Den tänkande människans framträdande


Vår jord är en besjälad kosmisk varelse, under vars innevarande liv vi människor har att företa vår utvecklingsvandring från mänskligt utkast till fullvärdig människa.

Denna vandring är delad i två långa huvudfaser på vardera flera hundra miljoner år. Den första fasen kan kallas det mänskliga medvetandets "instinktiva nedstigande i materian" och den andra dess "självmedvetna uppstigande ur materian". Vändpunkten nåddes för några miljoner år sedan, och vi befinner oss alltså i utvecklingens uppåtstigande fas. Före vändpunkten inföll, som förberedelse till uppstigandet, ett skede av stora förändringar i såväl vår kroppsliga som själsliga konstitution, förändringar som ledde till den tänkande människans framträdande.

Skedet ifråga sträckte sig från mitten av vad som i teosofin kallas den tredje (lemuriska) rotrasen till mitten av vad som kallas den fjärde ( atlantidiska ) rotrasen, då vändpunkten nåddes. Skedet inleddes för drygt 18 miljoner år sedan. Såväl jorden som människan hade då nått en materiell täthet som är jämförbar med den nuvarande. Vår kropp var mycket större än nu och hade ett apliknande utseende, men händerna var i stånd att utföra komplicerade handlingar. Handmotoriken var viktig för den själsliga utveckling som hör samman med uppstigandet ur materian, och den själsliga utvecklingen krävde i sin tur att vår ännu slumrande tankeförmåga aktiverades. Hittills hade vi i vår livsföring huvudsakligen letts av våra instinkter, men utvecklingskonceptet krävde nu att vår intellektuella utrustning skulle börja arbeta och vidga utrymmet för vår fria vilja, med alla de konsekvenser detta medförde för oss själva och vår omgivning. Om vi av egen kraft skulle genomfört aktiverandet och den vidare utvecklingen av vår tankeförmåga hade processen tagit ofantliga tidsåldrar i anspråk, men den snabbades upp av de med oss intimt förbundna varelser som kallas manasaputraer .

Ordet manasaputraer kommer av sanskritspråkets manas (sinne, förnuft) och putra (son), och betyder alltså "förnuftets söner". Manasaputraerna utgör ett av jordens övermänskliga, för oss osynliga, varelseslag och "inkarnerade" i oss, eller kanske bättre uttryckt "anknöt sig" till oss, varvid varje människa fick sin egen manasaputra. Med sin andliga-intellektuella eld väckte och stimulerade den vår slumrande tankeförmåga. Dess mentala vibrationer gav synkrona vibrationer i vårt sinne och vi blev självmedvetna, dvs i stånd att tankemässigt analysera, reflektera och konstruera. I stället för att ledas av instinkter fick vi lära oss att gå våra egna vägar, dvs fatta beslut som grundade sig på eget tänkande, och sedan med vårt mått av fri vilja genomföra besluten. Men med självmedvetna viljeakter följer ansvar, och vi fick ta de individuella karmiska konsekvenserna av våra viljeyttringar. Därmed deltog vi i utformandet av vårt framtidsöde, och vi påbörjade den vandring som leder oss inåt mot vårt andliga hem.

Manasaputraernas inkarnation, tändandet av förnuftets ljus i oss, var inte en ögonblickshändelse för alla människor på en gång. Det tog flera miljoner år innan alla som var redo att ta emot ljuset hade fått det, och manasaputraerna inkarnerade bara partiellt. Processen pågår och fördjupas, och kommer att fortsätta tills vårt intellekt är fullt utvecklat.

Manasaputran är ett mysterium i människans organism. Den är knuten till och verkar i henne som hennes högre jag, och strävar i denna egenskap att inspirera henne och driva henne framåt. Samtidigt lever den sitt individuella liv på en högre medvetandenivå i jordens organism och följer där sin egen utvecklingslinje. 

Manasaputraerna var människor i en förgången världsperiod, och har genomfört hela den del av människoutvecklingen som vi har framför oss. När vi själva så småningom har fullbordat denna, blir vi i vår tur manasaputraer och får i en kommande världsperiod verka som högre jag i varelser som då skall genomgå det mänskliga utvecklingsstadiet.

Med manasaputrans inkarnation i människan framträdde det mänskliga sinnets duala natur omedelbart. Dualiteten gjorde sig kraftigt gällande i kroppsligt avseende och framkallade mänsklighetens uppdelning i två kön. Människan var vid den tiden hermafrodit (tvåkönad), och i sin kropp både alstrade och befruktade den enskilde individen själv det ägg som skulle bli dess avkomling. Mänsklighetens uppdelning i två kön försiggick på så sätt att tvåkönade individer då och då födde avkomlingar hos vilka det ena könet dominerade. Med tiden blev sådana födslar allt vanligare medan hermafroditerna blev allt sällsyntare, och efter några miljoner år var uppdelningen i två kön genomförd. Som en följd av uppdelningen började varje kön utveckla sina särskilda karaktäristika, och vi fick också vårt nuvarande fortplantningssätt.

