F
Fallande båge (se Stigande eller lysande båge)
Fohat (tibetanska)
Fohat kan betraktas som den kosmiska elektricitetens essens, förutsatt att vi också
tillskriver denna essens egenskapen medvetande. Fohat är närvarande och aktiv från en
manvantaras begynnelse till dess slut, efter vilket den inte upphör att existera utan bara blir
latent eller sovande under den kosmiska viloperioden (pralayan). Den är i en betydelse kosmisk vilja,
för analogin med människans medvetna vilja ligger nära till hands. Fohat är den oupphörligen aktiva
och framåtdrivande naturkraften från ett universums eller solsystems begynnelse till dess slut.
H P Blavatsky säger när hon citerar ett antikt ockult verk: "Fohat är hästen och
tanken är ryttaren." Men om vi liknar fohat vid människans medvetna vilja, avser vi bara
denna viljas lägre och substantiella yttringar - de praniska aktiviteterna - för bakom dessa finns
alltid det styrande medvetandet. Fohats ständiga aktivitet är både skapande och nedbrytande eftersom
det är genom fohats verksamhet som den oupphörliga förändringen fortsätter - övergången från en
manifestationsfas till en annan, oavsett om manifestationen gäller ett solsystem, en planetkedja, en
glob, en människa eller vilken annan varelse som helst.
Fohat är lika aktiv i atomerna som i solsystemen. I en betydelse kan den kallas för
universums vitala kraft, motsvarande den praniska aktiviteten på den mänskliga konstitutionens alla
sju tillvaroplan.
Fri vilja
Den inneboende förmågan att välja, gudomlig till sitt ursprung. Varje varelse i
universum utövar sitt mått av fri vilja när den medvetet eller omedvetet vecklar ut sitt jag. Varje
varelse har sin egen väsenskaraktär eller svabhava, och eftersom det universella begäret är riktat
mot jagutveckling och självmedvetande har också varje varelse sin del av inneboende fri vilja för att
kunna förverkliga sin bestämmelse. Evolution innebär att varelsen vecklar ut sin monadiska essens,
sina inre förmågor och egenskaper, något som enbart varelsen själv kan göra. Den gudomliga viljan är
den kraft som ligger bakom evolutionen på universums alla tillvaroplan, och eftersom varje varelse är
en del av det gudomliga Alltet har den också sin del av fri vilja och kraft för att frambringa vad
som finns inom den. Den fria viljan manifesterar sig, om än svagt, i de virvlande elektronernas
automatiska rörelser, liksom i andra av materiens aktiviteter, t ex kohesion, polaritet och
elektricitet. Den visar sig också i växternas livsyttringar, i djurens och människornas handlingar,
hos de fullkomliga människor vi kallar gudar osv upp i varelsehierarkierna.
Även de karmiska levnadsförhållanden som en människa varken väljer eller önskar i det
innevarande livet är förenliga med den fria viljan. De är återverkningar av orsaker som hon
viljemässigt satt i rörelse under detta eller tidigare liv. Återverkningarna utgör hennes
självförvållade öde. Men det handlar inte om fatalism. Varje människa är fri att bestämma hur hon nu
skall bemöta resultaten av sina tidigare val.
Den fria viljan har en mekanisk sida som kommer till uttryck i de minsta krypens
ändamålsenliga instinkter. De icke självmedvetna djuren är skyddade och därför ledda av gudomliga
varelsers viljor. Dessa varelser har skapat naturlagarna. Djuren väljer att vara sanna mot sin egen
svabhava. De vill omedvetet vara sig själva och inte efterlikna andra.
Räckvidden och styrkan hos en varelses fria vilja står i direkt proportion till hur
mycket varelsen har frambringat av den gudomliga viljeeld som besjälar alla varelser på alla
utvecklingsnivåer. Ingen varelse har en fullständigt obegränsad och ansvarsbefriad vilja, ty
varelsens ofullkomlighet gör den underställd högre viljor än dess egen. Högt utvecklade varelser
vill i ständigt stigande grad följa den mäktiga gudomliga vilja som håller dem i sitt grepp.
Fördunkling
Ordets betydelse i teosofin är dvala, sömn. När ett av de sju naturrikena har genomlöpt
sina sju evolutionära utvecklingsperioder, faller det i dvala, sömn.
När de sju naturrikena - från det första elementalriket till människoriket - har
avslutat sin evolution på t ex glob A i den första runden, faller glob A likaså i dvala, sömn. Allt
som lämnats kvar på globen sover nu i väntan på återinflödet, när den andra runden börjar, av de
livsvågor som just gett sig iväg. När dessa livsvågor genomlöpt sina sju rotraser på glob B, faller
glob B i sin tur i sömn, fördunkling, vilken inte är detsamma som pralaya. Skillnaden mellan
fördunkling och pralaya är synnerligen viktig. Pralaya innebär upplösning och försvinnande, medan
fördunkling är sömn.
För var och en av planetkedjans sju glober gäller att den, när en livsvåg lämnat den,
faller i dvala vad den livsvågen beträffar. När den sista livsvågens sista representanter
vid den sista rotrasens slut lämnar en glob, faller den globen i sömn, fördunkling.
Under en planetfördunkling eller planetär viloperiod vid slutet av en rund, lämnar
varelserna den sjunde och sista globen och inträder i (en lägre) nirvansk period av manvantarisk
vila, motsvarande människans devachanska tillstånd mellan två jordeliv. Här skall man dock observera
en mycket viktig lärodetalj. När en livsvåg lämnar en glob, förblir denna inte i kontinuerlig
fördunkling tills samma livsvåg återvänder till den i nästa rund. Livsvågorna efterträder varandra i
rak följd och varje livsvåg som inträder på en glob har sina perioder av begynnelse, blomstring och
avtynande, varefter den lämnar globen i fördunkling vad den själv beträffar. Inom en relativt kort
tid får globen sedan mottaga inflödet av den följande livsvågen, som genomlöper sina cykler och
därefter lämnar globen i fördunkling vad den livsvågen beträffar osv.