Avsnitt 19

 

Den unge prästen reste sig och ställde sig bredvid mig medan jag ännu låg försjunken i betraktande.

"Hör mig broder", sade han. "Det finns tre sanningar som är absoluta och inte kan gå förlorade, inte ens när ingen förkunnar dem.

"Människans själ är odödlig och hennes framtid är en ändlös utveckling och härlighet."

"Den princip som ger liv bor inom oss och utom oss, är odödlig och evigt verksam i det goda. Den kan inte höras, inte ses, inte smakas, men förnimms av den människa som längtar efter att förnimma den."

"Varje människa är sin egen och ende lagstiftare, sin egen domare som utdelar glans eller förnedring, den ende som bestämmer över hennes liv, hennes belöning, hennes straff."

"Dessa sanningar är lika enkla som den enklaste människosjäl. Föd de hungriga med dem! Farväl! Solen går ned. De kommer och hämtar dig. Var beredd!"

Han var borta. Men jag såg sanningen! Jag såg ljuset! Någon vidrörde mig och jag väcktes av en ilande förnimmelse av att stridens timma nu var slagen. Jag reste mig upp och såg mig om. Agmadh stod intill mig. Han såg mycket allvarsam och mindre kall ut än vanligt. I hans ögon brann en eld som jag inte förut sett i dem.

"Sensa", sade han med låg röst, skarp som en kniv. Denna afton är den stora festens sista. Jag behöver din hjälp. Sista gången du var med oss var du vansinnig. Din hjärna var förmörkad av ditt dåraktiga högmod. Jag fordrar att du lyder mig nu som du gjort förr. Och du behövs i afton, ty ett stort under skall utföras. Du måste böja dig, i annat fall kommer du att straffas. De tio har beslutat att du måste dö om du inte lyder. Du har trängt för djupt in i vårt vetande för att tillåtas leva annat än som en av oss. Du har att välja. Gör det fort."

"Jag har redan valt", svarade jag.

Han betraktade mig uppmärksamt. Jag läste hans tankar och förstod att han hade väntat finna mig modfälld genom ensamheten, sjuk av den långa fastan, bruten till kropp och själ. I stället stod jag upprätt, oförsvagad. Jag kände att ljuset lyste i min själ, att den stora skaran av mina föregångare var med mig.

"Jag räds inte döden", sade jag. "Jag vill inte längre vara ett verktyg för män som trampar Egyptens gudomliga religion, sanningens stora och enda religion, under sina fötter för att tillfredsställa sin äregirighet och sina lustar. Jag har sett och förstått era underverk och de lärdomar som ni ger folket. Jag vill inte längre hjälpa er därmed."

Agmadh betraktade mig tigande. Hans ansikte bleknade och stelnade. Jag mindes hans ord i den inre helgedomen då han sade "Jag avsäger mig min mänsklighet". Jag såg att avsägelsen var fullständig. Jag hade ingen barmhärtighet att vänta. Jag hade inte att göra med en människa, utan med en varelse som var besjälad av en allt behärskande självisk vilja.

Efter ett ögonblicks tystnad sade han lugnt: "Då får det bli så. De tio skall höra dina ord och besvara dem. Du har rätt att vara närvarande vid deras överläggningar, ty du har lika hög rang i templet som jag själv. Det blir en kamp mellan kraft och kraft, mellan vilja och vilja. Jag varnar dig, du kommer att få lida." Han vände sig om och lämnade mig med långsamma och majestätiska steg.

Jag satte mig ned på soffan och väntade. Jag var inte rädd, men kunde inte samla mina tankar. Jag kände att en stund nalkades då jag skulle behöva min själs fulla kraft.

En stjärna glänste fram i mörkret, en strålande bild av en fullt utslagen lotusblomma. Upprörd och bländad sprang jag mot den. Den rörde sig framåt. Jag ville inte förlora den ur sikte, utan följde den ivrigt. Den passerade genom dörren till mitt rum ut i gången. Dörren gav vika när jag rörde vid den, men jag stannade inte i förundran utan följde stjärnan, som med varje ögonblick blev allt klarare och vars form framstod allt tydligare. Jag såg pistillerna i den kungliga vita blomman, och från dess gyllene medelpunkt strömmade det ljus som vägledde mig.

