Ålderdom, sjukdom och död

G de Purucker

 

Ålderdomen behöver inte vara någonting skrämmande. Den som levt ett rättfärdigt liv, som levt rent, som tänkt upphöjda tankar, utvecklar förmågan att se när ålderdomen smyger sig över honom och kroppen blir bräcklig, och samtidigt som han ser, fattar han och förstår. Hans inre synförmåga sträcker sig bortom materiens slöjor, och han får så småningom insikt i mysterierna på andra sidan om den förlåt som kallas död.

Under en viss period, vars längd beror på den mellantid som föregår döden, drar själen sig tillbaka från den åldrande kroppen. Detta ger en förklaring på framträdandet av de symptom och de fysiska företeelser som åtföljer ålderdomen. Normalt sker själens tillbakadragande stilla och lugnt, och detta är naturens sätt att låta döden komma som en välsignelse av stilla frid och harmoni.

Död är födelse. I stället för det häftiga lösryckande som döden faktiskt är då den drabbar de unga, medför döden frid och lugn då den kommer till åldringar och likt en barmhärtighetens ängel smyger sig in i deras varelse, lösande de band som fjättrar själen vid dess kroppsliga hölje. De gamlas övergång sker lugnt och stilla, liksom när det skymmer före nattens inbrott.

Varje människa kan undgå en smärtfylld ålderdom eller åtminstone i hög grad mildra dess besvärligheter genom att leva ett människovärdigt liv, genom att leva i det högre jaget i stället för att i första hand tillgodose kroppens behov och begär. Ålderdomen för då välsignelse med sig och ökar alla våra högre förmögenheter och krafter. Den vibrerar av harmonier från en annan värld och är fylld av den skönhet som det inre skådandet av sanning och ljus förlänar.

Ålderdomen är en välsignelse om livet levts på ett rätt sätt. Den för med sig förhållanden som annars är ouppnåeliga - bl a ett vidgat medvetande som är okänt för ungdomen. Den för med sig ökad intellektuell förmåga, en förmåga som på grund av sin räckvidd inte kan förstås av den outvecklade människan, den unge, den medelålders, och som därför av dem rubriceras som farfars vaga tankar och infall. Farfar är därvid närmare sanningen och ser längre än de yngres ännu icke seende ögon. En vacker ålderdom medför ett vidgande av själen, inte endast av intellektet, utan av det andliga medvetandet och dess förmåga till inre skådande.

Men ibland, när livet levts i grova fysiska begär och de band som förenar själen med kroppen blivit så att säga fastnitade vid det kroppsliga vehiklet, blir döden en plåga även för gamlingen, ty själens naturliga tillbakadragande har inte ägt rum och inte heller är kroppens ålder särskilt hög när döden slutligen infinner sig.

Sjukdomar, den andra av de olyckor som hemsöker mänskligheten, är reningsprocesser, luttringsprocesser, och för människorna på vårt nuvarande utvecklingsstadium i många fall en himlasänd välsignelse. De utgör ett botemedel mot egoism: de lär oss tålamod och för med sig något som kommer sinnet att dröja vid tanken på livets skönhet och på nödvändigheten av att leva ett rättfärdigt liv. De gör människan välvillig och medkännande.

Tänk på genomsnittsmänniskan sådan hon är på sitt nuvarande utvecklingsstadium - lidelsefull, med ett obehärskat känsloliv, med våldsamma begär efter nya och ständigt nya sensationer. Om våra dagars människor hade kroppar som inte kunde bli sjuka, skulle de förslappas och dödas av utsvävningar. Sjukdomar utgör faktiskt varningar till oss att omskapa vårt onda tankeliv och att leva i enlighet med naturens lagar.

