egot inträder bara i en familj som antingen har samma karaktärsprofil som egot själv, eller kan ge det rätt tillfälle att arbeta vidare på sin utveckling. Och med denna familj har egot karmiska relationer från tidigare liv. Goda föräldrar kan alltså få ett vanartigt barn därför att handlingar i ett avlägset förflutet binder dem vid detta. Återföreningen ger barnet en chans att bättra sig, samtidigt som den utgör vedergällning för föräldrarna. Ärftlighetslagarna är naturlagar som förser var och en av oss med just den kropp som tillkommer honom. Vi har i tidigare liv själva format och gestaltat denna kropp, och vi har också varit med om att bygga de forna samhällen, i vilka kroppen med sin hjärna utvecklades till det bättre eller sämre. Och de samhällena utgör grunden för vårt nuvarande. Vi är därför medansvariga skapare av den civilisation vi nu lever i. Vi har det samhälle som tillkommer oss. Vi är där en samling själar som till karaktären ofta skiljer sig mycket från varandra, och som nu plågas eller njuter av livet i den familj, den nation och den ras, dit våra tankar och handlingar i förflutna liv fört oss.

Ärftligheten förser människan med hennes yttre hölje och svarar alltså för de begränsningar av kroppens och hjärnans förmögenheter, som ofta utgör ett straff och ibland en hjälp. Men ärftligheten har inte något inflytande över själva egot. Överförandet av yttre likheter är en fysisk angelägenhet, och likheterna mellan individerna inom en ras är ett samfällt resultat av de egons tidigare liv som nu återföds i den rasen. Likaså är de begränsningar som ärftligheten genom föräldrarna pålägger ett ego direkta konsekvenser av egots tidigare liv. Det faktum att fysiska likheter och mentala särdrag fortplantas vederlägger dock inte reinkarnationsläran, eftersom vi vet att individens tankeförmåga och verkliga karaktär inte åstadkoms av kroppen och hjärnan, utan hänför sig till egots egentliga livsverksamhet. Fortplantandet av vissa karaktäristika genom föräldrarna är den metod naturen valt för att förse det reinkarnerande egot med den boning, som bäst lämpar sig för dess fortsatta arbete. Någon annan metod är inte möjlig, och skulle strida mot naturens ordning.

De som använder ärftlighetsläran som argument mot reinkarnationsläran anför de likheter som fortplantas, men bortser från de olikheter som finns mellan föräldrar och barn. Och dessa är betydligt fler än likheterna. Varje mor vet att hennes barn skiljer sig högst betydligt från varandra, liksom fingrarna på handen. Barnen har samma föräldrar, men är ändå olika till karaktär och förmögenheter.

Historien visar att kunskaper, begåvning och förmögenheter inte fortplantas genom ärftlighet. Se t ex på de gamla egyptierna. Inte återfinner vi deras storslagna karaktäristika hos deras avkomlingar. Men hur kunde de gamla egyptiernas storhet gå förlorad, om det är den fysiska ärftligheten som bestämmer karaktärsprofilen? Detta är en fråga som kan ställas om många försvunna civilisationer. Man kan också se på en enskild familjelinje, t ex kompositören Bachs. Den musikaliska begåvningen hos hans avkomlingar avtog för varje generation tills den helt försvann. Den teosofiska förklaringen till dessa båda utvecklingsföreteelser är att de gamla egyptiernas storhet och den bachska musikbegåvningen försvunnit ur den egyptiska nationen respektive den bachska familjelinjen, men lever kvar i de egon som en gång var inkarnerade i det gamla Egypten respektive familjen Bach, egon som nu inkarnerat någon annanstans.

Ingen av oss undgår lidande, och för många är livet fyllt av sorger och prövningar från vaggan till graven. Detta faktum får en del människor att anse reinkarnationen vara orättvis. De menar att vi nu får lida för gärningar som andra begått under sina liv för länge sedan. Givetvis är det inte så. Den människa som lever nu, levde också i gångna tider. När vi reinkarnerar ikläder vi oss inte en annans kropp och tar inte på oss ansvaret för en annans gärningar. Vi är som en skådespelare som spelar många olika roller. Skådespelaren är hela tiden densamme, men han växlar dräkt och repliker i varje roll. Shakespeare har rätt när han säger att livet är ett skådespel. Ty själens långa tillvaro är ett drama, där varje jordeliv är en ny akt i vilken vi ikläder oss en ny dräkt och spelar en ny roll. Men hela tiden förblir vi samma individ. Så i stället för att vara orättvis är reinkarnationen tvärtom fullkomligt rättvis.

