Dr Wiltses näradödenupplevelse

 
 
 
Sällsamma upplevelser i dödens närhet var inte helt okända i äldre tider, men skildringar av dem är mycket sällsynta och inte särskilt utförliga. Det finns dock en mycket detaljerad och ofta citerad gammal redogörelse av den amerikanske läkaren A S Wiltse som sommaren 1889 insjuknade i svår tyfoidfeber och då hade en innehållsrik näradödenupplevelse. Hans skildring är intressant att ta del av som jämförelse med de många nutida, och med hans egna ord lyder den något avkortad på följande sätt:

Enligt vad dr Raynes, den ende närvarande läkaren, meddelade mig, tillbringade jag omkring fyra timmar med icke förnimbar puls och hjärtverksamhet. Flera av mina släktingar trodde då att jag var död. Men även om pulsen var borta i omkring fyra timmar, varade tillståndet av skenbar död endast omkring en halv timme.

Jag förlorade, tror jag, under ett absolut medvetslöst tillstånd all förmåga att tänka och allt medvetande om att existera. Naturligtvis kan jag bespara mig mödan att försöka gissa hur länge detta tillstånd varade, eftersom en minut och tusen år då tycks vara samma sak. Jag återkom till ett tillstånd av medvetande om att existera och fann att jag fortfarande var i kroppen, men att kroppen och jag inte längre tycktes ha gemensamma intressen. Jag betraktade för första gången och med förvåning och glädje mig själv, jaget, det verkliga jaget, medan icke-jaget omslöt det på alla sidor som en grav.

Med läkarens intresse betraktade jag allt det förunderliga i min kropps anatomi, med vilken jag - den döda kroppens levande själ - var sammanvävd cell för cell. Jag förstod min situation och resonerade på följande sätt: ´Jag är vad människorna kallar död och ändå är jag lika mycket människa som jag någonsin har varit. Jag håller på att träda ut ur kroppen.´ Jag följde med intresse förloppet då själ och kropp skiljdes från varandra. Av en kraft som synbarligen inte kom från mig själv rycktes jaget först fram och tillbaka i sidled - som när man vaggar en vagga - varvid dess förbindelse med kroppsvävnaderna löstes. Så upphörde sidorörelserna och längs fotsulorna i riktning mot hälarna tyckte jag mig känna och höra otaliga små strängar brista. Därefter började jag långsamt dra mig tillbaka från fötterna mot huvudet, ungefär som när ett gummiband drar ihop sig. Jag minns hur jag kom till höfterna och sade till mig själv: ´Nu är det inget liv under höfterna.´ Jag minns inte att jag passerade genom underlivet och bröstet. Däremot minns jag tydligt när hela mitt jag var samlat i huvudet och jag tänkte: ´Nu är jag helt och hållet i huvudet och skall snart vara fri.´

När jag kommit ut ur huvudet, svävade jag upp och ned och åt sidan som en såpbubbla som ännu hänger fast vid blåsröret. Sedan kom jag loss från kroppen och föll lätt till golvet, där jag långsamt höjde mig och utvecklade mig till en människas hela skepnad. Jag tyckte mig vara genomskinlig med en blå färgton, och helt utan kläder. Med en obehaglig känsla av förlägenhet flydde jag mot den halvöppna dörren för att undandra mig de närvarandes blickar, men när jag nådde dörren fann jag mig vara påklädd och vände mig då lugnad mot sällskapet. Då jag vände mig kom min armbåge i beröring med armen på en herre som stod vid dörren. Till min stora förvåning passerade hans arm genom min utan motstånd. Jag såg hastigt på hans ansikte för att se om han hade märkt beröringen, men han visade inga tecken på detta. Han stod bara och stirrade mot sängen som jag just hade lämnat. Jag följde hans blick och såg min egen döda kropp. Jag blev förvånad över att ansiktet var så blekt. Jag hade under de senaste dagarna inte sett mig själv i spegeln och visste inte att jag såg lika blek ut som de flesta sjuka människor.