Kom ihåg att det inte är en yttre och tyrannisk natur som förorsakar oss sjukdomar. Dessa är i varje enskilt fall resultat eller följder av våra egna mentala eller fysiska försyndelser i detta eller tidigare liv. Sjukdomarna, med det lidande och den smärta som åtföljer dem, är för oss goda och varnande vänner. De mjukar upp vårt hjärta och vidgar våra synsätt. De ger oss tillfällen att träna vår vilja och erbjuder oss ett fält där våra moraliska instinkter lämnas fritt spelrum. De får oss också att känna förbarmande och medlidande med andra.

Sant är att vi själva bär ansvaret för sjukdomar och olyckor. Vi har förtjänat dem, ty vi är upphovet till dem. De kommer över oss, vi måste själva ta emot dem, och det vi tar emot är bara en återverkan av de tankens och handlingens frön som vi sått i det förflutna - en underbar lära, karmaläran!

Gott och ont är emellertid relativa begrepp. Vi kallar saker och ting goda när de råkar behaga oss. När vi inte tycker om dem, säger vi att de är onda. Ändå har just de tilldragelser som du vid en viss tidpunkt inte tyckte om ibland slagit synnerligen väl ut för dig. De ha medfört tur och bringat dig lycka. I varje fall har de stålsatt din karaktär, något som är mer värt än alla jordiska skatter. De har givit dig insikt, öppnat portarna för ditt hjärtas krafter, satt dig i stånd att tänka.

Ingenting händer oss som vi inte själva har alstrat. Vi sådde fröna, och när de nu grott och växt upp inom oss säger vi: "Jag kan inte förstå hur detta kan hända mig!" Men det har hänt och om vi möter skeendet på det rätta sättet, om vi låter det verka på oss som sig bör och betraktar det som något vi själva skulle ha valt, blir vi medarbetare åt ödet. Vi blir lyckliga och vi växer. Styrka kommer oss till del. Visdom spirar i vårt hjärta.

Låt mig som illustration till det sagda anföra ett fall som gäller en utomordentligt god och ädel man. Han drabbas plötsligt av en otäck och förfärlig sjukdom. Efter vad han vet har ingenting i hans nuvarande liv förorsakat detta lidande. Han känner sig nedbruten på ett sätt som kommer honom att hata sig själv. Hans själ vänder sig i ångest till gudarna, som inte hör honom, och han frågar: "vad har jag gjort som ådragit mig detta". Han är en god människa, men hans fall är ett fall där frön från det förflutna, frön bestående av tankar, känslor och svagheter under tidigare liv, dittills inte spirat och burit frukt, men som nu gör det.

Den lärdom detta ger är därför denna: när olyckan hemsöker dig, när sorgen plågar ditt hjärta, när det ser ut som om hela världen vänt sig mot dig, var då modig och stark. Möt allt och gör upp räkningen med det.

När sorgen kommer, när bekymren inställer sig i ditt liv, när plågan hemsöker dig, tag dem då in i ditt hjärta, ty de kommer dig att vakna! Nöjena vaggar dig i sömn. De så kallade glädjeämnena kommer dig att slumra in. Det är sorgen, det är bekymren, det är förändringarna du inte tycker om som är dina uppväckare. Fatta sanningen i detta! Det kommer att ge dig styrka, det kommer att skänka dig frid, det kommer att sätta dig i stånd att möta livets problem med ett upplyst sinne, det kommer att skänka dig hjälp och tröst.

Kom ihåg att det endast är det ändliga som lider. Det är likaledes det ändliga som älskar. Det är det ändliga som gör detta, eftersom det håller på att lära. Det ändliga håller på att lära, att växa, sak samma hur litet det är, sak samma hur stort det är. Insekten och guden, överguden och stoftpartikeln, alla håller de på att lära, att växa, och följaktligen har de att genomgå sina skeden av lycka och sällhet, av lidande och smärta.

Allt som är, är för det seende ögat och det förstående hjärtat ett tillfälle att lära, och att lära innebär att växa. När du inser att lidandet och smärtan är två av de hjälpmedel genom vilka vi växer, då får ditt hjärta frid och ditt sinne kommer till ro.

