D

 Daiviprakriti (sanskrit)
    Ett sammansatt ord som betyder "ursprunglig utvecklare av" eller "ursprunglig källa till " ett universum eller vilken självständig del som helst av ett universum, t ex ett solsystem. Kortfattat kan daiviprakriti därför kallas för "gudomlig materia", om materia används i sin grundbetydelse av "gudomlig moder-utvecklare" eller "gudomlig ursprungssubstans".
    Eftersom ursprungssubstans manifesterar sig i de kosmiska rymderna som ursprungligt kosmiskt ljus, har många mystiker refererat till daiviprakriti som "logos ljus". Daiviprakriti är faktiskt den första slöja eller eteriska kropp som omsluter logos på samma sätt som pradhana eller prakriti omsluter purusha eller brahman i sankhya-filosofin, och som mulaprakriti i en ojämförligt större skala omsluter parabrahman. Eftersom daiviprakriti därför är elementär materia (eller materia i dess sjätte och sjunde utvecklingsfas räknat nedifrån den fysiska, eller första och andra utvecklingsfas räknat uppifrån), kan vi med säkerhet tala om natthimlens fina dimmoln av ljus som fysiska manifestatationer av daiviprakriti. När dessa inte är urskiljbara nebulosor, är de världar eller hela system av världar som håller på att skapas.
    När daiviprakriti har nått ett visst stadium eller tillstånd av evolutionär manifestation, kan vi istället tala om det med användande av termen fohat. Fohat är med H P Blavatskys ord: "Den kosmiska elektricitetens väsensgrund. En ockult tibetansk term för daiviprakriti, ursprungligt ljus, och i det manifesterade universum den överallt närvarande elektriska energin och ständigt verkande destruktiva och uppbyggande kraften. Esoteriskt är det samma sak, för Fohat är den universella framåtdrivande vitala kraften, på en och samma gång drivkraften och dennas resultat." (Theosophical Glossary, s 121)
    Detta är en bra beskrivning. Men man måste komma ihåg att fastän fohat är drivkraften som arbetar i och med den manifesterade daiviprakriti, så är det den kosmiska intelligensen eller monaden - verkande genom både daiviprakriti och fohat - som är den styrande och kontrollerande principen. Detta inte bara i kosmos i stort, utan i varje underordnad del och varelse som innebor i kosmos.
    Solens hjärta eller essens består av daiviprakriti, både i dess egen form och som fohat. Genom dessa båda aspekter arbetar den alltgenomträngande och styrande solära gudomlighetens intelligens. Den studerande bör inte göra misstaget att särskilja denna styrande solära intelligens från dess höljen eller vehikel, av vilka daiviprakriti-fohat är bland de högsta. (se Fohat)

Devachan (tibetanska)
    En översättning av sanskritordet sukhavati som betyder "den lyckliga platsen" eller "gudarnas land". Devachan är ett mellanlivstillstånd av vila och lycka som den mänskliga monaden inträder i.
     När den andra döden inträffar, drar människans högre del in alla högre strävanden, känslor och tankar i sig själv och tar med sig dessa in i devachan. Atman, buddhi och högre manas blir därefter människans andliga monad. Det devachanska tillståndet äger inte tillämpning på den högsta eller gudomliga monaden, utan enbart på människans mellanliggande principer, på det personliga egot (den personliga själen) överskuggat av atma-buddhi. Det finns flera nivåer i devachan: den högsta, mellanliggande och lägsta. Men devachan är alltså inte en plats utan ett tillstånd.
    Devachan är infriandet av den senaste inkarnationens alla oinfriade andliga förhoppningar och blomstringstiden för all dess andliga och intellektuella längtan. Devachan är en tid av outsäglig lycka och sinnesro för den mänskliga själen, en period av vila och återhämtning.
    I det devachanska tillståndet (som det reinkarnerande egot åtnjuter i den andliga monadens sköte) granskar det reinkarnerande egot, och vidareutvecklar i sin fantasi, alla det avslutade jordelivets andliga och intellektuella önskningar som dess kreativa förmågor automatiskt ger påminnelser om. Det skapar sitt eget paradis av material som det samlat under jordelivet.
    Människan är i devachan inte längre en fyrfald av substans-principer (eftersom den andra döden inträffat), utan reducerad till monaden med det reinkarnerande egot sovande i sitt sköte, och därför en andlig trefald. (se Andra döden, Döden, Reinkarnerande ego)

Dharana (sanskrit)
    Ett tillstånd vid utövandet av yoga då det mentala sinnet med orubblig fasthet, själsstyrka och okuvlig beslutsamhet håller fast det objekt som yoga-övningen har till uppgift att undersöka. (se Samadhi)

Dharma (sanskrit)
    Ett substantiv härlett från verbroten dhri. Betydelsen är rätt religion, rätt filosofi, rätt vetenskap, och den rätta föreningen av dessa tre, dvs Lagen i sig. Ordet betyder också rättvisa, uppförande, plikt och liknande. En annan betydelse är karakteristisk kvalitet eller egenskap, en betydelse liknande den som svabhava har. En människas plikt t ex, är hennes dharma, det hon är ålagd att göra eller enligt sin natur borde göra.

