Vårt minne i esoterisk belysning

 

Den naturvetenskapliga uppfattningen om minnets lokalisering

Med minne menar man rent naturvetenskapligt de biologiska och psykologiska mekanismer i vår varelse som tar emot och lagrar information, för att sedan vid behov återkalla den i medvetandet.

Hur minnena av våra sinnesintryck, tankar, ord, känslor, handlingar och andra upplevelser ligger lagrade vet man inte. Ett visst minne tycks dock inte vara en enhet som har sin egen adress i hjärnan. I stället anser man att den information som tas in i minnesapparaten lagras i neuroner och synapser över hela hjärnbarken. Lagringen sker förmodligen elektrokemiskt, och det verkar som om vissa ställen i hjärnbarken är viktiga för vissa typer av minnen.

Förmågan att återkalla minnena i medvetandet kan avta mer eller mindre starkt vid skador på hjärnan som förorsakas av slag mot huvudet, demens, hjärntumörer, långvarig alkoholförtäring osv. Återkallelseförmågan tycks också vara beroende av medvetandetillståndet, något som visades med ett experiment där man lät ett antal försökspersoner dricka sig berusade och i berusat tillstånd gömma var sin nyckelknippa. När de nyktrat till kunde de inte hitta nyckelknippan. Då fick de dricka sig berusade en gång till, och när de återigen befann sig i samma medvetandetillstånd som när de gömde knippan, kunde de utan svårighet hitta den.

Enligt naturvetenskaplig uppfattning är vårt minne alltså en verksamhet hos materian och lokaliserat till hjärnan med dess fysikaliska och kemiska processer. Men att så verkligen är fallet låter inte helt övertygande när man betänker att den ena hjärnhalvan kan opereras bort utan att de lagrade minnena försvinner.

Uppfattningen att minnet sitter i den fysiska hjärnan och har att göra med dennas fysikaliska och kemiska verksamhet, delas givetvis inte av dem som tänker i s k esoteriska banor.
 
 
Den esoteriska uppfattningen om minnets lokalisering

Esoteriken säger i stället att registrerandet av våra upplevelser är knutet till vissa eteriska substanser som genomtränger och omger jorden och alla dess invånare, och som brukar kallas astralljuset eller akashan. Astralljuset-akashan ingår med astrala och mentala substanser i den aura som genomtränger och omger varje människas kropp och tillhör hennes varelse. Registrerandet av våra upplevelser som minnesavsättningar sker genom intryck på dessa substanser. Om registrerandet sker såväl i auran som på andra ställen i astralljuset-akashan är något att spekulera över. Åtminstone förekommer ju var och en av oss i de människors auror, med vilka vi har gemensamma upplevelser. Hur som helst så är våra minnen med det här synsättet lokaliserade utanför hjärnan, och de är inte privata. De kan också avläsas av andra än det upplevande jag, det ego, som producerade dem. Detta förhållande visas bl a av att klärvoajanta personer kan se minnesbilder i vår aura. Vad cellerna i hjärnan gör, är att under vissa betingelser och stimuli ta emot reflexer från auran eller astralljuset-akashan och förmedla dessa till egot, och det är genom de reflexerna som vi kan minnas. När man säger att någon förlorat minnet eller att detta blivit dåligt, är det inte minnesavsättningar som upplösts utan celler som blivit förstörda eller försvagade.

Som var och en av oss vet, kan vi inte med viljeakter återkalla alla våra minnen. Icke desto mindre tycks allt vad vi upplevt av tankar, känslor, ord och handlingar etc finnas registrerat in i minsta detalj. Detta kan visas under hypnos när hypnotisören plockar fram djupt liggande minnen och detaljer av minnen som varit helt glömda. Och det bekräftas också av dem som under näradödenupplevelser fått se tillbaka på det förflutna livet, och då sett detta i alla sina detaljer passera revy inför deras iakttagande blick.

Men det är inte bara det innevarande livets upplevelser som är registrerade, utan också våra tidigare jordelivs. Att vi i det innevarande livet inte har tillgång till de tidigare livens minnesavsättningar, beror bl a på att det i varje ny kropp finns en ny fysisk hjärna som bara tränas i att reflektera det nya livets avsättningar. Under vissa omständigheter kan hjärnan dock även reflektera glimtar av tidigare liv och ge oss s k tidigarelivupplevelser. Men lyckligtvis är detta sällsynt, ty att blicka tillbaka på sina tidigare liv och då inte bara få se dessas angenäma tilldragelser utan också de ogärningar man begått, de fasor och lidanden man genomlevt osv, är att kasta en blick in i helvetet. En gång i en avlägsen framtid kommer vi dock att kunna se tillbaka på alla våra tidigare jordeliv, men då har vi genom utveckling blivit i stånd att göra detta med bibehållen själslig balans. Kanske har det långtidsminne som vi då avläser blivit rensat på triviala, onyttiga och destruktiva inslag.