Välsigna den karmiska impulsen, frukta den inte. Vänd dig till ditt väsens kärna, till det gudomliga inom dig. Kom ihåg att allt som händer är övergående, att du kan lära av allting och att du växer medan du lär.

Det är övning som gör oss starka och beredda att möta ännu större prövningar och svårigheter. Den bäste vän vi har, den som luttrar och renar oss, är sorgen eller smärtan. Ty hjärtat och sinnet måste renas genom lidande, liksom guldet renas i elden.

Det ges tillfällen i livet då det högre jaget faktiskt leder oss in på prövningarnas väg för att vi skall växa genom att framgångsrikt bestå prövningarna. Men vårt högre jag är alltid med oss. Det ger oss ständigt varningar i form av vinkar och ingivelser att vara modiga, att oförskräckt möta livet, att vara sanna, att vara starka, att vara uppriktiga, att vara rättrådiga och att visa andra egenskaper av liknande art. Det är just dessa egenskaper i den mänskliga naturen som när de oavbrutet kommer i dagen skyddar oss för olycka. De enda verkliga olyckor som människans ande-själ kan drabbas av är svaghet, misslyckande och modlöshet. Fysiska olyckor och annat som hör samman med det fysiska livet är ofta förklädda välsignelser. Det högre jaget lär oss hur vi skall möta allt i den rätta sinnesstämningen och hur vi bäst skall avgå med segern.

När därför lidande och smärta hemsöker dig, gå då modigt ovädret till mötes, och förr än du anar skall du se den blå himlen över ditt huvud. Lycka och framgång skall tillfalla dig eftersom du handlat modigt. Du har bestått provet, och detta har gjort dig starkare.

Alla fysiska sjukdomar har ytterst sitt ursprung i en felaktig syn på livet, i en felaktig riktning som den individuella viljan slagit in på. Alla sjukdomar har därför ytterst sitt upphov i sinnet - i detta eller något tidigare liv. Viljesvaghet, att ge efter för dåliga vanor som kvarlämnar tankeavsättningar i sinnet, försvagar karaktären. En ond eller försåtlig tanke tar form i en kropp och ruinerar den till slut genom dåliga vanor. Kritiklystnad, pessimism, vanan att beklaga sig och finna fel är i sannaste mening sjukdomar hos sinnet.

Disharmoniska tankar förgiftar inte bara luften utan också ditt blod. De förgiftar din kropp och sjukdom blir följden. Vad menas med disharmoniska tankar? Det är själviska tankar, onda tankar, lågsinnade tankar, neddragande tankar, och de uppkommer i ett hjärta som är tomt på kärlek. Den fullkomliga kärleken i ett människohjärta strävar att bygga upp en stark, fysiologiskt ren kropp, ty den människans inre är psykiskt och moraliskt rent. Sinnet, själen och anden - den sanna människan - samverkar harmoniskt. Kroppen återspeglar endast vad du själv är.

Du håller nu på att göra dig själv till vad du i stort sett skall bli om tio år. Du skall kanske då ha övervunnit en sjukdom som du nu lider av, eller kanske ha en sjukdom som du nu inte har. I båda fallen är du själv ansvarig därför. Det medel som kraftigast förebygger sjukdom är ett osjälviskt hjärta som tar sig uttryck i ett osjälviskt sinne. Det finns ingenting som i så hög grad ådrager människan sjukdom som själviskhet och hennes svaghet inför de frestelser som åtföljer densamma. Var till ytterlighet osjälvisk och all världens rikedomar skall tillfalla dig: hälsa, inre skådande, materiella ägodelar, inflytande, kärlek, förmåga, allt i överflöd.