Dharmakaya (sanskrit)
    Dharma kommer av verbroten dhri, som betyder "stödja", "upprätthålla", "bära". En av dharmas betydelser är "lag". De mänskliga lagarna har till uppgift att stödja och upprätthålla civilisationen.
    Kaya betyder "kropp". Det substantiv som bildas av dharma och kaya kan vi då översätta med "lagens kropp". Men den översättningen ger oss inte den rätta idén om ordets betydelse. Dharmakaya betyder istället en hög andlig varelses andliga kropp eller andliga tillstånd, i vilken varelse den begränsade känslan av själsskap och egoskap har övergått i en alltomfattande (hierarkisk) känsla. Denna känsla är ren medvetenhet, ren lycka, ren intelligens, fri från det personlighetsbegränsande tänkandet.
    I Centralasiens buddhism är dharmakaya den tredje och högsta trikayan. Trikayan består av (1) nirmanakaya, (2) sambhogakaya och (3) dharmakaya. Vi kan betrakta dessa tre upphöjda och sublima tillstånd som tre olika dräkter, vilka en varelses medvetande kan ikläda sig. Iklädd dharmakayan befinner sig initianden redan på tröskeln till nirvana, eller kanske t o m i det nirvanska tillståndet. (se även Nirmanakaya, Nirvana, Sambhogakaya)

Dhyana (sanskrit)
      En term som betyder djup andlig-intellektuell kontemplation  under total isolering från alla objekt av sinnlig eller lägre mental karaktär. I buddhismen är dhyana en av de sex paramitaerna (nycklarna till visdomens portar). Den som är skicklig i att praktisera dhyana frigörs tankemässigt  från alla relationer med tillvarons och medvetandets materiella och  psykiska sfärer och uppnår upphöjda, andliga plan. Istället  för att vara ett tillbakadragande från medvetandets innehåll,  är dhyana snarare ett avlägsnande av de hindrande höljen av  eterisk materia som omsluter medvetandet. Det tillåter den som praktiserar  dhyana att träda in i de högsta delarna av sin egen varelse och  tillfälligt bli ett med gudarna och kommunicera med dem. Det är  att tillfälligt bli ett med den sjufaldiga människans övre  triad, dvs med hennes monadiska essens. Människans medvetande i detta  tillstånd blir rent buddhiskt, med högre manas agerande som upadhi  (vehikel, kropp) och bevarare av vad medvetandet upplever. Från denna  term kommer benämningarna dhyan-chohan och dhyani-buddha, vilka så  ofta används i den teosofiska litteraturen och lika ofta missförstås.  (se Samadhi)

Dhyan-chohan (sanskrit-tibetanska)
    Ett sammansatt ord som betyder "meditationens herre" - kosmisk ande eller planetande. Det finns tre klasser av dhyan-chohaner, vilka var och en är indelad i sju underklasser. Dhyan-chohanerna utgör kollektivt en avdelning av den skara andliga varelser, vilka är de fullt utvecklade frukterna av tidigare världsperioder. De var en gång människor, men styr nu jordens evolution under den innevarande manvantaran. De är våra egna andliga ledare och frälsare. De håller sin vakande hand över oss under vår utveckling på jorden, och vi följer den allmänna utvecklingsväg som de gjort upp riktlinjerna för.
    Varje människa är i sin högre natur embryot till en dhyan-chohan. Det är hennes bestämmelse, om hon är framgångsrik, att ha utvecklats till en meditationens herre vid slutet av den sjunde runden.
    I ett högst viktigt avseende utgör dhyan-chohanerna faktiskt våra egna jag. Vi föddes en gång ur dem. Vi är monaderna eller själarna som en gång emanerades, projicerades, av dhyanierna. (se Planetande)

Dhyani-bodhisattva (sanskrit)
    Från verbroten dhyai, "meditera", "begrunda", och bodhisattva, "den vars väsen är kunskap". En meditationens eller begrundandets bodhisattva. Den sjätte nivån uppifrån räknat i medkänslans hierarki. Dhyani-buddhaernas "sinnesfödda" söner.
    Det finns en dhyani-bodhisattva för vår glob och även för var och en av de tre glober som föregår denna på den fallande bågen, liksom en dhyani-bodhisattva för var och en av de tre glober som följer på vår glob på den stigande bågen. Dhyani-bodhisattvan är den andliga-psykiska hierarkins andliga överhuvud på varje glob. Vår dhyani-bodhisattva är den store invigaren, den tyste väktaren på vår glob.