Hastigt och ivrigt gick jag utför den dunkla gången. Den stora porten till templet stod öppen, och stjärnan fortsatte genom den ut i fria luften. Även jag gick samma väg och befann mig då i allén med de underliga bildstoderna. Jag fick en förnimmelse av att någon utanför den yttre porten kallade på mig. Jag sprang utför allén utan att veta varför eller varthän. Jag bara visste att jag måste det. De stora gallerportarna var stängda, men tätt intill dem trängdes en stor människomassa. De väntade på festens stora slutceremoni som skulle äga rum i natt vid själva tempelportarna. Jag blickade upp och såg min drottning och moder stå bredvid mig. Hon höll en brinnande fackla i handen, och jag visste att dess sken varit den stjärna som väglett mig. Hon smålog och var i nästa ögonblick borta. Jag var ensam med min kunskap, och det sammanpackade folket väntade vid portarna för att undervisas av prästerna.

Jag kom ihåg min föregångare som gett mig de tre sanningarna att förkunnas för folket. Jag höjde min röst och talade. Då jag såg in i de ivriga ögonen och de hänryckta ansiktena framför mig förstod jag att folket rycktes med av mina ord. Mitt hjärta vidgades av glädje över att få tala, över att få ge uttryck åt de stora sanningarna.

Till sist berättade jag hur en ny vilja tänts i mig vid helighetens fackla och hur jag beslutat att börja ett liv i sanning, att avsäga mig den lyx med vilken prästerna omgav sig, att för alltid avstå från alla begär utom dem som hör till själens liv. Jag ropade med hög röst och bad alla dem som kände ljuset tändas inom sig att beträda en liknande väg, antingen de levde inne i staden eller uppe bland bergen. Jag bjöd dem att låta andens eld förbränna de köttsliga begär som höll dem tillbaka från den sanna visdomen.

Jag slutade tala med en stark känsla av trötthet och matthet. Jag märkte att jag hade någon på vardera sidan om mig. I nästa ögonblick var jag omringad av de tio prästerna.. Kamen Baka stod framför mig och fäste sina ögon på mig. Men jag ropade högt ur denna krets:

"Egyptens folk, minns mina ord! Kanske får ni aldrig mer höra en budbärare från livets moder, modern till sanningens gud. Hon har talat. Gå hem och skriv upp hennes ord på tavlor och rista in dem på stenar, så att de ännu ofödda människorna må läsa dem. Upprepa dem för era barn, så att de får höra om visdomen. Gå hem och stanna inte för att bevittna det helgerån som skall ske i templet i natt. Gudinnans präster vanhelgar hennes tempel genom dårskaper och tillfredsställandet av sina begär. Lyssna inte på vad de säger utan gå hem och sök kunskapen i era egna hjärtan!"

Min kraft var bruten. Med nedböjt huvud och trötta lemmar lydde jag den hotande skaran som omgav mig och vände mina steg mot templet. Under tystnad gick vi uppför allén och trädde in genom porten. Innanför den stannade vi. Kamen Baka vände sig om och såg utåt allén.

"Folket mumlar", sade han.

Vi fortsatte vår väg genom den stora gången. Agmadh kom ut genom en dörr och ställde sig framför oss. "Är det så?", sade han med underlig röst. Han förstod vad som hänt när han såg gruppen framför sig.

"Vad är att göra?", frågade Kamen Baka. "Han förråder templets hemligheter och eggar upp folket mot oss."

"Det blir en stor förlust för oss", svarade Agmadh, "men han har blivit alltför farlig. Han måste dö. Har jag rätt, mina bröder?"

Ett sakta sorl gick från mun till mun. Alla instämde med Agmadh.

"Folket mumlar vid porten", upprepade Kamen Baka. "Gå till dem", sade Agmadh. "Säg dem att denna natt är en offernatt och att gudinnan skall tala med sin egen röst."

Kamen Baka lämnade kretsen och Agmadh intog hans plats.

Jag stod tyst och orörlig. Jag förstod att mitt öde nu var beseglat, men jag varken visste eller ville veta på vad sätt jag skulle dö. Jag var helt hjälplös i prästernas händer. Jag fruktade inte döden och ansåg det som en skyldighet åt min drottning och moder att gå henne frimodigt till mötes. Det var mitt sista offer här på jorden åt hennes kärlek.

Till Avsnitt 20

Till Innehållsförteckning