När tankarna jagar genom sinnet, kämpa inte med dem och förslösa din energi. Visualisera bilder som utgör motsatsen till de ting du inte tycker om. Visualisera de ting du verkligen i ditt inre älskar, de ting ditt hjärta verkligen håller av och vilka du vet kan vara dig till hjälp. Hemligheten ligger i det inre bildskapandet - skapa därför bilder för din inre syn.

Om du känner dig svårmodig, om du blygs över de tankar som gästar ditt sinne, kämpa inte med dem, inlåt dig inte i strid med dem, glöm dem. De är endast gengångare som träder fram från ditt förflutna. Vänd ditt ansikte mot Östern och ge akt på den uppgående solen.

Där har du segerns hemlighet. Detta är det bästa, det lättaste sättet, och du kan följa det eftersom du genom din fantasi och din viljekraft skapar ditt eget öde. Genom att göra så kommer den skapande förmågan inom dig i verksamhet. Detta är en enkel regel, och ändå ett budskap från tidsåldrarnas vise.

Betvinga ditt tänkande. Detta innebär inte att du skall sluta upp med att tänka. Det innebär att du skall styra dina tankar, göra dig till herre över dem. Var inte en slav under de kringirrande mentala lösdrivare som löper genom ditt sinne. Lämna ditt hjärnförstånds rastlösa verksamhet och träd in i ditt hjärtas inre kamrar, i ditt medvetandes tysta gömslen, det heliga rummet inom dig, och skåda ljuset. Ta emot ljuset. Betvinga ditt tänkande och träd in i medvetandet.

Utforska din egen mentala verksamhet och inse hur mycket tid du ödslar bort på att tänka en mängd gagnlösa tankar och underlåter att dricka av kunskapens, visdomens och medvetandets sublima källsprång.

Det finns en prövosten med vilken visshet kan nås om huruvida någonting som rinner en i sinnet kommer från det högre jaget, eller om det endast har sin grund i eller är färgat av ett begär. Här är prövostenen: det högre jaget är självförglömmande, vänligt, barmhärtigt, medlidsamt, fyllt av höga ingivelser. Den lägre naturen är självisk, småaktig, girig, ofta hatisk, oförlåtande och häftig.

Det högre jaget är andligt. Det högre jaget har ett oerhört inflytande på det lägre jaget, men det lägre jaget har inget som helst inflytande, inte ens indirekt, på det högre. Det lägre jaget har emellertid ett oerhört inflytande på det mänskliga jaget, på den mellanliggande naturen.

Om det som flödar in i ditt sinne, eller som förs dit av din egen viljekraft och längtan, är av den beskaffenheten att det eggar dig att göra gott för dina medmänniskor, ger dig inre frid och tillfredsställelse och gör dig välvilligt stämd och mer omtänksam gentemot andra, då kommer det från den högre delen.

En vänlig tanke som sänds till en annan människa är ett skydd för denne. Få ting medför en sådan tillfredsställelse för både hjärta och sinne som vetskapen att man, åtminstone i dag, inte varit ovänlig i sina känslor eller tankar mot andra, utan att man varit hjälpsam, vänlig, försynt, osjälvisk.

Att sprida tankefrön är en handling som medför ansvar. Var och en som sprider tankefrön i sina medmänniskors sinnen ställs till ansvar av karma. Naturen är inte anarkistisk, den är alltigenom styrd av lagen för orsak och verkan - av karman.

På samma gång som detta medför ansvar för var och en som undervisar andra och sålunda nedlägger frön till tankar och känslor i deras sinnen, är belöningen för ett ädelt, väl utfört värv storartad.

Vakta dina tankar väl och vakta lika sorgfälligt de ord du yttrar. Tala föga, men när du talar så väg noga dina ord och kom ihåg ditt ansvar.

