Det medvetna ekosystemet - Ekologi ur ett teosofiskt perspektiv
Rudi Jansma
Begreppet ekologi är allmänt känt idag, men det är inte alla som vet exakt vad
det innebär. I första hand studerar en ekolog förhållandet mellan djur och den s
k icke-levande omgivningen som kan innefatta jordens, vattnets och atmosfärens struktur och
kemiska beståndsdelar. Men allt detta är materiella förhållanden: det handlar
om att äta eller ätas, att skapa eller förstöra. Jag utbildade mig till ekolog
och for till Sydamerika för att studera Surinams savanner. Ensam på savannen och i skogen
insåg jag att vetenskapen i dag lär oss en hel del om klassificering och
näringskedjor, men ingenting om naturen som en livsupplevelse eller om livet självt.
När forskaren vill studera en växt plockar han den först, dödar den, torkar den
och jämför sedan den förtorkade kroppen med böckernas uppgifter. Driva ut livet
för att studera det, hur är detta möjligt?
I regel är ekologer mer intresserade av miljön än folk i allmänhet. De ser förstörelsen av tropiska skogar, nedsmutsningen av luft och vatten, försurande regn och många andra problem, och beslutar sig för att göra någonting åt dem. De bildar aktionsgrupper och föreningar i syfte att skydda naturen. De protesterar mot många former av mänskligt beteende och framställer utbildningsmaterial för att väcka allmänheten - och de sovande experterna - inför situationens allvar. Ett stort antal människor inom alla verksamhetsområden ägnar all sin disponibla tid åt att förbättra växternas, djurens och människornas liv, ofta som obetalda volontärer. Efter att ha deltagit i många sammankomster vet jag att dessa människor känner sig förenade i ett osynligt nätverk som täcker hela Jorden.
Flertalet av dem ser emellertid endast den materiella sidan av naturen. De talar om atmosfären i kemiska termer, omedvetna om att det även finns en mental atmosfär, och att mental nedsmutsning ger upphov till de handlingssätt som leder till nedsmutsning och förstörelse av miljön, liksom till andra problem för mänskligheten. Det finns emellertid en växande grupp människor som kallar sig ekofilosofer och som betraktar alla manifestationer av liv som en alltgenomträngande och samverkande helhet: vi kan inte skada någon del av naturen utan att skada helheten.
En biologisk teori som utvecklats under de senaste åren är känd som Gaia-hypotesen. Gaia är den grekiska gudinnan Jord. Mannen bakom denna hypotes, James Lovelock, är en välkänd forskare, en kemist som under många år arbetat för NASA och ett stort oljebolag. I samband med utforskandet av vissa artificiella kemikalier i atmosfären, vilka har inflytande på ozonlagret, fann han att närbesläktade kemikalier även producerades av vissa havsalger. Vad vet denna lilla undervattensväxt om det ozonlager som skyddar livet på land? Ytterligare forskning avslöjade många exempel på balanserande faktorer på Jorden, vilka är lika stabila som vårt blodtryck eller vår kroppstemperatur. Men vi är levande väsen hos vilka själen härskar över kroppen. Många av Lovelocks läsare drog den uppenbara slutsatsen att även Jorden är ett levande väsen med en själ och en intelligent organisation. För den vetenskapliga världen kan detta bli ett avgörande genombrott i sättet att se på vår planet och allt som finns på den. Det är av yttersta vikt för världens överlevnad att vetenskapliga tänkare blir medvetna om de aspekter av naturen som är subtilare än materien, och att medvetande och intelligens i någon form erkänns som allestädes närvarande i universum.
Låt oss göra en kort jämförelse mellan de grundläggande teosofiska lärorna och ekologin. Teosofin beskriver den hierarkiska strukturen hos universum, människan och alla livsformer i allmänhet, vilka alla är intimt sammanlänkade med varandra. Vi har sedan naturens olika riken. Vetenskapen erkänner enbart växt-, djur- och människorikena och innefattar vanligtvis människan i djurriket, medan återstoden betraktas som icke-levande materia. Teosofin beskriver åtskilliga riken av levande väsen både under växtriket och ovanför människoriket och erkänner ingen död materia - till och med den allra minsta atom är begåvad med liv. Under växtriket finns mineralriket och under detta befinner sig tre elementalriken, vilka är okända för den västerländska vetenskapen eftersom de är osynliga. Ovanför människoriket finns gudarnas och halvgudarnas rike. Dessa väsen är lika långt före människan i utveckling som människan är före djuren, och eftersom även de är osynliga erkänns de ej av vetenskapen. Icke desto mindre är de av stor betydelse för oss då de representerar vår framtid, målet för vår evolution, och vår nuvarande högre natur - som till stor del är sovande i oss men fullt vaken i dem. Gudarna är medkännande väsen, och om tiden är den rätta kan de nedstiga till människoriket och undervisa oss. Dessa väsen kallas på sanskrit för avatarer, "de som nedstiger".