När varje människa själv alstrade sin avkomma fanns det ingen kroppslig död i vår nutida bemärkelse, ty då kroppen tjänat ut övergick människan helt enkelt i en ny självalstrad sådan. Men uppdelningen i två kön gjorde denna kontinuerliga fortlevnad omöjlig. Kroppens livstid avslutades i stället med dess död, och när döden inträtt i vår tillvaro blev den process som kallas reinkarnation med hjälp av ett föräldrapar nödvändig för vår fortlevnad på jorden. Eftersom reinkarnationen i en ny kropp inte kunde ske omedelbart efter den uttjänta kroppens död, kom vi att själsligen tillbringa väntetiden i de tillstånd som kallas kamaloka och devachan .

Vårt fortlöpande nedstigande i materian innebar bl a en tilltagande själslig individualisering och efter hand fick därför telepatin, som i långa tider varit vårt sätt att meddela oss med varandra, överges. Vi utformade då begynnelsestadierna till det mänskliga språket. Det direkta överförandet av tankar och känslor mellan människorna ersattes med förmågan att uttrycka dessa själsrörelser i talade och skrivna ord. Med tiden blev språket också en styrfaktor för vårt tänkande i det att vi till stor del tänkte i ord.

Ur individualiseringen uppkom egoismen. Var och en av oss ville höja sitt eget jags välstånd och välbefinnande. Vi använde därför tankeförmågan till att med hjälp av våra välutvecklade händer tillverka och använda verktyg, framställa kläder, bygga bostäder, anlägga odlingar, hålla husdjur osv för att tillfredsställa våra personliga behov och önskningar. Vi byggde civilisationer. En speciell grupp manasaputraer inkarnerade i mänsklig gestalt för att undervisa oss i praktiska färdigheter och lägga grunden till olika vetenskaper och konstarter. De invigde oss också i de mystika lärorna om vår egen och världsalltets konstitution och förklarade meningen med livet på jorden. De gav oss den kunskap som behövdes för att vi skulle kunna företa det självmedvetna uppstigandet ur materian. Men egoismen ledde till omoraliska tankar, känslor, ord och handlingar, och ondskan bredde ut sig bland oss. Vi alstrade därför dålig personlig och kollektiv karma med lidande som följd.

Som synes var det stora förändringar av oss själva och våra levnadsbetingelser som inträffade när vi förberedde oss för den andra huvudfasen i vår människoutveckling. Vi fick förnuftets ljus och det därmed förbundna karmiska ansvaret, mänskligheten delades i två kön, döden med efterföljande mellanlivsperiod och reinkarnation blev inslag i vår tillvaro, språket uppkom, vi började bygga civilisationer, den ur egoismen födda omoralen och ondskan förvrängde vår livsföring och lidandet blev en ständig följeslagare i vårt liv.

Allteftersom vi närmade oss den vändpunkt där uppstigandet skulle påbörjas skärptes vårt intellekt, medan kroppen blev kompaktare och avtog i storlek. I materialistiskt avseende glänsande civilisationer växte fram, blomstrade och förgicks. Men egoismen tog sig allt kraftfullare uttryck. Den kunskap vi fick av våra andliga lärare missbrukades och utnyttjades t o m till svart magi. Lärarna slutade då att fritt ge ut kunskap om "himlens och jordens mysterier" och instiftade för ca fyra miljoner år sedan mysterieskolor, som skulle skydda och vidareutveckla denna kunskap och bara ge den vidare till dem av oss som inte brukade den för själviska eller destruktiva ändamål. Sedan dess har denna kunskap, som numera kallas Den esoteriska traditionen, i princip hållits hemlig och kommer att hållas otillgänglig för ovärdiga själar så länge det behövs.

Ungefär jämsides med mysterieskolornas instiftande passerade mänskligheten vändpunkten, och vi strävar nu med uppstigandet ur materian mot det fullvärdiga människoskap som är vårt nuvarande utvecklingsmål. Därvid måste vi med självmedvetna ansträngningar vidareutveckla oss i såväl andligt och intellektuellt som i emotionellt och kroppsligt avseende. Bl a har vi att vända den själsliga individualisering vi genomgått i dess motsats och manifestera en alltmer omfattande osjälviskhet, medkänsla och rättrådighet gentemot vår omgivning. Vi måste komma till insikt om att vi för vår fortvaro inte bara är beroende av de synliga och osynliga varelser som sammantagna utgör vår organism, utan också av de varelser vi lever av och med. Vi måste lära oss att alltmer leva i rättvis harmoni med dem alla. Gör vi inte detta, når vi inte utvecklingsmålet.

Till Teosofiska föredrag