Vad är då en tanke? En tanke är ett ting - den är ett levande väsen. Naturens mångahanda och växlande företeelser grundar sig, trots olikheterna, på att det i det innersta av varje sådant väsen finns ett gudomlighetens frö, bestämt att växa tiderna igenom tills det inneboende livet, individualiteten, kraften och förmågan hos fröet slår ut i blom. Det är på det sättet som ett sådant gudomsfrö, en monad, i sin tur blir ett gudomligt väsen, en självmedveten gud, ett barn av det kosmiskt gudomliga som är dess upphov.

Tankar är ting, verkligheter. Tankar är verkliga väsen även om de inte är bildade av den substans som tillhör vår fysiska värld, utan av eterisk substans.

Människan är en brännpunkt för skapande krafter som oupphörligen från henne själv utsänder oräkneliga flöden av små liv. Dessa atomiska liv, dessa livsatomer, lämnar henne genom hennes fysiska emanationer. Likaså lämnar de henne genom hennes sinne, och i hennes sinne är de tankar som sålunda sänds ut i världens tankeatmosfär. Varje tanke är ett väsen, ty den kunde uppenbarligen inte existera ens bråkdelen av en sekund om den inte ägde en individualitet av något slag inneboende i sig, utgörande dess väsensämne, vilket bevarar tanken i individualiserad form.

Dessa emanationsflöden från det skapande centrum som människan är, från denna brännpunkt av liv som människan är, övergår till de osynliga rikena som tankar, och de övergår också till de fysiska synliga rikena som hennes fysiska emanationer. Men de osynliga emanationerna, de goda och dåliga tankarna, de likgiltiga, de starkt färgade, de nästan färglösa, de ytterligt emotionella, de kalla och varma, de rena, de milda, de nesliga tankarna - alla slags energier - lämnar den brännpunkt av liv som människan är, och det är dessa livsatomer som när de lämnar människan börjar utveckla sig på egen hand för att med tiden bli djurens mellanliggande naturer.

Människans emanationer bygger på så sätt upp djurvärlden, och djuren hämtar näring från dessa mångahanda slag av livsatomer: fysiska, vitala, astrala, mentala etc. Liksom människan sålunda emanerar flöden av livsatomer, sänder solen ut sitt vitala väsensämne i rymden. Den förlänar liv, energi och eterisk substans åt allt som dess livgivande strålar berör, liksom den också avger sina egna atomer, elektroner och annat som hör till den fysiska sfären.

Sålunda utsänder människan oupphörligt sin livskraft. Dessa från människan utgående flöden ger liv, utvecklingsimpulser och särdrag åt varelserna i de under människan befintliga naturrikena, eftersom dessa lägre riken utgör utvecklingsresultat av människosläktets tankar och vitala emanationer.

Människans hatfulla och fientliga tankar, hennes ofta djuriska passioner och de olika energier av oädelt slag som utgår från henne, utgör roten och upphovet till de ting och varelser i de lägre naturrikena som människan betraktar som ovänligt stämda och fientliga mot hennes eget släkte. Å andra sidan verkar människans vitala och mentala emanationer av motsatt slag - de som är av upphöjd, harmonisk och välvillig karaktär - på liknande sätt i det att de berikar de mellanliggande eller psykiska principerna hos de icke-giftiga, de oskadliga och vackert formade djuren såväl som hos den stora mängden vackra och nyttiga växter.

Eftersom naturen är en enda väldig organism, så är allting förbundet med allting annat. Du kan därför inte andas, du kan inte tänka, utan att sätta energier och krafter i rörelse.

Blotta tanken på en stjärna berör i sinom tid denna stjärna, visserligen med en oändligt ringa verkan, men denna verkan väcker oss ändå till en viktig eftertanke.

Vad sägs då om döden, den tredje av de olyckor som hemsöker mänskligheten? Döden är uppenbararen som skänker förmågan till inre skådande. Döden är den största och skönaste förändring som naturens allra innersta har i beredskap åt oss.

