Kapitel 21

"Håll länken obruten"

 

H P Blavatskys sista ord med avseende på sitt arbete sägs ha varit: "Håll länken obruten. Låt inte min sista inkarnation bli ett misslyckande." Och trots många växlande öden, kriser, misstag och ofullkomligheter hos halvhjärtade medlemmar, har rörelsen inte misslyckats utan fortlevt.

H P Blavatskys bortgång medförde ingen förändring i samfundets styrelse. Befattningen som korresponderande sekreterare, vilken hon återupptagit efter det att den panikartade situationen i Indien var över, lämnades vakant som en hyllning åt hennes minne. I stället för den tillbakagång som teosofins fiender trodde vara oundviklig, visade rörelsen sin inneboende livskraft. En kongress för den Europeiska sektionen sammankallades, och då den bevistades av flertalet av de ledande medlemmarna från de övriga sektionerna, inklusive presidenten och vice presidenten, blev den praktiskt taget en kongress för hela samfundet. Londonlogen, fortfarande under ledning av Sinnett, framhärdade i sin ställning som en till hälften oberoende organisation. Med detta undantag rådde en broderlig och optimistisk stämning, och när medlemmarna skildes var framtidsutsikterna ljusa. Överste Olcott, W Q Judge och dr Besant framstod som de dugligaste och mest hängivna ledarna för samfundet vid denna tidpunkt.

En viktig fråga som krävde omedelbar uppmärksamhet var den esoteriska skolans framtid. Skolan borde ha begränsats till sin egen medlemskrets och organiserats efter sina egna riktlinjer, men olyckliga omständigheter bringade skolan till allmänhetens kännedom, varför ett kort omnämnande här är nödvändigt. De mest framträdande personerna i skolan var W Q Judge och dr Besant. Judge var en av de två kvarlevande stiftarna av samfundet och hade under åratal varit H P Blavatskys närmaste förtrogne vän. Genom att utse honom till sin representant i Amerika hade hon gett honom den mest ansvarsfulla ställningen, med undantag av hennes egen, i den esoteriska skolan.

Dr Besant var visserligen en ny medlem, men hon hade snabbt tagit aktiv del i skolans arbete. H P Blavatsky skrev till W Q Judge i mars 1891, kort före sin bortgång, att Dr Besant av naturen var "inte det minsta psykisk eller andlig - helt igenom intellektuell, och likväl hör hon mästarens röst när hon är ensam, ser hans ljus och särskiljer hans röst från D-s." Hennes osjälviska och modiga hängivenhet för den lidande mänskligheten hade under lärarens personliga ledning lagt grunden till dessa snabba framsteg. När frågan om den esoteriska skolans framtida ledning behandlades och det beslöts att den skulle fortsättas efter de riktlinjer som fastställts av H P Blavatsky, var det därför inte överraskande att dr Besant kom att betraktas som en ledande kraft inom densamma. För att visa sin uppskattning hade H P Blavatsky utsett henne till "förste sekreterare för den inre gruppen och upptecknare av lärorna" kort innan hon for till Amerika för att överbringa H P Blavatskys budskap till den amerikanska kongressen i april 1891. När hon återvände hade läraren gått bort och en ny situation förelåg, inte bara beträffande den allmänna ledningen utan även i andra avseenden. Inga nya läror utgavs längre av H P Blavatsky, och följaktligen hade "upptecknaren" inte längre några plikter att fullgöra.

Olika kandidater till ledarskapet framfördes på ett obestämt sätt. T o m den vänliga och hängivna grevinnan av Caithness hade sympatier bland de franska logerna, men hon skulle inte ha kunnat fullgöra uppdraget. För styrelsen och de ledande medlemmarna framstod Judge naturligt nog som den rätte personen att övertaga ledningen. Han hade den andliga upplysning, den teosofiska kunskap och den långa erfarenhet av samfundsarbetet som behövdes. Dessutom hade han åratals erfarenhet av nära samarbete med läraren och hade åtnjutit hennes fulla och orubbade förtroende. Det har redan nämnts att Judge var den enda person som H P Blavatsky gett tillträde till den esoteriska skolan utan att mottaga den förpliktelse som annars var nödvändig. Han hade blivit antagen av mästarna t o m före bildandet av TS. Han var också den enda person som hon, så vitt man vet, sagt stå i nära förbindelse med en nirmanakaya.

