2. Människans organism och medvetande

 
 
Som bakgrund vid betraktandet av människans organism och medvetande bör man ha den teosofiska synen på världsalltets struktur. Enligt denna är världsalltet uppbyggt på sju tillvaroplan, vilka i brist på bättre benämningar kan kallas det gudomliga, det andliga, det intellektuella, det emotionella, det vitala, det astrala och det fysiska. Vart och ett av dessa plan har sina egna energi- och materiaförhållanden. Materian på varje plan genomtränger och passerar obehindrat igenom materiorna på de övriga. Materior på de olika planen kan därför ostörda av varandra finnas på samma ställe i världsrummet, liksom olika radioprogram kan finnas på samma ställe i etern fast på olika våglängder. Varje plan varseblivs med hjälp av sinnesorgan som är anpassade till planet ifråga. Med våra fysiska sinnesorgan kan vi alltså bara varsebli det fysiska planet, och för dessa sinnesorgan är de andra planen med sina respektive innehåll därför obefintliga.

Ett sätt att mot den bakgrunden betrakta människan är att se henne som en enhet med sju väsenssidor, en väsenssida på vart och ett av de sju tillvaroplanen. Väsenssidorna utgör sammantagna hennes organism och upplevande medvetande, och hela enheten har utgått ur ett "frö", kallat den mänskliga monaden. Väsenssidorna kallas i teosofin för människans sju principer och heter på sanskrit atman, buddhi, manas, kama, prana, linga-sharira och sthula-sharira. 

Manas står för tänkandet och minneshanteringen. Manas är för vanliga människor dessutom den brännpunkt där medvetandet blir egot, "jag är jag"-upplevaren, med en specificerad identitet som utgörs av i organismen ingående egenskaper och minnen. 

Kama är känslorna (dvs kärlek, medkänsla, sympati, glädje, hat, antipati, vrede, sorg, avund, rädsla, smärta etc) och begären (dvs kunskapstörst, givmildhet, äregirighet, penningbegär, fortplantningsdrift etc).

Prana är samlingsnamnet för de livsenergier som strömmar genom organismens komponenter på samtliga tillvaroplan.

Linga-sharira är en av astral materia uppbyggd modell efter vilken den fysiska kroppen bildas. Den fysiska kroppen utgörs av en förtätning av en del av linga-shariran.

Sthula-sharira är den fysiska kroppen, bäraren av de övriga väsenssidorna. Var och en av dessa är i kroppen representerad av ett av dennas organ.

Ett sätt att betrakta människan är alltså att se henne som en enhet med sju väsenssidor. Men man kan också se henne som en sig över sju plan sträckande hierarki, dvs som ett uppifrån ned eller inifrån ut styrt kollektiv av mer eller mindre självständiga varelser. Den hierarkiska strukturen kommer till synes i den fysiska kroppen där atomer utgör byggstenar i molekyler, molekyler i celler, celler i organ och organen i kroppshelheten. Därvid är varje atom, molekyl, cell och organ en levande varelse med gestalt och själsliv enligt sin art. Var och en av dem vet själv vad den har att göra på sin plats i organismen och utför sina uppgifter under ledning av de övergripande styr- och samordningsmekanismerna hos den varelse, i vilken den utgör en byggsten. Inom ramen för dessa övergripande mekanismer har varje varelse ett visst spelrum för fria viljeakter, med vilka den kan påverka sin tillvaro.

I det perspektivet består kroppen av ett otal mindre varelser av olika arter och storleksordningar, som lever sina individuella liv på ett så samordnat sätt att de kollektivt bildar ett instrument för det mänskliga egot. Genom att under dagvakentillståndet identifiera sig med kroppen kan egot existera och verka på det fysiska tillvaroplanet. Med hjälp av kroppens sinnesorgan kan egot då varsebli och lära känna detta plan och dess skeenden, och med hjälp av kroppens rörelseapparat kan egot utföra handlingar på planet.

Men fastän egot identifierar sig med kroppen, står denna alltså bara delvis under egots herravälde. Kroppen och dess komponenter visar på olika sätt sin självständighet. Sinnesorganen utför sin uppgift att förmedla hörsel-, känsel-, syn-, smak- och luktintryck till egot vare sig detta vill ha dem eller inte. Hjärtat, matsmältningsapparaten, de olika körtlarna etc arbetar oberoende av egots vilja. Likaså växer kroppen, reglerar sin temperatur, reparerar sårskador, utför reflexrörelser osv utan att egot styr dessa processer.

Liknande förhållanden råder på de övriga plan där människan manifesterar sig. På vart och ett av dem har människan ett vehikel (en gestalt eller ett hölje) av planets speciella materia, och i de vehiklerna genereras känslor, begär, tankeverksamhet, minneshantering, intuition, drömmar etc. Eftersom varje vehikel liksom den fysiska kroppen är sammansatt av mer eller mindre självständiga varelser, finns det alltså i vart och ett av dem aktörer som utför sina uppgifter i organismen under annan ledning än det mänskliga egots. Egots begränsade herravälde över kroppen har därför sin motsvarighet när det gäller livsyttringarna i de övriga vehiklerna. Egot har t ex svårt att behärska känslo- och begärsenergierna, tankarna kommer och går i sinnet på ett svårkontrollerat sätt, samvetets röst låter sig inte tystas, minnen befalls ofta fram utan resultat och alla vet vi att vi har ytterligt liten makt över vårt drömliv.

Var och en av alla de varelser som sammantagna utgör den mänskliga hierarkin har gestalt och själsliv enligt sin art. Varje varelse har en egen organism som är en integrerad del av människans totala organism och ett eget medvetande som är en integrerad del av människans totala medvetande. Varelsen har också sin egen monad som är en integrerad del av den mänskliga monaden. I det perspektivet kan den mänskliga monaden sägas ha vecklat ut hela den mänskliga hierarkin av i varandra levande och med varandra integrerade och samverkande varelser.