De som följer impulserna från det högre förnuftet, som öppet kan ta emot visdomen och som har fullständig kontroll över sin lägre natur, är det slags människor vi alla kan bli om vi utvecklar våra högre kvaliteter. Ovanför dem finns gudarna, de visaste och mest ansvarsfulla väsendena i vårt ekosystem. Sålunda är naturens yttre riken och människans inre konstitution intimt sammanlänkade. Om vi behandlar djurriket inom oss i enlighet med naturens högre lagar, hjälper vi även det yttre djurriket. Om vi tänker upphöjda tankar hjälper vi våra medmänniskor, även om våra tankar aldrig når våra läppar. Om vi lever ett rättrådigt liv och lyssnar till tystnadens röst i vår allra innersta väsenskärna, hjälper vi gudarna i deras upphöjda arbete.
Härav följer att om vi verkligen bryr oss om ekologin och vill bistå naturen måste vi ha kontroll, inte bara över våra fysiska vanor, utan även över våra begär och vårt sinne samt vara i samklang med gudarna. Om de vetenskapliga, miljöinriktade ekologerna kunde fatta något av den andliga, genuint intuitiva aspekten av människan liksom av den yttre naturen, skulle detta innebära ett enormt steg framåt. Mänskligheten skulle då inte längre lättsinnigt döda sina yngre bröder eller systrar för att skaffa mat eller blott för nöjes skull, och inte heller fälla träd enbart för ekonomisk vinnings skull, utan i stället njuta av deras skönhet och vörda dem såsom gudomliga manifestationer och lärare då det gäller naturens lagar och beteende.
I varje ekosystem, t ex en skog eller en sjö, är allting sammanlänkat och varje aspekt innehåller i mer eller mindre utvecklad form alla andra aspekter. Vår värld är inte bara ett ekosystem av fysiska kroppar, utan även ett ekosystem av tankar. Inom ekologin studerar vi även naturens olika cykler och rytmer. Vi ser cykler överallt: dag och natt, årstiderna, himlakroppars och atomers rörelser. För de nordamerikanska indianerna är cirkeln den allra heligaste av alla symboler, ty den representerar den Store Anden i dess omanifesterade såväl som manifesterade aspekter, liksom broderskap, enhet och samhörighet. För att framhäva denna symbols helighet, placerar en del stammar sina hyddor i en cirkel.
Moderna forskare erkänner också många cykler i naturen, men ser dem inte som exempel på en universell lag. Enligt deras synsätt är evolutionen en linjär process från död materia till primitivt liv, till växt, djur, människa och slutligen till en eventuell självförintelse. Vi teosofer instämmer i de amerikanska indianernas uttalande: "Vi kom alla från den Store Anden, vår Fader, och till den Store Anden skall vi alla återvända", medan många vetenskapsmän menar att varje individuellt människoliv är en unik engångsföreteelse. Det börjar med mannens säd som, mer eller mindre slumpmässigt, når en kvinnas ägg. Därpå följer födelse, tillväxt, utveckling och slutligen döden, livets definitiva nederlag och slut. Det är inte att undra på att det finns så många desperata människor i världen, vilka väljer brottslighet, självmord eller bruket av destruktiva droger om det nuvarande livet bara är lidande och sedan ingenting mer.
Hinduer, buddhister, jainister och amerikanska indianer tror, och antikens greker och egyptier trodde alla på ett återförkroppsligande - ett bättre ord än reinkarnation som betyder åter i köttet och sålunda bör tillämpas endast på djur och människor. Återförkroppsligandet är en universell process. Inte bara människor och djur utan allting i naturen inklusive solar, planeter, atomer och gudar, genomgår cykler av involution in i materien och därefter evolution ut ur materien till allt mer andliga uttrycksformer. Den högsta andliga kärnan i varje individuell varelse, liksom i naturen som helhet, vecklar ur sig själv ut de materiella former som den använder som vehiklar att förkroppsligas i.
När den evolutionära livscykelns botten nåtts, vänder färdriktningen uppåt mot andliga dimensioner så att alla till slut förenas på nytt i sin monadiska kärna. Då har vi återvänt till vår Fader och Farfader, den Store Anden. Samtidigt har alla individuella medvetna väsen, det vill säga allt i universum, förandligats av den gudomliga essens som hade invecklat sig i och med dem. Jämför detta synsätt med de mörka moln som hänger över dem som bara kan se kampen för livet och den starkares överlevnad som drivkraft bakom evolutionen - med andra ord, renodlad själviskhet. Enligt teosofin är drivkraften bakom evolutionen medkänsla, det vill säga renodlad osjälviskhet. Alla livsformer är sålunda sammanlänkade av och inneslutna i ett gränslöst nätverk av medkänsla, där anden utgjuter sitt ljus i syfte att upplysa dem som är mindre utvecklade. Detta osynliga nätverk är den finaste och mest stimulerande aspekten av det andliga ekosystemet.
