Kapitel 9
Under det att huvudkvarteret tillsvidare blev kvar i Bombay, företog H P Blavatsky och hennes medhjälpare täta och ofta mödosamma resor för att sprida teosofin. Ena dagen kunde de bli underhållna av en raja i hans palats, den andra kunde de ha en diskussion i fria luften med en yogi. Men det hände också att de bevistade ett eller annat större offentligt möte med alla samhällsklasser närvarande, vilket kanske följdes av en djupsinnig debatt med lärda sanskritpanditer om puranaerna eller upanishaderna.
Några intressanta händelser som inträffade under dessa och H P Blavatskys tidigare resor, då hon ibland var åtföljd av sin mästare, användes av henne som underlag till de fängslande reseskildringar hon skrev för Ryske Budbäraren (Russkiy Vyestnik) och senare utgav i bokform under titeln From the Caves and Jungles of Hindustan. Fastän hon betecknat boken som en fantasiskapelse innehåller den värdefulla teosofiska läror och en del historiska och arkeologiska uppgifter om Indien, framställda i populär form. Dessa artiklar gjorde ett starkt intryck på den ryska publiken, och efter deras publicering bestormades hon av anhållanden om ytterligare bidrag till priser som hon själv fick bestämma.
Det allmänna intresset för teosofin och den personliga korrespondensen med lärjungar och intresserade hade nu fått en sådan omfattning, att det blev nödvändigt att utge en tidskrift. Denna fick namnet The Theosophist och startades under H P Blavatskys utgivarskap i oktober 1879. Mästarna ägnade stort intresse åt densamma och enligt överste Olcott gav åtminstone tre av dem, däribland mästaren M och den egyptiske mästaren Serapis, värdefulla anvisningar. Den senare ankom till Bombay i kroppslig gestalt i avsikt att sammanträffa med H P Blavatsky och Olcott den 15 september 1879. I Old Diary Leaves, II, skildrar Olcott en avskild ashram i närheten av Bombay, där mästarna och deras chelaer ibland uppehöll sig under sina långa färder.
I de första sex årgångarna av The Theosophist utvecklades alltmer av de läror som endast antytts i Isis Unveiled. En hel del utgjordes av bidrag från olika mästare, dock alltid under pseudonymer, samt av Damodar, Subba Row och andra chelaer. Ett märkligt exempel på mahatman K H:s vetenskapliga undervisning återfinns i en lång artikel, signerad "En annan teosof", som börjar på sidan 319, volym III, sept 1882, under titeln "Vad är materia och vad är kraft?". Mahatman M bidrog anonymt med flera "Svar till korrespondenter" i Supplementet till marsnumret samma år. Det har sitt intresse att studera de båda mästarnas helt olika litterära stilar, även tydligt märkbara i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, och jämföra dem med H P Blavatskys uttryckssätt.
Utgivaren av The Theosophist fick stor hjälp av lärda hinduer, buddhister, parser och andra forskare som drog nytta av detta tillfälle att framlägga en djupare tolkning av sina skrifter för ett sympatiskt sinnat auditorium. Tidskriften var H P Blavatskys personliga egendom, och den gick snart med vinst som huvudsakligen användes till täckandet av samfundets stigande utgifter. Medan hennes fiender anklagade henne för att tjäna pengar på medlemsavgifterna, ansträngde hon i själva verket sina begränsade resurser för att hålla samfundet solvent, vilket de offentliggjorda och reviderade räkenskaperna visar. Det är tydligt att The Theosophist fick stor popularitet, inte bara i utlandet utan även i Indien, ty bombayregeringens officiella rapport för 1881-2 säger i sin redogörelse för "utgivna böcker" att "den enda engelska periodiska tidskrift som tycks åtnjuta en vidsträckt spridning bland de infödda är The Theosophist, vilken är ägnad åt mesmerism och spiritism". (The Theosophist, IV, 152, april 1883)
Utom sitt oförtrutna arbete som utgivare, korrekturläsare, författare till de mest betydelsefulla artiklarna, korresponderande sekreterare etc, måste H P Blavatsky skriva populära artiklar åt ryska tidskrifter för att tjäna sitt uppehälle. Överste Olcott ägde inga egna tillgångar, men bidrog med sin beundransvärda entusiasm, sin stora skicklighet och sitt oavbrutna arbete på sitt eget område.