 

Vår identitet

Minnet fyller många funktioner i vår tillvaro. En av dem är att bidra till den tillfälliga identitet vi bygger upp i varje nytt jordeliv. När vi föds in på jorden, reinkarnerar, gör vi det med ett urval av de kroppsliga och själsliga karaktäristika som vi byggt upp under tidigare liv och nu skall vidareutveckla, om de nya miljö- och levnadsbetingelserna inte lägger hinder i vägen. Vi föds alltså in på jorden med kroppsegenskaper, talanger, intressen, svagheter etc som utgör komponenter i vår varelse och ger denna en del av dess nya identitet. Resten av identiteten utgörs av de minnen som redan strax efter födelsen börjar ackumuleras i auran, och sedan livet igenom fortsätter att ackumuleras i denna. Den här tillfälliga identiteten bygger vi givetvis upp i samspel med omgivningen. De personer som vi kommer i närmare kontakt med, dvs föräldrar, släktingar, vänner, arbetskamrater osv har därför del i uppbyggnaden, och det har också de påverkningar vi utsätts för i form av uppfostran, skolundervisning, samhällsindoktrinering, reklam osv. Dessa påverkningar är vi särskilt känsliga för under de tidiga levnadsåren, så värdet av goda familjeförhållanden, god uppfostran och god skolundervisning kan inte överskattas. Ty minnena från dessa goda ting bildar tillsammans med de senare tillkomna minnena de referensramar, inom vilka egot livet igenom har att agera.

När en människa får allvarliga minnesstörningar, påverkar detta givetvis hennes identitet. Det kan vi se vid fall av grav demens. Det inträffar också att en person under en längre period helt förlorar minnena av vem han är. Han bygger då upp en ny identitet och lever med den tills hans ursprungliga plötsligt återkommer, och han är sitt gamla jag igen. Den mellanliggande identiteten är glömd, men han upptäcker att allting omkring honom har förändrats. Hans släktingar och vänner kan ha blivit många år äldre och leva under nya familjeförhållanden, de bekanta miljöerna ser annorlunda ut osv. Det hela är naturligtvis mycket traumatiskt.

Hos en person som drabbas av Korsakoffs syndrom kan det inträffa att minnesregistreringen tycks upphöra helt och hållet. Personen behåller den identitet som byggts upp före insjuknandet, men identiteten byggs inte på. Drabbades han av syndromet vid 25 års ålder kan han under resten av sitt liv förbli en 25-åring, och uppträder också som sådan när han hunnit bli 50 år äldre. Han tror sig då fortfarande vara 25 år gammal och blir förvånad när han ser sig i spegeln. Tiden efter de 25 åren existerar inte i hans tillgängliga minne.

Detta att ett ego får sin identitetsuppbyggnad avbruten och måste leva vidare med en stagnerad identitet är lyckligtvis sällsynt, och det är också den märkliga företeelse där ett och samma ego i en och samma kropp uppvisar flera, ibland dussintals eller t o m hundratals personligheter som var och en har en egen karaktärsprofil och en egen identitet. Varje personlighet är ett organiserat psykiskt komplex av karaktärsegenskaper och minnen, som tänker och känner på sitt eget sätt och uppträder som en mer eller mindre självständig varelse när den tidvis framträder i den fysiska kroppen. Egots karaktärsegenskaper och minnesavsättningar har - till synes av en eller flera organisatörer i det undermedvetna - splittrats upp i smärre samlingar. Ett och samma ego lever alltså sitt jordeliv under flera olika identiteter, och aktiverar under varje identitet ett urval av de karaktärsegenskaper som annars kanske ligger latenta i det undermedvetna. Därvid kan varje personlighet vara helt ovetande om de övrigas existens, men det kan också vara så att en personlighet har kännedom om en annan och dennas tankar, handlingar och minnen.
 
