Paracelsus - en mångsidig läkare och mystiker


Herbert Edlund




Paracelsus (1493 - 1541) var en skicklig läkare, med en för sin tid mycket god utbildning i såväl kirurgisk som medicinsk behandling. Han drog egna slutsatser av eg­na erfarenheter, och lade stor vikt vid experiment och annan forsk­ning. Därvid höll han sig inte inom de gränser som i våra dagar gäller för skol­me­­di­ci­nen, utan använde sig i sin verksamhet också av det som senare kom att kal­­las h­o­meo­pati och mesmerism. Dessutom var han en av de första att bota ge­­­nom tro, det som numera kallas placeboeffekten.

     Paracelsus kan kallas homeopatins fader. Hahnemann, som grundlade den nutida homeopatin, lånade åtskilligt från Paracelsus. Paracelsus lärde t ex om sub­stansers kvintessens att en ytterligt liten kvantitet av ett ämne kan ha en kraftig verkan på en stor kvantitet materia. Detta illustreras av att en en­da drop­pe galla ger en bitter smak åt en stor mängd vatten.

     Paracelsus var som sagt också en föregångsman vad beträffar magnetiskt helande, en behandlingsmetod som senare utvecklades av Anton Mesmer. Paracelsus hävdade att människan kan tillgodogöra sig den magnetiska kraft som in­­ne­bor i hela naturen. Denna kraft kallade han mumia och menade att den ha­de en he­lande verkan. Liksom en blomma sänder ut sin osynliga doft, sänder mu­­mi­an ut sitt osynliga inflytande.

     Ifråga om trons potentialitet menade han att tron är en andlig kraft, och att allting i naturen kan förändras genom denna. Bl a kan tron bota sjukdomar. Vår mentala verksamhet i form av tankar och känslor är roten till många sjuk­domar, och tron kan bota dem alla om den är tillräckligt stark.

     Våra tankar och känslor påverkar enligt Paracelsus inte bara de fysiska pro­ces­serna i vår egen kropp. De påverkar också vädret och annat på jorden. Förklaringen till detta ligger i att jor­den som levande varelse står i mental förbindelse med människan, varvid de ”astrala” strömmar som alstras av jordens men­tala verksamhet på­verkar människan och framkallar vissa effekter i henne, samtidigt som de ast­rala strömmar som alstras av människans vilja och mentala verksamhet fram­kallar vissa effekter i bl a jordens väderleksförhållanden. De fysiologiska pro­cesser som äger rum i människors kroppar förorsakas av de­ras astrala strömmar, och de fysiologiska och me­teorologiska pro­­cesser som äger rum i jordens stora organism förorsakas av jordens astrala strömmar. Ström­marna i mikrokosmen och makrokosmen påverkar medvetet eller omedvetet varand­ra, och för­står man detta på rätt sätt, säger Paracelsus, blir det inte så märkligt att människornas sinnen åstadkommer förändringar i jordens sinne som får effekter på vind, regn, hagel och åska.


Till index