I augusti 1879, lagom för att skänka den särskilda hjälp som behövdes för upprätthållandet av The Theosophist, inträdde en högst värdefull medhjälpare i samfundet - Damodar K Mavalankar, en ung brahmin. När han var pojke såg han i en vision en av mästarna, vilken han flera år senare igenkände som en av H P Blavatskys lärare. Damodar blev snabbt antagen av denne mästare som en av de mycket få kandidaterna till chelaskap, och han genomgick snart de första proven. Han hade ingen svårighet att erkänna H P Blavatsky som en sann ockultist och lärare, trots att hon var europé - och kvinna! Damodars hälsa var vacklande, men han arbetade med utomordentlig hängivelse för teosofin till det yttersta av sina krafter och förmåga. Han övergav sin brahminska kast med dess förmåner och försakade världslig framgång för att följa vad han kände vara sin plikt. Han antog några enkla föreskrifter för meditation och regelbunden diet, men undvek fullständigt hatha yoga-övningarna. Hans metod att vinna framsteg utgjordes, som Olcott säger, av "att uppodla en anda av fullkomlig osjälviskhet och att natt och dag arbeta med de uppgifter som den officiella ställning jag tilldelat honom i samfundet medförde". I ett av sina brev till Sinnett ställer H P Blavatsky dennes bekväma liv och korta arbetsdagar i skarp motsättning till Damodars och hennes egna oavbrutna verksamhet under de mest prövande förhållanden.
Så småningom och utan någon yttre anspänning fann Damodar inre krafter helt naturligt vakna inom sig, krafter som kunde tas i anspråk för hans växande ansvar. Olcott beskriver denna utveckling med uppskattning och sympati. Han ger exempel som visar hur Damodars förmåga att meddela sig med mästarna och H P Blavatsky på stora avstånd genom ett slags klärvoajans, liksom andra paranormala förmögenheter, alltmer utvecklades. Denne unge chela kunde ibland också åstadkomma märkliga resultat genom magnetiskt helande. 1883 blev det möjligt för mästaren att använda honom vid överförandet av meddelanden via "astral post". Som fallet är med alla utvecklade själar som har utrotat egoismen och förvandlat sina personliga begär till andlig energi, var de ockulta krafter som trädde i verksamhet fullt normala. De hade inte blivit eftertraktade för personlig tillfredsställelse och de framlades aldrig till beskådande för nyfikna, inte heller omtalades de för att locka medlemmar till samfundet. Detta skulle stridit mot teosofins principer, men:
Vi har mottagit hundratals framställningar från utomstående, som förklarat sig vara redo att genast sluta sig till oss om de kan vara säkra på att inom kort komma i åtnjutande av siddhier eller krafter att utföra ockulta fenomen." (Redaktionell notis i The Theosophist, II, 85, jan 1881)
För dem som betvivlar de höga adepternas tillvaro på det fysiska planet är Damodars vittnesbörd värdefulla, eftersom han i sina skrifter pekar på egna erfarenheter som inte kan betvivlas. I november 1883, i Lahore, sammanträffade han med mästaren K H och något senare tillbringade han några dagar hos mästarna i deras ashram i Kashmir. När han var på Ceylon tillsammans med H P Blavatsky och överste Olcott 1880, förde honom en mästare till en ashram på en liten ö där han hade ett långt samtal med en annan adept som bodde där. Detaljer från denna och andra liknande tilldragelser lämnas i två brev av stort intresse, skrivna av Damodar till Judge och publicerade i The Theosophical Forum i november 1932 och april 1933.