 
Våra drömmar

En funktion hos minnet är alltså att bidra till vår tillfälliga identitet i varje jordeliv, en annan är att leverera underlag för våra drömmar under den s k REM-sömnen. Under REM-sömnen kan egot antas vara lokaliserat till den fysiska kroppen utan att vara direkt medvetet om denna. I stället identifierar sig egot med en kropp av subtil substans, och omges av de mentala skikten i sin aura som då utgör det rum i vilket drömmandet försiggår. I det rummet är tankar och minnen substantiella verkligheter och upplevs av egot som sådana. Även bisarra miljöer och händelseförlopp upplevs som naturliga därför att egot i drömtillståndet inte är självmedvetet, dvs det har inte som i dagvakentillståndet förmågan att reflektera över sig själv och sin situation. Det kan då inte heller utföra några viljeakter, utan får finna sig i att betrakta eller leva med i de tilldragelser som komponeras av de i organismen uppenbarligen befintliga drömkonstruktörerna. Och dessa drömkonstruktörer använder sig av minnesmaterial när de gestaltar de miljöer och händelseförlopp som utgör egots dröminnehåll. Ofta komponeras dröminnehållet av minnen från den gångna dagens händelser, men det kan också komponeras av äldre minnen och av minnesfragment från egots upplevelser under djupsömnen. I det senare fallet kan drömmarna utgöras av glimtvisa återblickar på tidigare jordeliv och framåtblickar på de ödesinslag som ligger i beredskap åt egot. Ty under djupsömnen har egot lämnat den fysiska kroppen och lever ett separat liv, och det lever i ett nu som omfattar både det förgångna och framtiden. Fragment av dess upplevelser under djupsömnen kan så att säga sippra in i hjärnan och av denna registreras som minnen, vilka drömkonstruktörerna har tillgång till.

Vanliga REM-drömmar är alltså återupplevelser av förflutna men i minnet bevarade sinnesintryck, tankar, känslor, händelser, fantasier osv. Egot har i sitt icke-självmedvetna drömtillstånd knappast någon möjlighet att påverka det urval och de kombinationer av minnen som utgör underlaget till dess drömupplevelser, och är bara svagt eller inte alls medvetet om sin dagvakenidentitet. Inte heller kommer det vid uppvaknandet ihåg mycket av sina nattliga upplevelser. Får egot däremot en s k klardröm, blir förhållandet det omvända.

En klardröm uppkommer vanligen genom att egot så att säga vaknar i en vanlig REM-dröm och blir mer eller mindre klart självmedvetet. Det inser då att det drömmer. Om egot blir lika klart självmedvetet som i dagvakentillståndet kan det tänka lika obehindrat, utföra viljeakter och är fullt medvetet om sin identitet. Det kan därför ta kommandot över drömmens vidare utveckling. Med sitt självmedvetna tänkande kan egot befalla fram de miljöer det önskar, och befolka dem med de varelser det vill. Dessa varelser, som är tredimensionella figurationer i auran, tycks leva sitt eget liv, men agerar i stort enligt egots eventuella intentioner. Egot befinner sig i sin privata drömvärld av mental substans, där tilldragelser komponeras av drömkonstruktörerna i enlighet med de önskemål egot formulerar. Fantasi blir här verklighet, en verklighet som för egot är lika påtaglig som den fysiska. Egot är dock inte ett slags allsmäktig gud i sin drömvärld. Det finns gränser för dess möjligheter att uppleva vad det vill, och det har i allmänhet svårt att hålla sig kvar i klardrömstillståndet. Klardrömmar registreras som minnen, och när egot vaknat upp till dagvakentillståndet, kommer det därför ihåg vad det upplevt i dem.
 
 
Tidigarelivupplevelser

Huruvida man i en klardröm kan mana fram minnesbilder från tidigare jordeliv tycks vara en öppen fråga, ty än så länge verkar det i litteraturen inte finnas några vittnesbörd om att någon på det sättet har utforskat sitt förgångna på egen hand. Däremot sägs minnesbilder från tidigare jordeliv kunna frammanas i det alternativa medvetandetillstånd som kallas hypnotisk trans. Den som befinner sig i sådan trans antas kunna av hypnotisören bli regresserad tillbaka till ett eller flera tidigare liv och få betrakta eller återuppleva episoder ur dessa. Men verklighetsförankringen hos tidigarelivupplevelser av det här slaget kan på goda grunder ifrågasättas. Forskare har företagit tusentals regressioner, men ytterst sällan fått fram resultat som kunnat verifieras i kyrkböcker eller andra historiska dokument. Däremot har en del resultat visat sig ha sitt ursprung i minnen från de hypnotiserades innevarande liv. Under hypnos är det undermedvetna tjänstvilligt och lyder de suggestioner som ges. Om hypnotisören ger det undermedvetna suggestionen att gå bakåt i tiden till föregående jordeliv, gör det undermedvetna förmodligen detta om det har tillgång till långtidsminnet. I annat fall fantiserar det undermedvetna ofta ihop en sådan tillbakablick, och använder sig därvid av lämpligt minnesmaterial från det innevarande livet. Det kan vara minnesmaterial från TV-filmer, historiska romaner etc som den hypnotiserade tagit del av.