Inom ekologin talar vi också om växelverkan, det vill säga att allt som sker i ett ekosystem påverkar alla beståndsdelar och därmed helheten. Ekosystemet är ett dynamiskt och ständigt skiftande mönster av växelverkan. Vetenskapen erkänner detta på det fysiska planet, men det är det mänskliga sinnet, vilket är en del av det andliga ekosystemet, som har det största inflytandet. Om vi kan lära oss att kontrollera vårt sinne och ständigt minnas vårt ansvar gentemot alla varelser, tjänar vi naturen på bästa tänkbara sätt. Man har konstaterat att på grund av den starka länken mellan vår inre och yttre natur skulle de så kallade grymheterna i djurriket gradvis avtaga i samma takt som våra mänskliga grymma och själviska begär avtar.
Ett annat mycket viktigt begrepp som inte är lika välkänt som karma, återförkroppsligande och evolution, kallas på sanskrit för svabhava, vilket betyder "självblivande, självalstrande", dvs utvecklandet inifrån och utåt av de grundläggande karaktärsdragen hos en viss art eller varelse. Detta är ett mycket viktigt begrepp om man vill förstå naturens variationsrikedom. Vi är omgivna av tusentals djur- och växtarter, variationer av mineraler etc. Inom människoriket ser vi i de tusentals olika ansiktena olika karaktärer och specialiseringar. Kan vi t ex påstå att en fågelart är bättre än en annan? Nej, var och en har sin egen svabhava, sin egen inneboende karaktär och samma grad av fullkomning inom sitt område. Alla existerar inom Brahman, Den Ende. Varför finns det då så många uttrycksformer av det gudomliga, en sådan enorm mångfald arter på Jorden? Varför skulle vi beskydda denna mångfald? Skulle det inte vara mera lönsamt att täcka hela Jorden med spannmålsodlingar, barrträd eller eucalyptusträd? En del offentliga och privata institutioner vill begränsa de variationsrika, naturliga skogarna och ersätta dem med planteringar av ett fåtal trädarter som har ett ekonomiskt värde.
För att kunna besvara denna viktiga fråga måste vi tränga djupare in i det teosofiska synsättet att hela konstitutionen hos varje enskild uttrycksform av Brahman, Gudomen, är sammansatt av samma sju kosmiska element, vilka vart och ett i sin tur är uppdelat i sju, vilka på nytt är uppdelade. På detta sätt är ett oändligt antal kombinationer möjliga, där varje uttrycksform har mer av ett och mindre av ett annat element, men där alla elementen och subelementen finns närvarande. Var och en av de miljontals själarna, var och en på sin egen unika utvecklingsnivå, finner en form som är lämplig för den inom en av de olika arterna. Om någon form inte finns tillgänglig på grund av att den har blivit utrotad av människan, måste själen i fråga söka sig en annan kanske mindre lämplig form, vilket kan innebära ett allvarligt hinder för den evolverande själen.
Den mest fascinerande aspekten av ekologin är ekosystemets inbyggda möjlighet att lära känna sig självt. Eftersom förnuftet finns inbyggt i naturen och är speciellt utvecklat hos människan och högre väsen, kan världen med hjälp av människan - förnuftets bärare - betrakta sig själv. I grund och botten finns det ingen skillnad mellan ekologi och teosofi. De handlar båda om enheten och den ömsesidiga samhörigheten mellan medvetna väsen. Faktum är att naturen själv är vår störste lärare. Om vi vänder oss inåt, finner vi inom oss själva allt det vi kan iakttaga och uppleva i naturen omkring oss. Om vi lyssnar till den inre tystnaden kan vi förnimma den inneboende harmonin i vår egen sammansatta natur, liksom vi kan uppleva den i skogens tystnad eller när vi lyssnar till vågornas vilda brus när de kastas mot den klippiga kusten.
Genom studier och ihärdig övning i lugn och ro lär vi känna, och faktiskt bli, vårt eget andliga sinnes subtilitet och kommer att förstå mer och mer av naturens subtilitet som en manifestation av kosmiskt förnuft. Då vi med hjälp av vår intelligens tänker ut fysiska och funktionella konstruktioner, finner vi bevis på en intelligens vida större än vår egen i det sätt på vilket naturen är uppbyggd och fungerar. Vi ser att girighet och begär finns hos oss själva och andra, och att våra inre och yttre konflikter återspeglas i djurriket och till viss del även i växtriket. Jag tror att om vi kunde börja inse storheten hos vårt eget inre gudomliga väsen, skulle vår ödmjukhet och respekt inför både den inre och yttre naturen växa i motsvarande grad. Först då kommer vi att bli "ekologer" i ordets rätta betydelse, dvs ekofilosofer som lever i harmoni med naturen i varje aspekt av vår konstitution, intagande vår rättmätiga plats i systemet, andligt såväl som fysiskt, mentalt och psykiskt, samtidigt som vi ökar vår förståelse av den helhet vi tillhör.