I april 1885 startade Damodar den farofyllda färden till Tibet och befann sig då enligt Olcott "i sällskap med en inflytelserik och hemlighetsfull tibetansk munk som händelsevis var inom räckhåll i Sikkim, just i rätta ögonblicket". (The Theosophist, LIV, 151, nov 1932). Se även Old Diary Leaves, III, 366. I The Theosophist, juli 1886, lämnade Olcott och Subba Row ett av dem undertecknat tillkännagivande "att han [Damodar] lyckligt och väl nått sin bestämmelseort och är vid liv under beskydd av de vänner han sökte". Överste Olcott ger uttryck åt en mycket hög uppskattning av Damodar:
Ett ädlare hjärta har aldrig slagit i ett människobröst, och hans försvinnande var ett av de svåraste slag som någonsin drabbat oss. Som ovan angetts hade han nästan fördärvat sin konstitution genom oavbrutet officiellt arbete... Likväl anträdde han med okuvligt mod den svåra färden tvärs över Himalaya...i avsikt att nå fram till den guru [andlige lärare] som han hade sett redan i sin ungdom... Det som gjorde honom så hängiven och orubbligt trofast mot HPB var upptäckten att denne guru var en av adepterna bakom vår rörelse... (Old Diary Leaves , III, 285-6)
Den uppskattning som H P Blavatsky ägnade Damodar framgår av följande ord ur hennes brev till domaren N D Khandalavala:
Damodar var alltsedan sin födelse redo att beträda den högsta VÄGEN, och han anade det själv. Han hade länge väntat på tillåtelsen att vandra till Tibet före utgången av de sju åren...
Jag blev bortkörd [från Indien] genom fegheten hos dem för vilka jag hade satt hela mitt liv, anseende och heder på spel, och han var den ende sanna, hängivna vän jag hade i hela Indien, den ende som, i besittning av mästarnas och min hemlighet, kände hela sanningen och därför visste att vadhelst folk som var förblindade av det yttre skenet tyckte, så hade jag aldrig bedragit någon - fastän jag genom edlig förpliktelse hade ålagts att hemlighålla mycket för dem alla, t o m för Olcott. (The Theosophist, LIII, 623-4, aug 1932)
En annan brahmin av hög kast, Subba Row (eller Rao), en lysande jurist och chela till mästaren M, blev medlem av samfundet ungefär vid samma tid som Damodar. I besittning av ett skarpt intellekt och stor lärdom samt chelaskapets kunskap var Subba Row i stånd att bidra med värdefulla artiklar i The Theosophist. Med tanke på de orimliga beskyllningar mot H P Blavatsky och hennes verk som alltjämt cirkulerar, bör man komma ihåg att så högsinta och intelligenta män som Damodar och Subba Row samt en del andra indier av hög rang hyllade henne med entusiasm. Världsligt sett hade de allting att förlora, ty när de "följde ljuset" riskerade de förlust av vänner, ovilja från släktingar och en hård dom av den indiska opinionen. Det var nästan otroligt att finna de stolta brahminerna erkänna en europé, en "oren främling" och kvinna, som andlig lärare eller guru. Det hade varit omöjligt om inte hennes liv och karaktär hade varit osjälviska och fläckfria. Subba Row skrev av personlig erfarenhet:
Det är inte nödvändigt att vara medlem av något samfund för att göra sig förtjänt av en guru. Men de ockulta brödraskapen i varje del av världen har numera gjort till regel att tillträde till deras led måste sökas genom Teosofiska Samfundet. Jag missbrukar inte något förtroende när jag upplyser er om att jag personligen känner många fall där de som var chelaer - en av dem en mycket hög chela - före samfundets tillkomst bland oss i Indien, av sina guruer tvingades sluta sig till samfundet vid risk att i annat fall bli övergivna av dem. Men enbart inträde i samfundet kommer inte att vara er till hjälp. Ni måste arbeta, arbeta mot strömmen. Vad jag gjorde, jag upprepar det, är ingenting beundransvärt från min indiska ståndpunkt sett. Det finns inte en hindu-brahmin, som inte skulle göra detsamma hundra gånger om. (The Theosophical Forum , VI, 188, mars 1935)
I december 1879 sammanträffade H P Blavatsky med A P Sinnett och A O Hume i Allahabad och något senare i Simla, Indiens "sommarhuvudstad". Dessa båda engelsmän tog aktiv del i den teosofiska verksamheten under teosofins första år i Indien, och deras bemärkta ställning i politiska och sociala kretsar bidrog starkt till att fästa angloindiernas uppmärksamhet på rörelsen.
