Teosofins kunskapskällor

 
 
Den världsbild som i princip gäller på det naturvetenskapliga kunskapsfältet är den s k mekanistiska världsbilden. I denna betraktas himlakropparna som döda materieanhopningar, vilkas strukturer och rörelser betingas av naturlagar. Naturlagarna innebor i materian och är inte uttryck för några kosmiska intelligensers styrande verksamhet. Den biologiska utvecklingen på jorden är ett slumpens verk i materian och den individuella människan ses som en biologisk maskin, vars korta jordeliv är en engångsföreteelse utan långsiktigare mening. Naturligtvis finns det inga icke-fysiska tillvaroplan där någonting av människan kan leva vidare efter kroppens död. Hennes medvetande och själsliv är bara produkter av hjärnans fysiska och kemiska processer och kan inte existera utanför och oberoende av hjärnan. När hjärnan dör, upphör därför medvetandet och själslivet av sig själv.

Den mekanistiska världsbilden är strikt materialistisk och lämnar inte något objektivt utrymme åt fenomen som klärvoajans, näradödenupplevelser, prekognition etc. Sådana fenomen anses vara subjektiva och bortförklaras med orden hallucinationer, tillfälligheter osv.

Många människor ser dock fenomenen som objektivt verkliga och låter dem ingå i den bakgrund mot vilken man ställer sina existentiella frågor om livets mening, efterdödentillvaron, förekomsten av överjordiska varelser och mycket annat. Att svaren då inte står att finna inom den mekanistiska världsbildens ram är uppenbart. Frågeställarna får i stället vända sig till de idealistiska världsbilderna. Dessa utgör dock inte ett konformt alternativ till den mekanistiska. De presenterar starkt divergerande synsätt på universum och tillvaron, och lämnar olika och ibland varandra motsägande svar på de existentiella frågorna. Gemensamt för de idealistiska världsbilderna är dock att skeendet i världsrummet anses vara ett planerat och målinriktat utvecklingsförlopp, styrt av en eller flera kosmiska intelligenser, och att det finns åtminstone ett icke-fysiskt tillvaroplan på vilket människans s k själ lever vidare efter kroppens död.

En av de idealistiska världsbilderna är den teosofiska. Den började framläggas när Teosofiska Samfundet bildades 1875 och dess förgrundsgestalt Helena Petrovna Blavatsky några år senare utgav sitt första verk, Isis Unveiled. Detta verk följdes av flera, och jämte Blavatsky har en rad andra skribenter under årens lopp hjälpt till med att formulera och belysa de läror som sammantagna utgör den moderna teosofin. Ingen av de teosofiska skribenterna har dock påstått sig meddela något väsentligen nytt. De säger sig bara ha gett ny publicitet åt ett urval idéer och tankegångar som hämtats från vad som kallas Den esoteriska traditionen, idéer och tankegångar som i stort redan finns uttryckta i världens olika religioner och filosofier. Den esoteriska traditionen uppges ha blivit grundlagd av övermänskliga varelser, som i en för länge sedan förfluten tidsålder undervisade de då högst utvecklade individerna av människosläktet. Den meddelade kunskapen har därefter under årtusendenas lopp verifierats, uppdaterats och byggts på av generation efter generation av avancerade forskare, s k mästare eller mahatmor ("stora själar"), som med andra sinnen än de fysiska och i andra medvetandetillstånd än det vanliga dagvakentillståndet kunnat göra - och fortfarande gör - observationer och erfarenheter på verklighetens icke-fysiska tillvaroplan.