Judge skulle ha anförtrotts hela ledningen av den esoteriska skolan om han inte själv avstått från detta. När beslutet om den framtida ordningen skulle fattas, uppläste han för den ansvariga gruppen i London ett privat brev från H P Blavatsky, skrivet kort före hennes död, vilket innehöll ett ställe som syftade på Annie Besant i mycket erkännande ordalag:

Judge, hon är en högst underbar kvinna, min högra hand, min efterträdare när jag blir tvungen att lämna er. Hon är mitt enda hopp i England, liksom du är mitt enda hopp i Amerika. (HPB and the Present Crisis in the Theosophical Society, 4)

På grund av detta brev, och i enlighet med en plan som föreslagits av Judge, delades ledningen av skolan mellan honom och Annie Besant, "tills vidare" som det står i protokollet från sammanträdet. De skulle vara samverkande yttre huvuden, och man förväntade att arbetet skulle ledas i enlighet med H P Blavatskys principer.

Några har sedan dess ansett att H P Blavatskys hänsyftning på "efterträdare" innebar att dr Besant ensam skulle bli ledare för skolan, men medlemmarna fattade denna hänsyftning i överensstämmelse med ordets uppenbara mening - efterträdare vad beträffar ledningen i England, arbetande i nära samförstånd med Judge som ledaren i Amerika. Då styrelsen kände till H P Blavatskys höga tankar om Judge och även att han enhälligt understöddes av amerikanerna (den ojämförligt största gruppen av aktiva arbetare i TS vid den tiden), antog den en arbetsplan som utan tvivel var den bästa "tills vidare". Förändringar kunde göras när som helst om så behövdes. Att dr Besant betraktade Judge som bättre skickad än hon själv att föra den esoteriska skolan vidare, framgår av ett citat ur ett brev till The Path, skrivet av dr Archibald Keightley, i vilket han säger:

I ett brev daterat den 2 juli 1891 säger dr Besant, vändande sig till esotericister som inte vill acceptera hennes medledarskap, följande:

Om jag bara kunde skulle jag säga er... håll er endast till Mr Judge. Jag skulle vara fullständigt tillfredsställd, ty det finns i sanning ingen orsak till att ni skulle hysa något förtroende för mig. Enbart därför att de har sammanfört oss, har jag ingen befogenhet att ställa mig utanför. (The Path , X, 100, juni 1895)

Den sista meningen i dr Besants brev hänför sig till ett skriftligt meddelande angående ledningen av skolan som hon på fenomenell väg mottog under styrelsemötet. Det kom från mästaren Morya och lydde: "Judges plan är riktig". Vid den tidpunkten och under de två följande åren försäkrade hon mycket eftertryckligt att omständigheterna vid meddelandets mottagande uteslöt varje möjlighet att det skulle vara någonting annat än ett direkt budskap från mästaren, precipiterat på ockult väg. I ett tillkännagivande i juli 1893 av dr Besant, grevinnan Wachtmeister, dr A L Cleather, G R S Mead och andra medlemmar av generalrådet som var närvarande vid det ödesmättade mötet, omtalas det på fenomenell väg mottagna meddelandet "Judges plan är riktig". Det sägs ha innehållit ett sigillavtryck som igenkändes av grevinnan och andra såsom identiskt med det som påträffats på brev, mottagna under H P Blavatskys livstid. Tillkännagivandet avslutas med följande betydelsefulla ord:

Meddelandet mottogs som ett högst tillfredsställande tecken på godkännandet av den föreslagna anordningen, men anordningen kom inte till stånd som en följd av meddelandet, eftersom den var baserad på H P Blavatskys egna brev och antagen i enlighet med hennes anvisningar. (Reply by William Q. Judge to Charges, 22)