Sinnett var en skicklig skribent, redaktör för det inflytelserika regeringsorganet The Pioneer och väl rustad att lämna behövlig hjälp. Hume hade tjänstgjort som föreståndare för lantbruksdepartementet i den indiska regeringen och hade vetenskapligt anseende som ornitolog. Under det att Sinnett höll kontakt med teosofin till slutet av sitt liv, förlorade Hume olyckligtvis intresset för densamma och intog, efter att ha åsamkat H P Blavatsky många svårigheter, sin rätta plats - utanför samfundet. Han, och även till en viss grad Sinnett, ville att "Det eklektiska teosofiska samfundet i Simla", för vilket Hume en tid var president, skulle vara helt och hållet oberoende av huvudkvarteret, och krävde för detsamma särskilda privilegier gällande studiet av ockultism under mästarna. Eftersom varken Sinnett eller Hume var chelaer och inte heller hade visat fallenhet eller intresse för chelaskap utan bara intresserat sig för psykiska och intellektuella studier, blev deras begäran vänligt men bestämt avslagen. Även om de var i besittning av stor intelligens, var ingen av dem beredd att förstå och ännu mindre att antaga de första villkoren som gällde för studiet av atma-vidya, den gudomliga visdomen - absolut hängivenhet för andra och avståendet från begär efter personliga förmåner. Mästaren K H framhöll för dem att deras motiv i djupaste mening var själviska. Han sade:
De är själviska, och ni måste lära er förstå att TS:s huvudsyfte inte gäller tillfredsställandet av individuella aspirationer utan fastmer tjänandet av våra medmänniskor... (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 7)
Sinnett var utan tvivel uppriktig och hängiven teosofins ideal som han fattade dem, och han förlorade aldrig sin tro på mästarnas verkliga existens. Humes inställning var mindre tillfredsställande och försvagades snart. Det är lärorikt att följa det gradvisa avslöjandet av vissa svagheter hos denne otvivelaktigt duglige man, vilket man kan göra i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett och andra skrifter. Läsaren kan, om han har någon intuition, nästan från första början se att Humes intellektuella "stolthet och omedvetna själviskhet", omnämnd av mästarna, skulle vara ett hinder för verkliga framsteg trots mästarnas tålmodiga bemödanden att uppväcka hans andliga syn. En hastig blick på den vidlyftiga korrespondensen i The Mahatma Letters to A. P. Sinnett visar den nästan otroliga möda mästarna gjorde sig för att förklara sina läror, ideal och träningsmetoder för dessa män, vilka hade sådana enastående tillfällen att förvärva visdom och tjäna som överbringare av denna visdom till Västerlandet.
Humes duala natur trädde tydligt i dagen då förhållandena sköt den konventionella hövlighetens slöjor åt sidan. Han lämnade god hjälp under en tid, och mästarna var så tacksamma för hans vänlighet mot deras budbärare att de var villiga att överse med hans missgrepp. Han arbetade hårt för höjandet av de indiska massorna och, som mästarna sade, när den andliga själen får styra honom kan en renare, bättre eller vänligare människa inte påträffas" (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 225). Men när hans intellektuella högfärd väcktes och han krävde den ockulta kunskap som inte kan ges åt den oförberedde, då förändrades scenen fullständigt. Mästaren K H skriver till Sinnett så tidigt som 1881:
Jag säger er, min gode vän, han kommer aldrig att bli tillfredsställd vad vi än gör! Och då vi inte kan översvämma världen och riskera att dränka den med en lära som måste ges ut på ett varsamt sätt och lite i sänder, likt ett starkt stimulerande medel som kan döda lika väl som bota - kommer resultatet att bli en reaktion hos hans omättliga begär, och sedan - ja, ni känner själv till konsekvenserna. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett , 245)
Då samfundets verksamhet i Simla organiserades, föreföll emellertid allting lovande. Många angloindier slöt sig till densamma och en del av dem förblev rörelsen trogna. Olyckligtvis fängslades långt fler sökande mer av H P Blavatskys ryktbarhet som undergörare än av den urgamla visdomens läror, något som gav upphov till många svårigheter och bittra kontroverser. Överdrivna berättelser spreds om de fenomen som hon ibland framkallade i närvaron av privata vänner, och både hon och en del av hennes hängivna medlemmar fick lida svårt av falska anklagelser. Hon gjorde sig i början - kanske oklokt - ingen möda med att blidka angloindierna genom att rätta sig efter den fashionabla societetens ortodoxa fördomar som hon, fast född aristokrat, betraktade som föga bättre än ett hyckleriets fanér på själviskhetens röta. Hennes från barndomen så självständiga karaktär och ingrodda upproriskhet mot alla artificiella former, gjorde det svårt för hennes vänner att skydda henne mot förvrängningar som de visste var grymt orättvisa. Hennes frispråkiga och rättframma anmärkningar var ofta högst besvärande för deras "offer", i synnerhet som de var alltför sanna och inte avsedda att förvandla fienderna till vänner. Hög rang, officiell ställning eller rikedom betydde inget för henne. I sällsynta fall, när hon ville väcka den slumrande själen hos en man eller kvinna, använde hon sig av hårda metoder och ampert språk, obekymrad om de konsekvenser och nästan oundvikliga missförstånd som hon riskerade.