Jag såg en del personer sitta och stå runt kroppen och jag lade särskilt märke till två kvinnor som såg ut att ligga på knä vid min vänstra sida, och jag visste att de grät. Senare fick jag veta att det var min hustru och min syster, men jag uppfattade inte begreppet individualitet. Hustru, syster, vän var ett för mig. Jag mindes inte släktskapsförhållandet, åtminstone tänkte jag inte på det. Jag kunde skilja mellan det ena och det andra könet, men det var allt.

Jag försökte nu väcka de närvarandes uppmärksamhet för att trösta dem och ge dem förvissning om att också de var odödliga. Jag bugade mig glatt för dem och gjorde en hälsning med höger hand. Jag rörde mig också mellan dem, men fann att de inte ägnade mig någon uppmärksamhet. Då tyckte jag att det hela var lustigt och skrattade.

Detta måste de ha hört, tänkte jag. Men så var tydligen inte fallet, för de vände inte ögonen från min kropp. Jag kom inte på idén att försöka säga något till dem utan gav upp försöken att ge mig tillkänna och sade till mig själv: ´De ser bara med kroppens ögon. De kan inte se andar. De stirrar på vad de tror vara jag, men de tar fel. Det är inte jag. Det här är jag, och jag är så levande som någonsin!´

Jag vände mig om och gick ut genom den öppna dörren, böjde på huvudet och gav noga akt på var jag satte fötterna. Jag gick tvärs över hallen, nedför trappan och via en gång ut på gatan. Där stannade jag och såg mig omkring. Jag hade aldrig sett den gatan tydligare än då. Jag lade märke till hur röd marken var och såg fårorna i den som regnet hade bildat. Jag kastade en rätt patetisk blick omkring mig, som en människa som står i begrepp att lämna sitt hem för lång tid. Så upptäckte jag att jag hade blivit större än jag var under jordelivet.

Jag märkte att mina kläder hade anpassat sig till min ökade kroppsstorlek, och jag funderade över varifrån de kommit och hur jag så hastigt hade fått dem på mig. Jag undersökte tyget och fann att det måste vara något slags skotskt. Rejäla kläder, tänkte jag, fast inte särskilt snygga. Vad jag mår bra, tänkte jag vidare, trots att jag för bara några minuter sedan var mycket sjuk och olycklig. Men då kom den förändring man kallar döden, den död jag varit så rädd för. Nu är den förbi och här är jag, fortfarande en människa, levande och tänkande så klart som någonsin. Och så bra jag har det! Jag skall aldrig mera dö! Så började jag granska min gestalt och mina kläder igen.

Plötsligt upptäckte jag att jag betraktade den raka ryggsömmen på min rock. Hur kan det vara möjligt, tänkte jag, hur kan jag se min egen rygg och baksidan av mina ben ända ned till hälarna. Jag förde ena handen till ansiktet och kände på ögonen. De sitter där de bör sitta, tänkte jag. Är jag som en uggla som kan vrida huvudet ett halvt varv? Jag försökte göra det, men misslyckades.

Nej, förklaringen måste vara att jag än så länge bara vistats utanför kroppen under några ögonblick och att jag fortfarande är i stånd att se med dennas ögon. Jag vände mig om och blickade in genom den öppna dörren till sjukrummet och kunde då se huvudet på min kropp. Jag upptäckte en tråd, tunn som spindelväv, som ledde från mina skuldror till kroppen, till en punkt på halsens nedre framsida. Jag nöjde mig med förklaringen att det var genom denna tråds förmedling som jag använde mig av kroppens ögon, och fortsatte sedan nedåt gatan.

Jag hade dock inte hunnit ta många steg förrän jag på nytt förlorade medvetandet. Då jag återfick det befann jag mig uppe i luften, där jag hölls av ett par händer som jag kände trycket av i sidorna. Ägaren till händerna - om det nu fanns en sådan - var bakom mig och förde mig genom luften med hög men behaglig fart. Just när jag hade fått situationen någorlunda klar för mig fick jag en knuff och svävade lätt ett kort stycke nedåt. Jag landade mjukt vid foten av en smal men välbyggd landsväg, vilken steg uppåt i en vinkel på ungefär 45 grader.