Den esoteriska traditionen och dess avläggare teosofin uppges alltså vara en verklighetsbeskrivning som spänner över tillvarons såväl fysiska som icke-fysiska aspekter och är resultatet av en mångtusenårig gränsöverskridande forskning. Den förvaltas av ett organiserat brödraskap av mästare som vanligen kallas Den Vita Logen. Av flera skäl hålls större delen av lärobyggnaden hemlig. Ett av skälen är att kunskap alltid missbrukas när den kommer i orätta händer. Vår värld uppvisar många exempel på hur kunskap används i själviska och destruktiva syften. Ett annat skäl ligger i kunskapsförmedlingen. Den gränsöverskridande kunskapen låter sig bara delvis förmedlas med ord och symboler, och den är inte bara teoretisk. Den handlar i stor utsträckning om självupplevda erfarenheter som de flesta människor ännu inte är andligt och intellektuellt färdiga att göra. Men många är färdiga att göra dem, och sådana personer kan under vissa betingelser bli antagna som lärjungar i någon av Den Vita Logens mysterieskolor. De får då möjlighet att studera den hemlighållna delen av lärobyggnaden, och får också hjälp med att lära känna sin egen varelses hemligheter. Ty mysterieskolorna arbetar efter den delfiska devisen "Människa, känn dig själv". Människan är en integrerad del av den totala verkligheten, och allt som finns i denna anses vara såväl energimässigt som substantiellt representerat i hennes varelse. I sitt inre har hon lösningarna på tillvarons alla mysterier. Inom henne ligger vägar till kunskap. Genom att lära känna och utnyttja sin egen varelses komponenter och förmågor kan hon utveckla sig till mästare, forskare i de gränsöverskridande vetenskaperna.

Men hur går då denna gränsöverskridande forskning till? Vilka är mästarnas kunskapskällor och kunskapsvägar? Ett kortfattat svar på de frågorna kan ges med orden illumination, identifikation, själsresor, astralljus och analogi. Låt oss därför titta på vad de här orden står för i den teosofiska tankevärlden.
 
 
Illumination

Ordet illumination står för upplysning inifrån, upplysning som inte är resultat av det analyserande och reflekterande intellektets verksamhet. Illuminationens begynnelse känner i stort sett alla människor av, och vi brukar kalla den för samvetets röst. Rösten förebrår oss när vi handlar orättrådigt, men lyssnar vi till den och tar rättelse, börjar den också varna oss redan innan vi hinner genomföra en orättrådig avsikt. Rösten blir ett slags moralisk väktare. Men den kan efter hand också låta oss få värderande impulser om förhållanden, ting och personer samt "aningar" och "varsel" om framtida händelser. Den blir då en aktiv vägledare i vårt liv, och vi kallar den för intuition. Rösten är dock bara en lägre form av intuition som emanerar från det långtidsminne där alla kunskaper och erfarenheter vi samlat under våra tidigare jordeliv finns bevarade, och röstens aktivitet i oss är tecknet på att dörren till detta minne öppnats på glänt. I sällsynta fall kan vårt upplevande medvetande - i teosofin kallat egot eller (i viss jämförande betydelse) det lägre jaget - få varsebli minnesavsättningar i form av tredimensionella rörliga bilder som då ger oss s k tidigarelivupplevelser.

För mästarna kan dörren till långtidsminnet sägas stå helt öppen och de har en viljemässig tillgång till detsamma. Men mästarna är förmodligen inte särskilt intresserade av långtidsminnet och den lägre intuitionen som kunskapskälla. Den bjuder ju i princip bara på deras eget "arkivmaterial". Mästarna är mer intresserade av den högre intuitionen, ty denna emanerar från det högre jaget. Det högre jaget är en självständig varelse och det lägre jaget kan betecknas som en avläggare av detsamma. De båda är intimt förbundna med varandra och det högre jaget kan medelst idéer, tankar, visioner och andra intryck undervisa det lägre, och vill också gärna göra det. Hos genomsnittsmänniskan når denna undervisning dåligt fram på grund av att hon sysselsätter sig med vardagliga och triviala ting och omges av de auriska "slöjor" som alstras av egoistiska tankar, känslor, begär osv. Hos mästaren däremot, som lever ett disciplinerat och altruistiskt liv, når undervisningen fram, och han får då allt större del av sitt högre jags djupare och vidsträcktare kunskaper om världsalltet och tillvaron. Illuminationen blir avancerad.