Vid utförandet av sina fenomen ådagalade hon en nästan barnslig naivitet och blev förvånad när någon sade att frånvaron av "betryggande kontroll" tillät hennes kritiker att misstänka bedrägeri. Kontrollen över de ockulta krafterna var så naturlig för henne, att hon hade svårt att förstå att fenomenen var förvirrande och praktiskt taget otroliga för dem som inte var förtrogna med psykiska ting. Ingen charlatan skulle vare sig ha talat eller uppträtt så obesvärat som hon ofta gjorde inför personer, vilka hon hoppades kunna övertyga om sin ärlighet. Ingen skojare skulle ha drömt om att förevisa bedrägliga manifestationer på det ytterligt tillfälliga och ometodiska sätt som beskrivs av talrika vittnen. Allt detta var en del av hennes sammansatta karaktär, som var besynnerligt okonstlad och barnslig på många sätt och så olik en slug bedragares. Hon är känd för att ha satt sin tillit till de mest opålitliga människor, till och med efter att ha varnats av sin mästare, även om hon vid andra tillfällen visade en förbryllande skarp människokännedom.
Till skeptikernas försvar bör det sägas att det nittonde århundradets bildade västerlänning uppfattade även den enklaste demonstration av ockulta krafter, exempelvis telepati, som en förolämpning mot sin intelligens, och H P Blavatsky fick lida mycket av denna brist på förståelse. Detta är emellertid ingen ursäkt för den grova oärligheten och bristen på vanlig heder från deras sida, som ville förstöra hennes anseende innan teosofin vunnit alltför stor spridning. Sålunda offentliggjordes i en bok om Indien och i tidskriftsartiklar av Moncure Conway en beskyllning, enligt vilken hon skulle komponerat namnet Koot Hoomi (eller Kuthumi som det också stavas) från Olcotts och Humes namn! Conway åberopar stöd från flera sanskritister och påstår att detta namn "inte stod i analogi med något av de språk som någonsin varit kända i Indien". Dessa "sanskritister" var antingen sällsamt okunniga i sitt ämne eller också vilseledde de avsiktligt Conway för att angripa H P Blavatsky, ty namnet ifråga är välkänt för verkliga lärjungar. Se till exempel Garretts Classical Dictionary of India eller den välkända Vishnu-Purana (Bok III, kap 6, Wilsons översättning 1886), där den vise Kuthumi omtalas som lärare i Sama Veda.
Hennes "obegripliga" förkärlek för att sällskapa med hinduer, zoroastrier och buddhister, vare sig dessa var oberoende panditer och lärde eller teosofiska lärjungar, gav upphov till illvilliga kommentarer. Ty bara obetydligt socialt umgänge ägde rum mellan européer och infödda indier. Dessutom utgjorde hennes religiösa åsikter ett skäl till fördömande i de intoleranta missionärernas ögon. Det är värt att notera att en av de ledande kristna organisationerna som verkade i Indien var tillräckligt insatt i berättelsen om de s k "underverken" för att erkänna deras äkthet och följaktligen hennes personliga heder, men föredrog att beteckna dem som djävulens sluga påfund!
H P Blavatsky led oerhört av alla dessa missförstånd, väl vetande att varje yttring av förtal reste ett nytt hinder mellan samfundet och de tusenden som var i behov av dess andliga hjälp. Men ett frivilligt arbete som hennes väcker alltid motstånd, och dess värde skulle rent av kunna ifrågasättas om allt ordnade sig med lätthet!