Det undermedvetnas fabulerings- och dramatiseringsförmåga under hypnos är klart påvisad, liksom att den hypnotiserade kan identifiera sig med såväl levande och döda som rent fiktiva personer. Om den hypnotiserade t ex får suggestionen att för en stund bli en viss av honom känd person, kan han mycket väl identifiera sig med personen ifråga, tala med dennes röst och berätta om dennes liv som om det vore hans eget. Till saken hör också att hypnotisören under regressionen kan ge den hypnotiserade fortlöpande suggestioner, och därmed styra hans upplevelse. Man får därför inte förledas tro att alla tidigarelivupplevelser som erhålls under hypnos är sanna, även om en del av dem förmodligen är det.

Större trovärdighet har då de spontana tidigarelivupplevelser som uppkommer i det normala dagvakentillståndet, och detta av tre skäl. De är inte styrda av hypnotiska suggestioner, de har vanligen utlösts av något i det innevarande livet som utgör en förbindelselänk med det förgångna, och de följer ett mönster. De spontana tidigarelivupplevelserna utgör därför en stark indikation på reinkarnation och på att ett långtidsminne förbinder raden av jordeliv med varandra.

En spontan tidigarelivupplevelse uppkommer helt oväntat, ofta när upplevaren är inbegripen i någon alldaglig aktivitet. Den utlösande faktorn kan vara mötet med en person som upplevaren känner igen från det förgångna eller besöket på en plats där upplevaren tycker sig ha varit i ett svunnet tidevarv.

En typisk sådan upplevelse följer liksom näradödenupplevelsen ett mönster. Den börjar vanligen med att upplevaren hör ett ringande ljud. Han känner sig så bli mycket lätt och liksom sväva i luften. Omgivningen blir dimmig och han ser olikfärgade ljus framför ögonen. Vibrationer breder ut sig, och genom dem bildas former omkring honom. Den fysiska omgivningen försvinner, och han känner att han befinner sig utanför sin fysiska kropp. Han har en stark känsla av välbefinnande och är fullt medveten om det som nu sker inför hans iakttagande blick, nämligen en snabb presentation av scener ur ett av hans tidigare liv. Även om varje scen bara visas ett kort ögonblick, hinner han uppleva alla dess detaljer. Bland de personer som förekommer i scenerna känner han igen sig själv. En del av scenerna betraktar han som åskådare, i andra är han inne i scenerna och återupplever dem. Efter en stund tonar presentationen bort, hans upplevelse är slut och han blir åter medveten om sin fysiska kropp.

Tyvärr går de spontana tidigarelivupplevelserna liksom regressionsupplevelserna ytterst sällan att verifiera med hjälp av historiska dokument. De handlar ju ofta om liv som levts för hundratals eller tusentals år sedan. I båda fallen är det dock fråga om att så att säga "tappa" astralljuset-akashan eller upplevarens aura på minnesmaterial. Vid de spontana tidigarelivupplevelserna kan detta ske medelst psykometri. Om upplevaren t ex besöker en byggnad som han känner igen utan att ha varit där i det innevarande livet, kan han genom omedveten psykometri läsa sådana delar av byggnadens historia i astralljuset-akashan som har beröring med honom själv. Och psykometriska läsningar har rykte om sig att vara mycket trovärdiga.
 