I augusti 1893 utsände Annie Besant och W Q Judge ett liknande meddelande i ett ES-cirkulär, undertecknat med endast deras namn. Dr Besant upprepade eftertryckligt för olika medlemmar av ES mellan 1891 och senare delen av 1893, att det absolut inte förelåg något misstag vad beträffar äktheten av mästarens budskap och dess mottagande på fenomenell väg. Kort efter sitt besök i Amerika i september 1893 ändrade hon dock sin hållning till Judge och förnekade några månader senare budskapets äkthet, samt beskyllde honom för att ha fabricerat det! Även om Judge varit i stånd till en sådan handling skulle den varit absurd, eftersom styrelsens beslut redan var fattat.

Några ord bör här sägas beträffande ledarskapet i det teosofiska arbetet. Överste Olcott sade på tal om detta att H P Blavatsky vid olika tidpunkter utpekade olika personer som sin efterträdare, men då han fann att dessa antydningar inte ledde till något, tänkte han inte mer på dem. Det vore inte omöjligt att ange skälen till att möjliga och för en tid lovande "efterträdare" lämnades ur räkningen, men i en andlig verksamhet som teosofin är en sann efterträdare inte beroende av en "utnämning" eller undertecknade dokument, utan måste medföra insignierna på sin värdighet inom sig själv. De omdömeslösa frågar efter officiella dokument, men den intuitive känner igen den rätte. Det är emellertid värt att notera att Roger Hall, bland andra, meddelar att H P Blavatsky kort före sin bortgång omtalade för honom att Judge var hennes favoritlärjunge och med värdighet skulle uppbära hennes mantel. Hon upprepade detta för honom något senare, då hon definitivt sade att Judge var bestämd att bli hennes efterträdare. (Irish Theosophist , III, 165, juni 1895)

Kort efter H P Blavatskys bortgång påstod sig många medier motta meddelanden från henne, något som hon hade förutsett och skyddat sig mot genom att eftertryckligt förklara att hon aldrig skulle ge sig tillkänna på det sättet. Det var åtminstone en psykisk individ som begärde att få inta hennes plats i kraft av de "budskap" han mottagit! W Q Judge och andra påvisade orimligheten i sådana anspråk, och när den mest efterhängsne aspiranten på befattningen försäkrade att H P Blavatsky hade "garanterat" honom stöd av de "högre andliga intelligenserna och makterna", förklarade Judge att inga sådana garantier var möjliga. De ockulta (inte mediala) krafterna, intelligensen och andra enastående egenskaper hos ett snille som H P Blavatsky kan inte "garanteras" någon. I denna bemärkelse är alla anspråk på ledarskap förryckta och orimliga. Syftande på samma pretendent framhöll Judge att denne inte var medlem av samfundet och att han inte ens accepterade dess läror! Judge skrev:

Kunskap om och kontroll över naturens högre krafter uppnås endast genom individuell strävan, genom långvarig disciplin och självövervinnelse... Om en person rör sig på en hög nivå, så är det därför att han själv arbetat sig dit... När Mr Foulke [det medium som framställde anspråken] producerar ett sådant arbete som Isis Unveiled eller Den Hemliga Läran kan han åberopas som HPB:s intellektuelle jämlike. När han framkallar sådana impulser som åstadkommits av Tystnadens röst kan han erkännas som hennes andlige jämlike. När han härtill lägger en ytterlig hängivenhet för TS:s arbete som sin livslånga mission, kan han deltaga i det slags "succession" som fallet tillåter. Men det kommer inte att ske genom förmenta precipiterade bilder och inbillade astrala uppenbarelser. Effekten av sådana bilder och uppenbarelser på teosofin...kan sammanfattas i ett enda ord - ingen. (Lucifer, X, 82, mars 1892)