Men den mänskliga monaden själv har givetvis inte uppkommit ur intet. Den har emanerats av en sig överordnad monad som kallas den andliga monaden, och denna har i sin tur emanerats av en ännu högre monad, den gudomliga. Dessa båda monader lever sina egna liv på sina respektive platser i det kosmiska nätverk i vilket den mänskliga hierarkin ingår, och utför där sina uppgifter i det kosmiska utvecklingsdramat. Men de är intimt knutna till människan och utgör hennes "högre jag". Människans alla monader kan alltså ses som en sammanhängande anlags- och medvetandestrålning, vilken sträcker sig från det gudomliga tillvaroplanet genom alla mellanliggande plan ända ned till det fysiska.

Vare sig man ser människan som en enhet med sju väsenssidor eller en hierarki på sju tillvaroplan är hon en medveten organism, och en klärvoajant person kan se organismens flöden av energier och själsliga komponenter som en vibrerande, gnistrande och i olika färger skimrande aura med oval struktur, vilken genomtränger och omger den fysiska kroppen. Alla tankar, känslor, begär, sjukdomar osv visas i auran genom färger som motsvarar deras respektive vibrationsfrekvenser, och eftersom vibrationer inte bara kan förnimmas som färger utan också som ljud, kan auran dessutom höras av den som har förmågan. När tankarna och känslorna befinner sig på en hög nivå kan den auriska "musiken" vara utsökt vacker, medan den vid lågvärdiga tankar och vid känslor som hat och vrede låter disharmonisk och frånstötande.

Aurans utsträckning varierar med de olika planen. På de högre planen når den ofantligt mycket längre än på de lägre. Med vår aura "berör" eller "kontaktar" vi på alla plan de ting och varelser som omger oss. När vi med våra auror berör varandra utövar vi på gott och ont alltid en viss påverkan på varandra. Vi kan t ex känna sympati eller antipati, och man kan inte vistas i en folkhop utan att påverkas negativt av dennas lägre auriska flöden. Men även om beröringen med andra människors auror kanske ger oss de påtagligaste effekterna, skall vi inte bortse från de inflytanden som utövas på oss av de större varelser i vilka vi lever. Vi lever ju som byggstenar i jordens och solsystemets organismer och påverkas uppenbarligen av de auriska flödena i dessa.

Som framgår av det sagda kan människans organism och upplevande medvetande betraktas som ett utflöde från den mänskliga monaden. Dennas innersta är ospecificerat medvetande som säger "jag är" och ger var och en av oss förnimmelsen av att existera som en levande individ, men utan specifika gränser och kännetecken för individualiteten. Dessa specificeras av organismen. I denna upplever vi oss som "jag är jag", ett ego, en från andra varelser klart avgränsad individ, varvid upplevelsen får sitt innehåll av de vehikelformer, sinnesintryck, minnesbilder, känslor, tankar osv som egot varseblir. I sitt dagvakentillstånd är egot dessutom självmedvetet. Det kan så att säga spegla sig i organismen och därigenom reflektera över sig själv och sina varseblivningar. Givetvis spelar egots fria vilja en stor roll när det gäller urvalet av upplevelsematerial, ty det kan ju rikta sin uppmärksamhet mot olika ställen i organismen och omgivningen. Det kan t ex rikta uppmärksamheten mot en behaglig smakförnimmelse, en vacker naturföreteelse eller en intressant tanke och uppleva denna. Mycket upplevelsematerial, t ex smärtor och obehagliga minnen, tvingas dock på egot av olika aktörer i organismen, utan att egot vare sig beställt eller vill ha det. Ty egot är ju inte obestridd härskare i sitt hus.

Egots upplevelser under ett jordeliv bestäms också av de olika utvecklingsfaser dess organism genomgår. Barndoms-, vuxen- och ålderdomsfaserna bjuder var och en på sina speciella upplevelser. Och med tanke på det mer eller mindre självständiga agerandet av de många aktörerna i organismen, blir dessutom själva det urval av väsenskaraktäristika som den mänskliga monaden såsom innehållsrikt frö vecklar ut och aktiverar av stor betydelse för dess egoupplevelser. Urvalet betingas av karma, det högre jagets inflytande, yttre omständigheter osv och blir givetvis inte detsamma i varje jordeliv. Den personlighet, dvs den konstellation av talanger, böjelser, intressen och andra karaktäristika som efter hand framträder under ett visst jordeliv, är inte densamma som framträtt under tidigare jordeliv eller skall framträda under kommande. Varje gång monaden-egot reinkarnerar på jorden sker detta med en personlighet som är något annorlunda än det förra jordelivets, bl a beroende på de utvecklingsframsteg som normalt görs i varje liv. Och denna personlighets tillfälliga identitet byggs till stor del upp av de minnesbilder som från födelsen och framåt ackumuleras i det tillfälliga ettlivs-minne hjärnan tillhandahåller.

Nu har ju egot inte bara upplevelser i dagvakentillståndet utan också i drömtillståndet och under den s k djupsömnen. Men att nu gå in på de typerna av upplevelser skulle föra för långt. Det skall dock nämnas att egot under djupsömnen har lämnat sin fysiska kropp för att i ett subtilt vehikel med eget minne leva ett separat liv på de högre tillvaroplanen. Minnesfragment från det livet kan ibland återupplevas som drömmar (bl a om tidigare liv och framtida händelser) eller som impulser till handlingar under dagvakentillståndet.
 

Till Kapitel 3           Till Teosofins sju huvudläror