Det finns ingen död om vi med detta ord avser ett fullständigt och absolut upphörande av allt som är. Död är förändring, liksom återfödelse till jordelivet är förändring och innebär död för själen. Det finns ingen skillnad mellan den så kallade döden och det så kallade livet, ty de är ett och detsamma. Förändringen innebär en övergång till en annan livsfas.

Människans fysiska kropp måste ha sin period av sömn och vila för att återhämta krafter och styrka. På samma satt måste människans psykiska konstitution ha sin vilotid - i det paradisiska devachan.

Samma händelseförlopp äger rum vid döden som när vi går till vila på kvällen och glider in i det medvetandets underland som vi kallar sömn. Då vi vaknar utvilade, samlade, uppfriskade och stärkta, återigen redo för det dagliga livets uppgifter och problem, finner vi att vi är samma person som vi var innan vi somnade. Vid insomnandet inträder ett avbrott i medvetandet. Vid döden inträder också ett avbrott i medvetandet. Under sömnen drömmer vi eller är mer eller mindre omedvetna, och efter döden drömmer vi - lycksaliga, underbara, andliga drömmar - eller är helt och hållet omedvetna. På samma sätt som vi på morgonen vaknar upp ur sömnen, återvänder vi till jorden i nästa inkarnation för att återuppta vårt karmiska livs uppgifter i en ny mänsklig kropp.

Här ha vi en skillnad mellan sömnen och döden, men endast en skillnad till graden och inte till arten. Efter sömnen återvänder vi till samma kropp. Efter döden ikläder vi oss en ny kropp. Vi reinkarnerar varje gång vi vaknar upp ur sömnen, ty vad som ägt rum under den fysiska kroppens sömn är identiskt, fast av mycket kort varaktighet, med vad som äger rum när vi dör och efter döden.

Döden är en fullständig sömn, en fullkomlig vila. Sömnen är en ofullständig, en ofullkomlig, död som ofta störs av feberaktiga oroliga drömmar på grund av ofullkomligheten hos det medvetna väsen som människans ego är - kalla det själ, om du så vill. Döden och sömnen är bröder. Det som sker under sömnen sker också när vi dött - men i det senare fallet helt och fullt. Det som sker vid döden och efter döden sker också under sömnen - men då ofullständigt. Vi reinkarnerar varje gång vi vaknar, ty uppvaknandet innebär att det väsen som under sömnen tillfälligt lämnat kroppen - hjärnförståndet, det astralt-fysiska medvetandet - återvänder till denna kropp och inkarnerar sig själv på nytt, och sålunda vaknar kroppen i det att den psykiska elden återigen livar blodet, kroppens vävnader och nerver.

Har du någonsin varit rädd för att gå till sängs, att lägga dig ned och förlora medvetandet? Nej, ty det är så naturligt, det är så rogivande. Vår kropp vilar och den trötta hjärnan tar igen sig. Den inre konstitutionen, "själen", drar sig under sömnens timmar tillbaka till vårt högre medvetande - strålen ingår åter, så att säga, i den inre andliga solen.

Samma sak äger rum vid döden, men då läggs den utslitna klädnaden åt sidan. Vilan är dessutom långvarigare, i högsta grad lycksalig, fylld av härliga drömmar och förhoppningar som nu går i uppfyllelse i den andliga varelsens medvetande. Detta drömtillstånd utgör ett panorama av alla våra ädlaste förhoppningar, av vår andliga längtans önskningar, som vi nu i rikt mått får se förverkligade i all sin lycksalighet och fullhet.

Under sömnen länkar livets silvertråd fortfarande det vandrande väsendet vid den kropp det lämnat, och det återvänder till kroppen längs denna psyko-magnetiska förbindelseled. Men när döden kommer avklipps livets silvertråd med blixtens hastighet (naturen är här mycket barmhärtig), och det vandrande väsendet återvänder inte mer till sin avlagda kropp. Det inre medvetandets fullständiga bortdragande innebär avslitandet av livets silvertråd, och kroppen avläggs därefter som en utsliten och obrukbar klädnad. I övrigt är det vandrande medvetandets, det på pilgrimsfärd stadda väsendets eller själens, upplevelse densamma som under sömnen, men nu i kosmisk skala. Medvetandet drar bort och innan det återvänder till jorden såsom ett reinkarnerande ego, vandrar det från sfär till sfär, från rike till rike.