Dhyani-buddha (sanskrit)
    Från verbroten dhyai, "meditera", "begrunda", och buddha, "den upplyste". En meditationens eller begrundandets buddha. Den femte nivån uppifrån räknat i medkänslans hierarki.
    Två hierarkier av andliga varelser bär ansvaret för vår jordkedjas uppkomst och utveckling: dhyani-buddhaerna eller arkitekterna som formar den högre och andligare sidan, och dhyan-chohanerna eller byggmästarna som formar den lägre och relativt materiellare sidan. Ofta används termen dhyan-chohaner för båda dessa klasser av varelser.
    Det finns sju dhyani-buddhaer och följaktligen finns det en styrande eller kausal dhyani-buddha för varje rund i vår sjufaldiga jordkedja. De dhyani-bodhisattvaer som vakar över jordkedjans glober i varje rund är strålar från den rundens dhyani-buddha.

Dvapara-yuga (se Yuga)

Döden
    Döden inträffar inte helt plötsligt, utom i sådana fall som t ex dödsolyckor eller självmord. Döden föregås alltid, med individuella skillnader, av en viss tidsperiod under vilken den monadiska individualiteten drar sig tillbaka från inkarnationen. Detta tillbakadragande sker givetvis samtidigt med att den sju-principiga varelse som människan är under en fysisk inkarnation faller isär. Isärfallandet föregår den fysiska upplösningen och är en förberedelse av och för medvetandecentrat inför efterdödentillvaron. Allteftersom den sjufaldiga människan faller isär på jorden, kan hon sägas närma sig återfödelse i nästa sfär.
    Fysiskt sett inträffar döden när hjärtat slutar slå. Det sista hjärtslaget följs av omedelbar omedvetenhet, för naturen är mycket barmhärtig i dessa ting. Men döden är ännu inte fullständig, eftersom hjärnan är det kroppsliga organ som dör sist. En stund efter det sista hjärtslaget är hjärnan och dess minne fortfarande aktiva. Under denna korta tid låter det mänskliga egot, om än på ett omedvetet sätt, hela sitt gångna liv passera revy. De panoramiska bilderna är helt automatiska, men det reinkarnerande egots själsmedvetande betraktar tilldragelse efter tilldragelse i denna underbara återblick. Återblicken omfattar den just avslutade inkarnationens fullständiga tankekedja och händelseförlopp. Människan är för tillfället helt omedveten om allt annat än detta. Hon lever för stunden i det förflutna, och minnet tar in i minsta detalj fram alla tilldragelser ur akashakrönikan och presenterar dem i ordningsföljd från början till slutet av livet.
    Processen har etiska och psykiska orsaker, ty den utgör en rekonstruktion av både det goda och onda som utförts i livet och inpräntar detta i den avlidnes andliga minne. Därefter sjunker de dödliga och materiella delarna av minnet i glömska och det reinkarnerande egot tar med sig de bästa och ädlaste delarna till devachan, där vila och återhämtning väntar. Sådant är det slut som kallas för döden, och som åtföljs av fullständig och ostörd omedvetenhet tills den andra döden inträffar.
    Den lägre trefalden (prana, linga-sharira och sthula-sharira) har människan nu definitivt lämnat bakom sig och den återstående fyrfalden är fri. Den lägre trefaldens fysiska kropp följer den naturliga upplösningens förlopp, och dess olika skaror av livsatomer går dit de naturligt attraheras. Linga-shariran (modellkroppen, astralkroppen) stannar kvar på astralplanet för att upplösas även den. De praniska livsatomerna förflyttar sig vid den fysiska upplösningen omedelbart till jordens praniska reservoarer.
    Människan är då inte längre en sjufaldig varelse utan en fyrfald som består av den högre duaden atma-buddhi och den mellanliggande duaden manas-kama. Därefter inträffar den andra döden.
    "Döden" och adjektivet "död" är bara ord med vilka det mänskliga sinnet försöker uttrycka tankar som det samlat genom observationer av den materiella världens fenomen. Döden är en sammansatt varelses isärfallande. De döda är inget annat än kroppar i upplösning - kroppar som uttömt sin uppmätta tid på det fysiska planet. Upplösning väntar alla fysiska ting, eftersom de alla är sammansatta. De är inte absoluta ting. De föds, de växer, de når sin mognad. De njuter sin uppmätta tid av blomstring för att sedan dö. Detta är det vanliga sättet att uttrycka vad människan kallar för döden.
    Kan man hitta döden "i sig" någonstans? Nej. Man hittar inget annat än rörelse och förändring. Ingenting står stilla eller förintas. Döden pekar på rörelsens och förändringens faktum. Absolut orörlighet är okänd i naturen och i människans sinne. Den existerar inte. (se Andra döden)

Till Teosofisk ordbok