Avsnitt 10
"Säg Kamen Baka att jag känner hans hjärtas önskan och att han skall få den uppfylld när han sagt de avgörande orden."
Agmadh böjde huvudet och lämnade tyst helgedomen. Jag var åter ensam med henne. Hon nalkades mig och fäste de ohyggliga ögonen på mig. Medan jag betraktade henne försvann hon. Där hon stått såg jag ett klart sken som formade sig till en företeelse, skönare än någon jag dittills sett. Det var ett träd med mjukt hängande lövverk, mer likt hår än blad, och på varje gren växte fullt med blommor i stora klasar. I trädet såg jag fåglar i vackra färger flyga hit och dit bland de lysande blommorna. Ge mig en av dessa fåglar, utropade jag, så att den kan bygga bo hos mig, liksom den gör bland blommorna.
"Du skall få hundratals sådana och de skall älska dig och ta sin föda från dina läppar. Så småningom skall du få en trädgård där ett träd liknande detta växer, och alla luftens fåglar skall älska dig. Men först måste du lyda min befallning. Säg till Kamen att inträda i helgedomen."
"Prästen Kamen Baka skall komma in", sade jag.
Kamen kom och ställde sig vid ingången till grottan. Trädet hade försvunnit och återigen såg jag framför mig den mörka gestalten med den glänsande dräkten och de grymma ögonen. De var fästa på prästen.
"Säg honom", sade hon långsamt, "att hans hjärtas hunger skall stillas. Han begär kärlek och hans önskan skall uppfyllas. Prästerna i templet har vänt sig från honom och han vet att deras hjärtan är kalla som sten. Han önskar att se dem på knä framför sig, dyrkande honom såsom villiga slavar. Han skall få det, ty han skall överta det ämbete som hittills varit mitt. Han skall tillfredsställa deras hjärtans begär, och till tack skall de ställa honom på en piedestal högt över alla utom mig själv. Är gåvan stor nog?"
Hon uttalade dessa ord i en ton av djup ringaktning, och jag förstod att hon föraktade honom för hans obetydliga ärelystnad. Men Kamen böjde på huvudet och hans ansikte glödde av segerglädje.
"Gåvan är stor nog", sade han.
"Säg då de avgörande orden!"
Kamen Baka föll på knä och sträckte händerna över huvudet. Hans ansikte antog ett ångestfullt uttryck.
"Hädanefter skall jag inte älska någon, även om alla människor älskar mig."
Den mörka gestalten gick fram och vidrörde hans panna med sin hand. "Du är min vän", sade hon och vände sig bort med ett leende, mörkt och kallt som nordanvinden. Hennes sätt mot Kamen tycktes mig vara en lärares och vägledares, medan hon till Agmadh snarare talat som en drottning till en gunstling vilken hon både värderar och fruktar - en som är stark.
"Nu mitt barn, blir här arbete för dig", sade hon och vände sig till mig. "I denna bok är önskningarna hos de präster som skall bli mina tjänare förtecknade. Du är nu trött och måste vila. Du måste växa upp till en stark man, värdig min ynnest. Ta med dig boken, och när du vaknat i morgon skall Kamen Baka komma till dig. Då skall du läsa dess första sida för honom. När han lyckats fullgöra det första provet skall han åter komma till dig en morgon. Då skall du läsa den andra. På det sättet skall det fortgå tills boken är slut. Säg honom detta och att han aldrig skall förtvivla inför svårigheter. Med varje hinder som övervinns ökas hans makt, och när han bestått alla proven skall han stå högt över alla."
Jag upprepade dessa ord för Kamen Baka. Han stod nu i dörröppningen med händerna knäppta framför sig och huvudet så djupt nedböjt att jag inte kunde se hans ansikte. Men då jag tystnade höjde han det och sade: "Jag lyder".
"Han kan gå", sade hon, "och sända hit Agmadh."
När jag upprepat orden drog Kamen sig sakta tillbaka. Jag kunde av hans rörelser sluta mig till att allt var mörker för honom. Ett ögonblick därefter stod Agmadh i dörröppningen. Hon gick fram till honom och lade sin hand på hans huvud. Jag såg då en krona på detta och Agmadh log.
"Den skall bli hans, säg det till honom", sade hon. "Det är den största kronan på jorden med undantag av en, men denna som är ännu större skulle han inte vilja bära. Säg sedan till honom att ta dig i sina armar och bära dig till din bädd. Men håll säkert i boken."
Medan jag upprepade orden vidrörde hon lätt min panna. En behaglig dvala föll över mig och jag tyckte att orden dog på mina läppar. Allt hade blivit otydligt. Jag sov.