När H P Blavatsky och Olcott var i Simla 1880 hade Sinnett tillfälle att samla material till sin bok Den dolda världen, som till stor del är grundad på hans anteckningar om H P Blavatskys ockulta verksamhet och gjorde hennes namn vida känt fast den inte innehöll någonting av hennes penna. Den erbjöd en förklaring på mästarnas förhållande till den yttre världen och beskrev händelser i Simla, vilka hade övertygat Sinnett och många andra om att högt utvecklade adepter existerade. Den innehöll även utdrag ur brev från mästarna, och genom studium av dessa kunde även de som inte hade någon förbindelse med mästarna förstå att de var verkliga mänskliga varelser, om än av ett högre slag, och att var och en av dem hade sin egen utpräglade individualitet. Under det att breven utgör bokens värdefullaste del, var författarens öppenhjärtiga redogörelse för de ockulta fenomen som han personligen bevittnat sannolikt skälet till dess enastående framgång. Det måste beklagas att Den dolda världen inte granskats av någon bland mästarna innan den publicerades, även om den principiellt godkänts av dem. Om de fått tillfälle att läsa manuskriptet så hade, som framhålls av mästaren K H, många hastigt nedskrivna och oklara ställen som citerats från personliga brev (inte avsedda för publicering i deras dåvarande skick) blivit rättade eller reviderade. Sinnett fann det svårt att framlägga teosofins djupare andliga läror, eftersom det var den psyko-mentala och intellektuella aspekten som mest tilltalade honom. Han blev mer än en gång varnad av mästarna för denna ensidiga inställning, vilken slutligen medförde hans fall som exponent för teosofin. I ett av de tidigaste brev han fick motta skrev mästaren K H:
TS:s förnämsta syfte är inte så mycket att tillfredsställa individuella önskningar som att tjäna våra medmänniskor... Likväl har ni aldrig yttrat er utan att se ned på tanken om ett alltomfattande broderskap. Ni har ifrågasatt nyttan av detta och tillrått en rekonstruktion av TS till ett slags college för specialstudium av ockultism. Detta, min respekterade och värderade vän och broder, kan aldrig vara rätt! (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 7-8 )
De högsta ledarna önskar få till stånd ett "mänsklighetens broderskap", ett verkligt alltomfattande broderskap, en institution som kan göra sig känd över hela världen och tilldra sig uppmärksamhet bland de största tänkarna. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 24)
Men för att inte något missförstånd skulle vara möjligt framhöll maha-chohanen, den store läraren, överhuvudet för de båda mahatmaerna M och K H, att:
TS må hellre gå under tillsammans med sina båda olyckliga grundare än tillåtas urarta till en akademi för magi och en samlingssal för ockultism. Tanken att vi, som är genomträngda av en anda av fullkomlig självuppoffring, människokärlek och gudomlig godhet, ...någonsin skulle låta Teosofiska Samfundet bli ett verktyg för själviskhet och en tillflyktsplats för några få som inte har den minsta tanke på de många, är verkligen underlig mina bröder.
Låt oss förstå varandra. (Letters from the Masters of the Wisdom, I, 10-11)
Olyckligtvis förstod Sinnett aldrig detta eftersom hans andliga intuition, som mästaren sade, var "dimmig och oklar". Men han uträttade ett gott pionjärarbete för vilket han förtjänar tacksamhet av den teosofiska världen. Hans andra bok Esoteric Buddhism, en sammanfattning av några av teosofins huvudläror, tilldrog sig stor uppmärksamhet och tjänstgjorde som en förelöpare till H P Blavatskys monumentalverk, Den Hemliga Läran. Han förtjänar även beröm för sitt mod att stå vid hennes sida i Indien när så många klenmodiga flydde vid de första angreppen på hennes rykte.