Jag blickade uppåt och kunde se himlen och molnen över mig på normal höjd. Jag blickade så nedåt, såg topparna av gröna träd och tänkte: ´Det är lika långt ned till trädtopparna som upp till molnen.´

Medan jag vandrade uppåt på vägen tyckte jag att jag gick mot norr. Jag såg ut över vägens högra sida och kunde se skogen där nere, men upptäckte ingenting som bar upp vägen. Ändå var jag inte rädd för att den skulle falla ned. Jag undersökte materialet som den var byggd av. Det var mjölkfärgad kvarts och fin sand. Jag tog upp en liten sten och betraktade den. Jag kommer ihåg att den hade en liten svart fläck i mitten. Jag höll den tätt intill ögat och såg då att fläcken var ett litet hål som tycktes vara förorsakat av någon kemisk påverkan. Det hade nyss regnat och kylan var uppfriskande. Jag lade märke till att jag inte blev trött av att gå, trots att vägen var brant. Mina fötter var lätta och jag gladde mig över min fullkomliga hälsa och kraft. Sedan kom en stark ensamhetskänsla över mig. Jag ville ha sällskap och resonerade så här: ´Det dör en människa varje minut. Om jag väntar tjugo minuter är chansen stor att en eller annan där nere bland bergen dör, och då får jag sällskap.´ Jag väntade och under tiden betraktade jag landskapet omkring mig. Österut fanns en lång rad berg och skogen under mig sträckte sig bort mot bergen och kröp uppför deras sidor mot topparna.

Jag tror att jag väntade på sällskap i tjugo minuter, men det kom ingen. Då sade jag mig följande: ´När en människa dör har hon förmodligen sin egen väg att gå och hon måste gå den ensam. Liksom det inte finns två människor som är fullkomligt lika så finns det säkerligen inte två människor som går samma väg till den andra världen.´ Eftersom jag nu är säker på evigheten, tänkte jag, behöver jag inte ha så bråttom, och vandrade därför vidare i allsköns ro. Då och då stannade jag för att betrakta landskapet och vända mig om för att se om någon ändå skulle komma gående. Jag antog att någon från den andra världen var ute för att möta mig, men tänkte därvid inte på någon bestämd person som jag i första hand skulle vilja se. God eller ond ängel - någon skall komma mig till mötes sade jag mig, Gud vet vem det blir. Jag tänkte på att jag inte hade trott på kyrkans alla läror. I stället hade jag både skriftligen och muntligen fört fram en ny och i mitt tycke bättre tro. Kanske var jag därför på väg mot en förskräcklig dom. Då skedde något som är svårt att beskriva. Från flera håll omkring mig kom tanken ängslas inte, du är i säkerhet till mig. Jag hörde inga röster och såg inga människor, men ändå var jag fullt medveten om att det på vissa ställen på olika avstånd från mig fanns några som tänkte denna tanke för att hjälpa mig. Hur tanken nådde mitt medvetande förblev dock ett stort mysterium och fick mig att ifrågasätta dess verklighetsförankring. Tvivel och fruktan kom över mig och jag började känna mig olycklig. Då visade sig ett ansikte fullt av outsäglig kärlek och ömhet ett ögonblick för mig, och jag kom så att säga på rätt bog igen.

Plötsligt fick jag syn på tre stora klippblock som spärrade vägen ett stycke framför mig. Jag stannade förvånad, och medan jag funderade på vad jag skulle göra fanns med ens ett stort mörkt moln över mitt huvud. Molnet fylldes hastigt av rörliga levande eldstrålar som for fram och tillbaka i alla möjliga riktningar genom det. Molnet dolde inte strålarna med sin massa, ty jag kunde se dem som man ser fiskar i djupt vatten. Molnet blev konkavt på undersidan som ett stort tält och började att långsamt liksom vrida sig kring en lodrät axel. Då kände jag närvaron av ett väsen som jag inte kunde se, men som jag visste trädde in i molnet från dettas södra sida. Väsendet föreföll mig vara formlöst och fyllde upp molnet som omätlig intelligens. Väsendet är inte som jag, tänkte jag. Jag fyller ett litet rum med min gestalt och när jag flyttar mig blir rummet tomt. Men väsendet kan fylla det helt abstrakta hur det vill, precis som det nu fyller detta moln. Så skjöt en tunga av mörk gas ut från mörkrets högra sida och en annan från dess vänstra, och dessa tungor berörde lätt mitt huvud på vardera sidan, och då de berörde mig uppkom i min hjärna tankar som inte var mina egna.