 
Återblicken

Om vi nu antar att sanna tidigarelivupplevelser är möjliga, innebär det principiellt att de minnen som var och en av oss alstrar har en mycket lång livslängd. Genom att minnena inte är lokaliserade till hjärnan, överlever de den fysiska kroppens död. Denna överlevnad indikeras redan under dödsprocessens inledning. Ty innan egot med de icke-fysiska delarna av organismen överger den fysiska kroppen, får det ta del av en "inventering" av samtliga minnen som registrerats under det just förflutna jordelivet, och då visar det sig att allt vad egot under livet har tänkt, känt, sagt, gjort och med sina fem sinnen varseblivit - dvs alla dess upplevelser - finns bevarade som minnesavsättningar. I kronologisk ordning från födelsen till dödsstunden passerar de nu revy inför egots iakttagande blick. Enligt personer som haft näradödenupplevelser handlar det om tredimensionella visioner i färg som även omfattar ljud och dofter etc, och de olika tilldragelserna framträder med sina bakomliggande orsakssammanhang. Därigenom får egot se rättvisan och nödvändigheten i de "onda" och "goda" ödesinslag det drabbats av. Egot sägs också kunna få uppleva omgivningens känslomässiga reaktioner på dess gärningar.

När inventeringen är genomförd, fortsätter dödsprocessen på de icke-fysiska tillvaroplanen, och därvid tycks minnesavsättningarna så att säga "sorteras". Ty de minnesavsättningar som endast har med jordelivets rent materiella begivenheter att göra kan egot inte ta med sig till det paradisiska viloställe, på sanskrit kallat devachan, där det enligt esoteriken skall avvakta nästa reinkarnation på jorden. De jordnära minnesavsättningarna ingår som komponenter i lägre delar av egots organism, delar som egot under sin färd till devachan lämnar kvar på de lägre tillvaroplanen, liksom det lämnade kvar den fysiska kroppen på jorden.
 
 
Devachan

När dödsprocessen och därmed sorteringen av minnesavsättningarna är genomförd, når egot med de högre delarna av sin organism devachan som är ett medvetandetillstånd på ett andligt-mentalt tillvaroplan. Egot omges av sin aura, och den lägre delen av denna kan nu sägas utgöra det rum, i vilket egot skall tillbringa mellanlivsperioden. Auran innehåller alla de icke-jordnära minnena från jordelivet, och det är av dessa minnen som upplevelser komponeras åt egot. Upplevelserna kan betraktas som intensiva drömmar, och devachan blir då en privat drömvärld, men en värld vars begivenheter av egot upplevs som lika påtagliga och reella som de fysiska begivenheterna på jorden.

Devachantillvaron upplevs av egot som paradisisk, ty devachans imaginära personuppsättning, miljöer och händelser komponeras av minnena från jordelivets skönaste och mest glädjefyllda tilldragelser, dagdrömmar och önskningar. Dessa minnen tar gestalt i devachan och blir aktuell verklighet för egot. Egot omges alltså av alla dem det hållit av på jorden, får återuppleva sina lyckligaste stunder i varianter och vidareutvecklingar och får alla sina ouppfyllda önskningar uppfyllda. Egot lever det liv som det ville, men inte alltid fick, leva på jorden.

Detta privata paradis har egot med sina tankar, känslor, ord och handlingar själv skapat under jordelivet, och därför kan man säga att var och en av oss under mellanlivsperioden får ligga som han själv bäddat.
 
 
Tiden

I devachan är vår tidsupplevelse inte densamma som på jorden. De minnen som i devachan gestaltas till aktuell verklighet torde inte avsätta några nya minnen, och egot har därför ingen upplevelse av tidens flykt. Ty tiden är relativ. Det vi på jorden upplever som ett tidsflöde uppkommer genom det långsamma fördunklandet av våra varseblivningar, och tidens flykt markeras av de milstolpar som våra minnen utgör. Dessa milstolpar torde alltså saknas i devachan, och egot lever därför i ett bestående nu. Om detta nu varat i ett eller tusen jordiska år, kan egot då det lämnar devachan inte bedöma.
 
 
Avslutning

Enligt det ovan beskrivna synsättet på minnet, utgör detta en central och mycket betydelsefull komponent i vår varelse. Minnet bidrar i varje jordeliv till vår identitet och ger oss de referensramar inom vilka vi tänker, känner och handlar. Minnet ger oss också nattliga drömmar och våra paradisdrömmar under mellanlivsperioden, och det ger oss möjlighet att blicka tillbaka på såväl det innevarande som tidigare jordelivs tilldragelser. Dessutom har det betydelse för vår tidsupplevelse. En av de slutsatser man kan dra av det sagda blir då att det av flera skäl lönar sig att fylla minnet med nobla, glädjefyllda, högkulturella och på andra sätt givande minnesavsättningar.
 

Till Teosofiska föredrag