Kapitel 19

De sista åren av H P Blavatskys liv

 

Om vi bortser från alla vittnesbörd från de tidigare åren av H P Blavatskys teosofiska karriär, så innebär de sista fem åren av hennes levnad en övertygande vederläggning av de anklagelser, med vilka fiender till sanningen har försökt och fortfarande ibland försöker svartmåla hennes karaktär. Varje ögonblick av hennes liv efter avresan från Würzburg var ett fysiskt lidande. Likväl arbetade denna hjältemodiga kvinna utan uppehåll på fullbordandet av sina största verk, Den Hemliga Läran, Tystnadens röst och Nyckel till teosofin, vilka skrevs under de sista åren av hennes liv.

Vid sidan av detta arbete tog hon aktiv del i det redaktionella arbetet med Lucifer och bidrog med långa artiklar till denna och andra teosofiska tidskrifter. Blavatsky-logen erhöll särskild undervisning, och mycken tid användes för hennes enskilda undervisningsverksamhet i den esoteriska skolan.

Något mindre än två år innan H P Blavatsky gick bort förenade sig dr Annie Besant, reformatorn och filantropen som senare blev en framstående gestalt i den teosofiska rörelsen, med samfundet. Detta var till stor del resultatet av ett ingående studium av Den Hemliga Läran. Men innan H P Blavatsky ville antaga henne som medlem i samfundet, yrkade hon på att dr Besant skulle studera den av Richard Hodgson utarbetade rapporten för Sällskapet för psykisk forskning. Dr Besants skarpa intellekt såg genast dess orättvisa och andra påtagliga fel, och hon blev snart en ivrig försvarare av H P Blavatsky. Hela den energi som dr Besant ställt i mänsklighetens tjänst genom sitt arbete för sociala reformer, liksom hennes lysande vältalighet och kraftfulla litterära stil, ägnades åt teosofisk verksamhet. Hon utsågs till president för Blavatskylogen och medredaktör för Lucifer.

I juli 1890 flyttade H P Blavatsky jämte medhjälpare från Landsdowne Road till en mycket större och lämpligare bostad, 19 Avenue Road, Regents Park, som då blev det europeiska huvudkvarteret. En stor tempelsal byggdes i trädgården, verkningsfullt dekorerad med symboliska målningar av en hängiven medlem, R W Machell.

Utom tempelsalen byggdes ett litet rum med tegelgolv och en färgad glaskupol nära H P Blavatskys arbetsrum, och där gav hon undervisning åt sina mest framskridna lärjungar.

Alltsedan H P Blavatsky upprättade den Brittiska sektionen i avsikt att vinna större frihet för sina esoteriska och andra planer hade en ganska stor opposition vuxit fram hos några medlemmar, och Sinnett framhärdade i sina ansträngningar att etablera en oberoende förbindelse med mästarna genom klärvoajanter, trots att mästarna definitivt förklarat att H P Blavatsky var deras enda förbindelselänk. Slutligen fann hon det nödvändigt att vidtaga åtgärder som protest mot stympandet, för att inte säga nedbrytandet, av hennes esoteriska arbete. Hon agerade kraftfullare än som dittills varit möjligt, och som svar på ständiga vädjanden från medlemmar om att hon skulle befria sig från onödig inblandning från Adyar, samlade hon de europeiska medlemmarna omkring sig genom att upprätta en Europeisk sektion med sig själv som president. Något som nästan var en självständighetsförklaring gentemot Adyar offentliggjordes i Lucifer, VI, s 428, juli 1890:

MEDDELANDE

SOM SVAR PÅ EN NÄSTAN ENHÄLLIG VÄDJAN FRÅN MEDLEMMARNA AV TEOSOFISKA SAMFUNDET I EUROPA, ANTAGER JAG, H P BLAVATSKY, SKAPARE AV OCH MEDSTIFTARE TILL TEOSOFISKA SAMFUNDET, UPPDRAGET ATT UTÖVA EN PRESIDENTS AUKTORITET FÖR HELA EUROPA, OCH I KRAFT AV DENNA AUKTORITET FÖRKLARAR JAG ATT HUVUDKVARTERET FÖR TEOSOFISKA SAMFUNDET I LONDON, DÄR JAG NU ÄR BOSATT, I FRAMTIDEN SKALL VARA HUVUDKVARTERET FÖR HANDHAVANDFT AV ALLA OFFICIELLA ANGELÄGENHETER RÖRANDE DET TEOSOFISKA SAMFUNDET I EUROPA.

