Livets mening



Var och en av oss som tror på reinkarnationsläran ställer sig naturligtvis frågan: Finns det någon avsikt, någon mening, med mina många liv på jorden? Vilken mening kan de ha för mig själv och för de medmänniskor, djur och växter som jag är beroende av för att kunna leva här under de nuvarande livsbetingelserna?

     På den frågan svarar teosofin att all livsverksamhet på jorden är meningsfull, för den för­löper som ett målinriktat utvecklingsdrama, i vilket såväl människorna som djuren och växterna strävar mot mer komplexa och upplevelserikare livsformer. Ett skäl till detta strä­vande är att alla dessa varelser är evighetsvarelser, och ingen av dem vill för oöverskådlig framtid vara fast i en och samma livsforms begränsade upplevelsemöjligheter. Växterna strä­var därför efter att få gestalta sig som djur, djuren strävar mot människoriket och vi män­niskor mot ett övermänskligt naturrike. Denna strävan är för varje människa en av flera meningar med hennes många liv på jorden.

     Under den nuvarande fasen av utvecklingsdramat sker detta strävande genom att växterna återföds i allt högre växtarter i riktning mot djurriket och djuren i allt högre djurarter i riktning mot människoriket, medan människorna bygger alltmer komplexa civilisationer och återföds i dessa. Med levnadssätten i våra civilisationer arbetar vi människor oss framåt i riktning mot vårt utvecklingsmål, det fullvärdiga människoskap som utgör början på tillvaron i ett övermänskligt naturrike.

     Växterna och djuren, som inte är kapabla till självmedvetet tänkande och har ett mycket begränsat utrymme för sin fria vilja, förs automatiskt framåt i utvecklingsprocessen av driv­krafter i sina egna organismer. Vi människor däremot, som är självmedvetet tänkande varelser med stort svängrum för fria viljeakter, och därför i stor utsträckning själva kan väl­ja vår väg genom utvecklingsprocessens labyrinter, måste med egna ansträngningar finna och följa de levnadssätt som utgör vägen till utvecklingsmålet. Att vi ännu inte fått ordentligt fotfäste på den vägen visas av vårt sätt att bereda oss livsrum i den natur, av vilken vi är mäktiga och för andra jordiska varelser betydelsefulla medlemmar. Med våra skickliga händer och kraften i vårt tänkande, bygger vi våra civilisationer genom att våldföra oss på de lägre naturrikena och utnyttja dem för vår egen välfärd. Och i detta syfte våldför vi oss dessutom på varandra.

     Men våldet tolereras inte av den samling naturlagar som kallas karma, för en av karmas funktioner är att reagera när den för all utveckling grundläggande och nödvändiga principen om hänsynsfull samlevnad angrips. Karma straffar oss därför kontinuerligt med rättvisa konsekvenser för den grymma själviskhet vi visar mot våra medvarelser. Vi förstår inte sammanhanget, men konsekvenserna tvingar oss med tiden att fundera över om det enbart är vid våra fysiska handlingar som vi måste foga oss efter naturlagar. Bakom de fysiska handlingarna ligger ju våra själsliga aktiviteter i form av idéer, tankar, minnen, känslor, be­gär osv , och kanske finns det därför också själsliga naturlagar som vi med våra själsliga aktiviteter måste foga oss efter. Vi ställs inför uppgiften att i vetenskaplig anda undersöka om de finns och i så fall identifiera dem, liksom vi identifierat de fysiska naturlagarna.

     Att de faktiskt finns har förkunnats av mystiker i alla tider. Mystikerna har under andra medvetandetillstånd än det vanliga dagsmedvetandet upplevt hur de själsliga skeendena hänger samman med de fysiska, och förstått att våra själsliga aktiviteter därför måste följa vissa etiska regler om vi skall kunna skapa den jordiska tillvaro av lycka, välfärd och utveckling som vi alla vill ha. Mystikerna har formulerat dessa regler, och framhåller nödvän­digheten av att följa dem. De pekar alltså på förekomsten av själsliga naturlagar, och inom var och en av oss gör intuitionen och samvetets röst samma sak. Med eller utan vetenskaplig hjälp bör varje människa därför bemöda sig om att i tanke, känsla, ord och hand­ling följa mystikernas etiska anvisningar, och lära sig leva på ett sätt som gynnar välfärden och utvecklingen för både henne själv och omgivningen. Att på sin plats i det stora utvecklingsdramat lära sig leva enligt principen om hänsynsfull samlevnad, är liksom strävandet mot fullvärdigt människoskap en av meningarna med våra jordeliv.

     En tredje mening kommer sig av vår relation till jorden som levande kosmisk varelse. Under vår vistelse på jorden ingår vi, liksom mineralerna, växterna och djuren, som komponenter i dess organism. På samma sätt som en människa lever genom de funktioner som hennes varelsekomponenter fyller, lever jorden genom de funktioner som dess varelsekom­ponenter fyller. Vi vet inte vilka funktioner i planetorganismen vi människor fyller, och har uppenbarligen ingen kontroll över dem. Men jorden ger oss vårt levnadsrum och i gengäld bidrar vi till dess livsinnehåll. Symbiosen mellan människorna och jorden ingår i den organisationsstruktur och de planer som gäller för livet och utvecklingen i solsystemet. Den roll som var och en av oss spelar i denna symbios utgör en tredje mening med våra jordeliv, och att gestalta den rollen på ett sätt som ger oss trivsel, glädje och lycka kan sägas vara en fjärde .

     Naturligtvis kan man formulera fler meningar med vår tillvaro på jorden, och det ser vi när vi nått längre i det pågående utvecklingsdramat, i vilket vi som självmedvetet tänkande varelser med karmiskt ansvar deltar.