Dessa tankar, sade jag mig, är väsendets tankar, inte mina. Och så vänligt att jag nu blir tilltalad på mitt modersmål så att jag förstår vad väsendet vill. Fastän språket var engelska överstiger det min förmåga att återge vad som sades, men följande ord kommer nära:

´Detta är vägen till den eviga världen. Klippblocken utgör gränsen mellan de två världarna och de två liven. När du passerat den kan du inte vända tillbaka till kroppen. Om din uppgift på jorden var att vänta på ett tillfälle att kunna sprida de kunskaper du själv erhållit, om din uppgift bestod i att tala till enskilda privata vänner, då är den fullbordad och du kan passera gränsen. Men om du efter närmare övervägande kommer till slutsatsen att din uppgift inte bara bestod i att skriva ned utan också i att offentliggöra det du lärt, då är din uppgift inte fullbordad och du kan återvända till kroppen.´

Tankeflödet upphörde och molnet drog sig långsamt bort mot bergen i öster. Jag iakttog det en stund, men blev så varse att jag utan att ha märkt det hade flyttat på mig och stod alldeles intill de tre klippblocken. Jag blev då mycket nyfiken på den andra världen och ville gärna kasta en blick in i den.

Det fanns fyra ingångar: en mycket mörk till vänster om de tre klippblocken, en låg valvgång mellan det vänstra klippblocket och det mellersta, en liknande mellan det mellersta och det högra klippblocket och slutligen en mycket smal stig till höger längs vägens kant.

Jag undersökte inte ingången längst till vänster men lade mig på knä vid vardera av de låga valvgångarna och tittade in genom dem. Det var grönt därinne och allt syntes svalt, lugnt och vackert. På andra sidan klippblocken vände vägen åt vänster liksom dalen och bergskedjorna och skar alltså av utsikten framåt. Om jag bara kom förbi svängen, tänkte jag, skulle jag snart få se änglar eller djävlar eller bådadera, och medan jag tänkte detta såg jag skepnader av båda slagen, just sådana som jag i fantasin så ofta hade föreställt mig dem. Jag betraktade dem noga och upptäckte att de inte var verkliga utan bara skugglika tankeformer, och att vilka former som helst kunde frambringas på samma sätt. Vilken underlig värld, sade jag mig, där tankarna är så förstärkta att de antar synliga former. Hur lycklig skulle jag inte kunna vara i en tankevärld som denna!

Jag lyssnade efter röster eller musik, men hörde inget. Sedan kände jag mig frestad att överskrida gränsen och resonerade så här: ´Jag är nu död, och om jag går tillbaka till jorden måste jag förr eller senare dö igen. Om jag i stället stannar här kommer någon annan att fullborda min uppgift. Alltså överskrider jag gränsen.´

Efter att ha fattat detta beslut gick jag försiktigt längs utsidan av det högra klippblocket. Jag nådde till mitten av det, där en uthuggen kvist markerade den exakta gränsen. Då stannade jag och parlamenterade med mitt samvete. Jag tyckte att jag tog på mig ett visst ansvar, men bestämde mig för att göra detta och satte vänstra foten över gränslinjen. Så snart jag gjort det blev ett litet, tätt, mörkt moln synligt framför mig och närmade sig mitt ansikte. Jag förstod att jag skulle bli stoppad. Jag kände att min rörelseförmåga och min tankeförmåga övergav mig. Armarna föll slappa ned längs sidorna, skuldrorna och huvudet föll framåt, molnet berörde mitt ansikte och jag visste inte av något mera.

Mina ögon öppnade sig. Jag såg på mina händer och på den vita sängen jag låg i, och när det gick upp för mig att jag var tillbaka i kroppen utbrast jag förvånad och besviken: ´Vad i all världen har hänt med mig? Skall jag dö ännu en gång?´

Jag var mycket svag men stark nog att berätta om min upplevelse. Det finns en mängd vittnen som kan betyga riktigheten av de fysiska omständigheterna, liksom riktigheten av det jag beskrivit beträffande min kropp och sjukrummet.
 

Till Märkliga upplevelser