Ändå vilar detta medvetande på sätt och vis i fullkomlig lycksalighet och frid. Under vilotiden införlivar det med sitt väsen det senaste livets erfarenheter och bygger sålunda upp sin karaktär, liksom den vilande kroppen under sömnen smälter och tillgodogör sig den föda som den intagit under dagens lopp.

Sömnen förorsakas av att det väsen som med sin eld fyllde den fysiska kroppen och förlänade den aktivt liv drar sig tillbaka från densamma. Detta är sömn. När det inre väsendets tillbakadragande är fullständigt, är sömnen relativt fullständig och relativt fullständig medvetslöshet råder. Detta är den skönaste av all sömn. Kroppen är då ostörd. Den vilar fridfullt och lugnt och återuppbygger inom sitt system det som rivits ned under det praktiska arbetets och nöjets timmar.

Om det inre väsendets tillbakadragande är ofullständigt inställer sig drömmar, ty det inre väsendet förnimmer den dragningskraft som dess egen fysiska del, den fysiska människan, utövar. Det förnimmer fortfarande inom sig den fysiska människans psyko-magnetiska påverkan, så att säga. Sömnens medvetslöshet störs av vibrationerna från den fysiska människan, från den levande kroppen. Detta framkallar onda drömmar, elaka drömmar, underliga drömmar. Om tillbakadragandet är fullständigare men ändå inte totalt, då drömmer vi lyckliga, fridfulla drömmar.

När sömnen är vad man kallar ytterligt djup och medvetslös, så är det för att det inre väsendet endast i ringa grad störs av kroppens och särskilt hjärnans psyko-magnetiska vibrationer. Det själv, denna själ, befinner sig i slummer, i vila, men med en viss del av medvetandet kvardröjande i kroppen, något som hjärnan dock inte kan registrera som dröm eftersom skilsmässan mellan kroppen och medvetandet är alltför fullständig. Men under det att medvetandet sålunda är så att säga till hälften vaket och till hälften i vila, befinner det sig i den säregna, för mänskliga ögon osynliga värld, till vilken dess känslor och tankar under de föregående ögonblicken och timmarna lett detsamma. Det befinner sig där liksom på besök, fullkomligt skyddat, fullkomligt bevakat, och kan inte skadas - såvida inte människan till sin natur är så fördärvad att den sköld av andlighet som vanligen omgärdar det inre väsendet har nötts och blivit så tunn, att fientliga inflytelser kan intränga i densamma.

Återfödelsen, uppvaknandet från vilan mellan två jordeliv, är ett resultat av det öde du själv skapat åt dig under tidigare liv. Du har byggt upp dig själv för att komma tillbaka till jorden, och det är orsaken till att du nu är här. Du har under tidigare liv byggt upp dig själv för att reinkarnera. Som karaktär, som mänsklig varelse, är du helt enkelt ett resultat av vad du i det förflutna utvecklat dig till att bli, och då verkan alltid följer på orsak kommer ditt framtida öde att bli resultatet, karman, av vad du nu danar dig själv till att en gång bli.

Jag skall nu peka på de förborgade orsakerna till återfödelse. Människorna hungrar efter ljus, men de vet inte var de skall söka det. Människorna förnimmer instinktivt sanningen, men de vet inte hur de skall tolka den. Deras sinnen, deras intellekt, är snedvridna genom de läror som meddelats dem av personer som sökt detta ljus i enbart den materiella världen. Att söka ljuset är i sanning en ädel sysselsättning, men att söka det enbart i den materiella världen bevisar att de som söker har förlorat nyckeln till det större inre, av vilket det materiella världsalltet endast utgör skalet, klädnaden, kroppen - det yttre höljet.