Beträffande Sinnett förtjänar vissa uttalanden som mästaren K H gjorde 1882 att anföras. Efter att ha framhållit några av hans synnerligen allvarliga misstag, vilka vållat samfundet stor skada, säger mästaren:
Era strävanden liksom er bestörtning och era föraningar ha kommit till vår kännedom, min gode och trofaste vän. I mästarnas oförstörbara tideböcker har ni själv skrivit in dem alla. Där är alla era gärningar och tankar införda, ty om än inte en chela, som ni framhållit för min broder Morya, inte ens en "protegé" - som ni förstår termen - har ni likväl trätt inom kretsen för vårt arbete... Ert dolda Jag har avspeglat sig i vår akasha, er natur är - ert innersta är - vårt. Flamman är något annat än den trästock som tillfälligt tjänar som dess bränsle... Under de gångna månaderna, i synnerhet när er uttröttade hjärna förlorat sig i sömnens dvala, har er ivriga själ ofta sökt mig... Vad detta "inre Jag", otåligt, angeläget, har längtat efter att förena sig med, har den köttsliga människan, den världsliga varelsen, inte godkänt. Livets band är alltjämt lika starka som kedjor av stål. (The Mahatma Letters to A. P. Sinnett, 266-7)
Detta uttalande uppenbarar mästarnas inträngande inblick i människans duala natur och deras förmåga att skönja det andliga jaget inom den vardagliga personlighet, som är allt vad den vanliga iakttagaren ser hos sina medmänniskor.
Man bör komma ihåg att H P Blavatsky aldrig mottog en enda penny av de betydande belopp som inflöt vid försäljningen av Sinnetts bok Den dolda världen och att redogörelserna för de fenomen som inträffade i Simla, på vilka bokens rykte till stor del vilade, blev orsak till en hel del av de missförstånd och det lidande som hon måste uthärda under återstoden av sitt liv. Hon gjorde sig aldrig den minsta förtjänst på sina ockulta krafter - sådant betraktas som brottsligt inom ockultismen. Överste Olcott nämner tillfällen då hon blev erbjuden stora summor för att visa "bara ett litet fenomen" för förmögna personer. Hon avslog utan undantag sådana erbjudanden, men utförde ibland ett eller annat ockult experiment som undervisning eller uppmuntran åt en anspråkslös men uppriktig teosof, kanske t o m omedelbart efter att ha vållat besvikelse bland de förmögna nyfikna.
Den olyckliga ryktbarhet som fästes vid hennes namn genom fenomenen blev ett allvarligt hinder i hennes arbete, och hon upptäckte att mästaren K H hade rätt när han till Sinnett sade att de ockulta tingen "borde ha begränsats till en inre och mycket HEMLIG krets". Men hennes ställning var mycket besvärlig i det att Sinnett såväl som andra var entusiastiska över sin upptäckt av en ockult värld bakom naturens slöja och krävde fenomen och ännu fler fenomen, en önskan som HPB ansåg sig böra tillfredsställa för att därmed tillintetgöra deras krassa materialistiska livsuppfattning.
Men hon offrade mer än vad skeptikerna eller t o m teosoferna förstod när hon framkallade fenomen av mer invecklad karaktär än sådana småsaker som knackningar eller ''astrala klockor", vilka likväl i och för sig var märkliga nog och lika oförklarliga för alla utom för tränade ockultister. Få, även bland teosoferna, förstod att en mycket stor förbrukning av vital energi erfordrades för att "precipitera" materia ur atmosfären i en astral gjutform, danad av den tränade föreställningsförmågan och sammanhållen genom en intensiv viljeakt, för att på så sätt skenbart "skapa'' föremål eller få skrift att framträda på papper. De som studerar ockulta fenomen får lära sig att den vitala kraft som erfordras för ockulta ändamål måste bevaras omsorgsfullt, ty den är inte fri som luften ens för adepten. Tanklösa personer som pockade på "bara ett litet fenomen" förstod inte hur mycket vital energi varje uppvisning av hennes ockulta förmåga kostade henne. Det var väl även i många fall mindre välbetänkt att framställa fenomenen, ty för många personer var de som ett rött skynke för tjuren, och det var inte något nöje eller någon förströelse för henne att framkalla dem, ty som mästarna sade, sådant "dödade henne tum för tum". De försökte, om inte alltid med framgång, att förmå henne att spara på sin kraft. I frågor som hänförde sig till det personliga uppträdandet måste chelaerna emellertid använda sitt eget omdöme och ta konsekvenserna av sina misstag. Träningen av chelaerna är avsedd att utveckla starka, ansvarskännande karaktärer, inte marionetter som dirigeras av osynliga trådar.