Detta kan inte missförstås. W Q Judge hänvisade till det ofrånkomliga faktum att det inte kunde finnas ytterligare en ledare av samma karaktär och begåvning som H P Blavatsky. T o m adepter av hög klass har en utpräglad individualitet, även om de är vida mer medvetna om sin andliga enhet med allt som existerar än den vanliga människan. Men, som H P Blavatsky skrev i sitt "Preliminary Memorandum", att drönarna som försummat sina tillfällen skulle förlora utsikten till framsteg i sin nuvarande inkarnation till följd av den stora cykelns förestående avslutning år 1899, innebar inte att den esoteriska skolan skulle stängas och att hon inte skulle få någon efterträdare som beskyddade den och höll det "ursprungliga programmets" anda vid liv. Hennes egna ord är mycket betecknande:

Den som skriver detta är gammal. Hennes liv är nästan förbrukat och hon kan kallas "hem" vilken dag, ja nästan vilken timme, som helst. Och även om hennes plats ersätts, måhända av någon som är värdigare och lärdare än hon själv, återstår det dock bara några få år till cykelns sista timme - nämligen till den 31 december 1899. ...de som den dagen inte har uppnått en viss punkt av psykisk och andlig utveckling eller den punkt från vilken adeptskapets cykel börjar - de skall inte nå längre än till den kunskap de redan förvärvat. ...drönarna måste avstå från varje möjlighet till framsteg i sin nuvarande inkarnation... (First Preliminary Memorandum )

Emellertid:

Angående mästarnas förhållande till denna avdelning må det vidare sägas, paradoxalt nog, att med dem är allting möjligt och allting omöjligt. (First Preliminary Memorandum )

Ifråga om denna avslutnings (de första fem tusen årens av kali-yuga) inverkan på "drönarna" har många missförstånd av H P Blavatskys ord uppkommit, och det är därför lämpligt att citera några avsnitt ur ett svar av dr G de Purucker på en fråga i ämnet. Frågeställaren undrar om det är sant att mästarna startade en stor rörelse, avgav "stora löften och sedan lämnade den som ett stycke drivved på villande hav". Naturligtvis förhöll det sig inte så, och dr de Purucker förklarar vidare:

HPB framhåller att hon är gammal och att de som har studerat hennes läror, såväl de inre som yttre, bara har en relativt kort tid under vilken de kan dra nytta av hennes närvaro bland dem. Ty under den sista fjärdedelen av varje århundrade görs en särskild ansträngning av visdomens och medkänslans mästare att bringa världen, eller snarare mänskligheten som helhet, hjälp. Detta utflöde av en andlig och intellektuell impuls är ett särskilt betydelsefullt tillfälle för esoteriska lärjungar, som därför inte borde låta de återstående åren av hennes närvaro bland dem förflyta utan att spänna varje nerv för att uppnå en viss grad av psykisk och andlig utveckling, dvs den punkt vid vilken adeptskapets cykel börjar. I annat fall, säger hon, skall de som underlåter att bemöda sig inte vinna mer än den kunskap som de redan förvärvat. Sådana drönare, förklarar hon uttryckligen - och jag upprepar ordet - sådana drönare skall försitta alla tillfällen att nå fram till chelaskap i sin nuvarande inkarnation...

Frågeställaren torde observera att detta uttalande inte innehåller ett enda ord...som ger stöd åt den groteska och enligt min uppfattning skadliga tanken att Teosofiska Samfundet blev övergivet när HPB dog, utan andlig ledning och utan en direkt länk eller förbindelse med den stora logen. Hon säger inte, och har aldrig sagt, att länken i och med hennes död skulle brytas. Det sägs att hennes sista ord innan hon utandades sin sista suck i London var "Håll länken obruten", vilket endast kunde göras medelst mänskliga hjärtan och sinnen, hängivna den Sak som hon så storartat tjänade. (The Theosophical Forum, V, 230-1, april 1934)