Men varför minns vi då inte våra tidigare liv? Och är lidandet inte orättvist när vi inte kommer ihåg de gärningar vi lider för? De som ställer den senare frågan glömmer alltid att vi inte bara bestraffas med lidande utan också belönas med glädjeämnen, något som de inte ifrågasätter. Men om det är orättvist att bestraffas för onda gärningar som man inte kommer ihåg, så är det lika orättvist att belönas för goda sådana. Och inte är själva det faktum att vi föds in på jorden i sig ett skäl till vare sig straff eller belöning. Såväl straff som belöning måste vara rättvisa följder av tidigare gärningar. Så är det också. Den lagenlighet som råder i naturen är fullkomligt rättvis. Det är bara människans rättsbegrepp som haltar när hon menar att gärningsmannen inte skall bestraffas om han inte kommer ihåg sitt brott. I våra tidigare liv visste vi mycket väl vad vi gjorde, och till våra gärningar knöt naturen då de rättvisa konsekvenser som vi nu får skörda. Det är inte svårt att förstå att naturen låter verkan följa på orsak vad vi än tycker, och vare sig vi minns eller inte minns vad vi gjort. Om en person i barnaåren blir utsatt för smitta som senare i livet leder till allvarlig sjukdom, så blir han alltså sjuk trots att han inte själv har utsatt sig för smittan, och kanske inte ens kommer ihåg smittotillfället. Reinkarnationsläran i kombination med läran om karma ger oss möjlighet att förstå hur rättvist naturen fungerar.

Att vi gång på gång reinkarnerar på jorden behöver inte nödvändigtvis bevisas med att vi minns våra tidigare liv. Vi glömmer ju många av händelserna i vårt innevarande liv, utan att för den skull förneka att dessa händelser ägt rum. Vi bevarar bara en del av livets alla upplevelser i hjärnminnet, men alla har de hjälpt till att forma vår karaktär. Och alla finns de bevarade i den inre människan för att någon gång i ett kommande jordeliv, när vi blivit tillräckligt högt utvecklade, åter framträda för vårt medvetande. Hypnotiska experiment har visat att allt vi upplever registreras i vad som kallas vårt undermedvetna. Inte den minsta detalj går enligt teosofin därvid förlorad, och när vi dör drar det gångna livets alla tankar och händelser snabbt förbi vår inre syn.

Det finns dock många människor som minns att de har levt förut. Skalder har skrivit om det, och barn har ofta hågkomster från ett föregående liv, hågkomster som dock genom omgivningens ointresse för reinkarnationstanken snabbt faller i glömska. Men alla är underkastade de begränsningar som påläggs egot av den nya hjärnan i varje liv. Dessa begränsningar är orsaken till att vi inte förmår hålla fast bilderna av förflutna upplevelser, vare sig från detta eller tidigare liv. Hjärnan är instrumentet för själens minne, och eftersom detta instrument är nytt i varje liv och dess kapacitet begränsad, kan själen bara använda det inom dess kapacitetsramar och i det livet. Hur långt egot förmår utnyttja hjärnans kapacitet beror på egots egen vilja och på dess levnadssätt i tidigare liv, dvs på hur långt det under dessa liv har lärt sig behärska den materiella tillvarons krafter.

Om vi lever efter själens ingivelse blir hjärnan mottaglig för själens hågkomster. Lever vi däremot ett själviskt och materiellt inriktat liv, fördunklas dessa hågkomster alltmer. Eftersom vår nuvarande hjärna inte var med i våra tidigare liv, är den vanligen oförmögen att minnas dem. Och det är bäst så, ty vi skulle bli mycket olyckliga om våra upplevelser och gärningar i tidigare liv framträdde för vår syn innan vi genom inre utveckling blivit starka nog att hantera dem.

En annan invändning mot reinkarnationsläran är att den inte stämmer med befolkningsökningen i världen. Denna invändning förutsätter dock att antalet egon som väntar på att få inkarnera är mindre än antalet inkarnerade, och detta är fel. Annie Besant har i sitt arbete om reinkarnationen uttryckt det verkliga förhållandet på ett träffande sätt när hon säger att jorden är som en samlingssal i en stor stad. Antalet församlade i denna sal varierar, och de kommer från den stora staden utanför. Det är visserligen sant att antalet egon som tillhör jorden är bestämt, men vi vet inte hur många de är, och inte heller hur många jorden kan livnära samtidigt. Den säkraste befolkningsstatistiken har vi i Västerlandet, men den omfattar ju bara en del av mänskligheten och går inte särskilt långt tillbaka i tiden. Den kan alltså inte säga oss om jorden någon gång varit "fullsatt", och hur stor dess befolkning då var. Därför vet vi inte hur många egon det kan vara som väntar på att få inkarnera. Enligt teosofin är antalet sådana dock mycket stort, och antalet egon som är färdiga att reinkarnera är i varje ögonblick större än det antal som exkarnerar. Jordens befolkning kan därför öka utan svårighet. Det kan också tilläggas att varje ego själv reglerar längden av sitt uppehåll i efterdödentillståndet. Vi reinkarnerar inte alla efter lika långa mellantider. Perioden mellan två jordeliv är olika lång för olika egon. Varje gång ett stort antal människor dör genom krig, svält, farsoter etc, kan därför en mängd själar genast strömma till för att reinkarnera, antingen där dödsfallen inträffade eller någon annanstans.
 

Till 10. Argument som stöder reinkarnationsläran

 

Till Titelsidan