Sökaren och stoicismen
Herbert Edlund
Stoikerna betraktade världen som en scen och skeendet på denna scen som ett planlagt, målinriktat och
av gudomliga makter styrt utvecklingsdrama. I detta drama har varje människa fått sig tilldelad en
roll. Hon har inte själv valt sin roll, men ändå gäller det för henne att gestalta den så bra som
möjligt. Stoikern strävade efter att göra det med ett inre själslugn, och lät sig därvid inte
bringas ur balans av yttervärldens ständiga växlingar. Han gick in för att möta livets alla
prövningar, framgångar, lidanden, glädjeämnen etc med orubbligt lugn, samtidigt som han försökte möta
alla medmänniskor med godhet och rättvisa. Också den ofrånkomliga döden accepterade han med
jämnmod.
Att stoicismen var en vad vi numera kallar esoterisk rörelse är uppenbart, och vår tids sökare efter
esoterisk visdom gör klokt i att låta sig inspireras av stoikernas sätt att möta jordelivets angenäma
respektive oangenäma tilldragelser. Ty den seriöse sökaren förväntar sig inte att omgivningen skall
motsvara hans önskemål och förväntningar. Han accepterar omgivningen som den är och gör sitt bästa,
oberoende av vad som kan hända. Han låter sig inte ledas av yttre sken och sätter sin tillit till
karma. Dessutom inser han att hans egen roll i utvecklingsdramat innefattar en rad plikter, eftersom
naturen med subtila trådar av magnetisk sympati har länkat samman alla existerande varelser och ting
med varandra. Var och en av oss är sammanlänkad med alla andra människor och med allt annat i vår
omgivning. Vi växelverkar med denna och är för vår existens helt beroende av den. Men vi har inte
direkt ansvar för alla delar av den, och bör därför försöka att precisera våra direkta plikter. Dessa
plikter kan vara av lokal eller global utsträckning, och såväl kortsiktiga som långsiktiga i tiden. I
detta sammanhang säger stoikern Epiktetos: ”Koncentrera din uppmärksamhet på det som verkligen är
dina egna angelägenheter, och bli klar över att andras angelägenheter är just deras och inte
dina.”
Ett orubbligt lugn, osjälviska gärningar och plikttrogenhet är etiska komponenter i sökarens
livsföring som för honom allt närmare hans högre jag och därmed den esoteriska visdomen.
Under årtusendenas lopp överförs hans inre beslut att lära från kropp till kropp,
från jordeliv till jordeliv, och han kommer allt bättre underfund med syftena och målresultaten i
den roll han spelar i det ständigt pågående utvecklingsdramat.