Det högre jaget har i förgångna tidsåldrar utvecklats till en övermänsklig varelse som lever på de högre av de icke-fysiska tillvaroplanen. Det har hela solsystemet som livsrum, och har under tidsåldrarnas lopp samlat omfattande kunskaper om livet på solsystemets olika utvecklingsnivåer. Det är den kunskapen som mästaren alltefter förtjänst och mottagningsförmåga får del av.
 
 
Identifikation

Illuminationen kan mästaren erhålla i sitt normala dagvakentillstånd, men han kan också erhålla den genom att temporärt identifiera sig med det högre jaget. Tekniken består i att mästaren anpassar sitt medvetandes vibrationsfrekvens till det högre jagets, så att de båda medvetandena vibrerar synkront. Mästaren blir då delaktig i det högre jagets medvetandeinnehåll. Vi kan här göra en jämförelse med det inom psykologin bekanta telepatifenomen, vid vilket en person simultant inte bara upplever en annan persons tankar utan också dennes sinnesintryck, känslor och smärtor, fastän de båda befinner sig på stort avstånd från varandra.

Identifikation med det objekt man vill utforska anses inom teosofin vara kungsvägen till kunskap. För att få ingående kunskap om ett visst något, måste man temporärt vara detta något. Det högre jaget är därvid inte det enda objekt identifikationen tar sikte på. Identifikation kan ske med idéer, tankar och såväl lägre som högre stående varelser på de olika tillvaroplanen. Genom att identifiera sig med ett objekt får mästaren insikt i och förstår det objektets natur och roll i tillvaron.

Av den teosofiska litteraturen att döma torde identifikationen möjliggöras genom utnyttjandet av det hos genomsnittsmänniskan latenta men hos mästarna verksamma "tredje ögat", organet för "andlig klärvoajans". Detta organ är representerat i den fysiska hjärnan genom talkottkörteln, och kan därför aktiveras även i dagvakentillståndet.
 
 
Själsresor

För att kunna undersöka livsverksamheten på andra himlakroppar än det fysiska jordklotet måste mästaren bege sig dit. Han måste företa s k själsresor. Detta har han möjligheter att göra eftersom människan i sin varelse har fler med sinnen utrustade kroppar än den fysiska. I dagvakentillståndet är dessa kroppar integrerade med den fysiska, men kan under sömn, trans och vissa andra medvetandetillstånd frigöras från denna. Då kan de inte bara tjänstgöra som bärare av medvetandet och själsförmågorna, utan också med blotta viljekraften förflyttas på de olika tillvaroplanen. I en själskropp kan mästaren därför inte bara förflytta sig till vilken plats som helst på jorden, utan också till andra fysiska planeter och till himlakroppar på de icke-fysiska tillvaroplanen. En jämförelse låter sig här göras med den resa genom en lång tunnel till en plats på ett annat tillvaroplan som näradödenupplevare säger sig ha gjort i en eterisk kropp.
 
 
Astralljuset

Så några ord om astralljuset som kunskapskälla. Astralljuset är ett skikt i den aura som genomtränger och omger varje synlig eller osynlig himlakropp eller system av sådana, och fungerar bl a som det medium i vilket minnesintryck registreras. Himlakroppar och system av himlakroppar betraktas i teosofin som levande och besjälade, och därför utrustade med minne. I jordens astralljus registreras alla fysiska och själsliga skeenden som utspelas på jorden, och registreringen har pågått sedan jordens födelse. Jordens astralljus innehåller därför i form av bild-, ljud- och andra intryck minnena av allt som hänt och nu händer på jorden. Där kan man alltså läsa såväl jordens egen som alla dess forna och nuvarande invånares historia. 

Vi människor lever i jordens aura, och ett utbyte av energier och substanser äger kontinuerligt rum mellan denna och vår egen. Utbytet är dock till stor del automatiskt och vi uppmärksammar det vanligen inte. Men det kan utnyttjas viljemässigt. Så sker t ex vid den företeelse som kallas psykometri, där en sensitiv person kan läsa delar av ett föremåls historia genom att hålla det i handen eller trycka det mot pannan och därigenom "tona in" sig på föremålets vibrationsfrekvens. Intoningen ger den sensitive tillgång till miljö- och händelseintryck i astralljuset som föremålet varit med om att alstra. Föremålet kan därvid vara hur gammalt som helst.