En av de förborgade orsakerna till människosjälens återfödelse utgörs av det faktum att människan är en del av världsalltet, ett med själva dess hjärta, och måste lyda återförkroppsligandets kosmiska lag: födelse, tillväxt, ungdom, mogen ålder, utvecklandet av förmåga och kraft, avtynande, den stora fridens sömn och vila - och därpå ett nytt framträdande i manifesterad tillvaro. På samma sätt återförkroppsligar sig världsallten. På samma sätt återförkroppsligar sig en himlakropp - en stjärna, en sol, en planet. Var och en av dem är en kropp, liksom du i den lägsta delen av din varelse. Var och en av dem är i lika hög grad som du själv en oskiljaktig del av det gränslösa universum. Var och en framspringer liksom du själv ur det gränslösa rummets sköte. En enda universell lag gäller för alla. Det som gäller för en varelse, stor eller liten, mer eller mindre långt hunnen i sin utveckling, gäller för alla och envar.

Du utformar själv ditt öde, du gör dig själv till vad du är. Vad du nu är, är ingenting annat än det du själv i tidigare liv gjort dig till, och vad du i framtiden kommer att bli är ingenting annat än det vartill du nu gör dig. Du har vilja och du utövar denna vilja till ditt väl eller ve, allt beroende på hur du lever dina liv på jorden och därefter i den omätliga rymdens osynliga riken. Detta är ännu en, den andra, av de förborgade orsakerna till återfödelse.

Det finns en tredje förborgad orsak, kanske den materiellt mest verksamma, och denna tredje orsak finns i vars och ens eget inre. Det är törsten efter materiellt liv, efter liv på jorden, hungern efter de ängar på vilka vi en gång vandrade och vilka är oss välbekanta, som för oss tillbaka till jorden om och om igen. Det är denna trishna, denna tanha, denna törst efter att återvända till välbekanta scener, som för oss tillbaka till jorden - och som individuell orsak betraktad är den kanske mer verksam är de övriga.

Det exkarnerade väsendet går efter döden och före återvändandet till jorden dit totalsumman av dess längtan, känslor och strävanden leder det. Förhållandet är detsamma även i det mänskliga livet på jorden. En människa gör sitt bästa för att följa den väg dit hennes längtan eller strävanden leder henne, och när vi avkastar den fysiska kroppen dras vi till de inre sfärer och plan som vi under vårt senaste jordeliv längtade till och strävade mot. På samma sätt kommer vi tillbaka till jorden. Det är samma regel som gör sig gällande, men den verkar då i motsatt riktning. Vi hyste materiell längtan, materiell hunger och törst, latenta såsom frön i vår karaktär efter döden, och dessa för oss slutligen tillbaka till jorden.

Efter döden förs vi av våra ädlare, ljusare, renare, vackrare karaktärsanlag in i de riken där skönhet, harmoni och frid råder. Dessa riken är liksom jorden sfärer, men mer eteriska och vackrare ty materiens slöjor är där tunnare, de materiella höljena är inte så grova som här. Andens öga ser klarare. Döden frigör oss från en värld och vi passerar genom förändringens portar in i en annan, liksom när den inkarnerande själen omvänt lämnar den finare eterns regioner för att komma ned till vårt grövre och materiellare jordeliv, ned i den tunga kroppen av fysisk materia.

För väsendet som passerar genom de inre världarna liksom den passerat genom vår värld, är de förra lika verkliga - ja, ännu verkligare än vår värld.

Var därför inte rädd. Allt är väl, ty hjärtat av ditt väsen är världsalltet, och den innersta kärnan i dig är världsalltets hjärta.

- Sammandrag av kapitlet "Old Age, Disease, and Death" i "Golden Precepts of Esotericism".

Till index