H P Blavatsky insåg alltså möjligheten av en kompetent "efterträdare", som skulle kunna ta vård om det väsentliga i hennes arbete och föra rörelsen förbi de kritiska sista timmarna av cykeln. Detta innebar emellertid inte att en ny Blavatsky med hennes utomordentliga utrustning och enastående karaktär skulle intaga hennes plats, men det antyder sannolikheten av att en annan chela - absolut hängiven, icke-personlig och med betydande ockult erfarenhet - var redo. Mer än en fanns kanske bland de höga österländska chelaerna, sådana som Damodar och Gjual Khool, men utöver dessa fanns även en kvalificerad västerländsk chela, William Q Judge, till hands. Han hade tränats av H P Blavatsky personligen, var förtrogen med hennes planer, och mästaren själv kallade honom "min käre och trofaste medarbetare". Inte bara H P Blavatsky talade om "efterträdare". Judge själv hyste inget tvivel om att efterträdarskapet var ombesörjt, vilket framgår av att han 1891 accepterade medledarskapet och av att han genomförde den nya ordning för ledningen av den esoteriska skolan som föreslogs av mästaren1894.

Överste Olcott tvivlade inte heller på att en efterträdare till H P Blavatsky omedelbart eller åtminstone mycket snart efter hennes död skulle framträda, även om han inte visste vem det skulle bli. I ett brev till Francesca Arundale den 2 februari 1885, just innan Damodar reste till Tibet och H P Blavatsky sändes till Europa, säger han:

Damodar reser till Tibet för att utvecklas, och om hon [H P Blavatslty] skulle dö före hans återvändande, måste jag bli den temporära länken mellan mästarna och TS. Detta är hans order, men jag kommer att bli ett bedrövligt substitut. Låt oss hoppas att jag inte skall tas i anspråk, utan att de håller henne vid liv tills hennes efterträdare kan utsändas. (The Theosophist, LIII, 732, sept 1932)

Denna "efterträdare" skulle inte bli det yttre huvudet för den esoteriska skolan eftersom skolan inte var startad 1885, men det skulle tydligen vara en hög chela i nära kontakt med mästarna, genom vilken dessa kunde meddela sig med medlemmarna och måhända utge ytterligare läror. Damodar skulle möjligen ha valts, som Olcott antyder i sitt brev, men då han inte återvände före H P Blavatskys död måste andra anordningar vidtagas.

När rådet i juni 1891 med godkännande av mästaren M lämnade vården av ES åt Annie Besant och W Q Judge, var det endast "tills vidare". Denna temporära anordning tillämpades med vissa modifikationer utan svårighet under några år. 1894 såg emellertid mästaren att rörelsen riskerade komma under ett ultrakonservativt brahmanskt inflytande och sannolikt avvika från sin rätta kurs. I betraktande av detta allvarliga förhållande beslöt han att reorganisera skolans styrelse och ställa den helt under W Q Judges ledning.

Som svar på mästarens order utsände Judge alltså ett cirkulär, daterat den 3 november 1894, i vilket han tillkännagav förändringen i följande ordalag:

Jag övertar i EST helt och hållet alla de funktioner och befogenheter som överlämnats åt mig av HPB...och vilka sålunda tillfallit mig genom succession sedan hon lämnat detta liv, och förklarar mig ensam vara huvud för EST...

Judge förklarade att mästarnas tillrättaläggande av situationen genom denna förändring inte berodde på att dr Besant personligen hyste onda avsikter, utan därför att hon "helt enkelt under en tid hade gått vid sidan om sin gurus, HPB:s, linje och börjat samarbeta med andra och råkat under deras inflytande".

Dr Besant såg emellertid saken i ett annat ljus och vägrade erkänna orderns äkthet. Hennes vägran vidgade den klyfta i samfundet som försåtligt uppkom 1893, kort före religionskongressen i Chicago där hon representerade TS:s europeiska sektion. Hon drog sig tillbaka från sin samverkan med Judge i det inre arbetet, och ledde sedan en esoterisk grupp efter sina egna riktlinjer ända till sin död.

Till Kapitel 22

Till Innehållsförteckning