H P BLAVATSKY

Överste Olcott kvarstod naturligtvis som president för samfundet i dess helhet, men detta nya steg från H P Blavatskys sida var allt annat än behagligt för honom även om han gjorde sitt bästa av det, ty hans irritation över vad han kallade "Blavatskykulten" delades inte av det stora flertalet europeiska och amerikanska medlemmar. I en utmärkt artikel, publicerad i Lucifer i december 1890, när H P Blavatsky var svårt sjuk och inte själv hade tillfälle att läsa den, avgav dr Besant en indirekt protest mot Sinnetts och andras hemliga stämplingar i detta sammanhang. Följande utdrag förklarar situationen:

(1) Antingen är hon [HPB] en budbärare från mästarna eller är hon en bedragerska. (2) I båda fallen skulle Teosofiska Samfundet inte ha haft någon tillvaro utan henne. (3) Om hon är en bedragerska är hon en kvinna med underbar förmåga och lärdom, som skänker hela äran av detta åt personer som inte existerar. (4) Om HPB är en sann budbärare, är motstånd mot henne motstånd mot mästarna eftersom hon är deras enda förbindelselänk med den västerländska världen. (5) Om några mästare inte existerar, är Teosofiska Samfundet en absurditet och det tjänar ingenting till att upprätthålla det. (Lucifer, VII, 278-9, dec 1890)

Det finns inte mycket att tillägga om de sista månaderna av budbärarens liv. Hon slutade inte arbeta förrän hennes tilltagande svaghet omöjliggjorde det. Hon drog sig steg för steg in i sig själv och förberedde sig, som Judge säger, tydligen på den stora förvandlingen. Likväl satt hon och skrev en nästan oavbruten ström av artiklar och kommentarer rörande livet omkring henne. Hennes sista artikel, "Mina böcker", var knappt färdig förrän hon greps av en influensaattack som snabbt visade sig ödesdiger. Utsliten av svåra lidanden, åratals sjukdom och oavbrutna ansträngningar, missförstådd och förtalad av en fördomsfull och oförstående värld och endast delvis uppskattad av flertalet av sina vänner, gick hon stilla bort den 8 maj 1891. Hon gick "hem" med sin plikt fullgjord för denna inkarnation, en av de mänsklighetens tjänare "vilkas starka händer håller tillbaka det fruktansvärda molnet", och vilka "förblir osjälviska till slutet". Hennes kropp kremerades och askan delades mellan Adyar, New York och London, de tre huvudcentra från vilka hennes verksamhet hade utstrålat ljus och hopp över en molnhöljd värld.

En helt fristående författare, Victor B Neuberg, som inte talar å Teosofiska Samfundets vägnar, sammanfattar på ett rättvist sätt hennes insats:

Mörkrets ljusskygga barn gjorde sitt yttersta för att slå ned sin tidsålders Lucifer, men på grund av ett långvarigt och komplicerat under misslyckades de. Detta långvariga och komplicerade under var HPB:s förtrollade liv.

I våra dagar är den högsta och klaraste tankeatmosfären inmängd med det betydelsefulla element som överfördes till Västerlandets medvetande av HPB och hennes krets.

Vi kan finna tjogtals samfund, grupper, kulter, tidskriftsorgan, alla medvetet influerade av den tankens arvedel - den urgamla visdomen - som HPB återskänkte Västerlandet. Den Vita Grupp som sägs hålla Europas öden under sitt beskydd, utvalde det mest oväntade av alla tänkbara instrument därför att det visade sig vara det effektivaste. ...och de intelligenser som sände HPB som budbärare för sin tidsålder, misstog sig inte. Hennes mission har fullbordats. Hon gav en ny riktning åt den europeiska tankeströmmen, och hon vände den mot solen.

Men vägens själva existens var bortglömd i Europa tills HPB återupptäckte den åt sig själv och förkunnade sin återupptäckt för Västerlandet. (The Aryan Path , V, 277-8, maj 1934)

Till Kapitel 20

Till Innehållsförteckning