Mästarna går dock vida längre än så. De kan utan hjälp av föremål ta del av astralljusets allehanda minnesavsättningar från olika tidsepoker. För dem är astralljuset alltså en historisk kunskapskälla med ofantligt innehåll.
 
 
Analogi

Som kunskapskälla betraktar mästarna också dragandet av slutsatser genom analogisk jämförelse. Man talar om analogins lag eller det hermetiska axiomet. Detta axiom kan formuleras med orden "som ovan, så nedan", och dess innebörd är att det stora går igen i det lilla eller att delarna återspeglar helheten. Ty hela världsalltet i alla sina detaljer på alla tillvaroplan anses vara uppbyggt och fungera enligt samma principer. Av små strukturer kan man därför dra slutsatser om stora och omvänt. Likaså kan man av små processer dra slutsatser om stora och omvänt.
 
 
Avslutning

Som synes kan mästarna enligt teosofisk uppfattning utnyttja kunskapskällor som för genomsnittsmänniskorna är praktiskt taget otillgängliga. Med hjälp av dessa kunskapskällor har de under tidernas lopp byggt upp det system av läror som kallas Den esoteriska traditionen. Att Den esoteriska traditionen till större delen hålls hemlig betyder inte att mästarna är ovilliga att dela med sig av sina kunskaper. De vill tvärtom ge oss så mycket som möjligt, eftersom kunskap om verklighetens fördolda sidor är nödvändig för vår andliga utveckling och denna i sin tur är ett nödvändigt inslag i världsförloppet. Problemet ligger i att vi vare sig är värdiga eller färdiga att ta emot mer än vi fått. En av mästarna beskriver situationen med följande ord:

"Det är en vanlig missuppfattning bland människorna att vi frivilligt insveper oss själva och våra krafter i ett hölje av mystik - att vi vill hålla våra kunskaper för oss själva och godtyckligt vägrar att ge ut dem. Men sanningen är den att innan sökaren nått det tillstånd som är en förutsättning för den grad av illumination han är berättigad till och lämplig för, så är de flesta - om än inte alla - hemligheterna omöjliga att uppenbara. Viljan att ge måste motsvaras av förmågan att ta emot. Illuminationen måste komma inifrån. Till dess kan inget hokuspokus av besvärjelser och ritualer, inga metafysiska föreläsningar och diskussioner, inga självpålagda botövningar, ge denna illumination. Allt sådant är bara hjälpmedel att nå målet, och det vi kan göra är bara att styra användandet av hjälpmedlen på det sätt som enligt tidsåldrar av erfarenhet leder framåt. Och hjälpmedlen har sedan årtusenden varit offentligt kända: fasta, meditation, renhet i tanke, ord och handling, tystnad under vissa perioder för att låta naturen själv tala till den som söker henne för upplysning, herravälde över de kroppsliga begären och impulserna, yttersta osjälviskhet vad gäller motiv och avsikter, användandet av viss rökelse och vissa dofter för fysiologiska ändamål. ... Hur dessa hjälpmedel skall anpassas till den enskildes individuella sinnelag får vederbörande själv pröva sig fram till under sin handledares eller gurus vaksamma tillsyn."

Den guru som mästaren här talar om, kan vi som sökare inte finna på egen hand. I stället lär det vara så att gurun infinner sig när vi är redo. Till dess får vi företa vår sökarvandring i ensamhet och vi avråds från att genom operativa tekniker utveckla ockulta krafter under denna vandring. Det ligger faror i sådana tekniker och de blir oss snarare till hinder än till nytta. Vi uppmanas vandra på den väg som kallas den etiskt-filosofiska. Ty det är rättrådighet, osjälviskhet och pliktfullgörande i tanke, känsla, ord och handling i kombination med intellektuella studier som snabbast och säkrast leder till gurun, mästarna och Den esoteriska traditionen.
 

Till Teosofiska föredrag