Fysiocentrisk världsbild

  

Jan Brick

  

  

I medeltidens geocentriska världsbild betraktades jorden som världsalltets mitt­­­punkt. Solen, planeterna och fixstjärnorna ansågs kretsa runt den himlakropp män­niskan befann sig på. Denna världsbild var en konsekvens av människans ego centriska perspektiv. Men genom renässansens medvetandeexpansion kunde den gamla geocentriska världsbilden ersättas med en ny heliocentrisk, vilken i sin tur senare ersattes av ännu mer vidgade synsätt.

  

Den världsbild ett samhälle eller en individ har, får konsekvenser för de oli­ka kulturella och intellektuella verksamhetsfält som finns i detta samhälle eller hos denna individ, dvs inom konst, religion, vetenskap, filosofi, ideologi, poli­tik m m.

  

En annan, men mer okänd konsekvens av vår egocentricitet, är vad som skul­le kunna kallas det fysiocentrerade perspektivet. Med detta menar jag dels uppfattningen att allt som finns kan reduceras till fysisk materia, dels att det ba­ra finns ett tillvaroplan (det fysiska). Att de västerländska skaparna och upprätthållarna av den filosofiskt materialistiska och själsligt/andligt förnekande världsbilden är fysiocentrerade är naturligt, men det verkar sannolikt att även de som verkar inom religion och esoterik, om än omedvetet, är påverkade av fysiocentrismen. Religioner lär visserligen ofta ut att det finns ett eller flera till­varoplan utöver det fysiska (Valhall, Hades, Paradiset osv), men själva fak­tu­met att all esoterik och religion som vi känner till utformats och nedtecknats av människor som befunnit sig på det fysiska tillvaroplanet, bör rimligen innebära att det fysiska tillvaroplanet kommit att stå i centrum. Detta oavsett om man ansett det vara illusoriskt, försökt fly det eller ansett att man kommer att återfödas på det. Då profeten, esoterikern eller filo­sofen andligen inspirerats med idéer från högre nivåer av den mänskliga hierarkin, måste dessa idéer med nödvändighet ha förmedlats genom den på jordeplanet formade och verkande personligheten och den fysiska hjärnan, innan de slutligen formulerats i talade eller skrivna ord.

    

Som exempel på fysiocentrismens (eventuella) inflytande kan vi ta reinkarnationsbegreppet. Reinkarnation betyder "åter i köttet" och man kan misstänka att vår tolkning av detta begrepp är påverkad av vår fysiocentrism. På ett liknan­de sätt som man under medeltiden satte jorden i centrum för den astro­no­mis­ka världs­bilden, har de som mottagit, tolkat och meddelat reinkarna­tions­lä­­ran tagit det fysiska tillvaroplanet och den fysiska existensen som utgångspunkt. Det är från den fysiska kroppen som vi dör men också till den som vi återvänder, liksom ett skepp som löper ut och in från sin hemmahamn. Men är den fysiska kroppen verkligen vår hemmahamn? Det är från den högsta princi­pen som allt utgår, men eftersom vi på det fysiska jordeplanet befinner oss i den lägsta principen, vår fysiska kropp, tolkar vi (omedvetet) allt ur dennas syn­vinkel, även religiösa och esoteriska läror och begrepp. Det är dock inte kroppen utan vårt inre jag som är vår hem­mahamn, och det inre jaget befinner sig på det mentala tillva­ro­­­­planet. Det är därifrån som vårt upplevande medvetande tillsammans med ett ur­­val gestaltanlag och karaktärsegenskaper strålar ned till jordeplanet för att re­in­kar­nera, dvs bygga upp en ny tillfällig fysisk kropp och i denna samla fler kun­ska­per och erfarenheter att läggas till dem som redan ackumulerats i det inre jaget.

  

Till index